~
Romer finns i många olika slag, just de som är existenta i Rumänien är fördelade utefter hvilka språk de talar, eller har talat, detta är även ett bekvämt sätt att indela romerna på.
De olika romanésspråken är indoeuropeiska språk, och finnes i Rumänien fördelade på primärt balkanromani hvars talare främst emigrerat sedan 1989, karpatoromani av den transylvanska varianten og den största grupperingen vlach som kanske talas av 200 000-250 000 romer även om det finnes många fler i det fördolda - kanske upptill 10 % av den rumänska befolkningen är romsk till börden. Vlachvarianterna är några stycken som fått olika influenser från olika håll, bland annat ryska, rumänska, ungerska, turkiska.
Till skillnad vad många tror så är språket romani mindre diskriminerat i Rumänien än på många andra håll, romani är nu gångbart formellt i skyltsättningen, administrationen, utbildningsväsendet samt juridiska hänseenden i hela 79 rumänska kommuner samt en stad, Budeşti / बुदेश्ति då den har en romsk minoritet om 21 %. Men historiskt har det stått värre till.
Romerna – en slavhistoria
Romerna i Rumänien är eljest måhänt de romer i Europa som har råkat mest illa ut i historien, då de varit slavar under uppemot 500 år och de är inte speciellt populära nu heller.
Man vet ej riktigt när romer först uppträdde i Rumänien, men vissa hävdar att detta skett redan under 1100-talet emedans den första skriftliga omnämningen utav dem kom till under år 1385 som omnämner en gåva om 40 romska trälfamiljer till ett kloster i Tismana, senare liknande dokument omnämno flera sådana här gåvor där romerna tillsammans med krimtatarerna behandlas som slavar, robi. Den romska träldomen kan hava sin grund i att de tillfångatogs som krigsfångar under räder mot tatarerna, men man vet inte riktigt, det enda man med säkerhet vet är att de varit trälar så länge det finns källor om romer i Rumänien.
Romerna var således den absolut lägsta kasten i samhället, men utgjorde en essentiell beståndsdel utav ekonomin. De romska slavarna fick ofta jobba som smeder inom det adliga samt monastriska livet, emedans tatarerna fick träla inom jordbruket, efterhand så assimilerades tatarerna in i den romska slavbefolkningen. Ägaren var skyldig att se till att trälarna hade kläder og fick mat, samt innehavde ej rätten att avliva dem, men fick i övrigt fysiskt bestraffa, eller piska, dem hur mycket man än önskade. Aldrig någonsin dömdes en slavägare för avlivning utav egen slav.
Den ortodoxa kyrkan var heller ej motståndare utav slavsystemet utan ägde en stor mängd trälar själv. Under 1400-talet var romska slavar ett vidt förekommande fenomen i de rumänska områdena, bland annat berättar Vlad Dracul, fadern till den historiska Dracula, att han 1445 infångade och tog hem 11 000-12 000 personer som sågo ut som egyptier under sin kampanj i Bulgarien gentemot turkarna, antalet är ehuru säkerligen något överdrivet men rör sig antagligen om romer. Det finnes även en del historier om hur Vlad Tepeş, d.v.s. Dracula, bestialiskt torterade romer.
Under slutet av 1400-talet så satte man stopp för giftermål emellan icke-romer och romer genom att man instiftade en lag som pålade träldom på alla män som gjort romska kvinnor med barn samt sedan även valt att gifta sig med dem, det vanliga var annars att barnen alstrade via kopulation av fri man och slavinna var att barnen föddes som slavar, samt kvarblevo så. Äktenskapliga förbindelser emellan folkgrupperna var sällsynta, men vid vissa tillfälliga liberaliseringar tilläts maken bibehålla sin fria status även om han gifte sig med en trälinna, samtidigt som de gemensamma barnen fick fri status, detta var ehuru som nämnts rart. Romska män som höllos som husträlar hos aristokratin kastrerades ofta i ung ålder så att man kapade möjligheten till penetration. Romska män med genitalierna i behåll som valde att nyttja dem våldsamt, eller anklagades därom, brändes levande.
