lunedì 20 marzo 2017

Verklighetssyner, perspektiv et tolkningar - Postmodernisme premillénaire CIII



Om vi hoppom tillbaka till resonemanget som avtogs vid de neumanska propåerna ovan så menar Carter att “its most fundamental, postmodernism asks questions about the way we see the world and de­nies that something called reality actually exists in a form that can be directly and simply observed” og han refererar också till Baudrillard som gjort sig känd genom att mena att verkligheten är en ‘Disneyworld’.1 Det som, i den neumanska konklusionen, ehuruväl ej kunne medhållas kring är att man skulle bekänna sig till meningslöshetstanken samt att “the world will never improve”. Det är snarare så att det en individ gör för att försöka förbättra världen, eller någon/t av dem/n, enligt sin egen berättelse kanske ej för­bättrar världen enligt mottagarnas berättelse og dessutom så finnes det ju inga sanningar kring huru man skall eller huru man bör förbättra världen enligt postmodernismen som dessutom ställer sig spörjande kring hvad som är förbättring när neutral ståndpunkt genuint hålles, ock ytterligare, det är modernitetens lösningar som äro förlegade - detta betyder icke att världen aldrig kommer att förbättras, förbättras enligt de som beröres utav förbättringarna og som själva anser att förbättring skett - andra kan icke värdera detta, enligt postmodernismen2 - taoismen menar även att de som, exempelvis, förbättrar världen äro “fools”.3 Eller som Giddens skriver angående postmodernismen, det “finns inget allmänt begrepp om “framsteg” som kan försvaras, det existerar inget som vi kan kalla “historien”. Allt som finns är ett oändligt antal olika sorters historia och kunskap, utan att nå­gon av dessa intar någon speciell plats”4 - en intressant indisk parallell är den gamla hinduiska, antagligen dessutom den äldsta av de sex ortodoxa hinduiska systemen, relativt sekulära filosofin mīmāµsā som koncentrerar sin diskussion kring det språk­liga uttrycket där det främsta kunskapsmedlet är ordet och som “analyses empirical knowledge as a succession of discontinuous instants ... This instantaneity is complemented by the abscence of simultaneity between two forms of knowledge”.5 Alvesson ø Sköldberg giver oss osså en intressant idealtypifiering utav den ‘pragmatiska’ postmodernismen, det som har relevans för denna studies utformning äro förkortningar av nummer ett samt två, varandes då pluralism samt öppenhet för pluralism. De tvenne andra punkterna som sätts upp havo mer med den specifika metodologin att beskaffa, men detta behöver ej heller egentligen hindra oss; “Alternativa representationer av fenomen” samt “Behärskande av olika teoretiska perspektiv ... , vilka möjliggör olika slags tolkningar”: dessa går med viss möda att sätta in i undersökningens syfte men inte utan att validiteten får sig en beskuring. Att behärska olika perspektiv og om man samtidigt är neutral eller åtminstone tolerant inför dessa så kan olika tolkningar komma fram, d.v.s. man är öppen för olika tolkningar og är därmed pluralist, om vi överför detta till mer generella tänkesätt, till skillnad från ett inskränkt metodologiskt, så innebär detta att man åtminstone förstår att olika individer kan tolka likadana od likartade situationer på helt olika sätt utifrån deras egna perspektiv - d.v.s. totala lösningar finnes ej att finna, om vi hårddragom det så gör man härmed en universiell förklaring kring pluralism. Den tredje punkten, eller första som icke direkt åberopas till, är snarlik, åtminstone i dess generella åtaganden, detta påpekande gör også referensen.6






 
Fotnoter
1) Carter, “Preludes, introductions and meanings”, i idem (ed.), 1998:7.
2) Layder, 1995:50 har også en uppraddering av karaktäristiska drag, denna framställda neumanska pessimism är dock icke förekommande.
3) Gernet, 1997:94.
4) Giddens, 1994:314.
5) Biardeau, Hinduism, 1999:79.
6) Alvesson ø Sköldberg, 1994:274 – det sista påpekandet är i not. 17.



Nessun commento:

Posta un commento