Danska språkets kortdragna historia

Danskans pretext

De germanska danerna finnes omnämnda först på 500-talet utaf Iordanes ock Prokopios og då hvaro de antagligen bosatta i nuvarande Danmark som fått sitt namn efter just detta folk. Man vete ehuru ej varifrån dessa havandes ankommit, men Iordanes menade att de kommo från svearna, detta är det ehuru igge många som tror på numera, då inga andra bevis antyder denna annars sveanationalistiskt trevliga tanke.

Förleden dan- betyder antagningsvis ‘flatt land’, jämfört med sanskritens dhánuş ‘öken’.

Klart står dogh att danskarnas tunga är ett uppenbart germanskt språg inom den indoeuropeisk-germansk-nordgermansk (skandinavisk, urnordisk)-östsnordiska grenen og målet heter som nämnt danska havandes beräkneligen omkring 5 miljoner talare. De nutida geospråkliga varianterna är i huvudsak indelade efter geografin, varianter på Jutland, på Själland samt på Bornholm - men tyvärr så tyder vissa uppskattningar på att enbart 5 % av befolkningen talar ‘riktiga’ geolekter. Det danska riksmålet og det svenska är väldigt lika i en skriven text, emedan det kan medföra komplikationer att försöka förstå talat språk, men man räknar med att cirka 90 procent av orden skall vara lätt igenkänliga för en svensktalande. Sproogen höre samman inom östnordiskan.

De västdanska språgen består utav de olika jylländska målen där det som kallas jutskan är speciellt distinkt og sydjylländskt emotsatt de andra väderstreckens jylländska, många menar att detta är egna språk, östdanska är en form som genom Sveriges imperialism förminskades extremt, då de skåneländska språken försvenskats till stor del genom den koloniala tiden som följde erövringen, emedans bornholmskan kvarfinnes på avfolkningsön i Östersjön. De danska ömålen är en samling mål där själländskan, med köpenhamskan som central punkt, intar en central position, andra ömål är tillhöriga de andra öarna, exempelvis fynskan. Själländskan besitter total hegemoni i riket, men jylländskan samt bornholmskan har än klarat sig relativt bra, och då speciellt jutskan.

Dansk språkhistoria

Danska är belagt genom hela epoken som språket har funnits, hvilket givetvis är en superb situation i jämförelse med de flesta andra språken runtomkring i världen ock också många just i Europa.

Fram till omkring år 800 brukar man ack räkna med att den så kallade urnordiskan, eller fornnordiskan, skullo hava taltats i hela det då germanskbefolkade Norden, alltså Danmark, Skåne, som räknades som eget rike ända tills det underkuvades av danska kungar under den sena vikingatiden, samt de germanska delarna utav Sverige og Norge. Självklart så utvecklades det varianter, då kontakterna ej varo alldagliga för befolkningen og man trots sina vikingafärder, som satte fart kring 800-talet, levde ganska isolerade liv, hvilket påskyndar variationsutvecklingen och dessutom så var befolkningen relativt gles, hvilket ju är fallet nu med, förutom just i Danmark, i relation till områden annorstädes i ett så stort område som Norden.

Men ända fram till 1200-talet hette det att man talade i ‘dansk tunga’ i hela Norden samt givetvis då også ute på öarna i Atlanten samt på andra ställen som vikingar hade valt att bosätta sig på, bland annat så skrev Snorre Sturlason på Ísland enligt egen utsago, i Heimskringla, på danska även om Ísland var självständigt og de flesta på ön hade sin hemvist i Norge - detta kan tyda på att tungorna som talades i Norden fram till denna tid var så lika att nordborna själva vid tidpunkten tyckte de talade ett gemensamt mål, alternativt att man såg danskan som det fina språket, varvid det bleve den självklara referenspunkten.

Hursomhaver, det urnordiska målet anses ha skilt ut sig från övriga germanska språk under tiden kring Kristi födelse, även om en sådan här datering är svår att göra. En av de mest kända inskrifterna på urnordiska, eller faktiskt från hela det germanska området, är en inskrift som var inristad på ett av de två fagra dryckeshorn utaf guld som fandes i Gallehus, som de sedan fått sitt namn ifrån, på Sønderjylland 1734, redan 1639 hittades det första, större, hornet. Förutom inskrifterna, så var hornet utsmyckat med en hel serie bilder; hornet antas komma från 300-talet, men dateringen är lite osäker og det kan även komma från början av 400-talet.

Inskriften lyder:

Ek HlewagastiR(z) HoltijaR(z) horna tawido

Hvilket på nusvenska lydo ‘Jag HlewagastiR av ätten Holt hornet gjorde’, eller ‘Jag Lägäst från Holt (el. Holtes son) hornet gjorde’, på fornhögtyska torde det översatt blifva ih Hliugast Helzi horn teta.

