Högtyskans skrift- samt språkhistoria

De äldsta högtyska texterna äro från cirka 500-talet, eller efter år 750 om man icke medräknar de alemanniska runor som finnes att tillgå, och denna tid fram till omkring 1050 kallas fornhögtyska / althochdeutsch där de bevarade texterna främst består utav översättningar från latin. Den äldsta ‘tyska’ boken är bayersk varandes en latin-bajersk ordbok som daterats till anno 765 og som går under beteckningen Abrogans, av intresse äro även de smått senare Merseburgbesvärjelserna / Merseburger Zaubersprüche som varandes skrivna på fornfrankiska og äro ett av de få prekristna germanska alstrerna som åtfinnes. Ordet deutsch, eller thiudisk, ‘tysk’ bildades under denna tid betydandes ‘folkspråklig’ i motsats till ‘latinsk’. Det mest särskiljande med fornhögtyskan som avmärker dess evolution från övrig västgermanska är den högtyska ljudförskjutningen som läre havandes skett någon gång i slutet utav 400-talet eller början av 500-talet, hvilken gjorde att konsonantsystemet förändras från alla övriga västgermanska tungomål, inklusive lågtyskans. Änskönt inom grammatiken varde fornhögtyskan likstående ej allena fornlågtyskan utan även fornengelskan og fornholländskan. Under mitten utav 1000-talet sker en vokalförändring i högtyskan varvid språket anses gå över till medelhögtyskan. Fornhögtyskan varde uppdelat på ett antal olika geospråkliga språk och vi finnom denna uppdelning sedan stadigvarande gällande genom hela tyskans historia, samt den fordomliga langobardiskan som många tror är fornhögtysk likväl men som ej idag finnes kvar.

Nästkommande period fram till 1350 kallas således den medelhögtyska / mittelhochdeutsch perioden, för tiden åfunnes ett ganska enhetligt litteraturspråk som nyttjades i exempelvis riddardiktningen. Medelhögtyska innehåller även den naturligtvis ett stort antal varianter, minst elva macrovarianter, varav de fleste finnes i skrift, men det var Hohenstaufens hovs språkkutym som under 1100-talet vann stor prestige samt spred sig supraregionalt benämnandes vanligtvis som mittelhochdeutsche Dichtersprache hvilken byggde främst på swabiska samt alemanniska. Precis som i Sverige så haver man ehuru en tendens att i modern litteratur förvanska språket i mer läsanpasslig stil för moderna ögon, varav man ofta luras kring språkets beskaffenhet för tiden. Man vete heller ej om detta differata skriftspråk var ett talat supraregionalt språk eller om det bara förekom i manuskriptens värld. Det var även under denna period som högtyskan geografiskt koloniserade områden öster om Elbe og Saale hvilket skapade grupperingen för de östcentraltyska språken, även jiddisch har sin upprinnelse under denna tid hvilken senare kommer genomgås separat.

Efter denna tids nedgång infaller den äldre nyhögtyska / frühneuhochdeutsch epoken emellan 1350 samt 1650, en era som kan karaktäriseras av en stor skriftlig variation hvilket illustreras utav att det fanns minst fem olika regionalt baserade skriftspråkstraditioner där ehuru tvenne östliga varianter får en dominant ställning, en utjämningsprocess emellan dessa avbrytes ehuruväl utav reformationen. Man får törhända ofta bilden utav en bokexplosion på de olika språken genom tryckerikonstens spridning men så är inte direkt fallet, år 1518 räknar man exempelvis att allena 10 procent utav alla tryckta böcker i de tyska länderna var på tyska, och de ökade till 30 procent år 1570, ännu år 1740 så trycktes nära 30 procent utav alla böcker i de Tyska länderna på latin. Denna tidens språk är även den som får vara med om tryckpressens introduktion og spridning, samt reformationen, med Luthers bibelöversättning, samt trettioåriga kriget, hvilka alla varo viktiga för språkets utveckling og bitvisa konformism. Luthers bibelöversättning som var färdig og publicerad år 1534 byggde på Saxens kanslispråk, sächsische Kanzleisprache, även känd som Meißner-Deutsch som i sin tur byggde på östövre samt östcentrala tyska varianter og bibehölle mycken utav de grammatiska systemen från medelhögtyskan, till skillnad från den flesta talade tyskan i centrala samt övre Tyskland. Bibeltryckningen ackompanjerades ofta av långa lokala ordlistor när den förmedlades, för att folk skulle förstå vad det stod, så att detta skulle röra sig om en bibel på folkspråket är en fråga om stor modifikation. I den äldre nyhögtyskan skedde även mången utav de vokalförändringar som ännu idag är karaktäristika för standardhögtyskan.

