Sveamålen i Sverige

Sveamålen som har bildat grund för standardspråket haver sitt centrum i Uppland och till denna uppländska ansluter man ofta språken i Gästrikland, södra Hälsingland, sydöstra Dalarna, östra Västmanland samt norra og östra Södermanland - ock kallas samlande uppsvenska. Men även de mellansvenska språken införs ofta inom termen sveamål, inom mellansvenskan åtfinns språken som talas i södra samt västra Södermanland, Närke, större delen av Östergötland, nordöstra Småland samt på Öland. Öländskan kan kallas för en blandning av sveamål og de där angränsande språken - även dalmålen indefinieras av vissa i sveamålen, de genuina dalmålen kan knappast påstås vara sveamål, men de i sydöster talandes målen kan kanske införas under den beteckningen även om en troligare tillhörighet är till de genuina dalmålen, förutöver att de fått väldigt stora influenser från omkringliggande sveamål, i ett språkkontinuum, samt måhända transfererats till att bliva sådana.

Även jämtländskan såsom värmländskan, särledes den sistnämnda, hänförs av många till svealändskan, men bibehållen oklarhet är rådande då gränserna språkklustrerna emellan är något diffusa, språkkontinuuma. Som alltid må påpekas, alla gränser är subjektiva och även dessa nordgermanska språk ingår alltjämt i ett språkkontinuum, utan klara avgränsningar. Norrländskan, som särskiljs av vissa, är å sin sida till stora delar en slags sveisk utväxt, ehuru uppblandad samt influerad av många andra kontexter.

De södra hälsinglandsmålen är de norraste varianterna av uppsvenskan og här heter exempelvis ‘han läser’ han läser emedan det i norrare, norrländskinfluerade, delen istället heter han läs. Även gästrikländskan är klart uppsvensk även om vissa norrländska influenser kan skönjas også här, de norrländska språken är ändå en utväxning utav sveiskan. I övrigt är de målen som talas i Gästrikland relativt enhetliga samt uppvisandes få avvikande drag från uppländskan förutöver vissa fonologiska arkaismer. Västmanland hamnade som Vestmannaland till Svíþjóð i Snorre Sturalssons berättelser och språkligt sett så höre även målen som talas här till sveiskan havandes stora likheter med det standardiserade riksspråket, men haver erhuldit influenser, alternativt delar areala fenomen, med värmländska, bergslagsdalmål, närkingska samt det till öster liggande svearnas kärnland Uppland. I detta kärnland talas givetvis uppländska som varit något av normbildande, jämte stockholmskan, i utformningen av standardsvenskan. Uppländskan är ehuru internt relativt splittrat samt havandes givetvisa gemensamma nämnare med omkringliggande mål.

De upplännska målen indelas ofta i trenne som på när sammanfaller med de tre vikingatida och medeltida folklanden. I det nordligaste området, Tiundaland, talas således tiundaländska. Av karaktäristika för dessa mål är att man diftongerat gammalt långt e, hvilket gör att ‘sten’ heter steän, detta är även gällande för nästkommane målområde - tiundalännskan delar även en del fenomen med norrländskan. Attundalännskan som talas i Attundaland har bevarat en hel del arkaiska drag, exempelvis kasusböjning av både substantiv som adjektiv. Målet som talas i Fjädrundaland är dock så likt standardspråket att det nästan i sin helhet kan kallas svenska. Men enbart här ock ingen annanstans, för ty allena i Fjädrundaland kan man föra sig på målet fjädrundalännska.

Stockholm, som är Sveriges rikes huvudstad, kommer icke i historisk blickpunkt förrän under mitten av 1200-talet, men haver sedan dess istället gått en snabb utveckling till mötes. Stockholmskan tillhör de uppsvenska målen, men har som ett stadsmål både sociolekter såsom geografiska varianter, samt utvecklas ibland relativt snabbt, åtminstone i en del av dess delar. Sådana kan vara av ny art, såsom rinkebysvenskan eller söderslangen / ekensnacket där det sistnämnda inte uppkommit förrän under årtiondena omkring 1900. Rinkebysvenskan, som også är gåendes under benämningarna rinkebyska / albysvenska eller derrogativt kebabspråket / blattesvenska, hava en stor mängd lånord från flertalet olika invandrarspråk och det är väl värt att påpeka att de distinkta orden inte enbart används inom den etnospråkliga gruppen som ordet härrör från, utan de kan spridas till att allmänt nyttjas i området. Speciellt rinkebysvenska samt skånska tungomålsvarianten rosengårdska har vunnit publik plats i särledes musiken, men även smått i vissa former utav litteratur. Språken kallas även samlande ibland för miljonsvenska / shobresvenska eller bara invandrarsvenska men det kan tyckas vara en allt för vid beteckning.