Även om de romska robi stodo längst ner i den samhälleliga hierarkin så ökade värdet utav dem, hvilket i sin tur innebar att handeln med kidnappade romer ökade kraftigt, många romer försökte naturligtvis fly varvid bojarna initierade klappjakter. Under 1600-talet lyckades ehuruväl många utav kalderesjromerna fly till övriga delar utav Balkan eller ut över Europa. En mycket liten del romer, kallade netoţi ‘de inkompletta’, lyckades undanhålla sig trälskapet inom det rumänska samhället og levde då i yttersta ytterkanten av samhället, ofta i väldigt otillgängliga områden men fångades ibland in för slavskap utav anstiftade människojakter, flera utav dem bedömdes vara mentalt sjuka.
Romernas status ökade ej under det ottomanska styret utan tvärtom så sjönk det stadeligen genom allt hårdare regler genom århundradena som passerade - man kan ehuru inte direkt skylla turkarna för detta då de rumänska herrarna hade privilegiet om intern suveränitet så länge de betalade den pålagda tributen. Slaveriet var allenarådande i Moldavien og Valakiet men bara sporadiskt förekommande i Transylvanien och däri som oftast bara i områden som av hävd var av influens av Valakiet eller Moldavien, eller hade varit i gången tid. Den stora andelen av romerna i Transylvanien var inte privatägda slavar utan kungliga sådana hvilket innebar en helt annan frihet. I de habsburgiska områdena försökte ideligen de högsta härskarna förbjuda slaveriet men bojarerna, klostrerna samt den ortodoxa kyrkan emotsatte sig sådana förändringar och hänvisade till provinsernas tradition av självstyre i interna förhållanden.
De romer som ej ägdes av en privatperson ägdes under 1700-talet automatiskt av staten, hvilket således var det ofta gällande för de transylvanska romerna, hvilket var att föredra för de rumänska romerna då det innebar en viss frihet, men även skyldigheten att betala skatt. Under nämnt århundrade stärktes även det formella skyddet mot de romska barnen, då man förbjöd försäljningen utav romska barn utan att även sälja deras föräldrar. Under 1780-talet lyckades habsburgarna implementera upphöjningen utav trälarna till samma status som de landlösa patraskbönderna, ingen egentlig skillnad måhända og många av de så kallade ‘nya bönderna’ stannade ofta kvar där de tidigare varit ägda.
1837 genomfördes ytterligare efterlängtade förändringar genom att härskaren av Valakiet, prins Alexandru II Ghica, befriade alla romska slavar inom sin domvärjo samt gav dem jämlik status med övriga bönder som jobbade för honom, de tilläts även att praktisera sina traditioner samt tala romani. Han initierade även en policy om att riket skulle köpa in privatägda trälar för frisättning. Under 1840-1850-talet spreds de upplysningsbaserade människosynerna og intellektuella i Rumänien kände ofta skam för landets barbarism samt propagerade för civilisering. Den nya politiken samt samhällsauran innebar att runt 150 000-200 000 individer befriades från träldomen og dödsstöten för trälskapet kom sedan 1864 när parlamentet för Valakiet og Moldovien legislerade full frihet för de rumänska bönderna inklusive romerna, hvilka nu blev av med alla skyldigheter gentemot feodalherrarna och åtnjöt friheten att röra på sig inom landet och även fick rätt att köpa mark.
Rädslan att bli reträliserade gjorde ehuru så att en massiv migration från Valakiet och Moldavien togos vid hos romerna vars vlachiska ättlingar numera finns utspridda över hela Europa samt delvis även i övriga världen, gällande Rumänien är den största koncentrationen utav romer är än idag i Transylvanien. Fattigdomen hos de romer som stannade i landet ledde även till att vissa erbjöd sig att köpas som slavar av sina gamla herrar, även de som ej gick så långt valde ofta, eller blev tvingade utav omständigheterna, att stanna kvar i det område och under den herre de tidigare stått. Den nya samhällsordningen tillät dock att vissa romer kunde klättra uppför samhällsstegen och den romska självidentiteten fick en bättre grund att gro i.
