Engelska språkets historia

Det överväldigande majoritetsspråket i Storbritannien är givetvis det härkomstligt anglosaxiska språket engelska, som vidare är tillhörigt de västgermanska tungomålen inom de germanska samt indoeuropeiska språkgrupperingarna.

I princip alla, i Storbritannien samt Nordirland, haver kännedom om språket i olika grad, dessutom finns det många till runtomkring på jorden som både i första hand, eller i andra, tredje, fjärde, hand, talar språket engelska, i någon form og kynning. Runt 300-400 miljoner människor har detta språk som förstaspråk över hela världen, till detta kommer att många stater i Oceanien, Västindien, Asien og Afrika hava engelskan som officiell tunga og därtill kan man ju lägga alla som bliva tvingade att lära sig språket i skolan, som exempelvis i Sverige, varvid antalet sekundärtalare når uppemot 1,8 miljarder människor men där språkkunskaperna givetvis varierar kraftigt.

Den engelska expansionen havandes skett i mycket sen tid og det åtfinnes egentligen ingen anledning att tro att den blir särledes långvarig i og med spanskans expansion i USA, med bibehållen grund i resten av Amerika, samt hindis starka plats i Indien, plus både hindis samt kinesiskans, samt flera andra stora språk, allt växande roll i dessa accelererande megaländer. I Europa har engelskan inte lyckats sprida sig, utan de övriga europeiska stora språken håller stadigt grepp om Kontinentaleuropa.

De engelsktalande var under 5 miljoner år 1600, men blivit 9 runt år 1800 som sedan ökade via den industriella expansionen som spred sig inom landet varhän 30 miljoner engelsktalande fanns år 1900. Den engelska expansionen till Karibien har som oftast utvecklats till nya språkgrenar istället för ett aktivt bibehållande utav engelskan, emedans man på starkare basis bibehållit språket i USA og Kanada, og naturligtvis i Australien og Nya Zeeland, där man  i exempelvis USA hade 13 miljoner talare under år 1830 som sedan till år 1950 ändrats till 150 miljoner och som nu klart överstiger detta men där sedan spanskan gjort gigantiska insteg samt verkar fortsätta göra detta. Det finns som oftast bara några få skillnader i skriven tunga emedans vissa håll utvecklat helt egna språk, eller mindre varianter av densamma, i denna alstring förbehålls förtäljningen till engelskt tal som finnes inom Europa.

Engelskans härstamning

Engelskan härstammar givetvis från de olika germanska stammar, eller stamfolk, som från 400-talet og framåt koloniserade England med angränsande områden, primärt verkar de invandrande folken bestått utav angler, jutar, saxare og friser. De talade antagligen något differata mål, men de kunde troligtvis kommunicera livligt ändå, då man kan anta att skillnaderna icke varo alltför stora även om de varo befintliga. Tungomålen utvecklades något olika med anledning utav bristande kommunikationer i de nyerövrade olika landsdelarna.

Namnet England härrör således från Anglen / Angel / Anglia, ordet Angeln, samt därvid England, har antagligen inget med änglar eller ängar att göra, utan snarare med låglänthet eller agn / böjning att skaffa, eller så är det ett ursprungligt etnonym, för angliierna, som geografiserats och som nu är namnet på den halvö i Slesvig som heter så. Vissa hava menat att hela den angliska befolkningen i princip avflyttade till Albion samt att området Anglen därefter besatts utav jutar som bildat grund för dagens sydjutiska befolkning häri, men troligare är att anglerna varit kvar, og enbart erhuldit inflytt og inflytelser från norrliggande områden. Det ursprungliga sydjutiska angelska talet fortsatte taltas här ända fram till runt omkring år 1900, saxiskan som idag talas i Anglia, angeliter platt / angelner platt, haver en hel del vokabulära og grammatiska inlån från den synnejyska angelskan og är därför svårbegriplig för andra saxare att förstå.