Såsom varande ett stadsmål så haver även de olika stockholmsvarianterna, eller stockholmskan som helhet, hela tiden fått inta stora influenser från inflyttande element, vare sig de är från omkringliggande områden, från Skåne, Norrland, eller av utspråklig börd, om vi med inspråklig börd inkluderar alla germanska språk inom Sveriges gränser, plus før exempel åländska ock liknande språk i närområdet. På äldre stockholmska är det väl att påpeka att ‘stockholmare’ på det målet egentligen heter stockholmae.

I norra Södermanland talas uppländska emedan man i södra samt västra delarna utav landskapet för sig på mellansvenska, detta är även fallet för närkingskan som osså är relativt enhetlig, hvilket givetvis har sin grund i Närkes ringa storlek. Man bör ehuru beakta att den centrala slättbygdens språk skiljer sig från språken i de västra samt södrare delarna av landskapet, i Nysunds socken i väster talas det även värmländska. I närkingskan haver man åtminstone tidigare bibehållit till exempel gamla maskuliner på -e:s e-form som i skole, vilje o.s.v. ~ örebrotalet har en klar hegemonisk ställning i regionen.

Östergötamålet är överlag inte som man kan tro ett götiskt mål enligt dialektforskarna, utan sveiskt, dock förutöver mål som talas i sydvästra delen av detta östgötiska landskap, det sveiska språkspektrat fortsätter ner till nordöstra Småland og influenserna är även förestående på Öland. Hela området, precis som nästintill hela det germanska språkhavet är att beteckna som ett språkkontinuum när vi talar om de genuina tungomålen, i förhållande till sveamålen får man givetvis inte förglömma att de även täcker in Gnällbältet.

De norrländska tungomålen anses talas ungefär från mellersta Hälsingland og upp till de samiska samt finländska områdena, og är i grund og botten en sveisk utväxt. De jamtska språken delas som oftast in i de norrländska språken, om man bortser från den norska som talas i landskapets nordvästligaste hörn, men även med denna klausul så är kopplingen av jamtskan till norrländskan besynnerlig, og svenskcentrisk. En karaktäristika för de fleste av de norrländska målen är att de ej behaver många av de ändelser som är brukliga i standardspråket, exempelvis sitt för sitter.

Lappland, hvilket är det största av områdena inom det norrländska tungomålsområdet, är land som tidigare tillhört samerna, men även kväner gjorde intåg i området emellan 800-1100-talen, og det var inte förrän 1673 som svenska kronan tog tag i att vilja kolonisera området samt härigenom öka skatteinkomsterna. Än till denna dag har samerna förlorat sina hävdansspunna områden. Initiativen kom tillbaka jeran 1695 och genom lappmarksreglementet 1749, men den svenska invandringen gick trögt. Gruvfyndigheter finge ehuru konsekvensen att vissa områden blev besatta tidigt, bland annat Arjeplogsområdet från 1640-talet och Sareks gruvor inom Lule lappmark under andra hälften av 1600-talet. Odlingslandskapet gjorde sig hört vid sjön Malgomaj og Fredrika, Vilhelmina samt Dorotea fick sina sockennamn omkring 1800. För att kunna ta sig till områden så anlade man vägar, först längs älvdalarna samt sedan även genom tvärgående förbindelser og först under 1930-talet tillkom Inlandsbanan. Malmbanan byggdes emellan Luleå ock Narvik, hvilket föranledde en gruvlig öppning i Malmberget 1888 samt i Kiruna 1903.

