Sicilien var
under åren 900-talet fram till 1040 ett emirat under den lokala Kalbiddynastin
som hade tagit makten över ön efter att Aghlabiddynastin i Tunisien blivit
avsatt og efterträdarna, Fatimiderna, valde att flytta österut placerandes sin
huvudstad i Egypten. Detta gjorde så att Sicilien fick en långt mer autonomisk
ställning och från 960-talet så hade Kalbidfamiljen etablerat sig som härskare
av ön. Det nordafrikanska samhälle som Sicilien tillhört brakade ehuru samman
efter de inbördes bråken og den genomförda huvudstadsflytten till Kairo.
Kalbidemiren som var rädd för uppror kom under 1030-talet fram till ett avtal
med Byzantium. En byzantinsk general landsatte nära Messina med en stor arme
som inkluderade flera hundra normander i ‘hjälpande’ syfte. Man kan anta att
dessa normander senare återberättade samt spred sina observationer om uppenbar
siciliansk rikedom med förslaget om fortsatta räder mot ön. Ehurudan som helst
så intog og bibehöll den byzantiska generalen en stor del av östra Sicilien i
ett antal år, innan han var tvungen att dra sig tillbaka, detta kom att bli det
sista försöket från byzantiskt håll att återta den strategiskt belägna ön.
Byzantierna lade däremot förmoderligen grunden till nästa externa invasion då
den normandiska närvaron i den byzantiska armén antagligen ledde till att
normanderna fingo upp ögonen för sikelernas ö. Normanderna utnyttjade det
instabila läget og Roger, med sin bror Robert, landsatte osså sin armé nära
Messina år 1060, varvid den arabiska tiden även den kom till sin ände.
Emellan åren
1060-91 beslagtogs ön och Roger I blevo greve av ön jeran 1072 Påven Nicholas II
befullmäktigade de båð brödi att taga så mycket av södra Italien som de bara
kunde, så länge de icke erkänno den religiösa auktoriteten i Konstantinopel.
Efter erövringen av den större delen av Sicilien så återvände Robert till
fastlandet för att försvara sina marker där, hvilket lämnade Roger kvar som
således kom att bli greve av Sicilien ock Calabrien. Då den normandiska
invasionen ej åtföljdes av någon stor invandring fortgick det arabiska livet
där folket fick behålla sina marker, gårdar, slott eller vad det nu var. Man
anställde även muslimer för de civila göromålen inom statsarbetet då de ju
redan hade kunskaperna som krävdes för detta arbete - man var överlag inte
speciellt intresserad av att rasera den befintliga statsbyggnationen varvid man
lät sig inkorporeras in i den istället. Men ej allena den befintliga
situationen accepterades i det stora hela, utan Roger skulle visa sig vara
duktig på att dra de excellenta stråna från flertalet olika kulturer, den
muslimsk-arabiska var den som bidrog med själva stacken, övriga gillingar strå
som inkorporerades var romanska, grekiska-byzantiska samt nordeuropeiska. Till
og med militären togo in de nya undersåtarna, utan att de behövde frångå sin
tro - 1075 slöts även ett vänskapsförband med Ziridhärskaren i Tunis.
Det stora
flertalet av den sicilianska befolkningen verkar ha varit nöjda med de nya
styrelsemännen, kanske märktes ingen större skillnad för de flesta.
Skattesystemet fortsatte att vara differentierat, men nu förbyttes det så att
det var judar och araber som fick betala extra skatt, det juridiska systemet
var även det fortsättningsvis uppdelat så att latinare, hellaser, judar samt
sarakéer skulle dömas enligt sina egna lagar, av sina egna domare. Även om det
ej verkar vara någon större skillnad, så har man lagt märke till att en hel del
muslimer verkar hava emigrerat från Sicilien då många familjenamn med distinkt
siciliansk knytning återfunnits runt hela Medelhavet, även judeoaraber antas ha
flyttat på sig till viss del då man funnit att det skapats ett judeosicilianskt
emigrantsamhälle i Egypten. Normanderna insåg vad detta innebar ekonomiskt för
ön og valde härledes att efter att normanderna 1147 erövrat vissa västra delar
av Byzantium fånga in alla judar, prinsar samt andra ledare som de kunde få tag
på och sände dem därefter till Sicilien, ön fick så en influx av judeohellener.
