Piemontèis ~ Piemontesiska - linguat i Piemonte

Ël piemontèis a l’é bele ancor adess parlà coma prima lenga da 2 500 000 person-e apeupré, mach ant ël Piemont. Piemontiskan / Piemontesiska / Piemontèis, som talas utav omkring 2-2,5 miljoner piemonteser i regionen med samma namn i nordvästra delen av Italien är uppdelad på främst tvenne olika varianter, låg og högpiemontesiska, runt ytterligare 1 miljon människor bedömes ha passiva kunskaper i språket. Hög-, eller väst-, piemontiskans turineiskan, turinèis, är den hegemoniska varianten, min fars ena mål.

Piedmontesiskan har flera arkaiska drag og vissa beräknar att det finnes flera hundra ord med icke-romerskt, men ändock ursprungligt, ursprung. En del ord finnes från preitaliska språk såsom galliska, keltoliguriska samt liguriska, eller senare en masse ankomna germanska tungomål såsom longobardiska, burgundiska og frankiska, det vanligt förekommande suffixet –asch, som i orten Grujasch / Grugliasco vid Turin, tros exempelvis av vissa vara preindoeuropeisk vid sin börd.

Språket har även erhuldigt stora influenser från franskan samt kallas osså ofta ett gränslandshybridspråk, men det är ändock icke rätteligt då de flesta influenserna har kommit från nabomålen francoprovençalska oc occitan ock ej alls från franskan, däremot så ingår man ju i de galloromanska tungomålen till skillnad från italienskan samt så är det rätt att franskan var vanligt nyttjat och passivt kunnat innan italienskan tog över varvid en del influenser kunde sippra in i språket. Av de olika språken som esomoftast går under benämningen ‘italiensk dialekt’, så är det även i nordvästra delen av landet som tungomålen bäst bibehållits och just i fallet piemontiska så är det mer socialt acceptabelt att föra sig på språket även i ‘högre’ sammanhang, bland annat utges det litterära tidskrifter på språket.

Språket är naturligtvis även konsidererat som ett språk utav de flesta lingvister som betänkt det, emedans italienska staten hårdnackat ser det som pur patois, fastän det ej ens ingår i samma romanska subgrupp, samt änskönt det varit Konungadömet Italiens självaste hovmål, regionen Piemonte har ehuru delvis erkänt språket, men språkkampen bedrives icke lika hårt som exempelvis i Veneto, änskönt det avskiljer långt mer från italienskan än hvad fallet är för venetianskan. Några meningar för italiensk jämförelse:

it dìjës-to ’d vòte su mi

stai per caso parlando di me

fuss-la bele l’argin-a da cheur, a l’é nen për mi

quand’ anche fosse la regina di cuori, non fa per me

lòn ch’it ten-e fàit

cosa stai facendo

anté ch’it ses an camin ch’it vas

dove stai andando

a l’é mi ch’i l’hai parlà

sono io che ho parlato

Den äldsta litteraturen som åtfinnes som åskrives piemontäsiskan är Sermoni subalpini som nedskreves under slutet av 1100-talet eller början av 1200-talet, språket låge då väldigt nära occitanskan, ël piemontèis a fà part ëd la branca ossidental ëd le lenghe neolatin-e. Litterära versioner av språket vann börd under 1600-1700-talen, l'età clàssica dla literatura piemontèisa, men skrevs även i de mellanliggande århundradena, samt haver efter ävenleda 1800-talets välspunna produktion även fortsatt i skymundan av italienskan samt franskan, men aldrig upphört ock inkluderar alla litterära sfärer, inklusive akademiska forskningsarbeten. En gramàtica piemontèisa skrevs under 1700-talet som ofta användes än, fastän nya grammatikor naturligtvis finnes.

Detta fagra språk går även exempelvis att få en delvis bild utav via internetbaserade uppslagsverket Wikipedia, en av det största förtjänsterna utav den tjänsten är dess språkexpansiva skepnad. Piemontesiskan var även hovmål när Italien bildades eftersom Vittorio Emanuele II, Italiens första moderna kung, parlerade på piemontäsiska när han konverserade med sina ministrar. Detta hindrade ej att man 1864 förbjöd språket i skolorna og toge in en mängd lärare samt byråkrater utifrån regionen. Man försökte få piemontiskan att bli ett av de officiella språken för de Olympiska spelen som hölls i Turin år 2006, men misslyckades med detta annars naturliga steg. Detta fastän både UNESCO, EU samt Piemonte erkänner språket.

Som Wilhelm von Humboldt sade:

La lenga d’un pòpol a l’é sò spìrit, sò spìrit a l’é soa lenga.

~

Läs mer om detta i boken Europas tungomål.