Medelfrankoniska språk - Västcentraltyska språk, i Tyskland

Om vi här koncentrerom oss på de icke-lågfrankoniska språken istället görandes så på de medelfrankoniska språken / västcentraltyska tungomål som varandes språk som talas i Nordrhein-Westfalen, större delen utav Rheinland-Pfalz, Saarland, norra Baden-Württemberg, södra Hessen samt norra Bayern, plus i franska Moselle, Luxemburg, Rumänien samt utav pennsylvaniatyskarna i Nordamerika.

Utifrån rådande macrobenämning om de centraltyska tungomålen så indelas dessa primärt i westmitteldeutsch samt ostmitteldeutsch, og de västcentrala språken äro de som varo frankoniska i stam, i likhet med de lågfrankoniska språken, emedans de östcentraltyska språken ej äro ingåendes i de frankoniska tunomålen alls, alternativt långväga utväxter därifrån. Förutom då lågfrankiskan åtfinns centralfrankoniskan / mittelfränkisch, rhenfrankoniskan / rheinfränkisch samt de mer diskutabla, eller transitionella, östfrankoniska / ostfränkisch og sydfrankoniska / südfränkisch. Även jiddisch har sin grund häruti franklang.

Mosellfrankoniskan - Ripuariska

De centralfrankoniska språken består i Tyskland primärt utav ripuariska, mosellfrankoniska samt det limburgiska språket som är intermediärt. Det i Frankrike talade mosellfrankoniska lorrainefrankoniska språket benämnes platt lorrain / francique moselle / platt mosellan og är en språkfortsättning på angränsande tyska språk.

Ripoarisk frankoniska / ripoarisch / ripwarisch / ripuarisch platt / ripoarėsch shproache  är ett shproache som talas i Rhenlandet og får sitt namn från de ripoariska frankerna, latin ripuari, men kallar sig själva främst bara platt, språket haver visst skydd i Nederländerna men ej i Tyskland. Ripariskan skall absolut ej sammanblandas med den regionala lekten utav standardtyska som ofta kallas rheinisch. Ripoarisch haver idag omkring 250 000-1 000 000 talare men uppemot 20 miljoner må väl hava passiva kunskaper i språket.

Språket är extremt splittrat på runt hundra-hundratjugo klart distinkta varianter som naturligtvis ingår i ett språkkontinuum, som likväl hela grupperingen göre med naboliggande språkkluster, og vissa varianter har kanske bara en handfull kvarvarande talare emedans andra varianter är aktivt nyttjade i samhället överlag, en av de kändaste og största varianterna är kölsch, Kölns språg.

Rhenländsk frankiska avskiljer och är unikt på flertalet olika vis inom absolut främst den rikt diversata vokabulären samt inom fonologin som upplevs som melodistisk som limburgiskan, men även i vissa grammatiska egenheter. Språket består som sades utav en hel del olika måltungor og här nedan är en lista om fyrtio stycken som man just vid skrivande stund havo utlagda på den ripoariska Wikkipedijasidan:

Öcher Platt, Aalerödder Platt, Bachemer Platt, Berchemer Platt us Trooßdorf-Berchem, Berchemer Platt (dat jit es zwemol), jetz is dat Platt us Berchem an de Erf jemend, Berjesch Platt, Bóchezer plat / Bocheser Platt, Bönnsch, Bënnroother Platt, Beueler Platt, Breisiger Platt, Düsseldorfer Rheinisch, Jodesberjer Platt, Efeler Platt, Öhskirschene Platt, Aischwiele Platt, Holper Platt, Hommersch, Höttener Platt, Jömelejer Plat, Kaaschter Platt, Kirchröadsj, Kölsch, Kölsch (linksrheinisch), Kölsch (rechtsrheinisch), Landkölsch, Lemiersj / Lemiersjer plat, Luhmere Platt → Luhme, Mausbacher Platt, Nüsser Platt, Zumpfeldsj / Zumpelvelds, Rotinger Platt, Sieburjer Platt, Sieshloorer Platt, Stolberjer Platt, Südbërrjich, Trooßdoorfer Platt, Völser Platt / Völzer, Vüürjeberschßplatt, Wööschelter Platt.

Varianten bönnsch / bönş är talet från Bounn / Bonn som är nära relaterat med kölschen men bland annat mer sjungande i sin ton. Gällande eifeleren så är den ripoarisk i dess norra delar emedans den är mosellefrankisk i dess södra liknandes starkt luxemburgskan, denna geografiska uppdelning haver varit gällande sedan Romartiden og benämnes även som eifeler sprachbarriere. Här gick gränsen emellan Germania Superior og Germania Inferior som märkes än väldigt klart i språken där dåledes språken ingår i olika subgrupperingar med skillnader inom alla språkliga sfärer, såsom vokabulär og grammatik.

De ripoarische språge kölsch talas således i Köln samt numer speciellt i dess omgivningar, i det förredetta egna riket, uppdelat på några få varianter, landkölsch, kölsch har i sig själv omkring 250 000 talare av sin märkbart nasala tunga, som även bär en del franskismer i sig. Landkölsch är uppdelat på primärt syd- og sydvästlig kölsch, västkölsch i exempelvis Wrääjschem / Frechen, linkrheinisch nordlig kölsch i Roggedörp-Thenhove / Roggendorf und Thenhoven, rechtsrheinlich nordlig kölsch, nordöstlig kölsch, östlig kölsch og sydöstlig kölsch som vätter mot Siegerland. De ripoariska frankerna togo över Köln under mitten utav 400-talet efter att Romarriket medels latinet härskat staden i nära femhundra år, deras språk havandes härefter konkurrerat ut latinet utvecklandes från de övriga frankoniska varianterna i georegionen.