Den yngre högtyska tiden som då räknas från 1650 og framåt hvilken återigen karaktäriseras utav en utjämningsprocess som omkring 1770 utmynnar i en ganska homogen skrifttradition, detta även om kodifieringen av stavning och uttal icke skett förrän runt sekelskiftet 1900. Standartyskan var framtills runt året 1800 primärt allena ett skriftligt tungomål og exempelvis de i Nordtyskland betraktade det ofteliga som varandes ett helt främmande språk ock lärde sig således uttalet mer bokstavstroget än vad som försegicks i de högtyska språkområdena. Spridningen utav standardhögtyskan sedan 1800-talet havandes resulterat i utarmningen samt i många fall utdöningen utav de genuina historiska språken, detta speciellt i stora delar utav Nordtyskland men även i vissa städer i det historiskt högtyska områdena. Uttalet av standardtyskan haver naturligtvis likväl regionaliserats varhän påverkan skett däri utav de olika tyska språken som finnes. Nästan all publicering på tyska, samt den främsta talade median likväl, i Tyskland sker på hochdeutsch, till förtret för alla andra språk.

Bröderna Grimms lexikon som publicerades i sexton delar emellan åren 1852-1860 är den primära källan för standardtysk vokabulär, med tillägg naturligtvis, år 1880 kommo grammatiska og ortografiska regelverk genom Duden Handbook och år 1901 proklamerades dess preeminens. Olika publiceringshus började årtiodena härefter att utkomma med egna lexikon med ibland viss differens i ortografin men detta tolererades icke utav den tyska staten så år 1955 proklamerades Dudens allenarådning. Vissa stavningsreformer toges vid år 1998 men all media har ej förändrat sitt språkbruk i linje efter riktlinjerna häri, studier visar även att ungefär 77 % av tyskarna ogillar reformen.

I sin reformhysteri gjorde man ehuru inget åt ordlängden, hvilket bland annat ses i den lag som klubbades igenom år 2000 i Mecklenburg-Vorpommern som i sin kortform heter Rinderkennzeichnungs- und Rindfleischetikettierungsüberwachungs-aufgabenübertragungsgesetz, emedans det fulla namnet lyder Gesetz zur Übertragung der Aufgaben für die Überwachung der Rinderkennzeichnung und Rindfleisch-etikettierung. Ordet rindfleischetikettierungsüberwachungsaufgabenübertragungsgesetz med sina 63 bokstäver är ett av de längsta orden som faktiskt nyttjas i tyskan. Som exemplet kanske likväl antyder så är ordbildningen viril i tyskan hvilket den havandes varit från tidig tid varvid tyskan i reella termer egentligen innehåller väldigt få inlåningar om man jämför med andra tungomål i dess närhet, stora inlån från latin samt grekiska har ehuru naturligtvis skett, först genom Romarriket vars tid verkar hava bistått mer runt 550 latinska inlåningar till tyskan, og sedan via kyrkan samt dess munkväsende genom hela den historiska epoken, likväl har franska og slaviska inlån skett, samt naturligtvis engelska nu i sen tid, påbörjandes under 1600-talet og sedan accelererandes sedan 1800-talet, ofta äro även detta förklädd latin og grekiska.

~

Läs mer om detta i min bok Europas tungomål.