Äldre nysvenskan

Äldre nysvenska är en svensk språkperiod som beräknas ha kommit till genom Vasabiblen 1526 samt kvarhölls framtills 1732 hvilket tillikt är en tid infallandes under den såkallade stormaktstiden samt när tryckerikonsten spred sig, reformationen igångsattes og centraliseringen utav Sverige toges i med kraft, Vadstenas kulturella makt förintades. En händelserik epok.

Man har dragit gränsen vid den politiska skeeningen samt tryckandet utav just Vasabiblen men detta var ej den första boken som trycktes i det Svenska landet, den första dylik var en fabelsamling på latin, Dyalogus creaturarum moralizatus som skall ha varit färdig 20 december 1483, den första boken på svenska komme ett stortionde år därefter, en svensk översättning utav den franske teologen Jean Charlier de Gerson, här titelförd som Bock aff dyäfwlsens frästilse, ursprungstitel varde Liber de tentationibus diaboli.

Genom Vasabiblen kom å, ä og ö att få sina nuvarande former, men första gången ä og ö trycktes i svenskt tryck var i ovan djävulsskrift, ordböjningen byggde på Vadstenasvenskan och kom därför att blifva upplevd ålderdomlig plus mer pluralistisk - antagligen ville man gifva sken av ett vördnadsvärt språk med intryck av en äktsvensk prägel. Språknationalismen tog sig også uttryck genom att det eljes vanliga infinitivet -e byttes mot -a - det första läte för danskt og föge förvånande finge mellansvenskan en stor betydelse för språkets utformning, detta skedde medels en klar policyändring, ity de tryckta kungliga breven från år 1610 äro a-formerna i infinitiver enbart 5 %, i breven från 1612-1614 hare detta ökats till 72 %. Men även om en stark centralism redan från början konungagjorts genom dels Wasabiblen och dels genom att det vid slutet av 1500-talet instiftades en kunglig censor som skulle kontrollera renlärigheten gällande språkföringen i allt som trycktes i landet, så fortlevde den inneboende pluralismen i språket i främst världsliga skrifter, både ifråga om stavning samt böjning.

Tidigare kunde enkla ord som mig stavas på olika vis i till og med samma bok, till exempel mig, migh, mik, mic, mich samt mech men medels Biblen ändrades detta till migh. Själva översättningen från Wasabiblen användes med tillföljande revideringar ofta ända framtills 1917.

En av grundläggarna för svensk språkforskning Johannes Bureus salugjorde ett program i början av 1600-talet för svensk stavning som skulle gå i konsekvensualismens anda, men det var först i slutet av samma århundrade som debatten togo fart og grammatikor började skrivas - den första i tryckt form var Nils Tiällmans från 1696, Bureus självt gav även ut en fornsvensk grammatik år 1636 men denna är dessvärre förlorad. En sak man idogt diskuterade var huru lång och kort vokal skulu distingeras i textskrivning, en annan sak som man såg med oblida ögon på var att man ansåg att skribenterna blandade in allt för många utländska ord i sin text, främst tyska, franska samt latinska - den svenska officiella hållningen ända från Gustaf I var att enbart ren svenska skulle skrivas.

Läskunnigheten og därmed indoktrineringen in i det nya systemet ginge givetvis långsamt från början, men genom att man instiftade husförhörssystemet i kyrkolagen 1686 så gav detta som konsekvens att det skrivna ordet blev gemene mans pålaga. Under Gustav II Adolfs regeringstid så bleve även Stockholm säte för hovet samt administrationen i riket varvid det så småningom ävenledes uppkom ett rikt borgerskap i staden, hvilket sammantaget ledde till att ett högstatusmål skapades i staden, som i sin tur legat till grund för det talade standardspråket i Sverige.

~

Mer om detta står att finna i boken Europas tungomål.