Dalmålen et Dalabergslagsmålen i Dalarna

Målen i Dalarne haver en distinkt utveckling og de brukas indelas i dalabergslagsmålen og i dalmålen. Dalarne har osså erfått stora influenser från västnordiskan genom närheten till Noreg, men dalmålen kan ej klassificeras som ett västnordiskt språk och kanske heller ej som ett östnordiskt, utan hellre som ett centralnordiskt, detta fastän mången svenskofil menar på att dalmålen är sveiska.

Dalabergslagsmålen är smärst distinkta havandes stora gemensamma drag med språk som talas söderöver, men även österöver, utgörandes generellt sett en ganska homogen språkgruppering med klara knytningar till omkringliggande sveiska områden och är därför av mindre intresse för den som söker kännedom om icke-sveiska språk i Dalarna. Det är inte så att dalabergslagsmålen därför är att beteckna som svealändska tungomål, utan det hela rör sig ju om ett språkkontinuum så man kanner likväl tvärtom säga att sveiskan är dalabergslagsaktig.

Båda de härutinämnda språkformerna äro distinkta och unika språkformer, i nära relation med varandra samt utvecklandes från samma gemensamma geospråkliga macrogrund. Däremot dalmålen, eller de egentliga dalmålen som de ävenledes benämnes, som främst talas utefter Västerdalälven samt Österdalälven är mer intressanta som divergenta i förhållande till den mer välkända sveiska tungan.

Dessa ‘egentliga’ dalmål brukas sedan indelas i ovansiljansmål, nedansiljansmål, övrevästerdalska samt nedrevästerdalska; till Ovansiljan höre Ore, Orsa, Våmhus, Älvdalen, Mora, Venjan og Sollerön; till Nedansiljan höre Boda, Rättvik, Bjursås, Ål, Siljansnäs, Leksand og Gagnef; till Övre Västerdalarna höre Lima samt Transtrand; till Nedre Västerdalarna höre Malung, Äppelbo, Järna, Nås, Floda og Mockfjärd. Dessa dalmål är språkligt väldans splittrade ock vi talom här ej allenast om sockenmål utan närt byamål - i vissa fall finnes även interna skiljaktigheter inom byamålen, i några fall märks ärvda skillnader från garð til garð.

I de nedre delarne av dalmålens utbredningsområden förekommer en hel del drag som även äro förestående i angränsande dalabergslagsmål, men från och med Äppelbo, Järna og Nås i Västerdalarna samt Rättvik i nedresiljansområdet så frångås dessa areala likheter.

Som väldigt självständiga språk brukas nämnas ovansiljemålen älvdalskan, moramål, orsamål samt västerdalsmålen men även i viss mån rättvikskan, oremål ock leksandtal. Oremålet og orsamålet är idag nästintill utdött, detsamma gäller moramålen som är extremt dialektalt uppsplittrat ibland ända ner på gårdsnivå, där bara sollerömålet stampar virilt fram samtidigt som venjansmålet icke märkbart gått vidare i generationsväxlingen, våmhusmålet har ehuruväl en starkare ställning bland befolkningen på 880 personer. Det gamla gagnefmålet, leksandsmålen, siljanäsmålen, ålmålet, bjursmålet, rättviksmålet samt bodamålet – alla inom nedansiljemålen äro idag starkt hotade samt snart borta. Det nya gagnefmålet har transformerats till att snarare vara ett dalabergslagsmål. De öfvre västerdalsmålen som talas i Lima og Transtrands kan med god grund sägas utgöra ett enhetligt tungomål, förvisso uppdelat på en mängd varianter men ändå klart sammanhörandes utan större förståelseproblem, förutom att antalet som förstår språken snabbt minskar i antal. Gällande de nedre västerdalsmålen så äro malungsmålet, äppelbomålet, järnamålet, mockfjärdsmålet og flodamålet fortfarande levande men utfasandes, där mockfjärdsmålet i likhet med gagnefmålet i samma kommun transformeras till att bliva ett dalabergslagsmål. Bland de nedre västerdalsmålen finnes även nåsmålet som är väldigt starkt utrotningshotat. Leksandtalet ock rättsvikiskan, men även språken i Gagnef, Bjursås og Ål, är enklare att förstå för en ordinär svensktalandes emedans de övriga inte är ömsesidigt förståeliga utan djupare studium i dem.