Alltför svårförståeligt bliver det ej för en nutida svensk även om 1700 år passerat. Att ordet, vi lämnom egennamnen tu därhän, ek betyder ‘jag’ kan man gissa og om man hava kunskap i nynorska så är det förvånande enkelt, då ordet där har samma namn samt betydelse än idag, att horna har tappat en ändelse i rikssvenska och blivit ‘horn’ är inte heller så komplicerat, likväl bibehållet som ‘horna’ geolektalt, men däremot så blir det mer komplicerat med ordet tawido som antingen betyder ‘gjorde’, ‘lät göra’ eller ‘iordningställde’ som inte har någon motsvarighet i något modernt germanskt tungomål, utan man får gå tillbaka till gotiskans taujan som betyder ‘göra’ för att förstå innebörden. En annan komplikation kan tyckas vara att ordföljden är en annan än den vi ärom vana vid, man har objektet före verbet, detta var det vanliga i den äldre germanskan såsom i andra tidiga indoeuropeiska mål, exempelvis latinet.

Gallehushornet har en annan intressant egenhet och det är att texten därpå är skriven med det äldre 24-typiga runalfabetet. Man vet ej om alfabetet kom från det latinska, etruskiska eller det helleniska, men latinets alfabet är utvecklat ifrån det etruskiska hvilket i sin tur härleds från hellasiskans alfabet, hvilket ytterligare kan härledas från feniciernas som uppfann det ungefär 1200 f.kr. - dessa uppfann sitt alfabetet ehuru ej i ordets sanna betydelse, utan blev med största sannolikhet influerade utav den demotiska skriften i det antika Egypten eller av kilskriften i Mesopotamien. Den germanska runskriften kan ehuruväl antagligen härledas till etruskernas skrift genom veneternas eller räternas modifierade version utav den etruskiska skriften. Det verkar även som om det germanska runalfabetet fått influenser från det semitiska nabateiska alfabetet hvilket kan förklaras med att nabatéer var stationerade i Romerska rikets norra gräns i Bayern under hela 100-talet, man har där även funnit flera skrivdon och annat tillhörande dessa. När styrkan disintegrerades omkring år 200 vete man att det i Danmark ankom en hel del soldater som tidigare varit i romersk tjänst. Smärst fem runor verkar vara klart influerade. Mer om detta på annat håll.

Detta äldre runalfabet finnes eljes bara bevarat genom mindre än 200 inskrifter og då esomoftast väldigt korta sådana, kanske ett eller två ord. Anledningen till att det ej finnes så många kvar är att man oftast skrevo på löst material såsom trä og det verkar ha varit romarna som sedan lärde germanerna att rista i det mera hållbara materialet sten. För övrigt något att tänka på för vår egen digitala, alternativt pappersaktiga, civilisation likväl. Den äldsta inskriptionen på den äldre nordiska 24-typiga futharken är Eggjumstenen som innehåller cirkus 200 runor samt härstammar från Norge omkring år 650-700.

Att germanerna på en så väldigt tidig basis haft kontakt med etruskerna, före romarna krossat dem, kan vi exempelvis seom i det tyska ordet för ‘metall’, Erz, hvilket härleds till den etruskiska staden Arrētium som var känt för sina metallarbeten.

Tyvärr så snoddes Gallehushornet 1802 och kulturmarodörerna smalt till råga på allt ner det, men som tur var, så hade man ritat av hornen og 1979 framställde man faksimiler i originalmaterialet. Den äldsta germanska runinskriften är ehuru äldre än Gallehus då det är Negauhjälmen som hittats på Balkan och som har inskriptionen harixasti teiva och detta skall enligt vissa betyda ‘till Armé-Gäst (eller bärare), guden’. Man har använt sig av en norditaliensk skrift och dateringen är osäker med förslag på allt ifrån 700-200-talet f.kr.

Det var ehuru under nästkommande period som målet distinktserade sig, alltså efter urnordiskan, och kommit att benämnas rundanska. Namnet kommer av att språkkällorna nästan uteslutande är skrivna med runor, man har hittat omkring 250 stycken med det yngre 16-typiga runalfabetet. Under denna epok anser man att danskan tillsammans med svenskan inträder i det vi kallom östnordiska. Det inträffade förändringar i det danska språket, bland annat så monoftongiserades de äldre diftongerna, som også spreds till svenskan men ehuru ej till norskan eller isländskan. Denna rundanska epok varade emellan åren 800-1100 och under slutet av denna så kristnades danskarna, hvilket gjorde att tungomålet fick in en hel del lånord från denna nya religion.

Med den nya religionen så kom också ett nytt skriftspråk i kraft, det latinska, och danskan gick in i en ny fas - den medeltida danskan, hvilken varade åren 1100-1500. Det var under den tidiga delen, omkring 1100-1350, av denna epok som det danska skriftspråket utvecklades. Det äldsta bevarade är skrivet på latin, men flera egen- og ortsnamn ger viktiga upplysningar om ljudskicket - skriften skrevs på 1100-talet og heter Necrologium Lundanese. Men redan på 1200-talet så börjar man skriva på danska och då främst i religiös litteratur och i landskapslagarna, bland annat så skrevos Skånelagen någon gång i början på 1200-talet. Skånelagen gällde i Skåneland, alltså Skåne, Halland og Blekinge - det som i nutid felaktigt har blivit inkorporerat i Götaland, på Bornholm samt på den största delen av Själland og den existerar genom en avskriven handskrift med runskrift från 1300-talets början, även en själländsk lov finns från ungefär samma tidpunkt.

