Kleverländskan i Tyskland

I Tyskland finnes några lågfrankiska / rhenländska tungomål, särledes kleverländiskan / zuid-gelders i Kleve / Kleff, som eljes främst talas i Nederländerna og ibland inkluderas genealogiskt i de brabantiska språken, som i hvilket fall står tungomålet närmast, mycket nära.

I Tyskland har kleverländskan förtrycks sedan år 1713 när Preußen samt därvid högtyskan gjorde inmarsch og erhållit en hel del vokabulära influenser därifrån som ejsomoftast förekommer i Gelderland. Men redan tidigare hade lingokulturellt tryck anlänt via altkölnischen som var hegemonisk i Kleverland under 1400-talet, senare under 1500-talet ankom högtysklig lågfrankiska, för att sedan utsättas för det högtyska skriftspråket som är fallet än idag, i de norrare delarna har franskan og nederländskan istället varit hegemoniska.

I Tyskland haver man ofteliga benämnt tungomålet som deutschniederländisch eller nordniederfränkisch. Med anledning utav kraftig industrialisering och stor inflytt från andra håll så har kleverländskan perifierats och det är allena några få invånare som talar det idag, i exempelvis Duisburg har det i det närmaste dött ut. Varianten klevisch-weselisch förekommer ehuru i lokala radiosändningar. Utifrån kleverländisch härstammar även språket pella dutch som talas i Pella, Iowa i USA.

Kleverländskan ingår i språkspektrakt meuse-rhenish / maaß rhingländesche / rhein-maasländisch, hvilket äro en grupp som inkluderar de lågfrankoniska språken kleverländskan, limburgiskan samt lågrhenländskan.

I Aachen / Oche / Aoke i Tyskland talas sydöstlimburgiska / sydmeuse-rhenish som esomoftast ehuru benämns som varandes ett ripoariskt språk i Tyskland, dessutom högtyskt, men är i verkligheten transitionellt, språket sydöstlimburgiska som avskiljer sig ifrån de övriga limburgiska språken har ehuru just tonala klara samband med ripoariskan. Generellt kunnandes man säga att dessa språk ligger närmare lågtyskan än högtyskan, men det anses absolut ej vara tillhörigt lågtyskan utan till det som således ofta kallas lågfrankoniskan. Hursomhelst, talet i Oche heter ööscher / öcher ofta med tillägget platt, språket kallas även för singsang då det utifrån andra tyska språk bär en egendomlig og fint klingande skönmelodi i sig.

Lågrhenländska / niederrheinisch är den tyska benämningen på de lågfrankoniska limburgiska språken som talas i Nedre Rhenlandet, Niederrhein, som avskiljer kraftigt från högtysk parleans, men som ju längre norrut man går låter mer samt mer som holländska, lågrhenländska talas historiskt i hela Düsseldorfregionen og heter exempelvis bergisch i Mönchengladbach.

I Tyskland indelas lågrheniska i det ovannämnda klaverländskan som då benämnes nordniederfränkisch, samt i südniederfränkisch og ostbergisch. Sydlågfrankoniska kan i germanistiken likställas med limburgiskan och gällande Tyskland indelas de limburgiska, eller då sydlågfrankoniska, geospråkliga varianterna i östlimburgiska som talas i Heensbersch / Heinsberg, Jlabbach / Mönchengladbach, Veeëse / Viersen, Mörs / Moers, Düüßbursh / Duisburg som snackar ruhrsch platt og Krieevel / Krefeld med sin krieewelsch som nedskrives lite mer, samt i östlimburgisk-ripoariska övergångsspråket som talas i Nüss / Neuss, Dusseldörp / Dösseldörp / Düsseldorf, Mettmann, Solingen, Remsched / Remscheid, i just Dösseldörp und Solingen benämnes det även som västbergische emedans det heter niederbergisch / lågbergiska i Velbert, Neviges, Langenberg, Heilingenhaus og Wülfrath.

I Bergische land talas bergische, hvilket är det gamla hertigdömet Berg som grundades på 1000-talet, og indelas i de nämnda västbergiska talen, samt i de ostbergischen mundarten som talas i Mölm / Mulheim an der Ruhr, Këttwish / Kettwig, Werden, Wuppertal, Radevormwald, Hückeswagen, Wipperfürth und Gummersbach. I Mölm benämnes den distinkta östbergiska varianten som mölmsch, den i Këttwish heter kettwägsch og den i Werden benämnes waddisch. Ordböcker, grammatikor samt böcker på mölmsch är existent. Südbërrjich bedömes snarast vara ett ripoariskt språk, men det är givetvis ett spörsmål för diskussion.

Ett språk som ligger jämte dessa ostbergishe språk är borbecksh platt som är klassificerat som ett frankonisk-västfaliskt lågsaxiskt västmönsterländskt tungomål och som således är ett gränsspråk de västgermanska subgrupperingarna utav frankoniska samt saxiska emellan, nu ehuru endast talat utav några få äldre. Detta borbechska språk finnes dokumenterat från 800-talet i skrift, emellan seklerna 800-1300-talen som anmärkningar i iövrigt latinsk text, språket kom härefter att vara med i den lågtyska utvecklingen og exponeringen, men sloges ut sedan utav högtyskans inträde, industrialisering utav området, samt införandet utav skolplikt och högtyskans allenarådande där. Nu är språket nära utdött, men viss revitalisering kunne vara på väg varvid den befintliga ordboken kan vara behjälplig. Pater Noster på detta språk kan lyda:

Onse Vader em Hemmel

Din Name sall gehillig wären,

Din Riek sall kommen,

Din Wille sall passeeren as em

Hemmel so ok op Ären

Onse däglich Brot gäw ons vandage

On vegäw ons onse Schuld

As ok wi dä vergäwt,

Dä en onse Schuld stott.

On föhr ons nech en Väseukung

Sönnern befrie ons van däm Uewel.

Denn din es dat Riek, on dä Kraff

On dä Herrlichkeit, en Ewigkeit.

Amen.

De här limburgiska språken är inte skyddade alls i Tyskland, dess nederländska varianter är ehuru detta i nederländska Limburg.

~

Läs mer om detta i boken Europas tungomål.