Anglonormandiska - Europas tungomål DCLIX

När vikingaättlingen samt tillika normandiske hertigen Vilhelm erövrade England 1066 ändrades de språkliga förutsättningarna; detta normandiska hov talade ej anglosaxiska utan det -italisk-romansk-galloromansk-nordgalloromanska tungomålet normandiska som i moderna former ännu kan höras på Normandöarna samt i Normandie, ehuru alltmer sällan. Detta innebar att de högre statliga og kyrkliga ämbetena övergick till normandiska när normander besatte dessa positioner. Anglosaxiskan förlorade sin position som statsmål, hvilket gjorde att den nästan helt försvann som litteraturspråk, individer som ville klättra på den sociala stegen fick lära sig normandiska för detta ändamål, hvilket givetvis har lett till att det nutida engelska språket och speciellt dess ‘finare’ varianter är fullspäckade med latinska, ofta komna genom normandiskan eller franskan, lånord - detta är speciellt karaktäriserande för nästkommande språkperiod. Munkar och lägre präster fortsatte ehuruväl att skriva på anglosaxiska og viss folkdiktning finns likväl den bevarad. Detta språk som i Storbritannien florerade kallas anglonormandiska, i vardagligt tal beräknar man att språket fallit ur bruk redan under 1200-talet, och sedan ännu mer runt 1500-talet, fast än idag talas normandfranska i vissa juridiska sammanhang, i exempelvis parlamentet, men oftast är det även här parisisk franska vid sådana fall.

~

Axat från boken Europas tungomål