Furlanskan ~ Friuliska i Friulien

Furlanskan, som även kallas friuliska eller priulianska, eller även östladinska, är ett rätoromanskt språk som fått större erkännande den sista tiden samt som talas av cirkus (350-)600-800 000 invånare i norra delarna av Italien i Friuli-Venezia-Giulia som vetter mot nordöstgränsen gentemot Slovenien og Österrike, även några få talare finnes även kvar i Slovenien.

Friulinska är i princip uppdelat på trenne varianter, västlig, östlig ock carniciska. På grund utav terrängen finnes även vissa väldigt distinkta dolomitiska byvarianter som ingår i det friulanska språkspektrat men som är väldigt unika, vissa av dessa heter fornes som talas i Forni di Sopra / For di Sora og Forni di Sotto / For disot och bara liggandes en mil ifrån varandra men styrdes separat i förhållande till övriga områden utav den venetianska Savorgnanifamiljen emellan åren 1300-1700 samt varandes väldigt isolerade under större delen utav året ifrån varandra varvid det utvecklas distinka språkformer, enligt vissa mer lika de rätiska dolomitiskladinska språken fastän då med friulisk grund.

Det friuliska området ligger i ett av Europas intressantaste gränsområden, då detta är brytpunkten för både det latinska, det slaviska samt det germanska språkområdena. Romarna togo givetvis området, samt kallade det Patria Fori Julii, för att sedan lämna över det till langobarderna som bildade sitt första furstedöme just här under 500-talet, sedan har även sydslaver tillkommit. Karolingerna som var senare härskare kallade området Mark Friaul ock den tyska kejsaren Otto den store, som satte stopp för upprepade magyariska angrepp under 900-talet, förenade friulernas område med Bayern 952, hvilket gjorde området tyskt. Området delades sedan upp där den största delen under det sena 1000-talet tillföll Venedig, efter det att det stått under patriarken av Aquileia, emedans en mindre del, greveskapet Görz / Gorizia, bibehölls under det tyska herraväldet som ett eget furstedöme för att anno 1500 tillfalla Habsburgarna. Napoleon tog den venetianska delen 1797 för att inrätta den under sitt italienska konungadöme, men sedan denna ledare förpassats till historien så tillföll området Österrike 1814. Under österrikiskt hägn stannade det inte allt för länge, då det enade Italien erhöll området i gåva för att de hjälpt preussarna att tvångsena tyskarna - efter första Europakriget under 1900-talet tilldelades den italienska staten även greveskapet Görz.

Språket har i likhet med ladinernas utvecklats fritt från vulgärlatinet, man haver bara väldig få spår utav de galliska folk som härskade området dessförrinnan, koncentrerat till toponymer samt misstänkta derivieringar därutav. Även de longobardiska efterlämningarna äro förhållandevis få fastän detta var ett av longobardernas starkaste fästän, men bara i tidig tid. De första tecknen på en egen utvecklingslinje återfinns redan under 400-talet, då en kommentar till ‘Nya testamentet’ finns författad på lingua rustica, men det är en definitionsfråga huruvar man skall placera detta. Det var ehuru ej prästeklassen som stodo för utvecklandet utav språket då de bibehöll sitt latin, utan det var bönderna og borgarna. Tungomålet haver ehuruväl erhuldit influenser av andra språk som talats av styrande og omgivande folk, d.v.s. framförallt venetiska samt germanska språk, men även slovenskan har fått dela med sig. De första böckerna på tungomålet härstammar från 1150 og från början av 1300-talet så kom det även att användas i förvaltningen samt rättsväsendet – poesi og annan litteratur finnes även från detta århundrade. Under de följande tre århundradena så användes furlanskan rikligt i litterära sammanhang, 1600-talets Ermes di Colorêt är här nämnbar då han skrev över 200 poetiska verk på udinskan.

De politiska föreståndarna i Venedig tyckte dock under 1700-talet att furlanskan enbart var bonnska og degraderade språket så att det inte längre kunde användas i officiella sammanhang. Romantikens tideålder var ehuru på uppsving och detta gynnade givetvis de stolta furlanerna och anno 1871 så grundlades Societât Filologiche Furlane som fortfarande finnes kvar, med runt 5000 medlemmar, hvilka fått nyuppkommna frändeorganisationer efter kriget under 1910-talet, för stödjandet av furlansk kultur samt dess språk.

