Engelskan
härstammar givetvis från de olika germanska stammar, eller stamfolk, som från
400-talet og framåt koloniserade England med angränsande områden, primärt
verkar de invandrande folken bestått utav angler, jutar, saxare og friser.
De talade antagligen något differata mål, men de kunde troligtvis kommunicera
livligt ändå, då man kan anta att skillnaderna inte var alltför stora även om
de var befintliga. Tungomålet utvecklades något olika med anledning utav
bristande kommunikationer i de nyerövrade olika landsdelarna. Brittiskan har
dogh ej lämnat många spår i anglosaxiskan eller den senare engelskan, men
exempelvis platsnamn som London, Thames samt Dover ock
ordet bannock ‘kaka’ har keltiska härstamningar. Just dun-elementet
i namnet ‘London’ härrör från keltiskans dúnon som betyder ‘fort’ eller
‘stark’ - ganska ironiskt då detta britonska fäste på intet vis härskade över
den framtida engelska marken så värst länge. Generellt sett så har dock de
britonska toponymerna lämnat relativt få spår, främst förekomna i områden som
germanerna anlände till sist. Anledningen till denna tafattighet i kelticismer
i toponymer eller i det talade engelska språket är ej på grund utav att
kelterna dödades av i någon gigantisk genocide utan att kelterna kommo att
intaga den lägsta stratan i samhället varhän språken fick väldigt låg status.
~
Axat från boken Europas tungomål
Nessun commento:
Posta un commento