Dagens kölsch är spunnet från ahlkölsche / altkölnisch som finns skriftligen dokumenterat i allehanda värdsliga, litterära samt teologiska domäner sedan 1100-talet framtills 1700-talet, härefter räknar man att modern kölsch tagit över, ehuru nu som sekundärspråk då högtyskan invaderat sedan 1500-talet og tagit över som skriftspråk alltmer. Högtyskan gjorde dock inga större vinster inom de talade sfärerna og under 1700-talet ökade den inhemskt skrivna litteraturen igen, nu då i modern kölschisk tappning där skriftsystemet högtyskifierats, men det har icke återkommit som allmänt skriftligt medium.

Kölnborna har utav stadens finansiella organ erhållit Akademie för uns Kölsche Sproch som inrättades år 1983 som stödjer språket som ett språk, samt stödjer utgivning og forskning på detta språk, samt håller arkiv havandes ett bibliotek som samlar ihop kunskap om det, naturligtvis finnes både grammatikor som ordböcker, exempelvis akademiens Das Kölsche Wörterbuch. Kölsche finns således i aktiv nutida skriftligt bruk. Språket har ehuru ingen officiell status og utläres heller ej i skolan, förutom ibland i extrainsatta extrakurser, men litterärt har språkdomänen ökat markant på sistone, delvis med grund i akademien, samt så finnes teatrar, rockband og traditionell musik samt en position utav att varandes det enda legitima språket under Kölner Karnevalen hvilket ger en god aura. Poesi samt andra former utav litterära alstringar sker likväl.

Mosellfrankoniska

Om vi nu går över till de likväl centralfrankoniska målen som benämnes som varandes mosellfrankoniska så äro det en gruppering utav språk som talas i Siegenland i Nordrhein-Westfalen, Rheinland-Pfalz samt i nordvästra Saarland. I sydöstra Saarland talar man annars rhenfrankoniska og det är ofta detta språk som sammankopplas med landet, men inhemskt spelar båda språken, i dess saarländiska varianter, som markörer för den saarländska identiteten varandes aktivt et populärt nyttjade inom alla åldersgrupperingar som levande språk, ehuru ej i administrationen eller media. I Saarlands huvudstad Saarbrigge / Saarbrücken talades ursprungligen mosellfrankoniska men det haver sedermera uppblandats med rhenfrankoniska og härvid blivit ett blandspråk, stadsspråket benämns saarbrigga platt. Både nästkommande språknämning som de tu saarländska målen havandes erhållit bitvis stora influenser från franskan.

Det kändaste mosellfrankiska språket är annars luxembourgiskan / lëtzebuergesch som förutom i Luxemburg även talas i tyska Eifelregionens Béibreg / Bitburg og längs dalen af Musel / Mosel samt då i Tréier / Trier, den sistnämnda är Tysklands äldsta stadsfästa grundad senast år 16 f.kr. samt det första biskopala sätet transalpina. Enligt traditionen grundades ehuru Tréier utav Trebeta som koloniserade området omkring år 2000 f.kr., han var själv son till den assyriska kungen Ninus. Hursomhaver, lëtzebuergesch är på väg bort i de tyska territorierna då allena högtyska figurerar inom alla offentliga domäner samt i skolundervisningen, med resultatet att bara äldre numera talar mosellfrankoniskan. I Tyskland karaktäriseras luxembourgiskan som en tysk dialekt, den i Tréier heter lokalt trierisch / trierer platt.

I södra Eifel talas likväl mosellfrankoniska till skillnad från de nordeifelska ripoarische taale som tvedelas utav den eifelska språkbarriären, andra mosellfrankoniska tungomål äro untermosellanisch og wällisch / west-westerwäldisch / westerwälder platt, båda i Rheinland-Pfalz. Ytterligare ett mosellfrankiskt språk är sejerlänner platt / siegerländer platt som då talas i Siijerlant / Siegerland og utgör den nordöstligaste formen utav dessa språk, behavandes många vokabulära likheter med hessiska samt sydvästfaliskan og som i likhet med de övriga mosellfrankoniska språken ej har genomgått den högtyska fonologiska utvecklingen, samt behavandes grammatiska egenheter ock vokabulär distinkthet, stor sådan i förhållande till högtyskan. Språket används inte särleda i skrift men finnes naturligtvis beskrivet i ordböcker og grammatikor.

I Hunsrück / Hundsbuckel talas det mosellfrankoniska språket hunsrücker platt / hunsrückisch som förutom här även spritt sig till Rio Grande do Sul i Brasilien, där det ehuru blivit influerat utav ej allena indianspråk samt portugisiska utan även utav andra tyska språk såsom pommeranska, swabiska og bavariska, språket där, riograndenser hunsrückisch är på nedgång. Likväl så talar inte ungdomen i Hunsrück hunsrückiska och förstår det heller ej, förutom några få ord måhänt som tagit sig in i regionalhötyska språket. Delar utav hunsrückiskan ingår i rhenfrankoniska språkområdet likväl.

Rhenfrankoniska

Bland de rhenfrankoniska / rheinfränkische tungomålen infinnes för Tysklands del tvenne olika delar, pälziska og hessiska, samt diasporaspråket pennsilfaanisch deitsch som är i huvudsak pfälziskt, samt enligt vissa indelningar även lorrainefrankoniskan som utav många ses som en del utav hunsrückiskan.

Pfälziskan / pälzisch / pfälzisch / palatin talas i Rhenlandet ungefäreligen i området emellan städerna Zweibrücken, Kaiserslautern, Alzey, Worms, Mannheim, Heidelberg, Speyer und Wörth am Rhein uppdelandes ofteligen i västpfälziska og östpfälziska / vorderpfälzisch, fast de föredrar om man slopar f-et, vardur pälziskan synliggöres. Grammatik samt uttal skiljer regionerna emellan, men även ner på bynivå åtfinnes märkbara, ofta relativt stora, skillnader emellan en drös tungomål, en noterbar skillnad i förhållande till högtyskan är att man ideligt endast uttalar en del utav de skrivna ordet, som i franskan, språket bör heller ej räknas till de högtyska språken då det ej genomgått de däri karaktäristiska ljudutvecklingarna.