Mest arkaiskt utav dalmålen bedöms ovansiljemålen generellt vara, men däri särledes älvdalskan som kan vara svårt att förstå för även andra ovansiljemålstalare, samtidigt som språket haft helt egna utvecklingar som avskiljer det från alla övriga dalmål, samt svenska tungor. Dalmålen skiljer sig ur alla tänkbara synvinklar från det vi idag kallom svenska ock det finnes i princip ingen anledning att häri denna text räkna upp otaliga exempel när de finnes så i överflöd, inom grammatik, lexikalia samt givetvis speciellt fonologi - det finns under inga omständigheter några rättfärdiga belägg för att kalla älvdalska eller orsamål för en dialekt utav svenskan, och de skiljer naturligtvis långt mer från svenskan än exempelvis norskan, eller ens danskan, göre.

De skiljer sig som sagt åt en del och exempelvis språken i Lima och Transtrand i Västerdalarna haver en hel del arkaismer i fonologin, emedan samma fonem i ovansiljemålet följt en helt annan utvecklingslinje, ‘död’ heter exempelvis på förstnämnda dôu, emedans det på sistnämnda benämns dod. Just inom ovansiljeområdet förekommer de mest avskiljande varianterna och som i alla språkformer så förekommer här arkaismer samt novationer jämte varandra, ett kuriosum är ju att konsonanten ð bibehållit sin ställning i älvdalskan og även i vissa former i delar av dalmålsområdet, till exempel så heter ‘gård’ i ovansiljemålet garð ~ i nedansiljemål samt västerdalsmålen heter det istället gåł eller gał med tjockt l. I ordböjningens områden har en hel del arkaismer fortlevt i ovansiljeområdet. I exempelvis älvdalskan med måhänt 3000 talare åtfinnes fyra kasus i substantivböjningen, før exempel ordet ‘kalv’ som böjes i bestämd form singular, nominativ kåven, genitiv kåvemes, dativ kåvem samt akkusativ kåvin, även i adjektivböjningen åtfinns arkaismer, ‘stor’ heter i singular dativ maskulinun sturum, emedans det i femininum benämns stur, neutrumformen är sturå / stura / sturu. Personböjningen i verben är även den bevarad, exempelvis verbet ‘vara’ heter i presens pluralis irum, ‘vi är’, irið, irir ‘ni är’ og irå ‘de är’, man har bibehållit nasala vokaler som en gång i tiden var gemensam för alla nordiska språk men som sedan dess försvunnit, inte enbart i mål som svenska og norska utan även i färöiska samt isländska - självfallet rör det sig ej enbart om arkaismer, utan även om novationer - novationer som gått en egen väg, hvilket enbart förstärker positionen som eget språk enligt även de striktaste definitionerna. ‘Det börjar bli kallt’ benämns på älvdalska ä fa fa wa kållt.

År 1671 skriver Georg Stiernhielm att ‘ingen av oss, som är född någon annanstans, skulle kunna förstå ens en liten mening därav’, han var själv född strax utanför Falun, og redan år 1733 kom en språkhistorisk förteckning för dalkarlsmålet, Historiola lingvæ dalecarlicæ. Även dylika ting uppställs ibland som förutsättningar för att bli ånämnd som språk enligt inskränkta verklighetsfrämmande definitioner.

Ossmol

Orsamålet, eller ossmol, är mer enhetligt om man ser till det extremt diversifierade moramålet, detta haver ehuru ej lett till språkets bevarning utan alltsedan minst 1940-talet har språket tappat fart og idag äro det få yngre eller medelålders folk som kan språket, varken i att tala eller ens förstå det. Helt enhetligt är det ehuru ej, min morfaders hävdansvunna språk i släkten sedan minst fyra hundra år var just ånsjumol, hansjömål.