Efter andra världskriget haver en avfolkning i princip skett i jord- og skogsbygder, emedan centralorterna vuxit, en växning som ehuru via utflyttning gett minskning i flertalet områden - tyvärr så har inte detta gett några direkt positiva effekter för ursprungsbefolkningen samerna, då samerna i allt för stor grad svenskifierats samt härigenom även övergivit sina traditionella levnadssätt - samernas största stad är sedan en tid tillbaka Stockholm, änskönt språken ej erkänns där.

Norrbottnens historik är i princip samma förutöver att samerna fick tränga tillbaka tidigare för svensk inflyttning, hvilket skedde redan från och med 1300-talet och området lades också då under svensk förvaltning. Här haver även stor finsk bosättning skett, hvilket bland annat illustreras genom tornedalslänningarna som kommit under tidig medeltid. Angående Västerbotten så existerade ett Storhälsingland vid 1000-talets mitt, enligt Hälsingelagen, hvilken sträckte sig till södra Västerbotten. Umeå samt Bygdeå var de nordligaste namngivna socknarna 1314 och från og med 1380-talet så var kustlandet avgjort svenskt bosättningsland. Under 1400-talet hade socknebygden växt till fyra i antal och enligt jordaboken som avstampades 1543 existerade det ungefär 200 byar. Utvecklingen intensifierades något under åtföljande århundrande och Umeå blev stad, för andra gången, år 1622, men brändes ner av ryssar 1720 – även hela kustlandet ockuperades av dessa efter den ryska offensiven 1809. Sedan 1900-talets ingång så har Västerbotten karaktäriserats av en accelererande industrialisering og urbanisering, men efter andra storeuropeiska 1900-talskriget haver avfolkningen av landsbygden varit intensiv till fördel för tätorterna i området - Umeå med sitt universitet samt näraliggande avfolkningsbygder har under de senaste decennierna varit en av de mest växande kommunerna i Sverige.

De svenska språken i dessa områden härrör således från medeltida eller än mer sentida kolonisationer, men språken har bibehållit en hel del intressanta arkaismer och før exempel Norrbottens språk anses av många vara bland annat ett av de mer från standardsvenskan avskiljande svenska språken in existens, dessutom så är norrbotniskan inbördes mycket distinkta. De olika älvdalsmålen är skiljande ifrån varandra og man brukar då indela språken efter huvudortsvarianterna pitemål, lulemål samt kalixälvdalska som dessutom finnes i tvenne subvarianter nederkalixska- og överkalixska - denna sista räknas vid sidan om det dalska älvdalsmålet av övriga svensktalande som något av de mest svårbegripliga svenskan som finns och torde utur alla synvinklar kunna klassificeras som ett eget språk även utav de mest instockade svenskofila personligheterna. Pitemålet är även det känt för att vara svårbegripligt för andra svensktalande och den variant som talas i staden kallas uppenbarligen för pitfint, men de skall ej sammanblandas då det är en försvenskning i högspråklig karaktär emedans det gambla pitemålet har gammalsvensk byggnad. Svenskhygienismen haver gjort sitt bästa för att utrota dessa bondska dialekter med pitemålet speciellt har varit något seglivat samt upplever en delvis revitalisering, inte minst genom att det tagit sig in i musikvärlden og därvid sprider viss prestige. Arvidsjaursspråket har liknelser i skelleftemålet, men arjeplogssvenskan är dock påtagligt lik rikssvenskan förutöver att samiskan haft ett stort inflytande på ljudförrådet och uttalet, men även en viss antoning av sydvästerbottnisk-ångermanländska inflytelser finnes likaså.

Både samiska samt finska haver givetvis lämnat olika stora bidrag till de olika målen. Speciellt kustvarianterna är fonologiskt arkaiska samt behar exempelvis till stor del kvar diftonger, även om nederkalixska monoftongerat, även en hel del andra arkaismer og innovationer existerar, kustdialekterna har även arkaismer i grammatiken, før exempel i vissa fall numerusböjning i verben, dativböjning av substantiv. Dessutom åtfinnes arkaismer i ordförrådet og språgen måste ses som egna utvecklingar og är därmed självfallet rättfärdiga som sådana. Det bör ehuruväl påtalas att de antagligen äro utvecklingar från medeltidens uppsvenska mål og därmed tillhörande sveamålen, -sveamål-uppsveisk-norrländska, detta är speciellt gällande för den nordliga norrbottniskan som har stor medeltida svensk prägel, deras sveiska karaktär göro ehuru ej så att de ej är att betrakta som egna språkformer värda all respekt samt framtida egna utveckling.

