Östarameiskan

Idag, i Turkiet, finner vi i gränsområdet mot Syrien en liten spillra av folk som talar de afroasiatisk-semitisk-nordvästsemitisk-arameisk-östarameiska språken. De nyarameiska språken delas vanligtvis in i trenne varianter, samt några till.

Nyöstsyriska / urmiska / assyrian neo-aramaic /sûret, som är ett språk som numera har viss officiell status i vissa delar utav Irak og som har talats från Mosul uppemot sjön Van i Turkiet, samt från norra Tigris i väster og Urmiasjön i öster. Språket har eget skriftspråk.

Kaldeisk nyarameiska / kaldāyâ / sōreth, och talas utav de kaldeiskt kristna och finns i skriven form sedan 1600-talet.

Turabdinska / turoyo / surayt / suryoyo, som talas utav assyrier / syrianer från Tur Abdin i sydöstra Turkiet och de flesta utav dessa använder kthobhonoyo som skriftspråk.

Ett fjärde nyarameiskt språk är mlahsômålet som var nära besläktat med turoyo men som nu betraktas vara utdött sedan sista talaren avled 1998 i syriska Qamishli, hans dotter kan enligt rapporter ehuru även språket men hon är dessvärre nära döv och har ingen att tala språket med, hvilket förhindrar komprahensibiliteten. Språket härrörde från den turkiska byn Mlahsô, nära Amid / Diyarbakır.

Ytterligare ett i Iran förekommande neoöstarameiskt språk är det nymandeiska språket som är en levande utveckling utav det klassiska mandeiska språket som är ett i övrigt dött men ack liturgiskt heligt språk inom mandeismen, även förestående i Sverige. Mandéerna i Sverige talar så vitt jag vet ej nymandeiska, men har den klassiska mandeiskan som liturgiskt språk. Nymandeiskan är högeligen divergent i förhållande till de övriga nyarameiska språken samtidigt som det är i sig självt uppdelat på trenne varianter, och finns endast kvar i en kommunitet i Iran men omkring hundra talare.

De moderna nyarameiska språken är utvecklade från medelarameiska och gjorde så under ungefär 1200-talet, emedans de moderna västarameiska språken är i det närmaste utdöda så finns dessa ovan östarameiska språk kvar, där några totalt har en någorlunda mångtalig grund att leva i men hårda tider ändå är att vänta för språken då dess talare är extremt splittrat utslaget över jordklotet i fördrivna diasporagrupperingar.

Ursprungligen bor nyaraméerna i Turkiet, Irak, Iran, Syrien, Libanon og Israel, men nu bor majoriteten utav dess talare i diasporan, främst i Europa. Efter att turkarna folkmördat assyrierna / syrianerna, framtills 1923, så fanns det bara 30 000 kvar i Turkiet. Nu finns det även störra samlingar i USA, Sverige, Tyskland, Brasilien, Ryssland, Jordanien, Nederländerna, Australien, Kanada, Frankrike, Belgien, Georgien, Armenien, Schweiz, Danmark, Grekland, Italien, Österrike, Storbritannien, Ukraina samt något tusental i Nya Zeeland.

Det totala antalet talare, på hela jorden, utav nyarameiska språk kan vara så högt räknat som 500 000 människor, fördelade på 210 000 till assyrisk neoaramaiska, 206 000 till kaldeisk arameiska samt 112 000 på turabdinska, emedans mlahsömålet samt många andra försvunnit i det tysta.

Från början så antar man att de nyarameiska tungomålen växt fram i ett språkkontinuum men då lång tid gått sedan språkens utveckling samt nya språks inträde i regionen eller att andra språk kommit i majoritet samt tagits över utav tidigare aramaisktalande så har stora hål skapats i denna kontinuumsituation, och förståelsen är bara kring naboområdet för varje språk, i övrigt råder således stor diversitet og sinsemellan oförståelighet. Det har ehuru alltid existerat en stark ock klar divergens emellan väst- samt östarameiskan, och det är även hela tiden östarameiskan som varit hegemonisk samt varandes dess tidigare varianter som blivit klassiska. Västarameiska är som nämnt i det närmaste utdött numer.

~

+ Europas tungomål