Kampen om
språket började ehuru i emigrantsamhällena som hade vuxit upp i söderliggande
städer, till exempel så grundades The Edinburgh Society for the Support of
Gaelic Schools år 1811, emedans The Gaelic Society of London redan
grundlades 1777. Denna sistnämnda figurerade även som översättningsbyrå åt
regeringen för de texter som skulle översättas för Högländerna, härav fick
språket en viss officiell framträdning samt domänvinster lingvistiskt sätt. Det
ges ut några få tidningar eller tidskrifter på målet, ehuru inga dags- eller
veckotidningar, men en del nya böcker utgives, ungefär 100-110 per annum, av
varierande art og siffror från 1970-talet gör gällande att runt 50 % av de
gälisktalande även kunde läsa på sitt keltiska språk. Emellan 1830 och 1900
trycktes hela 900 sekulära böcker, böcker skrivna på ett språk som 1881 talades
av över 230 000 människor, men som ändock överhuvudtaget inte existerade i
Scottish Education Act från 1872, förlagen var likväl belägna i städer som
Edinburgh, Stirling og Glasgow. Gäliskan har bara ett litet utrymme i vissa
politooffentliga rum, fastän språket exempelvis jämte med engelskan haver en
närmast jämställt status på lokal nivå i de västra ögrupperna sedan 1975. Sedan
det Skottska självstyret kommit igång har de ekonomiska medlena till publicerat
material på gäliska ökat markant, detta särledes gällande oral media såsom
speciellt TV men även radio. I parlamentet självt fanns år 2001 bara två som
parlerade flytande på språket, utav 129 ledamoter.
~
Axat från boken Europas tungomål
Nessun commento:
Posta un commento