Denna medeltida sveiska kopplingen är ej densamma för alla norrländska svenska tungor, exempelvis illustrerbart medels kirunesiskan / kirunamål som är skapat via en sen gruvbrytningsbosättning, just detta språk bär främst spår från rikssvenska färgat med norrländsk accent samt stora inlån från tornedalsfinska og finska, samt en blandning utav värmländska, jamtska, västerbottniska, skånska, danska, västgötska och ångermanländska, emedans det ursprungliga språket i området, nordsamiskan, avlämnat fåtaliga spår. Kirunesiskan är istället då ett tillnärmelsevist kreolspråk.

Västerbotten är mindre distinkt ur språklig synvinkel och haver grava likheter med de ovanstående språken samt med de nedanliggande ångermanländska målen, men en stor skillnad finns emellan de västerbottniska kustmålen visavi de lappska nybyggarmålen som då befinns i landskapet Lappland, men i länet Västerbotten. Gränsen emellan pitemålet i Norrbotten samt skelleftemålet i norra Västerbotten är en skarp språkgräns, men överlag kan sägas att de västerbottniska språken är klart tillhörande de norrländska som ovan manifesterades med hjälp av norrbottniskan. Skelleftemålen har exempelvis ett fyrkasussystem, bland annat finnes ett nyttjande utav vokativen og dativ. De sörliggandes områdena är ehuru ett gränsområde mot de ångermanländska målen, hvilke bland annat ses i ordet för ‘båt’, hvilket i norra delarna av Västerbotten har bibehållit det långa a:et bāt, emedan det i sydligare delar istället heter båt.

De sydlappska målen som finns inom Västerbottens län är så att säga nybyggarmål samt följsamt stereotypen ej särledes distinkta, de följer även språkligt de mål som finnes längre ner längs de olika vattendragen, till exempel så kan malåmålet karaktäriseras som ett nordvästbottniskt avläggarspråk, emedan lyckselemålet istället karaktäriseras som sydvästbottniska, vilhelminamålet är en avläggare till åselemålet som har likheter med junselemålet och det är ej så riksspråksfärgat som arjeplogssvenskan og härstammar måhända främst från målområden i västra Ångermanland. Lappmålen har även större inlån från samiska samt norska og kan også sägas karaktäriseras av simplifierande språkformer, hvilket bland annat haver sin grund i att de äro nybyggarmål som har erfått inflyttningar från flera områden, en sorts pidginutveckling.

Ångermanland som ju osså tillhör det som kallas Norrland kallas vid ett särskilt landskap från och med 1300-talet. Vid slutet av det århundradet så fanns en borg, Styresholm, vid Ångermanälven og vid medeltidens slut så hade det tidigare relativt glest befolkade området genomgått en ingående uppodlingsprocess. Befolkningen ökade i synnerhet under 1800-talet, men har sedan dess minskat i antal.

De ångermanlännska tungomålen haver tydliga gränser i söder samt väster og följa ofta landskapsgränserna. De i norra Ångermanland existerande målen nordmalingska samt bjurholmska har sin fasta grund i ångermanlännskan, i dessa har det initiala hv- som pre1905 fanns i svensk standardstavning inte blivit v- som i standardspråket utan gv-, hvit har därmed blivit gvit, i Sydsverige heter detta ofta istället hvid. Dessa tvenne språk har ehuru fått västerbottniska inslag genom att de ligger i gränstrakterna. Överlag så äro ehuruväl de ångermanlännska målen även de klart norrländska med de karaktäristika som det innebär, med till exempel vokalbalans av östnorsk-norrländsk typ, men de skiljer sig delvis åt i fonologin.

Medelpadsmålen är i synnerhet homogena samt ansluter väl till de sydnorrländska målen och det åtfinns en stark gräns mot söderns Hälsingland som dock även de haver erfått sydnorrlännska språkfinurligheter i sina nordligare, og måhända mellersta, mål.

~

Läs mer om detta i boken Europas tungomål.