Paradigmsanningar - Postmodernisme premillénaire CV

För Layder så är ord som ‘sann’ en relativ sak som kan ändras men som före ändring sker är sann och så ock därefter fast då en olik sanning - det är således en paradigmsanning à la Kuhn. Att ‘våga’ gå emot olika ‘sanningar’ är knappast något som är nytt för nutidens, eller den senaste historiens, tid utan det gjorde man givetvis även under till exempel det som kan kallas ‘modernitetens högtid’, kristendomen som kallats den största berättelsen, givetvis en sann sådan, har fått mycket motspjärn, båð i dess tidiga ålder som under exempelvis senare delen utav 1800-talet og 1900-talet, olika vetenskapliga ‘sanningar’ ändras hit samt dit og detsamma är förövr­igt gällande för både kulturers et traditioners ‘sanningar’, ideologiska ‘sanningar’ samt politiska spörsmål. År 1795 så deklarerade Charles-François Dupuis att Kristus var en solmyt samt att de tolv apostlarna enbart varo zodiakens stortionde tecken, några tiotal år senare så kom det satiriska svaret på denna mytomvändelse då en fransk studie, 1827 av Jean-Baptiste Pérès, visade på att Napoleone självt icke existerat in persona utan enbart varit en allegorisering av en solgud.¹ San­ningen ändras i olika tider och i olika epoker utefter hvilka verkligheter som florerar - statiskhe­ten ock totalismen gör sig icke besväret heller här då en total sanning icke kan ändras men denna före­slagna sanning kan och därmed kunnandes den ej vara total, perfekt ock eller fullkomlig. Här kan man alltså se en distinktion emellan slutna samt öppna kulturer, där slutna kulturer äro de totalistiska ej varandes öppna för varken influenser, för­ändringar eller avvikelser emedans öppna kulturer äro av mer flexibel art öppna inför det som slutna äro slutna för.² Lägg ehuruväl märke till att det ej behöver röra sig om expansionistiska rörelser, totalitära rörelser kan exempelvis vara Amishkulturen som icke har några expansionistiska mål, mig veterligen, eller tvärtemot socialismen med esomofta internationella ambitioner. Amishkulturen är ju i sig av viss ålder men nyframväxta sådana rörelser brukar kallas postmoderna även om de är internt, et externt genom expansionistiska ambitioner, totalistiska eller ej. Det man dock bör ta fasta på är om de erkänner andra rätten att förhålla sig olika og därmed icke ha något politiskt program/dröm på agendan kring univers­iell-totalistisk genomförelse av deras eget system genom legalistiska medel. Det är också intressant att nya sådana här rörelser karaktäriseras som något postmodernt fenomen emedans liknande rörelser i äldre tider är något annat, moderna om de äro i större omfattning samt måhända premoderna om de äro i tidigare historia ock också i mindre omfattning, till exempel så varo Palestina på Jesus tid fullt av olika sådana här små rörelser.

Fotnoter

1) Bevis att Napoleon aldrig har existerat, 1837, se även, Puhvel, 1989:14.

2) Se t.ex. Olofsson, 1997:24-25.

~

= Postmodernisme premillénaire