Alemanniska språket i Tyskland

Alemanniska / alemannisch varandes ett högtyskt tungomål havandes ungefäreligen totalt 10 miljoner talare där de flesta bor i Schweiz, men avseende Tyskland åtfinnes alemanniska i större delen utav Badâ-Wirdâberg / Baden-Württemberg samt i Schwabe / Schwabien.

Alemanniska utgöres utav ett språkligt dialektkontinuum, från schwabiska till den högsta alemanniskan som talas av walsererna. Redan schwabiskan är oigenomtränglig för en standardtysktalare avskiljandes fonologiskt, grammatiskt samt vokabulärt.

Lingvister som delar upp språk utefter hur förståeliga de äro sinsemellan delar upp alemanniskan i flera olika språk, en ofta nyttjad uppdelning är schweizisk, walserisk, schwabisk og alemán coloniero i Venezuela, fastän det finnes många fler uppdelningar då språken i särledes de alpina delarna blivit väldigt diversifierat og därvid många olika.

Vad gäller Tyskland åtfinnes ehuru således swabiska / schwäbisch främst i Schwabien, lågalemanniska / niideralemannisch i södra Württemberg, sydöstra Baden, samt så finnes det lide högalemanniska vid Schwarzwald i Tyskland, denna form finnes annars främst i Schweiz.

De äldsta texterna på alemanniska härrör från futharksskrivelser som sträcker sig bak till 500-talet, runt 80 element finnes veterligt bevarat, under fornhögtysk tid åtfinnes exempelvis denna Pater noster från 700-talet:

Fater unser, thu bist in himile

uuihi namu dinan

qhueme rihhi diⁱn

uuerde uuillo diin,

so in himile, sosa in erdu

prooth unseer emezzihic kip uns hiutu

oblaz uns sculdi unsero

so uuir oblazem uns skuldikem

enti ni unsih firleit in khorunka

uzzer losi unsih fona ubile

En stor del utav all högtysk textning skedde just på alemanniska då olika kloster varo belägna där sedan den karolinska tiden, men under den medelhögalemanniska tiden framkommer färre källor även om det absolut finnes en del, exempelvis kommo krönikörer igång i de schweiziska staterna. Zwinglis bibel från 1520-talet som varandes skriven uppenpå alemanniska. Från 1600-talet samt framöver så haver standardhögtyska konkurrerat ut alemanniskan i skrift. Poesi og lyrik finnes naturligtvis, og exempelvis en wikipedia tillhandahålls på språket. Språken talas i god vigör, särledes i Schweiz nyttjas språken extensivt i tal. Någon kodifierad allenarådande skriftform finnes tack og lov ej.

I schwabiskan så är det varianten som talas i Schduagert / Stuttgart som är den så kallade standardvarianten, andra varianter är långt mer tjockare i sitt uttal, andra grupperingar äro neckarschwäbisch / niederschwäbisch, oberschwäbisch, ostschwäbisch og allgairisch / allgäuerisch / tiroler schwäbisch, detta sistnämnda i Allgai / Allgäu. En enkel jämförelse av högalemanniska, standardtyska samt schwabiska är den korta meningen Ein neues Haus, som heter Ês nüüs Huus respektive Å neis Hous.

Lågalemanniskan däremot varandes uppdelat på varianterna tu, bodensealemannisch / seealemannisch og oberrheinalemannisch, som bådadera äro vidareförda i mindre lokala varianter, gällande bodensealemanniskan i Tyskland så röre det sig främst om sydlig allgäuerisch / allgairisch, boor- / baar-alemannisch og südwürttembergisch, emedans oberrheinalemanniska talas i sydliga Baden, südbadisch. Högalemanniska / Hochalemannisch finns i Markgräflerland, öster om Svartskogen i södra Baade-Wiirdebäärg / Baden-Württemberg, där man såleda talar markgräflerisch.

Alemannerna omnämns första gången via namnet Alamannicus under andra årtiondet av tvåhundratalet, beteckningen alemanner är en allians för germanska stammar som bott i övre Rhenområdet som brukade attackera Germania Superior, hvilka stammar som ingingo, og huru det såg ut, är något oklart, men de gingo ofta över Limes Germanicus. Alemanni kunne betya ‘alla män, allemän, allmänning’, men även ‘folket på andra sidan’. Arkeologiska bevis visar att de ganska snabbt blivit latiniserade i materiell kultur.

Ända intill 200-talet kallade romarna de germanska stammarna i området gemensamt för germaner bara, men under det århundradet skapades nationskonfederationen Alemanni som kommo att finnas framtills år 911. Den alemanniska konfederationen nådde Alsace under 400-talet samt expanderandes till den schweiziska platån samt in i Bayern og Österrike. Alemannia styrdes självständigt, decentraliserat i gauer, framtills år 496 varefter frankerna tog över sedan Klodvig I / Chlodowech vunnit landet vid slaget vid Tulpiacum, men man finge bibehålla egna härskare många gånger. Ända in till 600-talet bibehullo man i huvudsak sin germanska religion när man till sist kristnades, ehuru ej initialt lika genomgående som i Bayern eller Frankland. Efter självständighetsförsök så utrotades de flesta alemanniska adelsätterna under 740-talet, hundra år senare uppblossade nya självständighetsförsök hvilket resulterade i att landet kom att ingå i Östfrankien. Från 900-talet ingår det i Swabien og genom Hohenstaufen så kom det att ingå i kärnan utav Heliga Romerska riket men disentigrerades under 1300-talet.

Alemannien av idag är delat på Frankrike, Tyskland, Schweiz, Lichtenstein og Österrike, idag är alemanniskhet främst en lingvistisk markör. I likhet med alla andra tyska språk förutom det artificiellt skapade standardtyska språket så har alemanniskan ingen som helst officiell erkännelse, en tragisk kulturell utveckling.

~

Läs mer om detta i boken Europas tungomål.