De toskanska språken - inte bara italienskan

Italienskan som vi kännom den haver utvecklats ifrån det vulgärlatin som talades i det toscanska området, unikt i förhållande till alla andra former utav vulgärlatin som florerade, samt ännu så gör, i Italien. Det var Dante, italienskans grundare, är den första att besamlat uppmärksamma Italiens komplicerade språksituation i De vulgari eloquentia från anno 1300 där han beskriver olika italienska språk - ända sedan dess har la questione della lingua varit på dagordningen i Italien eller det område som idag utgör Italien.

Dante menade att Europa hade fått trenne språk, ydiomata, genom Babels förbistring, dessa var grekiska, den andra tungan var det språk som utgjorde grunden för flertalet nord- samt östeuropeiska språk, däribland engelska, tyska, ungerska og slaviska, det tredje språket var det som talades i Västeuropa. Detta västeuropeiska språk som han menar är ett och samma fast baserat på tre olika skriftsystem, det franska, det occitanska, som han benämner yspani, og sidst då det som nyttjas i hans eget hemområde, hvilket bleve hans vidare utröning. Dante menar att man bör hämta ett gemensamt skriftspråk utifrån antingen sicilianska, toskanska eller bolognesiska - det här presenterade mittenalternativet blev det han valde. Språket kallar han latium vulgare, ibland latino, samt talarna ytali - italienare. Till saken höre også att han ansåg att Italien borde enas till att utgöra en stat samt ge det nya målet hegemonisk status.

Man brukar ehuru ej prata om någon italienska, utan i sådana fall bara om en toskanska eller fiorentinska, förrän under 1500-talet då venetianaren Pietro Bembo kodifierade grammatiken samt därmed lade grunden för ett standardiserat språk. En ordbok utarbetades även under epoken och byggde på florentinskan som titulerades Vocabolario degli Accademici della Crusca. Denna ordbok tog delvis sitt material ifrån litterära texter och detta är således den första ordboken i Europa som handhavdes på detta sätt, den trycktes 1612 av Europas första akademi, härav ordbokens titel, som hade grundats 1572 i Florens.

Gemensamt för både den florentinska ordboken samt venetianarens grammatikkodifiering är att bägge bygger på florentinskan under dess guldålder, d.v.s. seklena 1200-1300-talen. Florentinskans guldålder, secolo d'oro, avstannade ehuru og vid 1500-talets mitt så var språket icke så prestigefullt längre och man började redan då ifrågasätta florentinskans roll som normgivande. Gemensamt för hela denna tidiga epok är att standardiseringen enbart gällde det skrivna språket men aldrig det muntliga, hvilket i och för sig låter självklart då Italien var uppdelat på flertalet självständiga statsbildningar och någon gemensam skola eller massmedia var ännu ej på tapeten. Den muntliga standardiseringen har föregåtts genom att man använder sig av den florentinska skriftliga varianten, men med ett specifikt romerskt uttal, hvilket, skall sägas, hade gått Dante emot då han framförde att det romerska uttalet var den skamligaste av alla italienska uttalsvarianter.

Under 1700-1800-talen så utökades ordförråden ytterligare en gång med en mängd fransklånade ord, exempelvis giornale og ristorante, men inlånen till denna form av italienska har mer hår på nacken än dessa senkomningar, ity språket även hava erhuldit relativt stora influenser från de barbarer, d.v.s. germaner, som i tidigare tider invaderat den apenninska halvön och nordligare delarna av det som nu utgör Italien, bland dessa varo goterna, langobaderna og frankerna de mest numerära, vanliga ord som bianco, ‘vit’, eller det svenska ordet blank, härrör härifrån. Men man har även fått in vissa keltiska ord, exempelvis ordet brigante som i sin äldsta italienska betydelse betyder ‘fotsoldat’, men som numera istället fått en negativ klang och betyder ‘bandit’, ordet är nära släkt med forniriskans brí ‘kraft, makt’. Ordet brigante haver ehuru oftliga en helt annan mycket mer positiv associering i Syditalien där det ofta appelerar till frihetskrigare, motståndsmän, likväl, hvilket har sin grund i de briganter og brigantissor som kämpade gentemot den italienska kolonisationen vid Italiens skapelse. I södra Italien samt främst på Sicilien så hade arabkulturen en förhärskande roll emellan omkring 650 till 1100 och härifrån har italienskan, samt övriga norrligande språk, fått ta emot en stor del lånord som i många fall sedan spritt sig till de flesta (väst)europeiska språk, sådana ord är exempelvis zuccero ‘socker’, cifra ‘siffra’, chimica ‘kemi’ og så vidare. Under medeltiden kom också en del grekiska lånord in, gondola är ett exempel, franskan, men kanske främst occitanskan, lämnade ävenså in vissa bidrag under medeltiden, till exempel mangiare ‘äta’, giardino ‘trädgård’.