Den arabiska tiden lämnade egentligen ej så många
eftermälen, men man förstår att den haft ett stort inflytande på samhällslivet
då normanderna togo över de arabiska statsmannaskapstraditionerna och även till
stor del nyttjade arabiska yrkesmänniskor men annars så synes detta även klart
genom att de stora arabiska efterlämnelserna är det stora lingvistiska
inflytande det speciella siculoarabiska språket haft, dels på en mängd ortnamn
samt dels på den sicilianska tungan som således haver en mängd lånord därifrån.
Arabiskan fortsatte vara statsspråket i över ett århundrade efter den
normandiska erövringen, men hur länge språket bibehöll sig i det talade språket
är svårt att sia om, men de etniska rensningarna som senare skulle komma
abruptiserade antagligen språkets levnad. Roger påbörjade samtidigt även en
latinisering genom att ta in en ny härskarklass som behärskades av nyinflyttade
normander, fransmän, italienare samt lombarder som fick en bit mark mot militär
tjänstgöring. Ibland tog dessa även med sig manskap från sina hemtrakter,
hvilket kanske förklarar varför områden som varit arabisktalande redan vid
sekelskiftet 1200 blivit romaniserade i talet, förutom då de etniska rensningarna
som skedde före det sekelskiftet.
Hursomhelst, man införde det nordeuropeiska
feodalsystemet på Sicilien, men en hel del områden eller egendomar hamnade helt
utanför detta system och blev därmed befriade från de adliga översittarna.
Roger själv skapade aldrig ett situerat hov utan styrde genom att flytta runt i
en evig Rogersgade genom de olika provinserna medhavandes en mobil
administration. Roger avled 1101 och styret gick härmed över till hans tredje
fru, som ehuru finge lämna över det till Rogers son Roger II som 1105 blevo
greve af Sicilien og som bland annat införlivade Calabrien samt Apulien i sitt
rike, hvilket i vevan även ombildades till ett konungadöme med sig själv på
tronen.
Medelhavets Sicilien bleve genom dennes rike ett av
Europas kulturellaste rike förenandes romerska, hellasiska, västeuropeiska samt
muslimska traditioner i ett sammelsurium inom alla sfärer av samhället, allt
från administration, krigsmakt og mer reguljär kultur - han pratade själv även
både grekiska og, troligtvis, arabiska. Många av de gamla hellasiska verken
översattes i Palermo från arabiska till latin och den egna produktionen av
vetenskap, även koranstudier, samt skaldning, främst arabisk, var i gång även
om endast lite av det har bevarats för eftervärlden. Det kom även att bli ett
av dåtidens mest centraliserade riken och faderns sakral-byzantiska konungadöme
blommade nu ut rejält og man framhöll att Roger II erhöll sin grekiska krona
från Kristus själv. Konung Roger II underkuvade även stora delar av mellersta
Nordafrika benämnandes sig härvid ‘kung av Afrika’, han hade även ambitionen
att ta Konstantinopel.
Förutöver den muslimska minoriteten i Sicilien samt
den stora hellasiska befolkningen så ökade nu även den romanska
befolkningsandelen genom omfattande invandring. Under den nästkommande kungen,
son till företrädaren, Vilhelm I, eller ‘den dålige’, så växte motståndet mot
kungamakten, ja, inte ens konungen själv var speciellt intresserad av
statskonsten, utan lät olika ministrar sköta ruljansen emedans han njöt av det
rojala livet. Denna ideliga misskötsel tog baronerna som tillfälle för att
försöka utöka sin makt, populära metoder som kunde nyttjas då som nu är
etnonationalistiska sådana. Olika upplopp skedde i olika delar av regentskapets
områden, exempelvis i Calabrien samt i de lombardiska bosättningsområdena på
Sicilien. Ett upplopp som ledfördes utav baron Bonellus ledde bland annat till
dödandet av chefsministern, tillfångatagandet av kungen själv, arabernas
affärer slogs i spillror, palatsets eunuker slaktades og haremets kvinnor
delades ut för vidare nyttjning, land fråntogs muslimer och bosättningar på
landsbygden förstördes. På nästan hela östra Sicilien bleve det nu tomt på
araber, og andra nordafrikanska etniciteter, och det var antagligen i denna
veva under andra hälften av 1100-talet som de flesta arabiska intellektuella
valde att bosätta sig någon annanstans än på Sicilien, i ren
självbevarelsedrift.
