lunedì 20 marzo 2017

Skogsfinnarna i Finnskogen, et Värmlandsfinskan


En senmedeltida inflyttning av finnar kom till främst åren omkring 1570-1660 då östfinska svedjebrukare flyttade, via främst Stockholm, till stora skogsområden i framförallt Värmland og Dalarna, men även till Gästrikland samt Ångermanland og flere tusentals ortnamn förtäljer dagens befolkning om den finska närvaron, samt de allmäna areala benämningarna om finnmarker og finnskogar som åtfinns i dessa tassemarker.

Dessa finnar går som oftast under benämningen skogsfinner / svedjefinner / rugfinner savolaksfinner / metsäsuomalaiset, själva benämnde de sig ofta som finnskoginger talandes främst savolaxiska samt tavastafinska ~ den därifrån genom århundradena utvecklade värmlandsfinskan är sedan trenne decennier utdöd, men har lämnat efter sig några tusental ortsnamn samt några få inflytelser på de värmländska målen, hela 7000 finska ortsnamn finnes i bara Värmland, men de fleste av dessa är ej ännu i bruk. Huhta, kask samt gask og aho har tagit sig in som ord för huvudtyperna av svedjande, även ord som palo ‘brand’, tul ‘eld’, raivio ‘röjning’, rovio ‘bål, brand i ved på sved’, räiski ‘sprakande, eldknaster’, kan åtfinnas lokalt, särledes i ortnamn. Under den tidiga tiden, från 1570-talet och framtills början utav 1600-talet tror man att omkring 12 000 savolaxer inflyttat.

Fram till det ovannämnda sekelskiftet så slogo sig östfinnarna främst ner i Södermanland, Närke, södra samt östra Värmland, Tiveden og västra Västmanland samt vid gränsen emellan Dalarna og Gästrikland. Men härifrån fortskred koloniseringen som år 1620 nådde Sunne i Värmland, Orsa i Dalarna och nordvästra Hälsingland, även mot Norge gick färden när gränsen korsades omkring 1630 och östra Solør brukar kallas vid benämningen finnskog. Också i Medelpad uppstod finnbebyggelse från omkring 1600 och nordligaste Värmland koloniserades fram till åren strax före 1660.

Det var även Värmland som kom att bli det viktigaste området med ett troligt antal skogsfinnar om 6000 individer vid 1600-talets slut, under de första årtiondena utav 1800-talet uppgick de till omkring 25 000 utgörandes 17-18 procent utav hela befolkningen. Finnmarkerna upptar här en yta av omkring 14 mils längd samt 4 mils bredd, och kulturen överlevde här ointegrerad i flera århundraden, speciellt i Fryksdalen og Klarälvsdalen. Det väcktes önskemål om att skapa en finnskoglig region som sträckte sig över Norsk-Svenska gränsen, med stor självständighet, men detta förslag mottoges ej väl utav de svenska myndigheterna så så bleve ej fallet, ock nu är kulturen borta.

Vad som initierade denna förflyttning från Östfinland är under diskussion men det så kallade Klubbekriget 1596-1597 var i alla fall en av de pådrivande faktorerna under just den tidsperioden, även om vissa anekdotiskt nämner detta som självaste grunden hvilket tidsmässigt går oförklarat. De anländande svedjefinnarna slogo sig företrädesevis ned på mark som ej brukades av fäbobönderna, d.v.s. uppe på höjderna, men en hel del trätomål har rapporterats emellan skogsfinnarna samt de ursprungliga befolkningarna, även myndigheterna skall ha diskriminerat finnarna. Fastän migrationen tidigt fick uppmuntran samt stöd från kungens hov. Bland annat på grund utav att de flesta skogsfinnar kom från en enhetlig savolaxisk svedjekultur så kunde en etnisk gräns mot omgivningen upprätthållas åtminstone fram till omkring 1850 när det började urvattnas. Kulturen kring svedjebruk gick hädan i Kindsjön i Södra Finnskoga under 1870-talet, i Norra Ny brändes den sista sveden 1891, i de sydliga socknana Västra Ämtervik och i hemmanet Kisterud höll det sig till 1894, i Berga så långt som till 1905. I de östligare finnbygderna än de värmländska dog de finska svedjebruket ut under 1880-talet, till exempel i dalasocknarna Bingsjö, Boda og Grangärde. Den sista sveden är annars från Norra Ängen, år 1914.


Språket höll sig som längst i Värmland där värmlandsfinskan verkar ha gått hädan under första halvan av 1900-talet, om än någon eftersläntrandes person levde längre än så framtills språket slutligen verkar ha dött ut år 1980. Tungomålet finge inga möjligheter att pyra på i den svenska massan därefter sveden svalnat.












~

Läs mer om dessa i boken Europas tungomål.

Nessun commento:

Posta un commento