En miljon säges tala pälzischa totalt, men siffrorna kan tas med en nypa salt. Det skrivs ehuru en hel del poesi och humoristika på pälziska, ibland på rent språk og ibland på mer högtyskifierat, här nedan är ett exempel från 1800-talet av Franz von Kobell benämnd Pälzer Sprooch:

Wer kann ‘n liewe Glockeklang

so schreiwe, wie er klingt.

Un wer kann schreiwe mit de Schrift,

wie schee e Amsel singt?

Des kann mit aller Müh kee Mensch,

denk nor e bißche nooch.

Un wie mit Glock un Vochelsang

is ‘s mit de Pälzer Sprooch.

Till västpälziskan tillhör mundarterna, viss saarländisch, westrichisch även denna i Saarland där varianten som talas i Pirmasens tenderar åligga vorderpälzisch, pfälzer-bergländisch, pfälzer-wäldisch, schwarzwälder-hochwäldisch, idarwäldisch, viss hunsrückisch, naheländisch samt rheinhessisch. Rheinhessisch, som har starkt judetalskt påbrå, talas i Meenz / Mainz, Bingen am Rhein und Wåms / Worms, i dess sydvästra utbredning är det pfälziskt emedans det i dess nordöstliga riktning mot Meenz med dess meenzerischen istället är sydhessiskt.

Till vorderpfälzisch höre talet i Heidelberg og Mannheim som ehuru går under beteckningen kurpfälzisch / badisch-pfälzisch och talas i nord till Månnem / Mannem / Mannheim og Viernheim, samt i söder till Heidelberg, Weinheim, Wiesloch samt Bruchsal, språket är högeligen ortmässigt uppdelat i ett språkkontinuum där man åt vissa håll klart går åt högtysk ljudföringsutvecklingshåll, exempelvis med befintligheten utav stavelsen pf i Pfalz eller Palz men snart är ändå allt högtyskan förbehållen. Även detta språk har stora franska, jiddiska, samt rotwelska influenser.

Mannheims mål mannemerisch haver likväl erhållit inlån som de övriga språken samt en hel del från hugenotter og franska aristokrater som flyttade in vid franska revolutionen. Månnemen framföres numera såväl i diktprosa som i teatern, samt ganska virilit i modern musik, inklusive rapp. I Odenwald, Nordbadiska Sibirien og i Bauland talar man en sydrhenfrankisk badiskfrankisk variant, ibland satt som sydhessisk, og antagligen tillhörande alla som ett gränsmål, benämnandes ourewellerisch / odenwäldische som varierar från by till by. Andra vorderpälziska varianter är elsässisch-pfälzisch som talas i Frankrike, men även de i Tyskland förekommande haardtgebirgisch i Haardt, sydvorderpälziska i Speyer und  Lándaa / Landau, eller då speyerische og landauische, emedans nordvorderpälzische talas i Ludwigshafen am Rhein. Wåms rhenhessiska tal räknas ibland likväl som vorderpälziskt.

Hessiskan

De rhenfrankiska språken innehåller även hessiskan / hessisch, språket är närmast sin nabospråk pfälziskan men innehåller en hel del egenskaper som ställer den hessiska gruppen något apart från alla övriga västcentraltyska språk. Hessiska talas främst i Hesse / Hessen samt i norra delarna utav Bayern härrörandes sin genealogi till chattierna som genom språkförändring blivit hesse.

Chattierna varo från början lågtyska men de bleve frankoniska efter att de gått in i det karolingiska riket, nu varandes hessiskan kvarvarande frankonisk i grund men med stor tendensriktning åt det högtyska hållet. I Tyskland användes ofta plattitydisk hessiska som komisk fora i media då den ses som ett barbariskt blandspråk, varken högtyskt, eller lågtyskt, utan ett sammelsarium utav allt. Det som de flesta tyskar känner som hessisch är ehuru ej genuin hessiska utan ett regiolekt av missingisch typ, d.v.s. en högtyskifierad variant, i detta fallet utav sydhessiska og det kallas även för fernsehhessisch ‘TV-hessiska’ utav vissa, neuhessisch av andra. Sedan mitten utav adertonhundradetalet har högtyskan konkurrerat ut hessiskan med hjälp av dess hegemoni i skolan, idag talar ungdomen endast högtyska, ehuru inte sällan med viss brytning.

Hessiskan är vidare uppdelad i niederhessisch som vidare uppdelas i nordhessisch som talas vid flodområdena utav Eder og Foll / Fulda havandes språkcentrum i kasselänischens Kassel, distinkta og arkaiska, med alemanniska drag, osthessisch som talas i Fuldaerlandet, samt oberhessisch / mittelhessisch vid Lahn, Vogelsberg og Wetterau men främst numer utav de äldre i de äldre formerna, emedans westhessisch talas vid Hernborn / Limburg. Südhessische variant är likväl rhenfrankiskt samt talas i Hessisch-Nassauischen, vars sydligaste variant är den ovan nämnda odenwäldiskan utgörandes ett övergångsspråk till pfälziskan som finnes samlade från 650 orter i Südhessisches Wörterbuch.

Sydhessiskan är uppdelad på förutöver odenwäldiskan i riedhessisch i Hessisches Reid, untermainländisch i bayerska Unterfranken, rheinhessisch i Rheinland-Pfalz, Mainz, samt i hessiska Rheingau där man talar rheingauer platt, samt i frankfurterisch som då talades i Frankfurter am Main. Oberhessisch talas även i delar utav Nordrhein-Westfalen, exempelvis wittgensteiner platt som talas i Wittgenstein. Hinterlander platt är en annan nämnvärd oberhessische variant som talas då i hessiska Hinterland men som genom skolreformernas högtyskhegemonitet konkurrerats ut sedan 1860-talet, men hinterländskan klarade sig bra uti orterna framtills andra världskriget men sedan de sociala förändringarna tagits vid under 1950-1960-talen så har hinterländskans offentliga domäner försvunnit och språket perifierats samt förtvinat. En ny regionell variant har delvis tagit de gamla varianternas plats.

