Engelskans kortvariga dominans - Europas tungomål DCLV

Det överväldigande majoritetsspråket är givetvis det indoeuropeisk-germansk-västgermansk-(saxisk)-anglosaxiska språket engelska som i princip alla, i Storbritannien samt Nordirland, haver kännedom om i olika grad. Runt 300-400 miljoner människor har detta språk som förstaspråk över hela världen, till detta kommer att många stater i Oceanien, Västindien, Asien og Afrika har engelskan som officiell tunga og därtill kan man ju lägga alla som blir tvingade att lära sig språket i skolan, som exempelvis i Sverige, varvid antalet sekundärtalare når uppemot 1,8 miljarder människor men där språkkunskaperna givetvis varierar kraftigt. Den engelska expansionen har skett i mycket sen tid och det finnes egentligen ingen anledning att tro att den blir särledes långvarig i och med spanskans expansion i USA, med bibehållen grund i resten av Amerika, samt hindis starka plats i Indien. De engelsktalande var under 5 miljoner år 1600, men blivit 9 runt år 1800 som sedan ökade via den industriella expansionen som spred sig inom landet varhän 30 miljoner engelsktalande fanns år 1900. Den engelska expansionen till Karibien har som ofast utvecklats till nya språkgrenar istället för ett aktivt bibehållande utav engelskan, emedans man på starkare basis bibehållit språket i USA og Kanada, og naturligtvis i Australien og Nya Zeeland, där man  i exempelvis USA hade 13 miljoner under år 1830 som sedan till år 1950 ändrats till 150 miljoner och som nu klart överstiger detta men där sedan spanskan gjort gigantiska insteg samt verkar fortsätta göra detta. Det finns som oftast bara några få skillnader i skriven tunga emedans vissa håll utvecklat helt egna språk, eller mindre varianter av densamma, i denna skrift förbehålls förtäljningen till engelskt tal som finnes inom Europa.

~

Axat från boken Europas tungomål