Stafningsukasen af år 1906 – Stavreformen samt andra förändringar

Standardspråket haver genomgått vissa förändringar under dess nusvenska moderna period som bedöms påstartas under första decenniumet av 1900-talet. De främsta förändringarna är påkallade utav en påstridig folkskolelärareförening men efter genomförningen utav stavreformen år 1906, eller stafningsukasen som den då benämndes, så erhöll man över 40 000 folkliga namnunderskrifter i protest mot folkskolelärareformen, ehuru helt utan gehör, man utökade istället reformerna år 1912 till att även vara gällandes officiella skrivelser ock tryck från att tidigare främst varit gällande stavningen i skolan.

Förändringarna hvar bland annat att hvad bleve vad, dt blir t i exempelvis rödt > rött, og så vidare, runt 1950 så gingo flertalet skribenter frivilligt även över från pluralisändelser till singularisändelser, exempelvis de komma > de kommer, ock från officiellt håll slutades rekommenderas kring dem, Svenska Akademiens Ordbok håller ut längst och avslutar nyttjning utav verbpluralerna runt år 1976, mitt i band 27. Presens konjunktiv, eller optativ, haver även lite mer osynt förtvinats genom tiderna, Ärvdabalken från 1958 varð den första att vare utan dem, likaså Nya Testamentet från år 1981.

Man hävdar ofta exempelvis att hv skulle ha försvunnit i talspråket under 1600-talet, hvilket måste anses vara dialektalt då denna förändring primärt varit förestående i centrala delarna utav Sverige, där jag lärde mig svenska uttalas ‘vilken’ som hvilken. 1943 lägges även förslag om att man skall stava ljudenligt, mään däädtà gigg äij eijenååm, tývääŗŗ.

Stavningsreformen från 1906 varde ur standardiseringssynvinkel ett gravt misslyckande, det största brottet begovs mot avdagade personer som man helt oavkortat förändrade namnen på, desto konstigare är att förändringen inte kommit att gälla alla namn utan bara vissa. Inkonsekvens är i sig inget negativt, men däremot är det svårförklarligt varför man ändrar på personnamn?

~

Läs mer om detta i boken Europas tungomål.