Hinterländskt språkexempel, med högtysk jämförelse:

Wann’s raant, gieh ma heem

Wann’s nit raant, blaiwe ma häi

Wenn es regnet, gehen wir heim

Wenn es nicht regnet, bleiben wir hier

Inom mittelhessischens språkområde finnes även det unika og distinkta mittelhessiska språket manisch som är en regional variant utav rotwälskan og talas fortfarande i staden Gießen men bara utav måhändeligen 500 personer, språket innehåller en hel del jiddisch samt romani. Ordet manisch är rotvälska med betydelsen ‘zigenare’, från romaniordet manush ‘människa’.

Sydfrankoniska

Vi kunnom härefter nu kort gå över till sydfrankoniskan / südfränkisch som även benämnes för vad den är, d.v.s. sydrhenfrankisk / südrheinfränkische samt badische / badiska som talas i norra Baden runt Karlsruhe, Pforzheim und Rastatt. Man skall akta sig för att nyttja termen ‘badische’ specifikt för endera då Baden innehåller minst sex olika språksubgrupperingar. Sydfrankiskan skall ses som ett transitionellt geolektområde emellan de frankoniska språken i norr, och de alemanniska söderöver, samt havandes element bestående utav dem båð, men ändå räknat som ett frankoniskt tungomål, ehuruväl som vanligt diversat. Vissa menar att sydfrankoniska är inexistent, snart är så fallet, då det är en av de manfåtaligaste tyska geosfäriska språkvarianterna.

Sydrheinfrankoniska uppdelas i odenwäldisch, unterländisch, kraichgäuisch samt karlsruhisch. Unterländiska har sitt språkcentrum i Haalbrunn / Heilbronn i nordliga Württemberg, i ett område som kallas Unterland, här heter stein stå och ‘Ich werde morgen in den Garten gehen’ I gêi moriche in dë gardë.

Östfrankiska

Östfrankiska / östfrankoniska / ostfränkisch talas i norra Bayre / Boarn / Bayern i områden utav Bambärch / Båmberg / Bamberg, Coburg, Wiazburg / Würzburg, Hof, Bayreith / Beiruθ / Bayreuth und Suhl varandes ett transitionellt språk emellan rhenfrankoniskan, thüringskan og boarischen / bavariskan samt behaver element utav dem alla i sig hvilket gör hela gruppen diskutabel i vissa kretsar, ehuru en av de största virila grupperingarna i Tyskland. Östfrankoniska, og även sydfrankiska, benämns ibland som högfrankoniska.

Den största grupperingen inom östfrankiskan är main-frankoniskan, andra varianter varandes vuuchtländisch / vogtländiskan i Vogtland og erzgebirgisch i Erzgebirge, bägge dessa sista i Saggsn / Saxen / Sachsen / Sakska, hohenlohisch i Baden-Württemberg samt ansbachisch i Bayern. Ansbachisch talas i Ansbach, Rothenburg und Neustadt an der Aisch.

Fuuchtländiskan talas numer främst i rurala områden utav äldre människor och språket håller låg profil og prestige i Vogtland, men räknas ändå hava uppemot 200 000 nativa talare, eller sjungare. Språket uppdelas utefter kern / center-, nord-, öst- og sydvogtländiska innehållandes många olika varianter som i vissa fall varandes väldigt olika varandra, men det finnes areala delade egenskaper med erzgebergiskan. Nord samt sydostvogtländiskan besitter endast smärre geografiska områden emedans kärnområdet upptar det större, särledes sydostfåågtländiskan kvittras fram. Syd- eller Öfvre vogtländiska ses som mer arkaisk auk ursprunglig än de övriga, det är även den mer socialt vanligt nyttjade varianten i ehuru dess mindre befolkade tassemarker, varandes ett transitionellt språk inför nordbayerskan. Denna öfvre fuuchtländiska fattas exempelvis de rullande r’en.

Vad gäller erzgebirgisch / aarzgebèèrgsch så är den i avtagande, dels med anledning utav dess låga förståelsenivå med övrig tyska hvilket iscensatt en språkövergång till mer regiolektiskt eller ren högtysklig språkform, samt med anledning utav stor utflyttning där de utflyttande snart överger sitt alte sprooch. Ergebirgiskan säges ändå hava omkring en halv miljon talare kunnandes uppdelas utefter väderstrecken, speciellt de västra og östra, och språket räknas ofta som östfrankonisk men är en uppenbar transitionell språkform ihop med nordbavariskan.

Fornbavariska og fornöstfrankoniska språkelement har inkommit via bosättning för omkring tusen år sedan där man utträngt tidigare slavisk befolkning. I öst nyttjar man exempelvis negationen ni(ç) emedans man i väst framhäver ett nèt. Språket talas i södra Mittweida, Stollberg, Mittlerer Erzgebirgskreis, Annaberg-Buchholz, södra Freiberg samt Aue-Schwarzenberg, og i orten Lichtenstein i Chemnitzer Land, ytterligare en kommunitet bor i sydvästra Harzbergen i Clausthal-Zellerfeldregionen, ditflyttad som gruvarbetare under 1500-talet, vidhållandes sitt språk fram till denna dag, men i en särpräglad utveckling med thüringska influenser men med en allena saktfärdig utvecklad vokallära sedan 1600-talet, tungomålet här bekallas oberharzisch. Språket har haft en större utbredning tidigare men dessa områden har tagits över utav inträngande thüringska, även i vissa delar utav Sudetenland fanns aarzgebèèrgsch talat framtills 1940-talet i Kaaden-Duppau.

Aarzgebèèrgiskan har ingen kodifierad skrivform, även om propåer gjorts som ej låtit sprida sig, men språket havandets aktivt nyttjats ändå i en stor mängd kortare narrationer och särledes i poesi og sånger, måhänt om daar schiinn fraa, der schènsdn fraa.

