Om vi hoppom tillbaka till resonemanget som avtogs
vid de neumanska propåerna ovan så menar Carter att “its most fundamental,
postmodernism asks questions about the way we see the world and denies that
something called reality actually exists in a form that can be directly and
simply observed” og han refererar också till Baudrillard som gjort sig känd
genom att mena att verkligheten är en ‘Disneyworld’.1 Det som, i den
neumanska konklusionen, ehuruväl ej kunne medhållas kring är att man skulle
bekänna sig till meningslöshetstanken samt att “the world will never improve”.
Det är snarare så att det en individ gör för att försöka förbättra världen,
eller någon/t av dem/n, enligt sin egen berättelse kanske ej förbättrar
världen enligt mottagarnas berättelse og dessutom så finnes det ju inga
sanningar kring huru man skall eller huru man bör förbättra världen enligt
postmodernismen som dessutom ställer sig spörjande kring hvad som är
förbättring när neutral ståndpunkt genuint hålles, ock ytterligare, det är
modernitetens lösningar som äro förlegade - detta betyder icke att världen
aldrig kommer att förbättras, förbättras enligt de som beröres utav
förbättringarna og som själva anser att förbättring skett - andra kan icke
värdera detta, enligt postmodernismen2
- taoismen menar även att de som, exempelvis, förbättrar världen äro “fools”.3
Eller som Giddens skriver angående postmodernismen, det “finns inget allmänt
begrepp om “framsteg” som kan försvaras, det existerar inget som vi kan kalla
“historien”. Allt som finns är ett oändligt antal olika sorters historia och
kunskap, utan att någon av dessa intar någon speciell plats”4 - en
intressant indisk parallell är den gamla hinduiska, antagligen dessutom den äldsta av de sex ortodoxa hinduiska systemen,
relativt sekulära filosofin mīmāµsā som koncentrerar sin diskussion
kring det språkliga uttrycket där det främsta kunskapsmedlet är ordet och som
“analyses empirical knowledge as a succession of discontinuous instants ...
This instantaneity is complemented by the abscence of simultaneity between two
forms of knowledge”.5 Alvesson ø Sköldberg giver oss osså en
intressant idealtypifiering utav den ‘pragmatiska’ postmodernismen, det som har
relevans för denna studies utformning äro förkortningar av nummer ett samt två,
varandes då pluralism samt öppenhet för pluralism. De tvenne andra punkterna
som sätts upp havo mer med den specifika metodologin att beskaffa, men detta
behöver ej heller egentligen hindra oss; “Alternativa representationer av
fenomen” samt “Behärskande av olika teoretiska perspektiv ... , vilka möjliggör
olika slags tolkningar”: dessa går med viss möda att sätta in i undersökningens
syfte men inte utan att validiteten får sig en beskuring. Att behärska olika
perspektiv og om man samtidigt är neutral eller åtminstone tolerant inför dessa
så kan olika tolkningar komma fram, d.v.s. man är öppen för olika tolkningar og
är därmed pluralist, om vi överför detta till mer generella tänkesätt, till skillnad från ett inskränkt
metodologiskt, så innebär detta att man åtminstone förstår att olika
individer kan tolka likadana od likartade situationer på helt olika sätt
utifrån deras egna perspektiv - d.v.s. totala lösningar finnes ej att finna, om
vi hårddragom det så gör man härmed en universiell förklaring kring pluralism.
Den tredje punkten, eller första som icke direkt åberopas till, är snarlik,
åtminstone i dess generella åtaganden, detta påpekande gör også referensen.6
Fotnoter
1) Carter, “Preludes, introductions and
meanings”, i idem (ed.), 1998:7.
2) Layder, 1995:50 har også en uppraddering av karaktäristiska drag,
denna framställda neumanska pessimism är dock icke förekommande.
3) Gernet, 1997:94.
4) Giddens, 1994:314.
5) Biardeau, Hinduism, 1999:79.
6) Alvesson ø Sköldberg, 1994:274 – det sista påpekandet är i not. 17.
Nessun commento:
Posta un commento