Judarna i Rom

I Rom har det funnits judar sedan åtminstone 200-talet f.kr, hvilket gör dem till den äldsta judiska bosättningen i Europa, exklusive Grekland, og det varo i huvudsak judeohellenska romanioter som varo de första att anlända. Under det prekristna Rom talade dessa således främst grekiska eller judeohellenska, spår av arameiska, hebreiska samt latin finnes likväl, ett judeolatinskt språk antas ha utvecklats og senare funnits, detta har sedan antagligen legat till grund för flera utav de olika judeoromanska språken som finns eller har funnits i den romanska delen utav Europa, inklusive Roms judeoromerska språk, som existerar än idag.

Det fanns ingen regelrätt antisemitism under den prekristna tiden utan judendomen var en religion bland andra og judarna varo ganska outspoken i sin religion hvilket ledde till att en del romarboende konverterade till den. När kristendomen blev officiell religion år 313 ändrades spelreglerna og förtryck gentemot minoriteter, särledes judar, igångsattes ibland relativt febrilt, ibland avsvalt. Judeoromarna levde samt verkade ehuru relativt fritt i Rom ända framtills år 1555 när den papalska Cum nimis absurdum framförde att judarna varo dömda till slaveri og skapade härigenom det romerska ghettot hvilket blev ett inmurat område med stängda portar nattetid. Helt negativt var nu ej detta då murarna även skyddade judarna från kristna pöbelräder samt gjorde att de kunde utföra vissa riter ifred. Judarna fingo ehuru ej äga fastigheter, inte ens inuti ghettot, men fingo betala separat skatt, plus att de varje år varo tvungna att förnedrande svära trohetsed till påven vid Titusbågen, den som hedrar kejsaren Titus erövring utav Jerusalem år 70. Under den Romerska republiken år 1798 stängdes ghettot men kom tillbaka när Kyrkostaten året därpå åter tagit kontroll, under 1848 års revolution stängdes ghettot återigen för att snart åter öppna intill dess slutgiltiga stängning anno 1870 hvilket gjorde det romerska ghettot till det sista medeltida att stänga i Västeuropa, innan mörkrets makter togs vid.

Det är även väl att nämna att man har en sedan antiken nyttjad egen italiensk liturgisk rit, ofta kallad italkim, och den säges ofta ligga någonstans emellan den askhenaziska samt sefardiska riten, att den har likheter med den askhenaziska är i sig ej underligt då de germanska judarna har sin härkomst från främst just Italien. Den judeopiemontiska riten i norra Italien haver i sin tur sin härkomst från östra Frankrike, d.v.s. den som hade sin upprinnelse från den italkim-romaniotiska riten, innan den växte ut og bleve ashkenazisk. Annars säger man likväl att den italkimska riten är näraliggande den judeohellenska romaniotiska, hvilket ju ligger nära antikt till hands. Den italkimska riten säges ofta även vara den mest autentiska med sin direkta härkomst från Judéen og Galiléen, emedans de övriga varandes mer babyloniska men det bör ävenlikt sägas att det finns arkaiska distinkta babyloniska element även i den italkimska riten, som bara delas med de jemenitiska judarna.

Den judeoromerska befolkningen havandes ungefär 15 000 medlemmar, men huru många som faktiskt talar judeoromerska får låtas vara osagt. För övrigt så haver man även sin egen lilla variant utav hebreiska, d.v.s. romersk hebreiska, som är fonologiskt arkaisk i likhet med de mer konservativa elementen inom de spanjolska samt portugisiska judarnas tal. Men om vi återgåom till just judeoromerskan så har den i skrift bland annat alstrat poesi och är ett ur alla synvinklar distinkt språk som dessutom bevarat en del arkaiska romerska fenomen, detta förutom de både judiska samt aramaiska inlån som icke existerar annorstädes.

Antalet talare är inte alltför högt i dag, men under kejserlig tid så var deras relationella antal uppe i så mycket som 10 % utav Roms befolkning. Det är möjligt att de flesta judar i Rom idag äro libyska judar, ehuru stammandes från sentida inflytt från omkring 1950-talet og framåt, men likväl är juderomerskan levande, synbart bland annat genom att den judeoromerska teatergruppen ännu existerar, ej allena uppspelandes befintliga utan även skrivandes nya uppsättningar på språket.

~

Läs mer om detta i boken Europas tungomål.