Äldre nyhögtyska / Frühneuhochdeutsch

Epoken för den såkallade äldre nyhögtyska / frühneuhochdeutsch bedömes infalla emellan 1350 samt 1650, en era som kunne karaktäriseras utav en stor skriftlig variation hvilket illustreras utav att det fanns minst fem olika regionalt baserade skriftspråkstraditioner där ehuru tvenne östliga varianter får en dominant ställning, en utjämningsprocess emellan dessa avbryts ehuruväl utav reformationen.

Man får törhända ofta bilden utav en bokexplosion på de olika folkspråken genom tryckerikonstens spridning men så är icke direkt fallet, år 1518 räknar man exempelvis att allena 10 procent utav alla tryckta böcker i de tyska länderna varo på tyska, ock de ökade till 30 procent år 1570, ännu år 1740 så trycktes nära 30 procent utav alla böcker i de Tyska länderna på latin. Denna tidens språk är även den som får vara med om tryckpressens introduktion og spridning, samt reformationen, med Luthers bibelöversättning, samt trettioåriga kriget, hvilka alla varo viktiga för språkets utveckling og bitvisa konformism.

Luthers bibelöversättning som var färdig og publicerad år 1534 byggde på Saxens kanslispråk, sächsische Kanzleisprache, även känd som Meißner-Deutsch som i sin tur byggde på östövre samt östcentrala tyska varianter og bibehölle mycken av de grammatiska systemen från medelhögtyskan, till skillnad från den flesta talade tyskan i centrala samt övre Tyskland. Bibeltryckningen ackompanjerades ofta av långa lokala ordlistor när den förmedlades, för att folk skulle förstå vad det stod, så att detta skulle röra sig om en bibel på folkspråket är en fråga om stor modifikation.

I den äldre nyhögtyskan skedde även mången utav de vokalförändringar som ännu idag är karaktäristika för standardhögtyskan.

~

Läs mer om detta i boken Europas tungomål.