Den
kernewekiska befolkningen som bebodde Cornwall berördes icke nämnvärt av den
romerska närvaron, då romarna i princip läto dem fortsätta sina egna liv så som
de alltid gjort och det är således under senare germanskinfluerade tider som
kernewekiskan ur språklig synvinkel gått hädan. Kwernewekiskan separerades
lingvistiskt från sydvästbritonskan under 500-talet men det cornwallska
konungadömet erövrades slutligen av saxarna omkring år 930 av Athlestan.
Korniskan fortsatte ehuru sin levnad och bedöms enligt beräkningar nått sin
numerära topp under 1200-talet med 39 000 parlörer. Första nedteckningen av en
glosa på korniska lär vara ud rocashaas som står skrivet i ett
latinskt manuskript från 525 och betyder “it (the mind) hated the gloomy
places”. År 1549 förbjöd man nyttjandet av latin i mässan samt propagerade
våldsamt istället för engelskans bruk, de fyra tusen kerneweker som
protesterade dödades abrupt i en massaker. Den sista nativa talaren var
uppgivningsvis Dolly Pentreath som avdog 1777, men innan dess så var hennes
sista ord enligt sägnen: Me ne vidn cewsel Sawznek, ‘Jag vill inte tala
engelska’, men hon var ej monoglott, den senaste av dem var antagligen runt
hundra år tidigare, vid denna tid sägos det även allena ha talats korniska vid
Land’s End.
~
Axat från boken Europas tungomål
Nessun commento:
Posta un commento