Den för området ursprungliga keltiska brittiskan har dogh ej lämnat många spår i anglosaxiskan eller den senare engelskan, men exempelvis platsnamn som London, Thames samt Dover ock ordet bannock ‘kaka’ har keltiska härstamningar. Just dun-elementet i namnet ‘London’ härrör från keltiskans dúnon som betyder ‘fort’ eller ‘stark’ - ganska ironiskt då detta britonska fäste på intet vis härskade över den framtida engelska marken så värst länge. Generellt sett så har dock de britonska toponymerna lämnat relativt få spår, främst förekomna i områden som germanerna anlände till sist. Anledningen till denna tafattighet i kelticismer i toponymer eller i det talade engelska språket är ej på grund utav att kelterna dödades av i någon gigantisk genocide utan att kelterna kommo att intaga den lägsta stratan i samhället varhän språken fick väldigt låg status.

Anglosaxiska

Detta första nordsjögermanska språk spunnet ur västgermanskan kallas vanligtvis fornengelska, men en korrektare term är nog anglosaxiska av anledningar som snart skall te sig naturliga. Vi vetom ehuru ej alltför mycket om detta tidiga språk, eftersom få spår finnes bevarade och då i synnerhet från den tidigaste perioden efter maktövertagandet. Under denna tidiga anglosaxiska epok så brukar man dela in språken i trenne varianter, kentiska, västsaxiska og angliska, eller nordiska, det sistnämnda var vidare indelat i merciska samt skottskans förfader northumbriska. Kentiskan har även mycket klar koppling till frisiskan, hvilket lett till att många tror att det i själva verket röre sig om frisiska immigranter, men det kan även åtminstone till viss del röra sig om lingvistiska förekomster beroende på intensiva kontakter. Man vet att friserna haft mycket stor påverkan på Kent, men om detta även betyder att kentarna var friser är svårt att säga. Överlag så är fornanglosaxiskan ganska lik fornfrisiskan.

Den litteratur som ändock finns tillhanda är företrädesvis några runinskrifter, speciellt The Ruthwell Cross från 700-talet som innehåller ett poem på 18 rader samt några ord, till detta skall fraser samt översättningar från latinska skrifter läggas. Under 800-talet skapades ett relativt enhetligt skriftspråk där alfabetet bland annat innehöll þ, ð og æ. För skriftspråkets tillblivelse kan engelsmännen tacka Ælfred cyning, ‘kung Alfred’, som hade sitt hov i Sydengland, hvilket gjorde att det redan från början blev sydanglosaxiskan som fick övertaget i den språkliga, engelska, världen, det är således denne västsaxiskan som är bäst bevarad. Denna västsaxiska bleve vida använd i alla slags officiella skrivelser samt däribland även vetenskapliga og teologiska verk som översattes från latinet, men även för poesi och andra mer skönlitterära alster - Beowulf är den mest lärda som finnes bevarad genom ett manuskript från omkring 1000, just denna tror man dessutom bleve skriven på angliska men att den sedan översattes till westsaxiska.

Anglonormandiska

När vikingaättlingen samt tillika normandiske hertigen Vilhelm erövrade England år 1066 ändrades de språkliga förutsättningarna; detta normandiska hov talade ej anglosaxiska utan det tillikt indoeuropeiska men då -italisk-romansk-galloromansk-nordgalloromanska tungomålet normandiska som i moderna former ännu kan höras på Normandöarna samt i Normandie, ehuru alltmer sällan.

Detta innebar att de högre statliga og kyrkliga ämbetena övergingo till normandiska när normander besatte dessa positioner. Anglosaxiskan förlorade sin position som statsmål, hvilket gjorde att den nästan helt försvann som litteraturspråk, individer som ville klättra på den sociala stegen fick lära sig normandiska för detta ändamål, hvilket givetvis har lett till att det nutida engelska språket och speciellt dess ‘finare’ varianter är fullspäckade med latinska, ofta komna genom normandiskan eller franskan, lånord - detta är speciellt karaktäriserande för nästkommande språkperiod.

