Engelska språkets historiska utveckling och skottskans distinkthet - Europas tungomål DCLXII

Ädlingar förde sig ofta internt på franska, eller normandiska, men tappade allteftersom grund även om det för väldigt lång tid framöver hållit position av socialt högklasspråk, men numera inlärt sekundärt. Engelskan fick tillbaka sin status som statsspråk under slutet av 1300-talet och bleve 1362, via kungens engelska tal vid öppningen utav parlamentet, officiellt tungomål när de sista franska besittningarna förlorades, men franskan behövde inte ge upp inom domstolsväsendet förrän 1731. Även om konungens tal hölls på engelska redan 1362 så dröjde det till Henrik IVs trontillträde 1399 som England fick en kung vars modersmål var engelska sedan normanderna anländo. Sedan 1400-talet har det funnits nobilitet i England som inte kunnat franska alls. Den nya engelskan gjorde även andra framsteg, exempelvis så utkom det under 1380-talet en engelsk översättning utaf Bibeln - inspirerad av Wycliffe; denna bibelöversättning skrevs i Oxford. Canterbury Tales som osså spelat roll för språkets utveckling skrivandes utav Geoffrey Chaucer som var Londonbo, og därför har de sydöstra varianterna i England fått en prestigefylld roll. Under några århundraden framöver skedde en gradvis londonisering utav det skrivna språket där de övriga regionerna övergav sitt skriftspråk för Londons, under den moderna engelskans tid kan man inte längre se på skriven text utifrån hvilken kulturell kontext den är skriven, enkom höra vid tal, ock knappt ens det ibland då samma utveckling tagits vid vid uttalet som vid skrift. London har således centrerat makten över det engelska språket genom att det varit centra för hovet, ekonomin, politiken og kulturen samt dels på grund utav att London anno 1477 fick en egen boktryckare vid namn William Caxton, och denne mans stavning håller i mångt och mycket fortfarande i sig i standardengelskan - hans stavning har inslag av anglosaxiska stavningskonventioner. De flesta ord är lätt igenkännbara i dagens engelska om man bortser från vissa ord som gått ur bruk eller ändrat stavning lite mer, exempelvis fyue för ‘fem’, erys för ‘ears’, han för ‘have’, whilom som bytt till ‘formerly’ samt inwith för dagens ‘inside’. En av de mer särskiljande sakerna emellan fornengelskan og neoengelskan är att den ‘stora engelska vokalskiftningen’ skett efter Chaucer, hvilket bland annat betyder att i fornengelskan så var vokalerna distinkta till både qvantitet et qvalitet, emedans neoengelskans primärdistinktion ligger i kvaliteten, detta innebär att man erhuldit ett i stora drag helt annat vokalsystem. I likhet med den andra germanska ljudskridningen som inte skedde i lågsaxiskan, så skedde ej heller den stora engelska vokalskiftningen i skottskan, hvilket påkallar att det bland annat genom de olika historieutvecklingarna rör sig om olika språk - dogh genom den äldre historien sammankopplade till ett protospråk som vi känner som anglosaxiska, men egentligen inte ens det då språken varit smått differata ända sedan de inkommit övärlden, samt ankommit från olika etniska stamhåll. Den mesta stavningen är fortfarande i nyttjning fastän denna ljudförändring skett, exempelvis skrivs det knight fastän varken k eller gh normalt uttalas, eller castle, där t försvunnit, det syns även i olika ord som har varierad stavning men utan att de uttalas olika, såsom meat / meet eller sea / see.

~

Axat från boken Europas tungomål