Kulturlivet fick en skjuts fram och under 1920-talet så bildade även romerna en förening som gav ut en tidning, Neamul Tiganesc, från 1930, samt trenne år efter detta så anordnade föreningen en internationell romsk kongress som drog till sig delegater från stora delar utav Europa. Rumänien ställde sig sedan på nazisternas sida och den officiella synen var att de nationella minoriteterna skulle försvinna, romerna var vid tillfället över 260 000, men redan efter ett år med den nya politiken så hade de minskat med 25 000. Beräkningen av romerna är vansklig och man vet inte hur många som drabbades under krigsåren, men 1948 så var det bara runt 54 000 som hävdade att de hade romani som modersmål, hur många romer som angav rumänska är oklart men den totala romska befolkningen anses av många ha halverats, hvilket någorlunda stämmer överens med folkräkningen som genomfördes 1956 där det totala antalet romer angavs vara runt 104 000.
Med det nya kommunistiska styret så påbörjades en ny antiromsk politik där man i princip förbjöd det nomadiserade levernet som vissa frilevande romska grupperingar vidhöll, man beslagtog helt sonika deras hästar og vagnar. Då denna policy ej erfick önskat resultat började man med tvång dela upp grupperingarna samt tvinga dem till fast bosättning, ofta i utkanterna av byar, hvilket inte helt sällan skapade nya konflikter med de ursprungliga habitanterna. När Ceauşescu tog över 1965 påbörjades en ny era av homogenifierande rumänsk politik då man nu framförde att Rumänien avklarat alla sina minoritetsproblem, hvilket bland annat betydde att man började ignorera existensen av en romsk minoritet. En romsk minoritet som dessutom vuxit till sig i sifferexcercisen då folkräkningen av 1977 visade en romsk befolkning på nästan 230 000 och vissa departementala myndigheter uppskattade vidare antalet till att vara runt 540 000. Även om Rumänien numera ej behade några minoritetsproblem, så såg den socialistiska staten sig tvingad att fortsätta med sitt forcibla arbete att assimilera in den romska befolkningen i mainstreamen. Bland annat så raserade man romsk bebyggelse samt intvingade människorna i boende i lägenhetskomplex, vissa undkom ehuru denna påtvingande bosättningspolitk genom att muta polisen.
Den postsocialistiska eran påbörjades med att alla minoriteter fick jämlik status med de etniska rumänerna, men verkligheten är en helt annan och romer diskrimineras ideligen och får ofta utstå våld från polisiärt håll alternativt polisiär passivitet när de utsätts för våld och diskriminering. Den romska befolkningen haver beskyllts för snart sagt alla samhälleliga problem i det rumänska samhället - från visst håll har man till og med menat att diktatorn Ceauşescu och hans hatade kärring till fru, Elena, var av romsk börd. Förutom de allehanda kriminella handlingar de beskylls för så är ofta den allmänna bilden av romerna att de är necivilisati - ett ord som troligtvis ej behöver förklaras närmare.
Rumänska pöbelkommuner ägnar sig ömsom åt att instifta lagar om hur romer skall uppträda, och vid vissa fall när dessa ej uppträder enligt den etniska lagstiftningen så jagas de helt sonika ut, en del av dessa flyttar helt ut från landet. Hur många romerna äro idag i Rumänien är svårt att uppskatta, men antalet kan ligga emellan 750 000 och 2,5 miljoner, de officiella siffrorna stannar dock vid 410 000. De ökända barnhemsbilderna som spreds över mediavärlden var till tre fjärdedelar på romska barn, så hvilka som är necivilisati står sig nog ganska klart.
Överlag så är romerna de mest socialt samt ekonomiskt underlägsna i landet, de flesta lever i misär, efter landets inlemning i den Europeiska Unionen anno 2007 har en stor del utav romerna förklarligt nog flyttat västerut, främst till Italien, Frankrike og Spanien, en av många utvandringsvågor som romerna genom historien haft från det förtryckande och ociviliserade Rumänien. Italien, Frankrike och exempelvis Sverige slänger som ofta ut EU-medborgare utav romsk börd ånyo, något som tillikt varit utmärkande för dessa länders politik gentemot en av Europas mest förtryckta minoriteter.
I Rumänien finns dock nu både en romsk kejsare og en konung.
~
Läs mer om de rumänska og de romska folken i
Europas tungomål