Detta språk som i Storbritannien florerade kallas anglonormandiska, i vardagligt tal beräknar man att språket fallit ur bruk redan under 1200-talet, och sedan ännu mer runt 1500-talet, fast än idag talas normandfranska i vissa juridiska sammanhang, i exempelvis parlamentet, men oftast är det även här parisisk franska vid sådana fall. Munkar och lägre präster fortsatte ehuruväl att skriva på anglosaxiska og viss folkdiktning finns likväl den bevarad.

Gammalengelska tungomål

Det anglosaxiska skriftsystemets enhetlighet kunde dogh igge upprätthållas og nästkommande period, 1100-1500, som brukar kallas medelengelska, men som kanske hellre borde kallats gammalengelska, karaktäriseras av en variationsspridning utav det skriftliga språket samt förekomsten utav stora grammatiska förändringar.

Utifrån macrogeografiska synvinklar brukas de olika geosfärerna uppdelas i syd- og sydöstengelska, hvilket är fortsättningen på västsaxiska samt kentiska, sedan finnes väst- og östmidland, förutvarande merciska där den sistnämnda har stora danska influenser emedans den första ej haver detta, samt nordengelska hvars i sin norra utväxt var skottska som frambar en egen medeltida litteratur likväl. Det anglosaxiska tungomålet hade bevarat många utav de äldre böjningssystem som funnos i germanskan, emedan gammalengelskan utvecklades ifrån detta og mer liknar dagens engelska. Normandiskan samt gammalengelskan genomgick en konsolideringsprocess uppgingandes i varandra.

Vikingatida samt Normandiska inlån

Under vikingatiden så bosatte sig även många nordmän i nordvästra og nordöstra England, det var främst danskan som genom Danelagen fick fäste i östra England emedans norrmän bosatte sig i västra delen av landet, norskan kom även till norra Skottland og öarna där utanför. Detta ledde till ytterligare variationssplittring och de nordgermanska målen har lämnat många spår efter sig, även om de inflyttade individerna samt deras ättlingar relativt snabbt övergav sitt språk bland annat med anledning utav att språken var ganska lättförståeliga vid tidpunkten, hvilket försvårar en språkbevaring men underlättar även en språktransferering, samt folklig assimilering - förutom i ett fall. Om man tittar på en karta så ser man ganska lätt en mängd ortnamn som haver sin hemvist i Norden, hvilket bland annat kan förklaras av faktumet att flertalet nordmän som begav sig till det nya landet blev jordägare og därigenom kunde påverka, omedvetet eller icke, namnen på bygden, bland annat finnes det många -thorpe- samt -by-namn. Även vanliga engelska ord har sin härstamning i nordmännens språk, exempelvis give og egg som då kommer från ‘giva’ og ‘ägg’, eller knife, fellow, sky samt smile, även andra inlån reflekteras i ord som husbonda ifrån ‘husbonde’ och som även åtfinns i det vanligare husband samt lagu, i varianter i Skottland og Nordengland finnes dale, fell ock beck, synligen ifrån ‘dal’, ‘fjäll’ ock ‘bäck’. ‘Give’, ‘egg’ o ‘them’ heter på genuina varianter yive og ey, eller de ytterst vanliga orden they, them, och their som bytt ut hīe, heom og heora.

Som tidigare nämnts så är latinska, ofta genom normandiskan eller franskan, lånord vanligt förekommande i det engelska språket, men ofta med en stor modifikation. I ett normalt engelskt lexikon så äro det enbart ungefär 40 % av orden som hava ett germanskt ursprung, de resterande omkring 60 procenten äro utav latinskt ursprung, detta skulle i sig kunna utgöras som ett argument för att engelskan icke mera är ett germanskt, utan ett romanskt, språk eller ett romanskt-germanskt kreolspråk, om man väljer att avstå från historiska synpunkter. Men detta resonemang håller ehuru ej till fullo, då det i det skrivna ordet i normal engelska, såsom i tidningar, romaner samt i andra lättare skrifter, så består 3/4 av orden av de germanska termerna och det är enbart i de ‘finare’ sammanhangen och i de akademiska skrifterna som de romanska orden får mer spelrum - så är det ju även i svenskan.

