Nusvenskan som är en period som bedöms påstartas vid
början av 1900-talet har inneburit en förstärkning utav det skrivna ordet
ytterligare än vad som redan skett under föregående period, men även talspråket
har i standardiserad form spridit sig i skrämmande hög grad och de olika ickesveiska
språken har fått stryka på foten för en centralistisk utveckling, som
naturligtvis även likaledes drabbat de övriga sveiska målen.
Redan 1807 så
bleve svenskan ett erkänt ämne med fasta kurser i skolan og den obligatoriska
skolan såge till att alla kunde sin standardiserade form utav svenska, även i
skriven form, framtills 1982 så var ‘uttalshygien’ ett uttalat mål i
läroplanen, annat okväde skulle rensas bort. Ock så gjordes likaväl i stort som
smått.
Men samtidigt
som utrotning av de gamla språken skett så har givetvis en pluralistisk
utveckling tagits vid i talspråket, hvilket är en normal utveckling för ett
språk, fast denna gång så är det ej fornsvenska eller annan äldre svenska /
nordgermanska som ligger till grund utan det är nya svenska språket, d.v.s. -mälardalska-standardsvenska-varianter
som ofta äro bildade med de genuina språken som substrat, hvilket leder till
att den talade standardiserade svenskan finns i geografiska fonologiska
varianter såsom sydsvenska, norrlandsvenska o.s.v. - ungefär som
fallen äro i Italien og Tyskland, fast där har dels de olika språken haft
fastare grund samt så havandes de oftare än ej varit väsensskiljda från den
standardiserade formen, hvilket ej esomoftast är fallet i Sverige även om
sådana fall givetvis existerar såsom äro fallet för gutniska, skaunska, og så
vidare.
Att ett
standardiserat uttalssätt faktiskt kan spridas har alltjämt sin grund i främst
det skrivna standardspråket som främst påyvlas genom skolan samt sekundärt
genom skriven litteratur, härefter har ju även orala medier i senare tider
hjälpt till på traven även om så faktiskt inte alls hade behövt vara fallet,
men då även medieutbudet varit centralt styrt samt utformat så har det fått en
sådan konsekvens, uttalshygienen i skolan har antagningsvis varit av större
indoktrinal betydelse.
En
uppluckring av den normerande synen kan ehuru ta bort ovanstående konsekvens
där pluralism både erkänns, respekteras samt tolereras.
Det bör givetvis
även nämnas att Svenska Akademien 213 år efter uppdragets begivelse, hvilket skedde den 20 mars 1786, framalstrade en ‘Svenska Akademiens
grammatik’ på 2750 sidor – ‘Svenska
Akademiens Ordbok’ är ehuru ej färdig ännu. Det brāiga med denna grammatik är att den är
beskrivande, hvilket alltid är behövligt, og ej normerande förutöver det
självklara faktumet att man ju genom urvalet faktiskt normerar - det skrämmande
samt pöbelförnedrande är ehuru att man i den folkliga versionen, en populär
kortversion, av grammatikan även uttalat hänger sig åt normativism. Detta är
beklagligt samt paternalistiskt.
~
Läs mer om detta i boken Europas tungomål.
Nessun commento:
Posta un commento