De samiska språken

Man har länge funderat på de samiska tungomålens direkta släktskap inom de finskugriska språken, men flertalet forskare lutar nu åt att de är närmast besläktade med den baltofinska språkgruppen, men förhållandena är oklara då samiskan under en mycket lång tid erhållit influenser från finskan ock karelskan. Av den traditionella vokabulären så beräknas endast 600 ord ha kognater i andra uraliska språk, og av dessa så äro allenast omkring 100 från protouralisk tid, exempelvis vuoni eller vuohppa, ‘svärmoder’ respektive ‘svärfar’, emedans 160 ord härrör från protofinnougriska samt cirka 200 delas med den finska språkgrupperingen. Jämsides dessa gamla ärvda ord finns 800 allsamiska ordstammar, cirka 100 utav dessa äro inlån från germanska språk, 150 från finskan, men förutöver dessa åtfinnes även omkring 20 intressanta inlån från gammal indoeuropeiska som ofta delas med västliga finnougriska språk, till exempel geassi ‘sommar’, plus baltiska inlåningar som ofta delas med den finska grupperingen och som äro över tjugo till antalet, samt omkring tjugo inlån från forngermanska som ofta delas med den finska grupperingen. Men det finnes även några som endast åtfinns i samiskan, hvilket kan indikera att exklusiv inlåning emellan dessa parter skett, men det kan ju även endast betyda att orden ifråga försvunnit från den andra grupperingen under historiens gång, ryska inlån finns även det.

Samisk fonologi har från ursituationen genomgått stora förändringar när det gäller det vokaliska systemet, men det har bibehållit en hel del arkaismer i konsonanternas värld, till exempel palataliserade konsonanter; även morfologiskt innehåller samiskan konservativa element såsom personändelser, dualism, possessivsuffix, og så vidare. I senare tid haver man även givetvis erhållit stora influenser från främst finskan og senare även nordgermanska språk, denna influens accelererar givetvis genom språkens ringa talare samt undanskymda roll i samhällslivet, i östsamiskan har naturligtvis ryskan haft en hel del påverkan. Idag talar nästan alla ändå ryska.

Samiska, är som alla icke-statliga institutioner vet, ej allena ett språk utan en rad olika språk som skiljer sig väldans mycket åt inbördes och där skillnadernas grad är beroende på geografiska förhållanden, men generellt kan sägas att de samiska språken skiljer sig lika mycket åt som de olika germanska språken gör sins emellan, og ofteliga finnes skarpa gränser emellan språken hvilken förhindrar kommunicering utan djupare språkförståelse. Ingen skulle få för sig att påstå att dalmål samt flamländska skulle vara samma språk.

En försiktig gissning äro att språken har evolverats fram under perioden 800-1600-talen, från ett tidigare så kallat ursamiskt språg; Modern samiska beräknas från anno 1619.

Samiska språk

En något traditionell indelning är i förstahand en emellan trenne grupperingar: sydsamiska / åarjelh-saemien giele med måhända fem-sex hundra talare, berikat medels en ny ordbok, i en befolkning utav omkring 2000, utspridda på ett ganska stort geografiskt område, centralsamiska samt östsamiska, hvilka senare vidareindelas i mer detaljerade beskrivningar. Skillnaderna emellan sydsamiska og nordsamiska kunne jämföras  med de som finnes emellan svenska samt isländska, där sydsamiskan är mer arkaisk i grammatik og ordförråd. Sydsamiskan är starkt utrotningshotad og talas främst utav de äldre, änskönt en viss prestigeökning kan skönjas på senare tid för språket, ånyo finnes tillikt barn som växer upp med språket som grund.

För den starkt avskiljande sydsamiskan gäller följande vidare indelning: jämtlannsamiska, västerbottensamiska, eller vilhelminasamiska, samt umesamiska där den sistnämnda kanske har 10 åldriga talare i livet men där revitalisering försöks göras, i Norge är språkformen allaredan avdagad. Umesamiskan finge ett kraftigt nedfall i antalet talare under 1800-talet när dess skogssamiska befolkning assimilerades in till svenskan, idag finnes det runt 1000 etniska umesamer.