Här föreligger även en synbar skillnad emellan den normandiska inflytelsen og den nordiska, det nordiska inflytandet finnes främst inom de vardagliga orden, emedans latinet samt romanskan främst påverkat det ‘finare’, det politiska og akademiska språket, extra synbart är det då även nordiska lånord funnes inom det juridiska området innan romanskan tog över på det området, ett exempel är bylaw som ehuru för ovanlighetens skull bibehölls, dock med kraftig förminskad betydelse. I annat fall försvann germanska ord som æþeling för ‘prince’ och wuldor för ‘glory’, men orden king ock queen behölls, även om de flesta andra administriella termer förbytts till franska såsom royalty, reign, rule, advise, justice, state, nation, judge, prison, punish, command, country, court, govern, parliament, people, baron, count, duke, marquess.

Det är även nämnvärt att nämna att vissa franska arkaismer bibehållits i engelskan emedan de gått förlorade i franskan, såsom s:et i beast og feast som ju i franskan numera är s-löst och heter bête samt fête. En hel del inlåningar från speciellt den tidiga tiden buro klara normandiska drag emedans inlåningar som ankommit från 1200-talet och framåt varit centralfranska, det är därför det heter wage, war og wardrobe istället för franskans gage, guerre et garderobe, eller prey, strait og veil, från normandiskans preie, estreit og veile, emedans modern franska haver proie, étroit samt voile.

Förutom att nordgermanskans inlåningar kom underifrån, och romanskan överifrån, så är det generella att vikingarnas ordvarianter trängde ut inhemska varianter som varit befintliga emedans romanskan istället kompletterat engelskan med förekomster som tidigare inte varit förekomna i den engelska tungan, förutom naturligtvis en hel del ord där man ehuru esomoftast istället ej utkonkurrerat utan bigrundat mångfald av ord, varvid dagens engelska är att beteckna som ett relativt bredt språk.

Engelskans utbredning

Ädlingar förde sig ofta internt på franska, eller normandiska, men tappade allteftersom grund även om det för väldigt lång tid framöver hållit position av socialt högklasspråk, men numera inlärt sekundärt. Engelskan fick tillbaka sin status som statsspråk under slutet av 1300-talet och bleve 1362, via kungens engelska tal vid öppningen utav parlamentet, officiellt tungomål när de sista franska besittningarna förlorades, men franskan behövde igge ge upp inom domstolsväsendet förrän så sent som år 1731.

Även om konungens tal hölls på engelska redan 1362 så dröjde det till Henrik IVs trontillträde 1399 som England fick en kung vars modersmål var engelska sedan normanderna anländo. Sedan 1400-talet har det funnits nobilitet i England som inte kunnat franska alls.

Den nya engelskan gjorde även andra framsteg, exempelvis så utkom det under 1380-talet en engelsk översättning utaf Bibeln - inspirerad av Wycliffe; denna bibelöversättning skrevs i Oxford. Canterbury Tales som osså spelat roll för språkets utveckling skrivandes utav Geoffrey Chaucer som var Londonbo, og därför har de sydöstra varianterna i England fått en prestigefylld roll. Under några århundraden framöver skedde en gradvis londonisering utav det skrivna språket där de övriga regionerna övergav sitt skriftspråk för Londons, under den moderna engelskans tid kan man ej längre se på skriven text utifrån hvilken kulturell kontext den är skriven, enkom höra vid tal, ock knappt ens det ibland då samma utveckling tagits vid vid uttalet som vid skrift.

London har således centrerat makten över det engelska språket genom att det varit centra för hovet, ekonomin, politiken og kulturen samt dels på grund utav att London anno 1477 fick en egen boktryckare vid namn William Caxton, och denne mans stavning håller i mångt och mycket fortfarande i sig i standardengelskan - hans stavning har dessutom inslag av anglosaxiska stavningskonventioner. De flesta ord äro lätt igenkännbara i dagens engelska om man bortser från vissa ord som gått ur bruk eller ändrat stavning lite mer, exempelvis fyue för ‘fem’, erys för ‘ears’, han för ‘have’, whilom som bytt till ‘formerly’ samt inwith för dagens ‘inside’.

