Skotsk gälofobi - Europas tungomål DCCVIII

Gäliskans sista rike var dock förgånget, hoppet om ett nytt i framtiden får inte ses som förgängligt. En reguljärt hostil hållning mot språket var förhärskande under slutet av 1400-talet och fram till, ja, nästan nyligen, og man missionerade ut det engelska kvädet samtidigt som man såg med förakt på det gäliska oket. Denna illvilja kom inte allena från England utan även från Lågländerna i Skottland, eller som den under 1700-talet verksamma gäliska poeten Alasdair mac Mhaighstir Alasdair benämnde det mì-rùn mòr nan Gall, ‘den stora illviljan från lägländarna’. Inte förrän under 1800-talet så minskades avigheten mot språket märkvärt även om man såg ned på språket inom den lägre utbildningen där engelskan var allenarådande, och detta även i områden där enbart gäliska talades. Även idag framförs ofta gälisktalande i derrogativa ordalag, med beskyllningar kring allt från lantlighet, efterblivenhet såsom alkoholism, samt att stödjandet utav språket är totalt slöseri med tid, energi og medel. I hvilket fall så minskade denna skräniga ointellektuella avighet samt dels så spreds läskunnighet og bilingualism, men även en ny och växande vetenskapsgren växte fram, hvilket gjorde det engelska bakgårdsspråket åtminstone lite intressant även för intelligentian, sipprandes ner till pöblen - den komparativa språkvetenskapen som bygger på insikten om att språk kan vara besläktade samt att så varo fallet med olika till höres olika språk såsom gäliska og hindi eller italienska samt ryska. Det nyvaknade intresset ledde till att keltiska lärostolar inrättades vid universiteten och grammatikor samt ordböcker skrevos, språket lyftes väldeliga. Här hade engelsmännen ett exotiskt språk på sin bakgård, där engelskan ju självt bara är en germansk utväxt, från Tyskland ultimat dessutom. Under slutet av 1800-talet så försämrades utbildningsmöjligheterna igen, speciellt i den normala skolutbildningen genom skolreformen från 1872 och de enda som i egentlig mening hållit kvar vid språket av hävd är kyrkan, men inte heller den skotska kyrkan har stått emot språkutdöendet även om ‘svagare’ frikyrkor tydligen klarat av detta. En ny skolreform togs vid 1956 som stärkte gäliskans ställning, även om den inte blev lika starkt hållen som kymriskan i Wales - viljan hos många individer samt ungdomars attityder till språket haver ehuruväl blivit positivare, hvilket kan utgöra skillnaden emellan liv eller död för detta minoritetsspråk. En annan positiv bieffekt är att ej allena genom att språket hålls levande i de kommuniteter där talarna finnes utan även att det skapas karriärsmöjligheter og jobbefintligheter, utanför de traditionella områdena, för gälisktalande där det kanske även är en förutsättning att man kan språket. När gälisktalande föreningar, organisationer, skolor, institut, akademikor, tidningar, tidskrifter, TV- og radiokanaler, förlag, reklamföretag, översättningsbyråer, med mera, skapas så skapas även tusentals jobb- samt karriärsmöjligheter som kraftigare än allt annat kan inspirera folk att bibehålla sina ancestrala, samt utrotningshotade, språk.

~

Axat från boken Europas tungomål.