När
Romarriket cederade så bildades ett flertal kymriska kungariken, men det bör
ehur påpekas att kymrerna i de otillgängliga bergsdalarna knappast var medvetna
om den romerska närvaron ens tidigare även om Kymrien på det hela taget var
ockuperat. Det sydvästkymriska riket Dyfed fick ta emot stora influenser
från irer som koloniserat området med hjälp av icke-fredliga metoder, og det
oghamiska alfabetet har påträffats i området. Dessa irer kommo främst från
Leinsterdynastin. Ett antal krig emellan de olika rikena slutade så småningom
vid 1000-talets mitt med ett enande under kung Gruffudd ap Llywelyn som dogh
avdog anno 1063. Den kymriska splittringen gynnade normanderna som i princip
togo södra delen i besittning ock kelternas riken bestodo utav Gwynedd, Powys
og Deheubarth som ehuru enades under fursten Llywelyn ap Gruffudd och
erkändes av England som furstedöme vid mitten av 1200-talet. England tog
ehuruväl hela Kymrien i besittning genom krig åren 1277 samt 1282-83 och
riket/ena har ej upplevt självständighet sedan dess, förutom under en kort
period, 1400-13, då upprorsledaren Owain Glyndwr kontrollerade stora delar av
landet (glyn = ‘dal’, dwr
= ‘vatten’). Under hela denna
tidiga tid så hvar det kymriskan som hvar det totalt hegemoniska språket inom
alla sfärer av samhället, förutom i de områdena som normanderna underkuvade där
franska samt latin bleve språket för dokumenteringen, men kymriska fick
fortsatt nyttjanderätt i bevisföringen. En domstolsstatus som språket bibehöll
än några hundra år.
~
Axat från boken Europas tungomål
Nessun commento:
Posta un commento