Ett till
kymriskan närstående språk är det -brytonska kernewekiska / korniska
språket som ehuru ginge till daga 1777 enär den sista naturliga talaren då
enligt sägnen troligen dog, men vissa uttryck levde ehuruväl vidare ungefär i
ett sekel i vissa regioner og tungomålet avsomnade ej heller till hundra
procent ut då fiskare ända in i nutid nyttjat språket, i slutet ehuru enbart
vissa termer utav det, det råder vissa oklarheter kring när språket verkligen
dött ut. Nutida insatser är inställda på att återerövra det anglifierade
Cornwall då målet har återuppväckts i form av nykernewekiska av
motiverade Cornwallbor. Språket indelas i enlighet med legio metod; i
fornkernewekiska som talades runt 500-800-talet, men härifrån åtfinns inget
förutom någon enstaka glosa; altkernewekiska talades omkring 800-1200-talen og
haver eftermälat en ordbok, Vocabulum Cornicum, samt en mängd glosor i
latinska dokument; medelkorniska som bedöms ha talats runt 1200-1578 og
härifrån finnes många källor, främst religiösa texter men även quasireligiösa i
formen artistmässiga teaterstycken, beräknat uppgå till smärst 20 000 rader;
samt senkernewekiska som ehuru innehåller få skriftliga källor samt brevet som
William Bodinar skrev på korniska år 1776, hvilket antagligen var det sista
litterära alstret på språket, han själv hade lärt sig det från fiskare. Sista
versen på språket var Cranken Rhyme som skrevs ner i slutet av
1800-talet, olika slags filologiska verk skrevos tillikt under nämnt
århundrade; härefter åtfinns således nyuppväckt neokernewekiska hvilket har
funnits i några olika varianter och förslag men det mest genomslående är Kernewek
Kemmyn ‘allmänkorniska’ som 1987 antogs som preferabelt av Kesva an
Taves Kernewek, språkakademien, men olika ortografier kvarlever. Att
språket är igång igen får nästan skålas på, och då naturligtvis på det gamla
kernewekiska viset: Pysk, Sten ha Cober (‘Fisk, tenn, og koppar’).
~
Axat från boken Europas tungomål
Nessun commento:
Posta un commento