Hohenloheiskan talas i nordöstligaste delen utav Baden-Württemberg, exempelvis i Craalsâ / Crailsheim, Hohenlohe är namnet på en region där med ursprung från furstefamiljen Hohenlohe. Språket förekommer i lyriska samt teatralistiska förekomster. Exempel på ord på språket kan exempelvis vara hasch för ‘Hast du’, môô / mou för ‘Mann’, fraa för ‘Frau’, anâweech för ‘trotzdem’.

Mainfrankoniskan

Mainfrankoniskan / mäinfränkisch talas som namnet antyder längs floden Mee / Maa / Main og uppdelas ofta i följande regionala varianter, den rhenfrankoniska övergångsvarianten taubergründisch, unterfränkisch / unterostfränkisch, grabfeldisch, rhönisch / rhöner platt / rhönerisch som taltas i mittelgebriget Rhön som sträcker sig i emellan Bayern, Hessen og Thüringen, hennebergisch som talas i Sydthüringen, bambergerisch i Bambärch, Forchheim samt i Erlanga / Erlangen, samt itzgründisch vid floden Itz med biflöden. De som varandes över 25 år gamla förstår ofta språket ganska väl, men det är troligtvis nästan allena åldringar som aktivt pratar språket numer. ‘Nicht’ heter på itzgrundiska niä, ‘Vögel’ vüächl, ‘schön’ schööä, ‘morgen’ morchng og ‘Da gingen wir hinein’ blir Dou sä´me nei g´anga.

Jiddisch

Jiddisch / yidish / jidiš är utvecklat utifrån medeltyska varianter, från början med grund i de rhen- samt mosellfrankoniska språken, men lever en förminskad tillvaro i efterkrigstidens Tyskland samt i resterande världen, i Tyskland finnes ett fåtal talare, men språket är i ökande till följd utav en invandring från öst og revitaliserad syn på språket. Över 150 000 judar haver antagligen slagit sig ner i Tyskland efter återföreningen, främst från före detta Sovjetunionen, men huru många utav dessa som pratar jiddisch vets ej og de fleste talar nog mer ryska, totalt finns 200 000 judar i Tyskland men siffran stiger hela tiden - 1933 fanns det ehuruväl hela 600 000 i landet som en förlängd gång icke ville ha dem.

En stor del av de nyinflyttade judarna og rysstyskarna talar dock ryska primärt, detta har gjort så att ett nytt ryskttyskt pidginspråk utvecklats sedan 1990-talet, ibland benämnt som quelia / nemrus / deutschrussisch. Sådana här språkuppkomster brukar ej vara särledes långvariga, men vi börom så ej sia än. Hursomhelst, före andra europakriget så talade ungefär 2/3 av världens judar jiddisch, hvilket ungefär betyder 11 miljoner människor, men efter tyskarnas massaker så kvarstod kanske omkring 5 miljoner parlörer som sedan minskade ytterligare efter Sovjetunionens förföljelse utav både människorna samt den kultur de förestod. Till detta kom Israels skapelse och den diskriminerande språkpolitik de har fört, där alla andra judiska språk förutöver hebreiskan förpassats till bakgården, Israel har kommit att bli den slutgiltiga Endlösungen för jiddische taal. Ytterligare skall även tilläggas att förvisso så har många amerikanska judar bibehållit sitt språk, men det är även väldigt många som har assimilerats in i majoritetskulturen. Det finns ehuru flere organisationer ock institut som arbetar med att bevara jiddisch.

Det varo judar, som kommo från norra delarna av Frankrike og Italien, som under en tid framtills runt 1250 etablerade bosättningar i det tysktalande Lotharingia og Rhenlandet og man haver ehrvals genom detta även en del romanska ord i jiddisch, som antagligen ej äro härrörandes från något av dagens romanska språk utan från ett judeoromanskt eller judeolatinskt språk talat i områdena därifrån de kommo, samt så fanns det redan judeoromaner här på plats sedan länge som ju måste ha talat något språk. Exempel på sådana företeelser kan vara det jidiška bentshn från ‘benedicere’, namnet Yentl från ‘gentile’, beyle jämförbart med ‘belle’, og så vidare. Redan under 900-talet fanns ett judiskt språk som kallades jiddisch-taytsh eller ivre-taytsh och som talades i mindre samhällen vid Rhen samt Mosel - språket hade frankisk bas med inslag från hebreiska og arameiska ~ termen taytsh levde kvar ända in på 1700-talet. Det bör ehuruväl nämnas att det även finnes några få slaviska lexikaliska, men ej grammatiska, influenser i protojiddisch som förbryllar, men de varandes på tok för få för att kunna betyda att protojiddisch skulle ha uppkommit i öster, dessutom så haver ju jiddiš en till mycket stora delar tysk grammatik. Man trodde till en början att jiddisch utvecklats från modern tyska, men Landau og Sainéan bevisade konklusivt att jiddisch historia gick ända bak till medeltida medeltyska, man har senare även sett att vissa fenomen går änn längre bak som ivretaytshen ovan.

De som kommo att tala jiddisch ankommo således främst från norra Italien og Frankrike samt flyttade ungefärligen under 800-talet og framåt in i det område som de kallade Loter som låg vid Rhen samt Mosel, ungefärligen emellan städerna Köln og Landau / Speyer kommandes att bilda kärnan för den jiddischtalande ashkenaziskjudiska grupperingen, ashkenaz är dessutom sedan medeltiden den hebreiska beteckningen på Tyskland, så ashkenaziska judar betyder helt enkelt tyska judar. Dessa inflyttande judar absorberade de redan existenta judarna i Rhenlandet, dessa varo av allt att gissningsvis döma även förare av något romanskt tal.