Den engelska vokalskiftningen

En av de mer särskiljande sakerna emellan fornengelskan og neoengelskan är att den ‘stora engelska vokalskiftningen’ skett efter Chaucer, hvilket bland annat betyder att i fornengelskan så varo vokalerna distinkta till både qvantitet et qvalitet, emedans neoengelskans primärdistinktion ligger i kvaliteten, detta innebär att man erhuldit ett i stora drag helt annat vokalsystem. I likhet med den andra germanska ljudskridningen som inte skedde i lågsaxiskan, så skedde ej heller den stora engelska vokalskiftningen i skottskan, hvilket påkallar att det bland annat genom de olika historieutvecklingarna rör sig om olika språk - dogh genom den äldre historien sammankopplade till ett protospråk som vi kännom som anglosaxiska, men egentligen ej ens det då språken varit smått differata ända sedan de inkommit övärlden, samt ankommit från olika etniska stamhåll.

Den mesta stavningen är fortfarande i nyttjning fastän denna ljudförändring skett, exempelvis skrivs det knight fastän varken k eller gh normalt uttalas, eller castle, där t försvunnit, det syns även i olika ord som har varierad stavning men utan att de uttalas olika, såsom meat / meet eller sea / see.

Nyengelska

Det var således mycket som hände under denna gammalengelska epok og denna utveckling har stagnerat nästan totalt i nyengelskan - då förändringarna ej längre haft sin huvudpunkt i språket, utan i språkets geografiska spridning, först till Kymrien, Skottland samt Éire för att därefter fortsätta ut över mycket stora delar utav världen. Utvecklingslinjen liknar härmed latinets, ödet antagligen likaså.

Stavningen förändrades lite under en 200-års period från 1500- till 1700-talet för att sedan ligga i princip stilla, og man kan i de flesta fall följa stavningen i Samuel Johnsons ordbok från 1755 i det nutida språket, den första engelska ordboken kom annars år 1604 men det var först under 1700-talet som det ankom ordböcker som försökte fånga in ordinär engelska där då Johnsons var av det mer extensiva slaget. Några korta engelska grammatikor publicerades under slutet av 1500-talet, sedan kom några under 1600-talet emedans publikationsgraden exploderade under 1700-talet, det var då primärt eller exklusivt de engelska högre ståndens tal som låge som grund till beskrivningarna, speciellt skotskan gick man diskriminativt hårt åt.

Samuel var en stor motståndare till att skapa en engelsk akademi, men hans egen bok har ironiskt nog blivit normgivande för senare generationer - han, liksom alla borde vara, blev sin egen suverän, sin egen akademi. När frågan var uppe om man skulle skapa en engelsk akademi så togs det nekande beslutet med hänvisning till att det hade blivit ett för stort intrång i den individuella friheten, det fanns ehuru en stor rörelse för att man skulle följa Académie française. Att man självvalt väljer att följa skrivna föregångare är ju som sagt ett självval, att bli normerad att göra så är en paternalism, af kung og fosterland dessutom en patriarkalism. Oavsett dessa propåer så framförde man ofta mycket starkt förekomsten utav ett språkligt ideal som man skulle följa, vad avser grammatiken så hade man latinska förebilder.

Även grammatiken har sedan i mångt og mycket stagnerat, även om vissa förändringar skett - den största av dem är att tyngdpunkten i grammatiken förflyttats från formlära till syntax.

De olika geografiska utomeuropeiska varianterna kommer antagligen så småningom förstärka sina positioner, og det är ju redan nu amerikanskan som i mångt och mycket sätter standarden för hur världen uppfattar engelskt tal, de genuina engelska samt skotska språken kommer med all sannolikhet i sinom tid att mer og mer komma i skrift, varhän skillnaderna i språken ter sig uppenbara.

Skotskan i sig, samt i sig oengelskt språk, blir antagningsvis det första att bryta sig loss från perifiering under engelskans hegemoni.

~

Läs mer om engelskan i min bok Europas tungomål.