Språket har ingen officiell status, hvilket är det ordinära i Sverige. Lite skaldning, narrationer, bibelöversättningar samt annat finnes ehuru att tillgå på ossmol. Det ursprungliga, eller rena, orsamålet är högst melodistiskt hvilket får ses som ett extra unikt drag i målfärgen. Ett exempel:

Dem täläd öllör såjno sökön-språk, ö ed wa, för, int undli, dö summör jegd emå sunnå eld westa sjun, ö summör bört-a blåbjari, dar soli gör nid.

De talade alla sina sockenspråk, och det var ju inte konstigt, då somliga bodde söder eller väster om sjön, och somliga bortom de blå bergen, där solen går ner.

Näsnissa Olof Samuelsson, Orsa Skoltidning, 1931.

Övdalskan

Älvdalen är egentligen ett område längs Österdalälvens övre lopp, den ort som enligt svenska kartor heter Älvdalen heter egentligen Kyrkbyn och här talades främst svenska tidigare, men älvdalskan, eller övdalską som det heter, göre ånyo intåg. Övdalskan bedömes idag hava omkring 3000 talare, og det finnes både böcker samt tidningar på språket.

Övdalskan är ett språkspektra med många geospråkliga varianter inom sig, enligt en annan syn så talas älvdalska bara i Älvdalen emedan de andra målen får andra beteckningar. Just i Älvdalen så levde runskriften också kvar långt fram i tiden och från 1600-talet kan man säg att övdalskan hade ett helt eget alfabet men det latiniserades efterhand men var alltjämt allmänt nyttjad fram till 1700-talet och den sista ‘autentiska’ runinskriften är gjord så sent som år 1900, risti i boda. Själva runskriften består utav trenne element där mittenordet är skrivet i runor, det står AAD gät 1900, de första bokstäverna är en namnförkortning och utslaget samt översatt står det ‘Anna Andersdotter vallade (här år) 1900’.

Nyligen haver man utvecklat ett helt nytt skriftspråk för älvdalskan, hvilket ju egentligen inte är nödvändigt då runskriften mycket väl hade kunnat användas, måhända ehuru med vissa modifikationer. Hursomhelst så var det dalmålsakademien Råðdjärum som tog fram den år 2005, sedemera godkänd utav språkföreningen Ulum dalska ‘Låtom oss tala dalska’ som arbetar för språkets överlevnad. Hursomhelst så haver en roman översatts till språket og även andra mindre skrifter finns på det, samt Ulum dalskas nyhetsblad som förståss dalskar, något som vidare bör stödjas. Språken har ingen officiell status men Älvdalens kommun är positivt inställd till sitt språk og lobbar för att språket blir erkänt som det minoritetsspråk det i verkligheten är, redan nu finnes språket i förskolan og grundskolan, på gatunamnsskyltar, samt möjligheten att nyttja språket i primärvård samt äldreomsorg. Detta är på kommunens eget ärofyllda bevåg men bör lagföras som en solid rättighet, denna kämparanda för sitt eget tungomål bör spridas rike og land runt. Sverige har erfått upprepad internationell kritik för att regering och riksdag hitentills vägrat erkänna språket.

Idag uppges det finnas 45 barn som älvdalskar, det är ingen bra grund, men naturligtvis, bättre än inga alls.

Dalarne per se

Dalarne har en ursprunglig samisk befolkning men den germanska invandringen skedde tidigt under folkvandringstid og vendeltid och den reintensifierades under den yngre vikingatiden samt ävenleda i senare tider har bland annat gruvnäringen gett sådana följder. Dalerne har hela tiden varit direkt knutet till resterande Sverige, men Dalalagen instiftades i slutet av 1200-talet eller början av 1300-talet, man hade laga ting trej gånger om året i varje socken och dessutom ett landsting i Stora Tuna samt en större självständighet og ett större självstyre rådde då än vad det gör idag.

Man har även genom tiderna många gånger visat sitt missnöje med centralmakten från Mälardalen samt instiftat många olika former av uppror, en del blodiga, senast under 1700-talet, måhända sägandes knak tíl aðom.

~

Läs mer om detta i min bok Europas tungomål.