Under efterkommande normandiska ledare bibehölls
konflikterna, en engelsman tog tillfället i akt att under slutet av 1160-talet
påta sig ledarrollen och använde palermomobben till att tvinga Palermos kanoner
att välja honom till ärkebiskop och han samt några andra engelsmän utgjorde
Siciliens maktcentra i ett tjog år tillsammans med normandättlingen Vilhelm II,
son till Vilhelm I, som icke vågade utmana ärkebiskopen. Även Vilhelm den andre
höll sig med ett hov som var orientaliskt inspirerat og statsinstitutionerna
fortsatte trots tumulterna att vara muslimskt överrepresenterade. Den västra
kristendomen var på annat håll alltmer intolerant mot andra religionsformer än
den av den själv erkända men i Palermo fanns moskéer ännu i bruk.
Vilhelm hade ehuru inga barn, hvilket gav stora
problem med successionen som officiellt fick gå till föräldersyskonet
Konstantia som dessutom var ingift med Hohenstaufiska huset. Baronerna hade
först visat sitt gillande med detta, men då vissa inte ville hamna under tysk
ordning så började man leta efter andra möjliga pretendenter och man fann då
ett av Vilhelms illegitima syskonbarn, Tancred. Tancred valdes snabbt till kung
av prelater, adelsmän samt folk och även opponenter till Tancred erkände att
han var ett bra val - åtminstone så var han av lokalt ursprung. Problemen och
de etniska motsättningarna fortsatte dock, hvilket ledde till att ett
borgarkrig mot muslimerna loade upp anno 1189 och som slutade med ytterligare
emigration till Afrika samt med att, bland annat som följd utav den kraftiga
emigrationen, bonnlandskapet avfolkades. Vissa av flyktingarna återvände ehuru
senare för att ta upp arbete tillsammans med Tancred, men de mentala
motsättningarna klamrade sig fast, antalet som stack för gott var givetvis
långt många fler än de få som kommo tillbaka till ämbetsmannalivet.
1190 kom normanden Cœr de Lion, eller då Rikard
Lejonhjärta, tillsammans med kungen av Frankrike med en armé korstågare
begärandes tribut. Efter Tancreds död tog hans son, Vilhelm III, över rodret
för ön, men han var bara barnet og när den tyske kejsaren Henrik VI 1194
landsatte sig vid Messina så välkomnade befolkningen honom som kung och senare
samma år kunde han kröna sig själv till kung av Sicilien. Makten över Sicilien
låg nu långt bort från det transalpina Europa. Under Henriks tid så
nonchalerades Sicilien som behandlades som en koloni där tyska generaler kunde
få feodalvälden, soldater kunde inhämta tribut og riddare kunde få mark som
konfiskerats. En inhemsk revolt kom i dager hvilken den tyske kejsaren
besvarade hårdfört och man dödade urskiljningslöst, även uppenbart oskyldiga.
Mitt i konflikten så föll ehuru turen för kejsaren som själv härmed stöp ner i
graven. Friedrich II, som var son till kejsaren Henrik VI samt Konstantia av
Sicilien, dotter till Roger II, blev redan 1196 vid två års ålder tysk konung,
året därpå avföll ju ehuru fadern och kampen om kronan utföll till barnets
nackdel. Hans mor fixade ehuruväl så att han under namnet Fredrik I skolat få
bliva kung av Sicilien 1198, men för att han skulle erkännas som sådan så
krävde påven Innocentius III i sin tur att han skulle vara hans förmyndare samt
länsherre, hvilket ju således skedde. Det blev ehuru en papal makt enbart på
pappret för vad kunde de högre krafterna stå emot tyska baroners krigsmakt som
snabbt intog Palermo og den lille kunglingen. Olika etnonationalistiska samt
etnoreligiösa konflikter uppblossade, hvilket allena ledde till att de tyska
baronerna kunde stärka sin makt.