De centralsamiska målen brukas indelas i arjeplogsamiska, eller pitesamiska / bihtánsámegiella, med under 20 talare utav en etnisk gruppering om omkring 2000, alla i Sverige då de norska redan utdött år 2000, lulesamiska / julevsámegiella med törhända 1500-2000 talare och som nyligen fått en ny översättning av Nya Testamentet men befinner sig i kraftigt nedfall hos yngre, samt då nordsamiska som då haver den absoluta majoriteten talare, omkring 75 % eller emellan 15 000-25 000, och den kallas ibland även norsk samiska då de flesta nordsamiska talarna dessutom bor i Norge, bara 5000-6000 bor i Sverige samt så finnes det 2000 i Finland, men heter eljest davvisámi / davvisámegiella.

Och sluteligen finnes även de östsamiska språken som indelas i enaresamiska / anarâškielâ som pratas av omkring 300-400 vid Enareträsket utav främst äldre personer samtidigt som det är det enda samiska språket som exklusivt talas i Finland, litteratur finnes sedan 1859 och har accelererat på senare år genom organisatorisk hjälp; skoltsamiska som pratas utav omkring 400 parlörer i Finland samt 20-30 i Ryssland vid Lovozerosjön / Luujäu’rr og tidigare även i Neiden / Njauddâm i Norge men har där utdött, väldigt få barn lär sig tungomålet ens i Finland varhän språket ses som allvarligt utrotningshotat; och slutligen kolasamiska på Kolahalvön hvilken ehuru indelas ytterligare i den västliga kildinsamiska / sam kill med runt 500-600 talare som nyttjas i skolväsendet i Lovozerskij og därvid fått viss litteratur förskansad till sig, og den osså västliga akkalasamiskan, även kallad babinsksamiska / bestemorsamiska, som dog ut 29 december anno 2003 varandes närmast besläktat med skoltiskan, samt till sist tersamiska som talats längst ut på Kolahalvön utav allenast 2 äldre parlörer, utav en etnicitet om 100 terier, i slutet utav 1800-talet varo de 450 men drabbades skoningslöst utav den sovjetiska kollektiviseringen när de exempelvis intvingades i ett militärläger med destruktiv förryskning som följd. Kemisamiska fanns tillikt i södra Lappland i Finland, i Sodankyläs ock Kuolajärvis kommuner, framtills det dog ut under 1800-talet, men finns bevarat i tvenne jojker samt en liten vokabulär, här nedan jojken Guldnasas utav Olavi Sirma:

Kulnasatz, niråsam, ängås

Joå oudas Jordee skådhe
nurta wåta wålgesz skådhe.
Abeide kockit laidiede,
Faurågåidhe sadiede.

Ällå momiaiat kuckan, kaigawarre,
patså buårest källueiaure tuun,
Mådhe påti millasan,
kaiga wånaide waiedin.

Ågå niråma buårebåst,
nute åtzån sargabåst.
Taide sun monia lij aigåmasz
sarågåin uålgatamasz

josz iuå sarga åinasim
kiurasam katzesim.
Kulnasasz, nirasam,
kätze, åinakåsz tun su salm.