Trycket för italiensk assimilering har senare varit hårt, men språkets status fick ett upplyft under 1950-talet när två nya grammatikor, en geolektbeskrivning samt en språkhistorisk bok publicerades. 1961 förenades de furlansktalande områdena i en administrativ region, hvilket på nytt gav bränsle åt bevarandearbetet för furlanskan og dess kultur. Nu ges bland annat ut uppemot 100 boktitlar per år, tidskrifter med furlanska texter, en månadstidning, två andra dagstidningar med en furlansk sida, en tvåspråkig TV-kanal finnes, filmer har gjorts, och radiostationen Onde Furlane haver hela sin sändning på furlanska. Språkets nyttjning har ehuru gått ned sig under senare år och låtit venetiskan ta över i främst de södra delarna av språkområdet samt i städerna, bland annat i furlanernas huvudort Udine hör man alltmer sällan furlanska talas, men den regionaliseringsagitation som den senaste tiden funnits i Italien har haft en positiv effekt på furlanskan og dess gelikar. Detta syntes bland annat när det nybildade regionparlament för provinsen Udine under 1998 höll sitt konstituerande möte, under hvilket ledamöterna kunde välja den tunga medelst ed skulle avläggas på; Lega Nordparlamentarikerna valde då furlanska og slovenerna slovenska, emedans övriga valde att parlera på standarditalienska. Ett år senare bestämdes att furlanskan var jämställt med italienskan i regionen och alla protokoll, debatter, förordningar, med mera, måste numera vara tvåspråkiga och alla medborgare får nyttja furlanskan i kontakt med myndigheterna.

Enbart några få skolor undervisar ehuru i furlanska även om det är fullt tillåtet. Denna utveckling har gjort så att språkets företrädare vill ha obligatorisk undervisning i skolorna och även att ett furlanskt universitet skall grundas i Udine, man menar även att Furlan skall bli en egen administrativ region - den nuvarande huvudorten i Friuli-Venezia-Giulia är Trieste, hvilken ligger utanför furlanskans område. Tyvärr så har man inte den folkliga opinionen som krävs för en obligatorisk språkundervisning i språket, då det framkom under 1980-talet genom en undersökning att enbart 17 % ansåg att det skulle vara obligatoriskt - däremot så ansåg 90 % att de var för ett skyddande av språket, hvilket ju hjälper föga om man inte samtidigt vill göra något mer resolut för att se till att det bevaras, språket bör absolut ehuru göras frivilligt og valbart så att de som önskar språket i skolan även får det. Det filologiska sällskapet som tidigare nämndes och som grundades 1871 har nu över 5000 medlemmar hvilket får anses vara relativt många för dylik organisation, föreningen ger ut tvenne tidskrifter.

Även om furlanskan ej alls är lika språkligt uppdelat i nutiden som ladino så har man inte enats om enhetliga stavningsregler, hvilket ju kan vara positivt från flera synvinklar men negativa utifrån andra aspekter. Den variant av språket som främst haft en inflytelserik position är udinskan, men det används just nu uppemot fyra olika furlanska skrivsätt, hvilket förhoppningsvis har den positiva konsekvensen att de uppdelningar som ändock finnes får en större chans till överlevelse. Förutom i Italien finns runt en miljon furlaner utrikes med stora ansamlingar i de stora invandringsländerna Canada, USA, Argentina, Australien, Frankrike och med Tyskland i spetsen, utvandringsvågen från nordöstra delen utav Italien slog i höga höjder sedan landet intvingat områdena under sin domän. En hel del av de icke-italienska furlanerna är organiserade i Famee Furlane som har ett femtiotal medlemsföreningar samt utgiver månadstidningen Friuli nel Mondo.

Förutom att orden skiljer sig från italienskan så finns det även grammatiska skiljelinjer, hvilket givetvis är säkra tecken på att det rör sig om ett eget språk, bland annat så använder man pluraländelsen -s emedan man i italienskan ändrar vokaltecken vid pluralis - lingvister brukar lägga detta språk mittemellan italienskan samt rätoromanskan, så det kanske inte är behändigt att som här lägga den under den rätoromanska gruppen då tungomålet kanske utgör en egen gruppering, i mellanting.

~

Läs mer om detta i boken Europas tungomål.