En del judeoromanska judar fanns således sedan tidigare i området genom det Romerska rikets verksamhet där, antagligen så tidigt som efter de galliska krigen anförda av Caesar, men bevisligen sedan år 321 e.kr. i Köln og Rhenlandet. Judeoromanerna besatte viktiga positioner i den romerska Rätiska provinsen. De varo fria att verka som romerska medborgare og denna tolerans fortsatte under det burgundiska samt sedan det tidiga karolinska riket där de varo framgångsrika, under Karl den store samt Ludvig den fromme, bland annat undslapp de ju ideligen militärtjänstgörning ock kunde såleda fokusera sina energier på handel og köpmannskap, samt bankverksamhet då kristna varde förbjudna att taga ränta för utlåning.

Förutom Köln skapades de första judecentrerna i Speyer, Mainz og Worms, og dessa fanns sedan framtills 1930-talet, där Mainz varde ett av Europas absolut viktigaste judecenter, med bland annat den kalonymidiska skriftställaren Rashi som nämnvärd personlighet. Synagoger byggdes. Judarna varo relativt fria, men finge betala lide extra i skatt än kristna, men ju längre tiden ginge i det karolinska riket desto mer följde man kyrkans riktlinjer i förhållandena gentemot judarna varhän antisemitismen spred sig.

Det är givetvis omöjligt att veta men man tror att antalet judar steg från varandes omkring 5000 under 900-talet till att vara runt 20 000 på tusentalet, tillskottet har åter kommit från Italien oc Occitanien. En av de första pogromerna mot judarna var under det första korståget som begovs åren 1096-99 samt ledde till mycket råa övergrepp på judarna i Rhendalen, aktivt understött utav pöblen - det nazistiska tusenårsriket hade alltså en solid historisk grund att vila sig på. Runt 12 000 judar beräknas ha massakreras emellan maj og juni 1096, hela samhällen i Köln, Mainz, Worms og Trier slaktades, emedans de i Speyer räddades utav biskopen där, påvestolen fördömde barbariet.

Under århundradena som kommo blevo judarna anklagade för i princip alla missöden som skedde, allt från mongolernas invasion, digerdöden, svält, ritualmord, ekonomiska depressioner, bedrägerier, vattenförgiftningar, med mera, og dräptes ofta en masse i tusental i olika massakrar runtomkring i de tyska rikena samt städerna, exempelvis år 1285 i München, 1298 i Wurtzbourg, i Rothenburg, 1330-talet i Schwaben, 1349 i Worm, i Frankfurt, i Mainz, i Nürnberg, i Hannover, og så vidare, i hela 85 städer. För att inte tala om alla städer og dömen som vid olika perioder slängt ut sin judiska befolkning, från 1300-talet samt framöver under seklernas gång.

De språk judarna hade med sig var av judeoromansk börd som ovan påpekades och kan kallas västloeziska og sydloeziska, utifrån den medeltida judiska term, loez, som brukligt nyttjades vid benämningen av judeoromanska tungomål. Västloeziska skulle även kunna kallas tsorfasiska efter den term, Tsorfas, inom den judiska traditionen som pålagts norra Frankrike. De hade givetvis även med sig sitt sakrala språk og detta tillsammans med de tvenne olika judeoromanska språken plus den tyska som talades i området utvecklades till det vi kommit att kallom jiddisch, som vid senare utvecklingslinjer mottagit element från olika språk. Germanska kriminologer menade ehuru i tidigare tider att jidiš var utvecklat från den rotvälska som den undre världen i tyska städer talade.

Under epoken 1250 till 1500 finge de jiddischtalande kontakt med slavisktalande judar samt slaver i sydöstra Tyskland og Böhmen samt sedan även i Polen samt längre österut og under denna tid i jiddischens historia så utvecklades ett relativt enhetligt skriftspråk, detta även före boktryckarkonstens igångsättning, hvilket finnes belagt i allehanda skrifter. Det ständiga förtrycket ledde till en stor utvandring av tyska judar till Polen under 1300-talet samt framöver.

Kejsaren utav det Heliga Romerska riket såg judarna som sina personliga undersåtar avkrävandes dem speciella skatter i utbyte mot högst plausibelt skydd, utöver de skatter de finge betala till de lokala härskarna, ibland garanterade kejsaren att judarna skulle få återkomma till städer de blivit utslängda från, för att så snart de så gjort och anförskaffat sig egendomar där ånyo bliva plundrade og utkörda. Under 1400-talet skedde nya större massakrar samt förföljelser utav judar i stora delar utav de tyska områdena. Undantag existerade, exempelvis Friedrich Wilhelm af Brandenburg som under 1600-talet gav judarna en fristad, samt religiös tolerans. Runt år 1600 räknas det ha funnits omkring 8000-10 000 judar, varav 3000 i Frankfurt am Main.

Nästkommande period, 1500-1700, kännetecknas utav att östlig jiddisch sprider sig ohämmat i öster, hvilken bland annat relativt väl konkurrerar ut västlig jiddisch i tysktalande städer i öst, samtidigt som många polska judar återflyttar till Tyskland med anledning utav utökat förtryck där, hvilket gav slavismer in till jiddisch överlag.

Som ovan märktes så subindelas ofta jiddisch i indelningarna tu varav den västra var den mest ursprungliga utav de två emedans den östra vard den mest spridda. Inom hela jiddischlitteraturen så var det västjiddisch som användes som standardspråk fram till 1700-talet, men därefter har östjiddischen tagit över alltmer samt mer framtills det nästanliggande utdagandet av västjiddisch. Västjiddisch är inte helt utdött ännu, även om det utrotats eller på andra sätt försvunnit från de flesta områden som språken historiskt talats i. Allting beror givetvis på var man drar gränserna og enligt vissa så dog västjiddisch ut redan under 1800-talet, hvilket ehuru får anses vara en centrering till vissa områden där så varo fallet. Det står klart att den västjiddisch som finnes i Alsace, Schweiz, Ungern samt Slovakien finns kvar, om än i något förminskad grad. Den jiddisch som talas nu i Nederländerna, belgiska Antwerpen, Tyskland, og så vidare, är ofta, eller kanske alltid, relativt nyinflyttad östjiddisch - vissa teoriserar ehuruväl att det genom detta håller på, samt i viss grad redan har skett, att skapas ett nytt västjiddischt språk, denna gång dock med östjiddisk grund och inte som den ursprungligare västjiddischen som var mer arkaisk om man ser till språkets historia og tillblivelse. Familjärt torde genuina former utav västjiddisch överleva i europeiska diasporagrupperingar i de tu Amerika.