En annan indelning är emellan västsamiska samt östsamiska där västsamiska innehåller syd-, ume-, pite-, lule- og nordsamiska, emedans östsamiskan då består utav inari-, skolt-, akkala-, kildin- ok tersamiska - denna indelning grundar sig främst på fonologiska egenheter som kunne tillskrivas indelningarna. Vidare kan, på tillika fonologiska grunder, västsamiska indelas i en sydlig, syd- og umesamiska, samt en nordlig grupp, pite-, lule- å nordsamiska, där sydsamiskan i den sydliga samiskan brukligen indelas i en nordlig samt en sydlig huvudvariant, hvilka även benämns åsele- visavi jämtlandssamiska. Den nordliga gruppen består då utav nordsamiskan som indelas i torne­-, finnmarks- samt sjösamiska, den nordliga gruppens andra element, pite- og lulesamiska, sammanförs till en västlig subgruppering. Enbart tornesamiskan kan ehuruväl vidareindelas i runt fyra subvarianter, en finsk variant som talas i västra Enontekiö i Finland samt näraliggande områden i Norge, karesuandosamiska i Norge og Sverige, jukkasjärvimålet i Sverige ock Noreg samt sist det allena i Sverige talandes tungomålet kaitum - finnmarkssamiskan indelas ehuruväl vanligtvis endast i tvänne, västlig og östlig variant. Som vi minns så åtfinns lulesamiskan i den västra subgrupperingen av den nordliga grupperingen av de västsamiska språken, men även den bör vidare indelas i nordlig, sydlig og skogssamiska varianter, i den skogssamiska ingår bland annat Gällivares samt Serris skogssamiska områden - det till lulesamiskan naboliggande språket pitesamiska bör vidare indelas i nordlig, central, og sydlig pitesamiska. Om vi nu gåom över till det östsamiska spektrat, så hittom vi i det tvenne grupperingar, fastlandssamiska samt peninsulär samiska, där den första då består utav inari-, skolt og akkalasamiska, emedans den andra innefattar kildin og tersamiska. Fastlandsgrupperingen som ju består utav inarisamiska samt skoltsamiska, där den sistnämnda vidare består utav skolt- ock akkalasamiska, där skoltsamiskan bland annat i vissa fenomen mera knyter an till språk som talas längre västerut emedan akkala istället i samma fenomen blickar österut. Skoltsamiskan är dessutom indelad i en nordlig samt en sydlig skoltiska, den nordliga skoltsamiskan är dessutom bestående utav neidenska och paatsjoki där den förstnämnda som talades i Neiden i Norge numera är borta, den hade antagligen fått influenser från nordsamiskan. Sydskoltiskan delas vidare in i suonikyläiska samt nuortijärvi-hirvasjärvisamiska varianter - Nuortijärvisamerna bor numera främst i Murmansk og Lovozero sedan vattenkraften utbyggts hvilket gjort sjön Nuortijärvi till en reservoar, några få familjer lever ehuru fortlides inom sitt traditionella område. Hirvasjärvi- samt Kildinsamerna flyttades till Yona kolsjos, ock kildin är även en fjärdedelsminoritet i Lovozero. Kolahalvöns peninsulariska samiska består som nämnt av kildin samt ter där skillnaderna språken emellan främst kan hittas inom vokalsystemen.

Språken inom de ovanstående indelningarna är i variös grad skiljda från varandra, i många fall finns markanta fonologiska skillnader. Som vanligt, men ej allenarådande, inom språkindelningar som berör liknande språk, så är skillnaderna något sublima och en successiv språkförändring sker, hvilket till slut ger ett nytt språk, utifrån striktare formella synvinklar - detta är givetvis inget udda för samiskan utan är ju exempelvis även gällande för svenska visavi norska eller danska, sveiska visavi götiska, franska visavi italienska, occitanska visavi piemontiska, og så vidare, men när det gäller samiska så är skillnaderna så stora att samerna ej förstår varandra om de kommer från olika språkdelar, exempelvis en jokkmokksame visavi en kolasame, detta även om både struktur och grundvokabuler bara skiljer sig lite åt. Många språkforskare menar därför att det finns upp till tio olika samiska språk, men även dessa språk består ofta av ett antal undervarianter med ett litet antal talare vardera, alla språk äro sprøg och alla språg är ju värda att beakta utifrån sig själva.