Under denna tidiga medeltid avfjärmades Sverige från det danska språket änn mer, då danskan som ligger närmare resterande Europa har lättare att få in kulturströmningar därifrån och har därigenom även lättare att snabbt förändra sitt språk - efter en tids kontakt följde även svenskan efter. Det är främst ljudförändringar som sker genom långvariga og intima kontakter med saxare, men denna kontakt har bara börjat och accelererar senare under den senare medeltiden. Under den yngre medeltiden, 1350-1500, så exploderar snart sagt det skrivna mediet og det finns riddarvisor, lagar, krönikör, brev, räkneskaper med mera skrivna på det danska språget. Latinet besatt fortfarande ett stort inflytande, då kyrkan, som ju använde latinet, hade stort inflytande på samhället ock likaså hade saxare ett stort inflytande eftersom det fanns många sagsiska köpmänn i de danska städerna samt vid hovet - man beräknar att kanske upp till hälften av Köpenhamns invånare var talare av lågsaxiska vid denna tid.

Under 1500-talet så finge ett danskt skriftspråk genomslag og en ny språkhistorisk epok togs hvid, 1500- og 1600-talsdanskan. De danska rikena knötos allt mer å mer ihopa till ett enat rike styrt från staten som hade sitt självklara epicentrum i Köpenhamn, den danske Kristian III:s bibel trycktes 1550 och Danmarks första riksgällande lag, Danske Lov, utfärdades av Kristian V 1683, i hvilken en konsekvent ortografi nyttjades. En centraliserad stat lägger också grunden för ett centraliserat språk, alltså ett rigsmål, i Danmarks fall så föll lotten på själländskan, som följd utav Köpenhamns läge, att utöva hegemoni på övriga - detta är heller inget man omhuldar utan krusiduller, københavnsk rigsmål är just en benämning på riksdanska.

Bland annat så blev det nyskapade rigsmålet högmässomålet i alla landets kyrkor genom reformationen, men latinet behöll ehuruväl en del inflytande genom att det bibehöll sin position vid universiteten ett bra tag framöver. Reformationen spelade även en annan viktig roll för danskan og det var att det tyska inflytandet fortsatte att existera, men nu i form av högtyska som gjorde ett intåg i det danska hovets nästan enbart saxiska parlör, högtyskan lämnade også en massa lånord genom reformationen. Under 1600-talet fick ehuru franskan en högre status i stora delar i Europa och en mängd lånord finns härmed även härifrån.

Danskan under 1700- och 1800-talen gjorde stora framsteg og togo in på en mängd språkdomäner, efter det att den hade förlorat geodomänen Skåneland, men vunnit fjordarnas Norge. Bland annat så vann danskan insteg i överklassens språk på tyskans bekostnad, en dansklyttig litteratur växte osså fram. Ej enbart tyskan, utan även latinet förlorade inflytande och den första disputationen på det själländska riksmålet hölls vid Köpenhamns universitet 1836. Man hade osså vissa nationalistiska faser, hvilka är väldigt vanliga i en centralistisk stat som försöker få en raison d’être och man gjorde helt sonika utrensningar av utländska lånord, samt då främst de som ansågs ‘onödiga’, för att få språket fritt og rent, i samma veva standardiserade man skriftspråket, hvilket resulterade i en helt homogen stavning. Men även om själlands dialekter genom staten vann stora erövringsområden, så hade ehuruväl ej de övriga varianterna kapitulerat helt, utan faktum var att ännu under slutet på 1800-talet så var det enbart 10 % av den danska befolkningen som hörde till riksmålslägret og förde sig på ‘danska’.

Under den moderna danska-epoken, som äger rum nu och startade omkring sekelskiftet 1900, så haver egentligen inte så värst stora saker hänt, förutom att man har förenklat, förkortat ock förändrat en hel del, samt att det spridits kraftigt. En mängd lånord har tagits in, bland annat med anledning utav den snabba tekniska utvecklingen, främst från angloamerikanskt håll, grammatiken har förenklats, efter andra Europakriget slopades användandet från substantivens stora begynnelsebokstäver för att man ville distinktsera sig från tyskan og inom ortografin ändrades ‘aa’ till ‘å’; en annan ändring är att huvudstadsdialekten har vandrat iväg på en egen bana och skiljer sig nu i uttal avsevärt från skriftspråket. Rigsmålet harve også i mångt og myged vunnid kampen om talare samt som redan nämnts, så finns det vissa som menar att endast cirkus 5 % numera talar ‘genuina’ geospråkliga varianter, antagligen har man ehuru i denna siffra ej räknat med de som talar köpenhamnska som ju numera avskiljer sig rejält från københavnsk rigsmål - de största anledningarna till detta är som alltid en språkdiskriminerande skola samt i vissa fall även en statligt ägd television samt radio.

~

Läs mer om detta i boken Europas tungomål.