Västjiddisch var ej allena arkaiskt, utan även den ursprungligare språkvarianten som talades i Tyskland, Nederländerna, Belgien, norra Italien, Böhmen, Mähren, Ungern, Österrike, Schweiz, Alsace, Lorraine og i en liden del i södra Polen. Språkspektrat täckte således ett ganska stort område, hvilket gör det något förbryllande att västjiddisch antagligen var ganska, men inte helt, enhetligt. Det är ehuru absolut ej otroligt om ett antal olika medeltyska språk legat till grund för olika jiddischmål men att dessa senare utvecklats vidare i relation till varandra. Östjiddisch utvecklades under den judiska massflykten till Polen samt Litauen som skedde under 1200-1500-talen og talades som kanske förstås i de östeuropeiska länderna. Uppdelningen är egentligen ej så klar som det här låter göras då det exempelvis kan nämnas att det fanns vissa västjidiška varianter som hade mer gemensamt med östjiddisch än med någon utav de övriga västra varianterna og hela jiddischspektrat kunne kanske snarare ses utur kontinuitetssynvinkel istället även om vissa språkgränser på vissa håll är relativt skarpa, vissa element äro dessutom även gemensamma för de västraste samt de östraste varianterna utav de båda huvudvarianterna, hvilket antingen kan vara kvarvarande arkaismer eller novationer som kunne havandes skett i mer centrala geografiska områden og som ej sedan spridit sig änna ut i ytterkantsområdena, hvilket ju i sak även gör dem till arkaismer återigen men nu i relation till naturliga språkförändringsspridningsmekanismer.

Östjiddisch haver, enligt vissa, fonologiska band till, dels bayersk-österrikiskt samt dels thüring-översaxiskt, språkområde hvilket isåfall antyder att den judiska emigrationen från Tyskland österut skett från tvenne olika befolkningsområden, den ena från centrala emedans den andra från södra Tyskland, samt att deras språk sedan assimilerats. Östjiddisch delas senare in i trenne olika grenar, en sydöstlig variant som talas i Ukraina og Rumänien, en mellanöstlig i Polen, Galizien samt i de östra delarna utav Ungern, plus en nordöstlig jiddisch som åtfinns i Litauen og Vitryssland - det är främst uttal samt ordförråd som skiljer dem åt. Den lituaiska varianten är den som haft störst genomslag i skrift.

Som förstås så finnes det olika vis att dela in jiddisch i, rent geografiskt, nedan är ett förslag:

Jiddisch brukas skrivas med det hebreiska alfabetet, men även det latinska ock kyrilliska har använts av vissa, men själva hebreiskan står enbart för ungefär 5 % av ordförrådet, hvilket måste anses vara ganska lite, i övrigt består ordförrådet utav tyska, arameiska samt romanska plus en del från slaviska språk og angående de sistnämnda så är det främst polska, ukrainska samt vitryska som har lämnat bidrag. Den främsta grammatiken följer tyskans men vissa förändringar har ehuru skett, bland annat med anledning utav slaviskt inflytande. Jiddisch finns även i en typografisk variant som går under benämningen waybertaytsh – ‘kvinnojiddisch’.

Under 1700-talet og början utav 1800-talet förbättrades situationen markant för de tyska judarna, ibland kallade yekke, och de kom att ta del av de flesta områden i samhället, och särledes inom reformerta samt intellektuella sfärer, man gjorde – som kommunitet – stora sekulära utvecklingar gingandes ifrån både kosher som omskärning, bilade de religiösa antoningarna av de heliga skrifterna för att istället sekulärt se på dem som etiska et normativa riktlinjer, samtidigt som man avfärdade normatismen i den judiska rättsläran, halakha, avfärdade sionismen ock proklamerade istället att Tyskland var det nya judiska hemlandet, att det var där de hörde hemma som en del av fäderneslandet, jiddisch övergavs av många till fördel för tyskan, och i vissa fall hebreiskan. Skrifterna översätts till tyska. Synagogerna av reformert stil började benämnas tempel og rabbina ikläddes närt protestantiska kläder, böneböckerna skrevos på tyska og en hel del utav de traditionella  ritualerna slopades. Med Napoleons fall 1815 började nationalismen eka runt i Tyskland og förföljelserna gentemot judarna toges åter vid. 1819 skedde så kallade hep hep-uppror och många judar fick sätta livet till, samtidigt som fleras egendom destruerades. Revolutionsåret 1848 ledde till att judarna återfick sina medborgerliga rättigheter. När Tyskland unierades 1871 bleve judarna vanliga medborgare men den ekonomiska krisen som kom några år därefter satte nytt tryck på de olika og under 1870-talet började die völkische Bewegung som proklamerade att judarna varo utav semitisk stam som aldrig någonsin kunde vara del av det tyska Volkstum, man lyckades ehuru ej övertyga regimen om detta varvid judar fortledes finge ingå i det tyska samhället som de medborgare de varde. Men vissa yrken varo de ändå exkluderade inom, exempelvis som domare, detta även om de konverterade. En del utav det tyska avståndstagandet av judarna i dessa rörelser haver sin grund i att man såg judarna som kosmopoliter, urbana internationalister som inte alls var jordbunden som den tyska människan, till dennes mark, enligt nostalgin åtminstone, det var en kollektivistisk rörelse som önskade hålla kapitalet inom kollektivet, og i detta sociala nationella kollektiv passade inte den moderna juden in.