Den nye tysk-normandiske kungen Fredrik blev uppvuxen
i Palermo og fick härmed den sicilianska kulturen införlivat i sinnet, släkten
bebor förövrigt ett av de äldre palatsen i Palermo än till denna dag, så
siciliansk är man. Kulturlivet utökades bland annat med en diktarskola och det
sicilianska språket promoverades. Fredrik I bleve dessutom på nytt tysk konung
år 1212 samt kröntes senare 1220 till kejsare samt återkom till Sicilien som
han varit ifrån i ett dussin år. Fredriks stora intresse var samt förblev
Sicilien som han utvecklade till en centralstyrd ämbetsmannastat. I görandet av
detta så fick han föra en del krig inom ön, till exempel så satte han i gång
ett fullskaligt sådant i de inre delarna av landet där den muslimska ledaren
Ibn Abbad skapat sig ett eget rike. Härefter nedmonterade han de nya baronaten
samt förstörde alla privata slott som byggts efter 1189 og återinsatte de
normandska lagarna rörande feodalism.
Sicilien hade nu erfått ett klart totalitärt styre
där så mycket som möjligt skulle detaljstyras, såsom judarnas kläder, var
prostituerade fick bo, generellt utegångsförbud efter att kvällen hade ringts
in tre gånger, og så vidare. Fredrik promulgerade 1231 en ny unifierad lag som
skulle gälla alla, oavsett etnisk tillhörighet, og som kallades Liber
Augustalis och den skrevs således på latin. Augustales bleve också
namnet på de mynt som han lät trycka i antik romersk stil. Lagen proklamerade
att kejsaren hade fått sin makt från Gud själv samt att han var satt att styra
utan inblandning från andra instanser. Självfallet bleve Messinaborna upprörda
av att finna sin urbana självständighet förlorad og gingo i konfrontation 1232,
hvilket ledde till oanat förtryck. Ur demografisk synvinkel så förde han in nya
immigranter från Hellas og Lombardiet för att fylla ut områden som av olika
anledningar blivit underbefolkade, han lät bygga nya byar, men utplånade andra.
Etniskt neutrala Liber Augustalis förhindrade heller
ej honom att tvångsförflytta tusentals muslimer till fastlandet og placerade
dem i en militärkoloni i Lucera, hvilket ligger väster om Foggia, varvid
Sicilien blev en mer homogen ö, men till priset av, förutöver den mänskliga misär
som följde, att viktiga ekonomiska samt agrikulturella element försvann för att
aldrig någonsin komma åter. Det är intressant att påpeka att det ej var av
religiösa själ som Fredrik valde att förvisa de sicilianska araberna, utan
grunden låg i att de var så självständighetsivriga, hvilket förtryckaren icke
ville veta av, samma förtryckare som av påvarna ibland kallades en döpt sultan.
Den döpta sultanen kom senare dessutom att bli kung av Jerusalem.
Efter kungens död 1250 så hamnade ön ideligen i interna
maktstridigheter där alla ville ha sin bit, påven valde till slut att sälja
kronan till den engelska kungens åttaåriga son, Edmund af Lancaster, som så
kunde titulera sig i tio år, men något maktövertagande skedde aldrig då man ej
sågo fram emot att behöva erövra en hel ö, område efter område, befolkning
efter befolkning. Frankrike hade ehuru fler resurser att ta utav för ett sådant
erövringståg, 1261 så blev dessutom en fransman påve och han valde att
detronisera Edmund med föranspelning att han ej betalat ‘tronpriset’ og lämnade
istället över tronen till Karl I av Anjou, den franske kungens broder. Han hade
föga intresse av Sicilien, men ville ändå ta tillfället i akt att bli kung
såsom sin broder varvid han igångsatte erövringspolitiken 1265. Detta innebar
att han var tvungen att ta ön från Manfred, en normandisk Hohenstaufare som
tagit tronen 1258 och som kommit att personifiera siciliansk självständighet.
Efter att han dödats og hans son gjort sina försök till försvar för den
sicilianska autonomin så gick styret över till fransmännen.
Fransk, eller italiensk, överklass kom att styra över
ön samt pålade befolkningen höga skatter genom en idelig beskattning, dessutom
till sicilienarnas stora förargelse så placerade man huvuddelen av
statsmaskineriet utomlands, i Napoli. Missnöjet med det franska styret var
relativt stort og en revolt 1282 resulterade i en massaker på fransmän, hvilket
ledde till att Peter III av Aragonien kunde erövra Sicilien. Peter hade redan
1262 gift sig med Manfreds dotter Konstans, hvilket föranledde den enligt honom
berättigade betroningen.
Normanderna gingo igen, nu i aragonisk färg.
~
Läs mer om detta i boken Europas tungomål.
Nessun commento:
Posta un commento