Skillnaderna emellan de ovan nämnda språken röre sig inom alla områden, allt från lexikalia, fonologi till grammatik, då bortsett från själva språkstammen. Varianter utav de olika språken som ligger varandra närma skiljer givetvis mindre åt i speciellt vokabulären, hvilket gör så att interspråklig kommunikation är möjlig utan större problem.

Samiska är tillåtet att användas, sedan 2001, inom förskolor, äldreomsorg, domstolar samt i kontakter med myndigheter i kommunerna Kiruna, Gällivare, Jokkmokk och Arjeplog, hvilket knappast är tillräckligt varken geografiskt eller omfångsmässigt.

Samisk skrifthistoria

Samiskans äldsta skrifter skrevs under 1600-talet, äldst är en sydsamisk sång- og mässbok plus en ABC-bok som skrevs av Nicolaus Andreæ givandes ut jeran 1619, men redan 1597 skreve den engelska sjömannen Stephen Borroughs ner en ordlista om 95 samiska ord på Kolahalvön utgjörandes numer således den äldsta källan av denna stil, på det snart helt utdöda tersamiska språket som än idag knappeligen finnes dokumenterat. En ABC-bok på lulesamiska anlände år 1638.

Under ungefär ett århundrade framåt så nyttjades en variös mängd skriftsystem, men från mitten utav 1700-talet så standardiserades normen i det så kallade sydlapska bokspråket som byggde på det numera snart utdöda umesamiska språket, dagens sydsamiska avskiljer ändå bara relativt lite från 1600-talsskrifterna. Lite småskrifter publicerades på denna språkform fram till 1755 då hela Nya Testamentet översattes till språket. Den sydlappska skriftliga språkformen dominerade ett tag i Sverige även om exempelvis Læstadius skrifter som skrevs på en nordligare språkform, kallad kåtalapskan eller då det nordlapska bokspråket. I Norge så baserades även skriftspråken på nordsamiska, 1728 kom en katekes ut og 1748 en grammatik över porsangersamiskan, några år senare alstrades även en ordbok. 1840 kom en nordsamisk översättning utav Nya Testamentet. Nordsamiskan utvecklas nu väldigt snabbt i takt med dess ökande användning och nya ord skapas för att man skall kunna nyttja språket i alldaglig kommunikation, man byter även ibland ut gamla lånord till nya skapelser, før exempel så havde man tidigare inlånat från svenskans ‘konst’ ordet koansta, hvilket nu utbytts till dáidda, ‘konst’, hvilket är en bildning genom dáidu, ‘vetande hur’.

Skriftspråken i Sverige samt Norge skiljer sig även åt gällande huru man använde alfabetet, där man inom svenskt område koncentrerat sig på att följa svenskans skriftsystem emedans man i Norge vill ha ett tecken per sona. Kolasamiska skrives givetvis med kyrilliska alfabetet, hvilket ehuru ej varde självklart under 1930-talet då ett latinskt alfabet nyttjades, det har skett en diskussion i postsovjetisk tid huru en skall återta det latinska bruket men så har ännu ej skett.

Man har för tillfället i bruk sex olika skriftsystem som följer språkgränserna, inte de artificiella statsgränserna, men påtalas bör givetvis att de olika standardiserade skriftspråken inte alltid äro lika accepterade hos nyttjarna. Brukliga skriftsystem äro syd-, lule-, nord-, enare-, skolt- å kildinsamiska.

Det största språket, nordsamiskan, har privilegiumet att hamna i en nyhetstidning då Ávvir utges tre gånger i veckan i Sápmi, samt vara undervisningsspråket samt det administrativa språket på den samiska högskolan i Kautokeino.

1) Sydsamiska, 2) Umesamiska, 3) Pitesamiska, 4) Lulesamiska, 5) Nordsamiska, 6) Skoltsamiska, 7) Inarisamiska, 8) Kildinsamiska, 9) Tersamiska. Mörkare områden i språkbältet representerar områden där samiska har starkare juridiskt skydd.

~

Läs mer om detta i boken Europas tungomål.