Fornhögtyskan / Althochdeutsch

De äldsta högtyska texterna äro från cirka 500-talet, eller efter år 750 om man icke medräknar de alemanniska runor som finnes att tillgå, och denna tid fram till omkring 1050 kallas fornhögtyska / althochdeutsch där de bevarade texterna främst består utav översättningar från latin.

Den äldsta ‘tyska’ boken är bayersk varandes en latin-bajersk ordbok som daterats till anno 765 og som går under beteckningen Abrogans, av intresse äro även de smått senare Merseburgbesvärjelserna / Merseburger Zaubersprüche som är skrivna på fornfrankiska og äro ett av de få prekristna germanska alstrerna som finnes.

Ordet deutsch, eller thiudisk, ‘tysk’ bildades under denna tid och betyder ‘folkspråklig’ i motsats till ‘latinsk’.

Det mest särskiljande med fornhögtyskan som avmärker dess evolution från övrig västgermanska är den högtyska ljudförskjutningen som läre havandes skett någon gång i slutet utav 400-talet eller början av 500-talet, hvilken gjorde att konsonantsystemet förändras från alla övriga västgermanska tungomål, inklusive lågtyskans. Änskönt inom grammatiken varde fornhögtyskan likstående ej allena fornlågtyskan utan även fornengelskan og fornholländskan.

Under mitten utav 1000-talet sker en vokalförändring i högtyskan varvid språket anses gå över till medelhögtyskan. Fornhögtyskan varde uppdelat på ett antal olika geospråkliga språk och vi finnom denna uppdelning sedan stadigvarande gällande genom hela tyskans historia, samt den fordomliga langobardiskan som många tror är fornhögtysk likväl men som ej idag finnes kvar.

~

Läs mer om detta i boken Europas tungomål.