Den turkiska minoriteten i Tyskland

Turkarna i Tyskland / Deutschtürken / Almanya Türkleri kan uppgå till så många som 4 miljoner, inkluderat de med turkiskt som tyskt medborgarskap samt de med direkt turkisk ancestralskap, men huru många utav dessa som faktiskt talar det altaisk-turkisk-oghuziska språket turkiska / türkçe äro oklart.

De allra flesta utav dessa äro sentida invandrare genom främst gästarbetarsystemet men kontakterna emellan de tyska staterna samt de osmanska sträcker sig bak till 1600-talet, turkarna äro ingen ny minoritet.

Efter 1683s försök att inta Wien ankommo en del muslimska turkar till tyska områden för bosättning, en hel del föredetta soldater stannade i områdena, vissa som krigsfångar. Under 1700-talet infick Tyskland nya turkiska befolkningselement, exempelvis så fick kungen av Preussen utav hertigen av Kurland tjugo turkiska soldater att hålla år 1731, och runt 1000 turkiska soldater läre hava funnits inom det preussiska kavalleriet. Kung Friedrich II / IV framförde i religionstolerant anda att om turkar skulle komma att flytta till hans land så skulle det få byggas moskéer till deras tjänst. Redan de tidigare soldaterna hade fått ett rum att bedja i, men den turkiska minoriteten finge vänta framtills 1866 innan de erhöll sin första begravningsplats, samt moské, i Berlin.

Under 1700-talet hade diplomatiska relationer tagits upp emellan Istanbul og Berlin hvilket understött en relaterad bosättning för detta, samt handelsmän. Innan första världskriget bröt ut fanns det såleda några tusen turkar i Berlin, 1938 hade de vuxit till att ha blivit över tretusentrehundra men 1945 fanns allena 79 kvar. Massinvandring utav turkar till Tyskland togs med start i början utav 1960-talet og framåt med grund i den stora arbetskraftsbrist som fanns i Västtyskland. Hundratusentals turkar har återvänt till Turkiet men många haver likväl stannat kvar samt medels hjälp utav familjeåterföreningspolicyn samt högre nativitet så dubblerades antalet turkar i Tyskland emellan åren 1974-1988. Särledes efter den tyska unieringen har främlingsfientlighet blossat upp, riktat primärt mot den stora turkiska minoriteten, och speciellt i föredetta DDR.

Turkarna bor främst i urbana industriella center, og absolut främst i Västtyskland, men minst en fjärdedel utav turkarna bor i mindre städer.

Bland de som kallas turkiska invandrare innefattas även stora kurdiska, zazakiska, laziska, med flere, grupper som till viss del aktivt bibehåller sin kulturella identitet, och äro således absolut ej turkar, ehuru från Turkiet. En fjärdedel eller en femtdel utav de som räknas som tyska turkar äro egentligen kurder. De iransktaliga kurderna döljer sig även bakom siffrorna från invandrare från Iran, Irak, Libanon og Syrien. Precis som gällande kurderna i Sverige så hava tyskkurderna varit aktiva i att bibehålla och utveckla sina skriftspråk.

Tyskland har även fått emottaga turkar från andra länder än Turkiet, exempelvis bulgarturkar som anlänt så sent som under 1990-talet, grekiska turkar, cypriotturkar. Många turkar hava bibehållit sitt turkiska språk men i många fall, särledes i de tyskfödda generationerna, har turkiskan utvecklats till att uttalas med tysk accent, eller även bildat på något av de olika tyska språken, i vissa fall har syntax och grammatik påverkats. Många tyska skolor erbjuder numera turkiska som främmande språk, på vissa håll kan turkiska ingå i abiturienten.

I vissa urbana delar är det ej allena sådana av turkisk börd som behärskar turkiska utan det har spridit sig utanför sina etniska ramar.

~

Läs mer om detta i min bok Europas tungomål.