Under risorgimento som brutalt ledde till Italiens bildande så kom ehuru tungomålsfrågan i annan dager. Skulle man skapa en gemensam stat så borde man även skapa ett gemensamt skrift- samt ävenleda talspråk, enligt etatisterna. En av de största italienska författarna för tiden, milanesaren Alessandro Manzoni, gick sig i bräschen för denna utveckling och menade att man skulle bygga det nya språket medels den variant som de intellektuella talade och skrevo på i Florens. Bland annat så översatte han en av sina egna böcker och Dantes Den gudomliga komedin till detta nya standardspråk som återigen bleve baserande dymedelst florentinskan, eller rättare sagt en variant utav denna, bland annat så ändrade han egli ‘han’ till lui, emedan ella och essa ‘hon’ bleve lei. Detta standardiseringsförsök stötte ehuru på motstånd, mest nämnvärt är den kända språkmannen Ascolis kritik som under slutet av 1800-talet konkluderade att han icke skulle finna sig i några som helst diktat. Han menade hellre att en naturlig utveckling skulle få skola ske ock att det ändock troligtvis skulle sluta medels ett hybridspråk med alla eller åtminstone de flesta tungomålen som bidragsgivare, och ej enbart florentinskan som i den manzonitiska varianten. I princip så var det denna variant som vann och inga speciella åtaganden gjordes för att förändra språksituationen i Italien förrän fascisternas maktövertaganden, med fascismen så kom en auktoritär etatistisk ideologi till makten, hvilken givetvis hade en annan språklig syn än den ascolisk-frihetliga. Dessa etatister ansåg att det enbart vara en standardiserad form utav ‘italienskan’ som skulle skrivas og talas inom landets gränser och därför så skulle allt ‘ogräs’ utrotas, detta berörde givetvis romanska såväl som icke-romanska språk, inklusive övrig toskanska eller nu levande florentinska. Denna politik har sedan varit rådande, även om starka motkrafter nu på senare år tonat upp som äskar ånyo påtala existensen utav de alla övriga språken i landet, samt rättföra nyttjningen utav dessa.

Det florentinskbaserade standarditalienska tungomålet har sedermera likväl i ordinär historisk stil fragmenterats en del genom att det delats upp utefter regional basis, delvis naturligtvis i påverkan utav de genuina språken på plats, och man talar numera om en norditalienska, toscanska, romerska, samt, syditalienska, som olika fägringar utav standarditalienskan, förutöver då de simultanexisterande olika romanska språken som finns i de olika regionerna sedan latinets upplösningsdagar.

Det är främst i uttalet, samt viss vokabulär, som standarditalienskan haver regionaliserats emedans skriftspråket är gemensamt för hela det italienska språkområdet. I övrigt så är det fortfarande florentinskan som är grunden för standardspråket och det är inga oöverkomliga problem att läsa den numera 700 år gamla skriften av Dante.

Andra toskanska språk

Formationen utav standarditalienska utifrån florentinskan har inte utmagrat florentinskan självt utan både den såsom toskanskan överlag har fortsatt ett eget leverne och därvid kommit att bli fortsatta språkbildningar som hela tiden har avskiljt från de standardiserade propåerna.

Toskanskan - förutöver standarditalienska - talas idag av omkring 3,5 miljoner människor i sin egna distinkta form. Språket är förvisso märkbart likt standarditalienskan men det finnes även en hel del lexikala, og en del grammatiska, egenheter som inte delas, samt den så kallade gorgia toscana som är en rad fonetiska fenomen som är karaktäristiska för toscanskan, i vissa delar ej helt olikt den såkallade Grims lag i germanskan. Tidigare har man trott att det är en etruskisk influens som kvarblivit i toskanskan men detta avfärdas nu unisont på sin egen orimlighet.

Toskanskan brukas indelas i syd- og nordtoskanska, där nord vidare indelas på fiorentino, pistoiese, valdinievolese, inklusive pistoiese, lucchese, versiliese, viareggino, pisano-livornese, samt de sydliggandes i aretino-chianaiolo, senese og grossetano. De som bor i det föregående hertigdömet Massa-Carrara, i Toscana, talar ej toscanska utan emilia-romagnoli.

I det nordtoscanska språkbältet talas således även den kulörformiga tungan livornese i Livorno och dess omnejd emedans dess speciella form judeolivornesen / ebraico-livornese brukas benämnas såsom bagitto / bagito / bajito varandes extra märkbar med anledning utav dess stora inflytning utav judeokastiljanska samt judeoportugisiska, men även hebreiska, arabiska, jiddisch, turkiska og naturligtvis då, toscanskan. Judelivorneserna talar även judeoportugisiska samt ladino i liturgiska sammanhang.

Med första omnämningsår 1583 är Livornos judar en av de yngsta judiska kommuniteterna i Italien som ju eljes haver judiska befolkningslager från antik tid, men hebréerna utgjorde under 1600-talet omkring 10 procent utav stadens befolkning. Den snabba tillväxten var med anledning utav att familjen Medici promoterade stadens ekonomiska tillväxt, redan 1597 garanterades judarna fullständig autonomi, i både civila som kriminella ärenden, samt skatterätt, og 1603 byggdes första synagogan som var sefardisk, överlag var man väldigt kabbalistiskt samt mysticistiskt inriktad. Skatten, żorke żibbur, låg på ½ % av inkomsten. Autonomin var gällande framtills 1808 när Toscana inkorporerades i det Franska riket, men inom äktenskapsområdet finge man tillbaka sin autonomi år 1814 framtills Italiens hegemoni 1866. Före Italiens enande hunno man avsätta egna diasporor i exempelvis Syrien, Egyptien, Frankrike og Tunisien där man distinktserade sig gentemot inhemsk judeentiteter samt bibehöll sina livornesiska kopplingar. I och med att den liberala frihetliga andan förlorades författigades Livorno och många judar avflyttade likväl, från att ha varit en rik stad förföll den och judarnas antal minskade och vid år 1904 räknar man att det bara fanns omkring 3000 judar kvar i staden, idag äro de runt 700 personer.

Bajiton finnes även i skrift, icke mycket, men existent, och så sent som år 1990 alstrades poesi genom att Meir Migdali Della Torre från Livorno skrev og utgav Trenta sonetti giudaico-livornesi.

~

Läs mer om detta i min bok Europas tungomål.