Det absolut
största tungomålet i Spanien, tillika världspråket, är det
indoeuropeisk-italisk-latinsk-romansk-iberoromanska målet kastilianska
som ofta felakteligen låtes gå under benämningen spanska / español,
hvilket ju förövrigt är att ge Franco rätt. Även i Latinamerika så nyttjas ofta
termen castellano - mången katalansk, baskisk eller galicisk separatist
tar dock kanske icke illa vid sig vid nyttjandet av ‘spanska’ för Spaniens
största mål, ty de nämnda områdena äro ej Spanien ändå. Oavsett namnsättning så
bedömes språket i sin totalitet hava omkring 387 miljoner förstahandstalare
hvilket gör det till det andra största språket på jorden efter mandarin.
Spanskan vinner fortfarande terräng runtomkring på jorden men tappar faktiskt
mark i Europa då de övriga romanska, samt baskiska, språken på den Iberiska
halvön tager tillbaka sin gamla ärevördiga status, huvuddelen utav spanskans
talare erfinnes ju ehuruväl ej i Europa längre.
Kastilianskan
är utvecklad från nordlig iberoromanska samt finnes naturligtvis i regionala
varianter, likt italienskan og
franskan, över hela landet
förutöver de andra språken som där finnes, d.v.s. det finns aragonesisk
spanska, katalansk spanska, og så vidare, og i gamla arbetarkvarter
i Madrid, främst numera som ett föränderligt språk hos ynglingar, talas något
som kallas för cheli, ett till fullo oralt språk borträknat
grafittiförekomster, pamfletter men även existent i dialoger i mer ordinär
litteratur. Dessutom finnes ju givetvis en hel del kastiljanska varianter i
Latinamerika og på övriga ställen där språket numera talas.
Kastilianskan
har ju givetvis fått sitt herravälde genom den politiska makt som kommit från
kastiliansktalande områden og är nu officiellt språk i runt tjugo stater. De
första anteckningarna på kastilianska är från 900-talet emedans de första
skrifterna på tungomålet härrör från 1100-talet och det kallas framtills
1400-talet för fornkastilianska / fornspanska samt från 1500-talet og
framåt benämns det som modern kastiljanska, ibland inflikas en klassisk
epok där med, då avseendes litteraturvinsterna man gjorde för tiden.
Fornkastiljanskan
är en utveckling från vulgärlatinet som talades i de kantabriska bergen under
700-800-talen, eller enligt vissa från franco-navarresen, eller gotisk-kastilanskan,
som talades under 1000-talet. Språket tog sig söderöver genom den kristna
erövringen utav de moriska områdena, språket inlånade då även mycket material
från språken som talades där, inklusive morisk arabiska, ladino samt
mozarabiska, det har likväl erhållit influenser från keltiberiska, baskiska, og
olika germanska språk som genom tiderna varit i området. Men de antika inlånen
i kastiljanskan äro ej särleda många men ett välkänt ord är cerveza ‘öl’
som kommer från galliskans ceruesia och som har samma ordstam som
exempelvis svenskans korn.
Första
försöken av standardisering utav språket togs vid under 1200-talet utav den
kastiljanske konungen Alfonso X. Under det spanska händelserika året 1492
skrevs även den första normerande grammatiken i ett modernt europeiskt språk,
d.v.s. kastiljanska, Gramática de la lengua castellana, av Antonio de
Nebrija i syfte att lära ut denna spanska till de icke-spansktalande i Spanien
boendes befolkningselementen. Anno 1713 grundades Real Academia Española
vars uppgift var att hålla språket rent kommandes ut med både lexikon samt
grammatika under dåvarande århundrade plus fortsatt utgivningen med nyalster
intill nutid. Tungomålet haver inte ändrats särledes mycket genom tiderna og
det föreligger inga problem för en nutida talare att läsa de gamla källorna.
Nu utgöre
böcker på målet cirka 95 % av de producerade böckerna i Spanien, men även inom
spektrat kastiljanska så finnes det avsevärda lingvistiska skillnader. De
kastilianska dialekterna skiljer sig åt i olika grad, men det finnes skillnader
i både ordförråd, ljudsystem samt till og med grammatik, gällande vissa
varianter, men det standardiserade språket är bildat på geovarianter som varit
förhärskande i Toledo og Burgos.
