sabato 10 settembre 2016

Kastiljanskan - Spanskan - i Spanien, dess varianter och historik


Det absolut största tungomålet i Spanien, tillika världspråket, är det indoeuropeisk-italisk-latinsk-romansk-iberoromanska målet kastilianska som ofta felakteligen låtes gå under benämningen spanska / español, hvilket ju förövrigt är att ge Franco rätt. Även i Latinamerika så nyttjas ofta termen castellano - mången katalansk, baskisk eller galicisk separatist tar dock kanske icke illa vid sig vid nyttjandet av ‘spanska’ för Spaniens största mål, ty de nämnda områdena äro ej Spanien ändå. Oavsett namnsättning så bedömes språket i sin totalitet hava omkring 387 miljoner förstahandstalare hvilket gör det till det andra största språket på jorden efter mandarin. Spanskan vinner fortfarande terräng runtomkring på jorden men tappar faktiskt mark i Europa då de övriga romanska, samt baskiska, språken på den Iberiska halvön tager tillbaka sin gamla ärevördiga status, huvuddelen utav spanskans talare erfinnes ju ehuruväl ej i Europa längre.

Kastilianskan är utvecklad från nordlig iberoromanska samt finnes naturligtvis i regionala varianter, likt italienskan og franskan, över hela landet förutöver de andra språken som där finnes, d.v.s. det finns aragonesisk spanska, katalansk spanska, og så vidare, og i gamla arbetarkvarter i Madrid, främst numera som ett föränderligt språk hos ynglingar, talas något som kallas för cheli, ett till fullo oralt språk borträknat grafittiförekomster, pamfletter men även existent i dialoger i mer ordinär litteratur. Dessutom finnes ju givetvis en hel del kastiljanska varianter i Latinamerika og på övriga ställen där språket numera talas.

Kastilianskan har ju givetvis fått sitt herravälde genom den politiska makt som kommit från kastiliansktalande områden og är nu officiellt språk i runt tjugo stater. De första anteckningarna på kastilianska är från 900-talet emedans de första skrifterna på tungomålet härrör från 1100-talet och det kallas framtills 1400-talet för fornkastilianska / fornspanska samt från 1500-talet og framåt benämns det som modern kastiljanska, ibland inflikas en klassisk epok där med, då avseendes litteraturvinsterna man gjorde för tiden.

Fornkastiljanskan är en utveckling från vulgärlatinet som talades i de kantabriska bergen under 700-800-talen, eller enligt vissa från franco-navarresen, eller gotisk-kastilanskan, som talades under 1000-talet. Språket tog sig söderöver genom den kristna erövringen utav de moriska områdena, språket inlånade då även mycket material från språken som talades där, inklusive morisk arabiska, ladino samt mozarabiska, det har likväl erhållit influenser från keltiberiska, baskiska, og olika germanska språk som genom tiderna varit i området. Men de antika inlånen i kastiljanskan äro ej särleda många men ett välkänt ord är cerveza ‘öl’ som kommer från galliskans ceruesia och som har samma ordstam som exempelvis svenskans korn.

Första försöken av standardisering utav språket togs vid under 1200-talet utav den kastiljanske konungen Alfonso X. Under det spanska händelserika året 1492 skrevs även den första normerande grammatiken i ett modernt europeiskt språk, d.v.s. kastiljanska, Gramática de la lengua castellana, av Antonio de Nebrija i syfte att lära ut denna spanska till de icke-spansktalande i Spanien boendes befolkningselementen. Anno 1713 grundades Real Academia Española vars uppgift var att hålla språket rent kommandes ut med både lexikon samt grammatika under dåvarande århundrade plus fortsatt utgivningen med nyalster intill nutid. Tungomålet haver inte ändrats särledes mycket genom tiderna og det föreligger inga problem för en nutida talare att läsa de gamla källorna.

Nu utgöre böcker på målet cirka 95 % av de producerade böckerna i Spanien, men även inom spektrat kastiljanska så finnes det avsevärda lingvistiska skillnader. De kastilianska dialekterna skiljer sig åt i olika grad, men det finnes skillnader i både ordförråd, ljudsystem samt till og med grammatik, gällande vissa varianter, men det standardiserade språket är bildat på geovarianter som varit förhärskande i Toledo og Burgos.