Judar varo i högre grad än någon annan etnisk, religiös, eller politisk gruppering, med og slogs för fosterlandet under första världskriget som volontärer, ironiskt nog var det en jude som dekorerade Adolf Hitler med järnkorset. Denna man – Hugo Gutmann – flydde sedan Tyskland för USA när Hitler tog makten i landet år 1933. Många judar besatte även höga politiska positioner under Weimarrepubliken, bland annat var det juden Hugo Preuss som skrev konstitutionen hvarför staten även går under benämningen Judenrepublik, fastän det bara var fem utan 200 riksministrar som var utav judisk stam. 1933 ändrades detta. 1 april började bojkotten utav judiska företag, doktorer, advokatbyråer med mera, ock sex dagar därefter förbjöds judar att få anställning inom statsbyråkratin, og från 1934 när den förutvarande presidenten avlidit infick Führen all makt. Året därefter ökades trakasserierna utav judarna, de förbjöds bland annat att ingå i militären og antijudisk propaganda skallades högt i de germanska barbariska affärerna, den ariska lagstiftningen proklamerade rasens renhet og förbjöd därför även äktenskap judar samt icke-judar emellan, judar, även kvartsjudar, fråntogs sina medborgarskap och alla civila og politiska rättigheter blivandes numera istället Reichsangehöriger, rikets underställda. 1936 stoppades all judisk verksamhet inom de mer bildade sfärerna, og från 1938 stoppades all kontraktering till judiska företag från staten, ariska läkare finge allena avhjälpa vedermödor hos arier, samtidigt som judar dåledes ej heller fingandes vara verksamma som läkare – en jude kunde alltså inte formellt få läkarvård.

Från 1938 varo judiska män tvungna att bära namnet Israël, emedans kvinnorna skulle heta Sara, ett J trycktes i dessas pass, judiska barn fick ej längre ta del av normal skolgång. 1939 hade nära alla judiska företag gått omkull eller fått sälja till småsummor till arier, särledes staten, 1938 hade Kristallnachten skett där en stor mängd företag destruerades, runt 91 judar mördats samt 35 000 arresterats og avsänts till de nyligen uppförda koncentrationslägrerna. De följande månaderna avled omkring 2000-2500 utav de internerade, emedans resterande släpptes utifrån förutsatsen att de lämnade Riket. 120 000 andra judar flyttade med. Hitler menade att det var judarnas fel att kristallnatten skedde och beodrade dem att betala en miljard Reichsmark, detta löstes genom att man exproprierade en femtedel utav judisk egendom.

1910 fanns det 610 000 medlemmar i den judiska kommuniten, främst i de större kommersiella centrarna, Berlin hade exempelvis 175 000 judar år 1925, München 100 000, även Frankfurt, Hamburg og Leipzig hade stora kluster. 1933 varo judeantalet 522 000 i Tyskland, utav dessa fanns 214 000 kvar när kriget började, resten hade flytt till främst Paris eller New York, 50 000 försvann ner till brittiska Palestina. De flesta talade vid denna tid tyska alldagligt.

Nazisterna mördade omkring 6 miljoner judar där emellan 170 000-200 000 utav dessa varo ursprungligt tyska judar, de riktigt stora antalet offer härleds till Polen, 19 maj 1943 deklarerades det Tyska riket som judenrein. Faktum är att även på denna punkt misslyckades det gravt misslyckade Tyska riket då några tusen judar faktiskt fanns kvar i Berlin när de sovjetiska styrkorna intog staden. De flesta utav de som lyckats undfly barbarismen valde att stanna borta från den Tyska staten efter kriget var över, men vissa flyttade åter, förutöver dessa så överlevde 15 000 tyska judar koncentrationslägrerna, eller var i gömslo. Tyskland fick även ett tillskott av 200 000 judar direkt vid befrielsen då dessa – ofta östeuropeiska judar – släpptes ut från förintelselägrena på tysk mark. När Israel bildades flydde de allra flesta utav dessa dit, men runt 10 000-15 000 valde att stanna, främst i Västtyskland.

Östjudarna och de kvarvarande tyska judarna kommo att bilda grund för det nya tyskjudiska samhället, under 1950-1970-talen karaktäriseras det judiska tyska samhället utav tillbakadragenhet samt isolering, men det fanns judiska primärskolor i Västberlin, Frankfurt og München men det varo främst äldre judar som valde att bo i Tyskland emedans ungdomen flydde landet. Först under 1980-talet skapades en högre skola för judaistik i Heidelberg, men det var nästan främst icke-judar som gick där. 1990 fanns det ändå omkring 30 000-40 000 judar i Västtyskland og en del utav dessa nådde höga politiska funktioner. I Östtyskland fanns bara några hundra aktiva judar, de flesta utav de judar som hamnat i DDR hade antingen sina gamla hem där eller som oftast så var de aktiva kommunister som önskade bo under detta diktatoriska styre.

Idag finnes det runt 200 000 judar i Tyskland, varav omkring hälften varandes aktivt judiska i tro, de allra flesta utav dessa kommo från Östeuropa og primärt Sovjetunionen, med några få familjer äro från Iran, Marocko, Turkiet og Afghanistan, men riket har ändå således en utav de största judiska kommuniteter i Europa. Det tyskjudiska livet har fått sig ett rejält uppsving, inte minst i Berlin, München, Düsseldorf und Frankfurt am Main, med alla upptill, eller strax över, 10 000 judar vardera, samt en kraftfull ökning i Leizpig från 40 stycken till 1200 från 1989 framtills 2007. Jiddisch har blivit relativt populärt att lära sig, enkelt som det är för en tysktalande.

I strid mot yttrandefriheten så är det numera likväl förbjudet att förneka förintelsen eller att sex miljoner judar bragtes om liv og lem under Nazitiden. Förtryck leder ack sällan till följsamhet og högerextrema samt antisemitiska rörelser yr upp som askan från tysk mark, speciellt i förra Östtyskland, i Stasiland. De flesta tyskar vill ehuruväl ej något annat än bara glömma sina historiska barbarismer och leva sina liv, och har inget emot deras nya judiska medborgare.

~

Läs mer om detta i boken Europas tungomål.