Spanska
varianter
I relation
till olika geospråkligt förekomna språk så äro det likväl intressant att påpeka
att de sydiberoromanska andalusisk ock kanarisk kastilianska hava
ett antal likheter med den spanska som erövrat den spanska utomeuropeiska
världen, just andalusisk kastiljanska / andaluz / andalú bedömes
dessutom ofta vara den kastiljanska i Spanien som avskiljer mest från
standardspråket. Språket har en högre grad av inlån från mozarabiska, romani,
andalusisk arabiska samt så kvarlever olika former utav arkaismer från
fornkastiljansk tid häri. Andaluz talas i Andalusien, södra Extremadura,
Gibraltar, Ceuta og Melilla. Många menar att andalusiska ej överhuvudtaget bör
ses som en simpel dialekt utav kastiljanska, hvilket åtminstone lett till
resultatet att mången myndighet i Andalusien nu hänför språket som den
‘andalusiska språkvarianten’ istället för att nämna det som en simpel patois i
derrogativ stil.
Språket haver
varit befläckat utav låg prestige då området varit fattigare än många övriga
delar utav landet, hvilket lett till en lång utvandringstradition, bland annat
därför är dess påverkan på amerikansk spanska relativt stor, där man flyttat
uppåt till Madrid eller Barcelona og då aktivt ofta avarbetat sin andalusiska
tunga för ordinär kastiljanska. Andalusiska är eljes även flamencons språk,
samt nyttjas ofta i komik, då det ses som närt rudimentärt.
Kanariska
/ Habla canaria är till
stora delar en geospråklig utväxt från andalún men har även erhuldit influenser
från både portugisiskan samt berberspråken som talades på öarna tidigare, samt
fingandes man ett influx från många olika delar av både Spanien og
annorstäders, rent genetiskt finnes relativt stora drag kvar från den
ursprungliga berberbefolkningen, dessvärre är spåren i språket inte alls lika
väl spritt. Kanariskan har senare utvecklats samt haft mycket stor påverkan på
karribisk spanska, som det är väldans likt, samt åfinnes kvar i några små
samhällen i Louisiana. På grund utav sin geografiska isolation, samt regionala
känsla, så finnes goda grunder för kanariskans fortlevning samt utveckling.
Öster om
Andalusien talas även det illa ställda murcianska / panocho språket i
Murcia som betraktas som utrotningshotat samt som främst talas utav äldre
personer på landsbygden idag. Murcianskan haver i högre grad påverkats utav
aragonesiska, valenciano, katalanska, mozarabiska samt arabiska, men språket i
sig har klara drag utav andalusiska og kanariska och ingår i samma
språkkontinuum som dessa, men bör under alla omständigheter betraktas som ett
eget samt unikt språk.
Bland de
kastiliskhärkomstliga mer kryptiska språken så finnes exempelvis argoten gacería
hvilket var yrkesjargongen för görarna og handskarna utav det agrikulturella
verktyget tribulum, samt andra jordbruksredskap, i orten Cantalejo i Segovia
och språket finnes kvar än idag fastän verktygen gått out of date, nu behärskar
en del av antikvitetshandlarna denna jargong istället. Språket bygger på
kastiljanska men har fått stora inlån från franska, baskiska, arabiska,
valenciska, germanska og caló, men är i sin helhet, så vitt vi kännom det idag,
allena beståendes utav 353 ord som följer kastiljanska fonetiska regler, de
fleste äro substantiv og adjektiv, men omkring 40 är verb.
Ett mer
kryptiskt språk är argoten germanía / jerigonza som omnämnes först under
1500-talet men som finnes kvar än idag, varandes ett så kallat förbrytarslang,
ganska förbytligt likväl. Språkets grund är romanskt, främst kastiljansk, men
har efterhand även infått en hel del inlån från andra språk, inte minst från
romanins caló.
Germanía,
från katalanskans germà ‘broder’, har sin grund i Valencia og Mallorca
där rebeller rebellerade mot den lokala adlens krav under 1500-talet.
~
Läs mer om detta i boken Europas tungomål.
Nessun commento:
Posta un commento