Spanska varianter

I relation till olika geospråkligt förekomna språk så äro det likväl intressant att påpeka att de sydiberoromanska andalusisk ock kanarisk kastilianska hava ett antal likheter med den spanska som erövrat den spanska utomeuropeiska världen, just andalusisk kastiljanska / andaluz / andalú bedömes dessutom ofta vara den kastiljanska i Spanien som avskiljer mest från standardspråket. Språket har en högre grad av inlån från mozarabiska, romani, andalusisk arabiska samt så kvarlever olika former utav arkaismer från fornkastiljansk tid häri. Andaluz talas i Andalusien, södra Extremadura, Gibraltar, Ceuta og Melilla. Många menar att andalusiska ej överhuvudtaget bör ses som en simpel dialekt utav kastiljanska, hvilket åtminstone lett till resultatet att mången myndighet i Andalusien nu hänför språket som den ‘andalusiska språkvarianten’ istället för att nämna det som en simpel patois i derrogativ stil.

Språket haver varit befläckat utav låg prestige då området varit fattigare än många övriga delar utav landet, hvilket lett till en lång utvandringstradition, bland annat därför är dess påverkan på amerikansk spanska relativt stor, där man flyttat uppåt till Madrid eller Barcelona og då aktivt ofta avarbetat sin andalusiska tunga för ordinär kastiljanska. Andalusiska är eljes även flamencons språk, samt nyttjas ofta i komik, då det ses som närt rudimentärt.

Kanariska / Habla canaria är till stora delar en geospråklig utväxt från andalún men har även erhuldit influenser från både portugisiskan samt berberspråken som talades på öarna tidigare, samt fingandes man ett influx från många olika delar av både Spanien og annorstäders, rent genetiskt finnes relativt stora drag kvar från den ursprungliga berberbefolkningen, dessvärre är spåren i språket inte alls lika väl spritt. Kanariskan har senare utvecklats samt haft mycket stor påverkan på karribisk spanska, som det är väldans likt, samt åfinnes kvar i några små samhällen i Louisiana. På grund utav sin geografiska isolation, samt regionala känsla, så finnes goda grunder för kanariskans fortlevning samt utveckling.

Öster om Andalusien talas även det illa ställda murcianska / panocho språket i Murcia som betraktas som utrotningshotat samt som främst talas utav äldre personer på landsbygden idag. Murcianskan haver i högre grad påverkats utav aragonesiska, valenciano, katalanska, mozarabiska samt arabiska, men språket i sig har klara drag utav andalusiska og kanariska och ingår i samma språkkontinuum som dessa, men bör under alla omständigheter betraktas som ett eget samt unikt språk.

Bland de kastiliskhärkomstliga mer kryptiska språken så finnes exempelvis argoten gacería hvilket var yrkesjargongen för görarna og handskarna utav det agrikulturella verktyget tribulum, samt andra jordbruksredskap, i orten Cantalejo i Segovia och språket finnes kvar än idag fastän verktygen gått out of date, nu behärskar en del av antikvitetshandlarna denna jargong istället. Språket bygger på kastiljanska men har fått stora inlån från franska, baskiska, arabiska, valenciska, germanska og caló, men är i sin helhet, så vitt vi kännom det idag, allena beståendes utav 353 ord som följer kastiljanska fonetiska regler, de fleste äro substantiv og adjektiv, men omkring 40 är verb.

Ett mer kryptiskt språk är argoten germanía / jerigonza som omnämnes först under 1500-talet men som finnes kvar än idag, varandes ett så kallat förbrytarslang, ganska förbytligt likväl. Språkets grund är romanskt, främst kastiljansk, men har efterhand även infått en hel del inlån från andra språk, inte minst från romanins caló.


Germanía, från katalanskans germà ‘broder’, har sin grund i Valencia og Mallorca där rebeller rebellerade mot den lokala adlens krav under 1500-talet.














~

Läs mer om detta i boken Europas tungomål.

Nessun commento: