domenica 10 luglio 2016

Siciliens historia, med dess många folk och herrar - Sicilianskan og mer därtill



Siciliens historia är full med externa influenser ock externa härskare - sicilianarna själva hava ehuru nästan alltid på något sätt visat sitt missnöje, inte med de externa influenserna, men likväl med de externa härskarna som förbytts huller om buller genom historien, hvilket kanske är att vänta om en ö har den geografiska postering som ju Sicilien behar. Detta har lett till att externa härskare kommit till Sicilien från i princip alla väderstreck, förutom från alla sidledes maktkamper havandes de även fått tampas med mer kraftfulla makter som kommit nere ifrån marken samt uppe från himlen.



Siciliens forntida folk - Sikelerna kai Sikanerna

Sikelerna, latin siculi, grekiska Σικελοί, var ett utav de folk som enligt antika författare talade ett till latinet närstående tungomål och som bebodde östra Siciliens inland, samt delar av Syditalien - de skall även ha utvandrat från Syditalien under sen bronsålder. Enligt vissa uppgifter skall de till og med bebott områden norr om Rom innan de blivit nedjagade av umbriska samt sabinska stammar. Enligt en kontroversiell teori så skall det vara sikeliska og ej faliskiska som står närmast latinet, men teorin är kontroversiell av den anledningen att den inte haver så mycket material att bygga på. Tre inskriptioner, en från Adrano, vid Etna, en från Centuripa som ligger sydväst om Adrano samt en från byn Sciri Sottano som ligger 3 mil från Caltagirone, plus några glosor som finnes bevarat på språket och detta är på tok för lite för att trovärdigt kunna utlysa detta språk som mest närstående latinet, inte ens dess italiska eller heller indoeuropeiska tillhörighet anses av vissa vara fastlagd, även om de allra flesta ser språket som klart indoeuropeiskt. Den enda längre inskription som hittats är den nedanstående som inskripterats på en vas som hittats i Centuripa och kallas därför Centuripa vase varandes från 500-talet f.kr.:

nunustentimhmarustainamhemitomestiduromnaneposduromhemitomestivelhomnedemponitantomeredesvinobrtome

Sicilien har en från Fastlandsitalien avskild historia. Det finns givetvis en del teorier kring Siciliens tidiga historia, men en av dessa påtalar att ett folk anlände 3000 f.kr., ehuru ej från fastlandet, hvilket man skulle kunna tro, utan från västra Anatolien eller öarna där utanför. De förde med sig en kultur som var kunnig i hanteringen av brons, guld, silver samt bly, de hade osså en stadskultur samt hvaro givetvis kunniga i att bygga båtar för det öppna havet samt för längre distanser - hvilkens kunnighet de således nyttjade i migrationen från Anatolien till Sicilien. Med dessa båtar kunde de föra handel med avlägsna platser såsom dagens Frankrike et Spanien. Det bör även i sammanhanget påtalas att under Ramses III så nedtecknades namnet på ett sjöfolk som oftast benämndes shekelesh, på ugaritiska finnes även ett folk med namnet shikila - båda dessa ligger nära namnet sikeler, men det betyder givetvis icke att sikelerna kommo från östra Medelhavet, utan de kan ju lika gärna slutit upp i den folkblandning som utgjorde det som kommo att kallas sjöfolken, hvilka lämnat ett vakuum i historien ifråga om vår kunskap om detta fenomen. Denna difusa sikelska narration stämmer givetvis överens med mången annan etnohistoriska ursprungsberättelser både runtomkring såsom i det som idag utgör Italien.

Sicilien var uppdelat utefter en hel del olika arkeologiska kulturer och en som har blivit speciellt känd för eftervärlden är castellucciokulturen som döpts efter byn där man grävde upp fynden efter kulturen. Där haver man funnit hundratals gravgårdar med fresker, hvilka hava stora likheter med befintligheter i östra Medelhavet, till exempel den minoiska kulturen på Kreta, men även med målningar hittade vid templet Tarxien på det söderliggande Malta. Dessa fynd kan givetvis anspela på vissa långtgående kontakter emellan denna ö samt andra områden i Medelhavet, även andra arkeologiska fynd stödjer en sådan kontakt, men även långtgående samhörigheter med just det Egeiska området har kunnat framvaskats. Under 1400-1200-talen f.kr. så hade mykenerna ett stort inflytande i hela regionen, i hela Medelhavet var de den hegemoniska makten, och det kan alltså vara så att Sicilen hade långtående kontakter med dessas minoiska föregångare, bland annat så skall kung Minos själv ha dött på Sicilien, men detta är ehuru ej tillförlitligt bekräftat - att mykenerna hade kontakter med ön är dock det. Men efter tolvhundratalet f.kr. så skedde en kulturell nedgång, bland annat med anledning utav mykenernas och Trojas fall, och en mörk period på omkring 500 år bleve rådande på Sicilien. När hellenerna kommo till området vid 700-talet f.kr. så fanns det enligt dem själva två stammar på ön, sikelerna, hvilka äro de som fått giva sitt namn åt ön, samt sikanerna, Σικανοί.

Sikanerna skullo hava varit den ursprungliga befolkningen på ön emedan sikelerna skulu hava invandrat från Italien, eller österifrån, som innan nämnts; sikelerna skulle vid deras ankomst vid 1000-talet f.kr. dessutom ha jagat iväg sikenerna genom krigsföring framtills floden Salso som fick bilda gräns - allt enligt helleniska historieförfattare. Även sikanerna kanske på något sätt har någon knytning österut, för ty i Syrien har man hittat en statyett som är dedikerad till Adad, en herre från Sikan eller Sikanou, liknande namn finnes spridda i material från östra Medelhavsområdet. Man skall ehuru ej stirra sig blind på det östra Medelhavsområdet hvilket många gör, utan liknande namn finns även i västra delen. På den iberiska halvön åtfanns en stad med namnet Σικάνη samt en flod med namnet Σικανός. Utifrån olika namns förekomst så kan man alltså inte framhäva någon ursprungsplats för folket, förutom att konstantera att de var sicilianare, de andra förekomsterna får tills vidare förklaras på andra sätt. Till dessa toponymer skall även läggas att osså ett galliskt folk med namnet sequani åtfinnes. Allt detta pekar givetvis på att ordet är nedärvt och att folken samt platserna inte är ihopförbara direkt, utan säkerligen är en hydronym (cf. Seine) av något slag, kanske från ett indoeuropeiskt *sik-.

Om sikelerna var invandrare eller autoktona som sikenerna spelar då mindre roll i logikens spel, då ju båda lösningarna ter sig naturliga. En änn klarare teori angående just de sicilianska folken är att det egentligen äro frågan om samma folk med samma namn, dock när den hellasiska koloniseringen toges vid på Sicilien så kan det olika uttalet hos de olika hellasiska folken gett de tvänne olika namnen med en dorisk kolonisering i på västra Sicilien, sikanernas områden, emedan jonerna kom till östra delen utav ön, sikelernas hemområde.

När de hellenska kolonialisterna anlände så stötte de på sikelerna och det bleve en frändlig situation i förhållande med kolonialisterna från det joniska Chalkis, emedans dorernas ankomning ledde till dispyter. Med anledning utav detta samt de allt större helleniska influenserna så förflyttades den sikeliska kultursfären bort från de viktigaste hamnarna samt kuststäderna. Längre inåt landet levde man mer sida vid sida och i exempelvis staden Morgantina var beblandningen så markant att historiker än idag bråkar huruvida det var en grekisk polis eller en sikelisk stad. Hursom, i mitten av femhundratalet före kristen tideräkning så skapade den helleniserade sikelska ledaren Ducetius en samlad sikelisk statsformation i opposition till det grekiska Syrakusa, efter några år av självständighet så förlorade man ehuru gentemot hellenerna år 450 f.kr. Helleniseringen fortskred obehindrat.


Elymerna

Det fanns også ett tredje folk på ön, elymerna, Έλυμοι, men om dessa äro ej alltför mycket i våran kännedom, men man tror sig ehuru veta att elymiskan antagningsvis är ett indoeuropeiskt tungomål, och, enhvar menar då givetvis även att språket dessutom är av anatolisk börd. Redan de gamla grekerna menade att de var av trojanskt ursprung, närmare bestämt flyktingar från Troja när akajerna destruerade staden, hvilket inte höjer ögonbryna, särledes. Vissa menar att det finnes arkeologiska bevis som styrker en anatolisk härkomst, ehuru ej nödvändigtvis talandes de anatoliska tungomålen utan måhänt ett icke-indoeuropeiskt tungomål, törhända av mun från de beryktade sjöfolken. Arkeologiskt går elymerna ej att urskilja från sikanerna framtills omkring 500-talet f.kr., men härefter har de kvickt anammat grekisk kultur samt ävenledes det grekiska alfabetet för att skriva sitt eget språk, ack ännu obegripligt för oss. Endast en handfull elymiska texter har kommit i dager samt omkring 170 fragmentariska keramikdelar med grekisk skrift. Alla dessa äro väldigt korta samt fragmentariska og det läre behövas nya fynd innan forskningen kring språkets varande tar några vidare steg framåt.

Elymerna vidhöll vidare befrändiga kontakter med karthagerna men kommo i ständliga konflikter med de nykoloniala hellenerna. Karthagerna hjälpte elymerna att stävja hellenerna men elymerna gick sedan i allians med Rom vid det första puniska kriget. Elymerna fick skattebefrielse, antagningsvis med anledning utav deras trojanska härkomst, og assimilerades snabbt in i en generell siciliansk befolkning.





Fortsatt siciliansk historia

Siciliens historiebild börjar som märkes som många andra områden i denna region med de grekiska legender som berättar om ön och vi ska kanske inte lägga allt för stor vikt vid den vad gäller historisk korrekthet. En sådan intressant historia rör Daedalus som rymde från Kreta och därefter anlände till de västra delarna utav Sicilien där han sedemera blev hedrad av konung Kokalos som var kung över sikanerna. Den kretanska kungen ville ehuru få tillbaka Daedalus, som var en uppskattad uppfinnare, och landsatte i sådant syfte en trupp på Siciliens sydvästkust. Kokalos förstod givetvis vad som var i görningen och beslutade sig för att komma till Daedalus räddning genom att bedragsfullt bjuda in den kretanske kungen till fest, men dränkte honom istället sedan försmädfullt under ett bad. De kretanska styrkorna begrov sin före detta härskare samt valde härefter att slå sig ner i området för sitt fortsatta leverne.

Huruvida berättelsen har någon sanning i sig har varit omdebatterat under en lång tid, men att sicilianarna inte gärna släppte in främmande makter fingo även Knossos erfara som flere gånger försökte, men misslyckades, i företaget att skapa kolonier på Sicilien. Bara några få feniciska bosättningar kommo till på västra Sicilien plus den stad som numera är provinshuvudstad, d.v.s. Panormus. Den hellasiska bosättningen kom ehuruväl igång under andra delen av 800-talet f.kr. i östra delen utav ön. Många av dessa kolonier expanderade relativt snabbt, men på andra ställen så bodde hellaserna sida vid sida med ursprungsbefolkningen som bara graduellt assimilerades eller trycktes bort av det hellasiska trycket, detta tryck inkluderade inte enbart fredlig samvaro utan även sådant som förslavning samt snar utrotning. Den hellenisering som änskönt skedde ledde inte uteslutande till en mental hellenisering utan ett etniskt självmedvetande fortlevde, till exempel i mitten av 500-talet skedde en sikelsk revolt, ledd av Ducetius, som dock kuvades.

De olika folken levde kvar framtills det att det romerska riket inkorporerat ön hvilket dogh icke direkt ledde till någon assimilering av den hellasiska befolkningen, men helleniseringen av de autoktona befolkningslagren fortgingo. Den hellasiska tiden ankom alltså inte till sin ände i og med Romarrikets expansion, utan snarare tvärt om. Sicilien hamnade i blickpunkten för romarna under det första puniska kriget samt blev en romersk provins under det andra. Romarna satte aldrig någon latiniseringspolitik i verket og hellasiskan förblev språket för den stora majoriteten av öborna. Senare under Augustus regentskap kom ehuruväl en latinsk kolonisering igång i denna romerska provins och i og med detta nådde latinska element Sicilien, hvilket ehuru ej verkar ha haft någon större konsekvens förutom inom sfären för officiell kommunikation.

Romarrikets språk var ehuru latinet, hvilket gjorde så att folk inom administrationen samt inom de högre utbildade klasserna främst förde sig på det språket, även om de även hade kunskap i det andra målet. Även judiska element flyttade in till Sicilien, i likhet med att de flyttade till andra delar av Italien, och de valde ej enbart att bosätta sig i de större städerna, Messina, Palermo og Agrigentum, utan også i byar samt in massae i landets inre delar. De judiska influenserna har således antagligen haft en större påverkan på Sicilien än på många andra områden där judar bosatt sig.

Under 400-talet e.kr. hamnade ön i blickfånget för dels vandalerna som residerade i Nordafrika samt dels för italienska härskarna. Ön kom att tillhöra det Ostrogotiska riket en kort stund, men dess inflytande blev ej särledes stort, och Sicilien tillföll senare Byzantium varvid den grekiska kulturen fick åtnjuta en ny skjuts framåt. De östliga kopplingarna som Sicilien hade genom sin befolkning stärktes härmed ånyo ytterligare genom att den östliga kejsaren Justinianus inkorporerade Sicilien med det Byzantiska riket år 535, hvilket det senare kom att tillhöra under en någorlunda lång bit in i tiden. Olika germanska folk och morerna gjorde Italien, Iberien og Nordafrika till oroliga platser att befinna sig på, men Sicilien slapp till stora delar undan. När den byzantiske kejsaren 660 konstigt nog ville flytta sin huvudstad till väst efter mer än tre århundraden i Konstantinopel, så valdes Sicilien som huvudsäte. Man vet ej varför han ville detta, men kejsaren kanske helt enkelt ville återuppliva det Romerska riket samt då hava huvudstaden centralt placerat i Medelhavet - Syrakusa blev nu huvudstad för Byzantium i fem år framåt. Förnöjsamheten om huvudstadsflytten bleve ehuru kortvarig för sicilienarna, eller syrakuserna, när de märkte hur dyrt det var att hålla det kejserliga hovet, till detta skall läggas att kejsarens tyranniska beteende blev mer påtagligt på ön genom dennes residens där - 668 blev Konstas II således mördad. Det är helt enkelt bättre att bibehålla det gröna gräset på andra sidan ån, ty ett grönfrodigt gräs måste ju både sås, vattnas samt omvårdas, hvilket ej gåendes hem då dessa karga platser eljes allena brunbränt gräs beser, om något alls.

En successionistisk revolt kom igång och en armenisk aristokrat bleve kejsare, till folkets jubel. Detta styre blev ehuru även det kortvarigt ock Konstas II:s son som hade varit kvar i Konstantinopel kom i dager, hvilket ledde till att revolten upphörde ock Konstantinopel återtog positionen som huvudsäte. Sicilien bibehöll dock sin centrala roll inom andra områden, tre av fyra patriark var efter den arabiska expansionen positionerade i islamiska länder, hvilket gav resultatet att de hellasiska områdena, Syrien samt Sicilien blevo centra för den ortodoxa tron, detta visade sig bland annat dymedelst emellan åren 678 og 752 då hela fyra av påvarna varo sicilienare antingen genom födsel eller uppväxt, hela elva var grektalande. Den hellasiska befolkningen på Sicilien ökade under denna tid medels en relativt omfattande invandring som skedde under hela 600- og 700-talen. Helleniseringen nådde oanade höjder og även de utbildade samt de som innehavde den politiska makten övergav latinet till fördel för hellasiskan.

Den goda tiden var ehuru ej bestående och under den första hälften av 700-talet finge Sicilien genomleva en tid av återkommande räder från nordafrikanska pirater, men den verksamheten avstannade ungefär vid mitten av århundradet och mer fredlig handel rådde härefter emellan Sicilien et Nordafrika. Detta ledde bland annat till att en del arabiska handelsmän valde att situera sig på ön. I autonomistisk anda underskrev guvernören af Sicilien år 805 ett avtal med Aghlabidhärskaren av Tunisien, antagligen helt utan Konstantinopels vetskap, 813 tillfogades även ett handelsavtal. Under 800-talet togo den officiellt hellasiska epoken slut genom de arabiska invasioner från Tunisien som igångsattes anno 827 och som ledde till hela öns underkuvning. Grunden till denna arabiska invasion kunne man ehuruväl åtminstone delvis beskylla den byzantiska härskaren för, eftersom han beordade om en arrestering på amiral Euphemius. Euphemius i sin tur initierade en folklig revolt som besegrade den byzantiska guvernören, hvilket ledde till att han utnämnde sig själv till kejsare. En av hans män valde då att revoltera och Euphemius valde då i sin tur att be Aghlabidemiren om hjälp, Sicilien erbjöd sig, genom Euphemius styre, att bli en tributbetalande provins emot att Euphemius skulle bli utnämnd till guvernör på Sicilien. Emiratet var självfallet ej sent i vändningarna, utan en elitarmé beståendes utav fler än 10 000 man uppges ha landsatts vid Mazara utgörandes utav araber, berber samt iberiska muslimer. Även om Byzantium var kraftigt försvagat på grund utav inre motstridigheter samt existensen av en mängd externa fiender så blev kampen om den strategiska ön påfallande hård. Palermo föll inte förrän 831 och det togo ytterligare tjugo år innan araberna höllo hela västra Sicilien i Fatimas hand. Syrakusa föll 878 och i og med det så kan man säga att den byzantiska tiden slutligen var över för sicilienarnas del, även om exempelvis Rometta i bergen väster om Messina var motståndskraftiga fram till 965.

Syrakusa som hade varit Europas rikaste stad och som under hela 1500 år varit högsätet på Sicilien förlorade nu sin roll som ledande siciliansk stad, det först erövrade Palermo har sedan dess övertagit den rollen och givetvis inte velat släppa den - Syrakusas befolkning blevo dessutom massakrerade. Detta är självklart tragiskt och den sicilienska befolkningen fingo genomlida många svåra krigsår med påföljande farsoter som drogo fram utarmandes befolkningen og dessas samhällen, men för många av de överlevande så sågo man nog överlag relativt positivt på att bli av med det byzantiska oket som dels var autokratiskt og ej nog med det, utan pålade den sicilianska befolkningen betungande skatter som det ej fanns något större intresse av att uppbära. När de nya härskarna suttit in sina härskarstolar en stund så sågo man att de nya härskarna faktiskt var ganska milda i sin syn på makt medelst maktutnyttjande - vissa städer var till og med i praktiken självständiga samt befriade från militär närvaro. Man kunde även jämföra det muslimska styret med omvärlden och man fann då att förtrycket var långt mycket mindre på Sicilien än till exempel i de lombardiska eller frankiska områdena. Det var även religiöst tolerant om man jämför med vad man fått genomleva under Konstantinopel. Lokala institutioner bevarades under de nya härskarna og de flesta troende kristna fick fortsättningsvis fortsätta att leva efter sina egna regler, og så vidare. Men allt var givetvis inte guld og gröna skogar med dagens mått mätt, om man gör en tidskomparation så var förtrycket hårt samt diskriminerande gentemot speciellt kristna samt judar - hur rigoröst bestämmelserna följdes är ehuru givetvis svårt att sia om, men de fleste verka tro att man inte var speciellt strikt i åtföljsamheten av dessa lagar som gällde dhimmīs,  skyddade ickemuslimska folk. Både kristna og judar var exempelvis tvungna att distinktsera sig från mängden genom att ha distinkta markeringar på sina hus samt kläder, de fick betala mer i skatt än muslimer, de fick dock utöva sin religion, men någon rigning i kyrkoklockorna gick inte för sig, precis som muslimer nu ej får nyttja sina minareter som de vill i flera länder, eller läsa i Biblen inom hörhåll för muslimer, man fick heller inte dricka vin publikt, kristna og judar skulle resa sig upp när muslimer entrade ett rum och skapa utrymme för en muslim på gatan. I Sverige tycker man ofta att en muslim skall hälsa med hand, när en kristen så önskar. Detta var hårda bud utifrån vår moderna synvinkel, men sågs som tolerant av den tidens samhällsvarelser, dessutom till sicilienarnas förnöjelse så var skatten, trots diskriminerande gradering, lägre än vad den varit under byzantiskt styre. Bland annat tack vare detta och ett överlag effektivare samt ekonomiskt smartare skattesystem, og inräknade agrikulturella, inte minst hydrauliska, kunskaper gjorde att ekonomin återigen blomstrade på Sicilien.

Palermo växte till sig samt bleve en etnisk metropol bestående utav araber, hellener, lombarder, judar, slaver, berber, perser, tartarer, svarta afrikaner, og så vidare. I Palermo fanns ett flertal sicilianska rabbier og lärda judar, det fanns även ett judiskt rättsväsende samt andra kommunala administrativa institutioner og judarna bodde främst i ett kvarter i den gamla staden, Cassaro. Enligt 900-tals geografikern Ibn Hawqal så kallades en av Cassaros nio portar Ĥārat al-Yadūd, ‘den judiska porten’, denna ledde då till det judiska kvarteret. De judiska invånarna talade främst judeoarabiska. Judiska invånare har åtfunnits i stora delar av Sicilien under den arabiska tiden och den immigration av judar som skedde kom främst från Spanien, Nordafrika og Mellanöstern, främst från Egypten, ehuru även från Palestina, Syrien samt Mesopotamien, ock också från länder som befann sig ännu längre i österled. Muslimska invandrare var i sådant antal att den grekisk-romerska kulturen istället blev en grekisk-romersk-muslimsk kultur, ej allena i urbana områden utan även ute ruralt, hvilket bland annat ortnamn samt farmnamn än idag kan vittna om. Men nöjet var inte totalt överallt, ty bråk uppstod givetvis emellan nykomna samt de som redan kunde kalla sig sicilianare, under 880-talet åtfinns till exempel uppgifter om bråk emellan en ursprunglig population samt nykomna nordafrikanska bosättare. Det verkar även som om berberna främst bosatte sig i sydväst vid Akragas, Agrigentum; som nu istället blev kallat Girgenti, og snart uppkom även en rivalitet emellan Palermo och detta område.

Den muslimska invandringen var som nämnts väldigt stor över hela ön, men mest koncentrerat till västra samt sydöstra delarna, till dessa skall även läggas en hel del konvertiter. Tyvärr så havo de flesta efterlämningar, till exempel i form av skrift og arkitektur, blivit fördärvade genom tiderna med start under nästföljande externa styre, speciellt slott samt andra byggnader raserades under de destruktiva normandiska erövringstågen. Det muslimska legala systemet gjorde exempelvis nästan inga intryck på Sicilien då man fick behålla sina egna lagar. Sicilien var under åren 900-talet fram till 1040 ett emirat under den lokala Kalbiddynastin som hade tagit makten över ön efter att Aghlabiddynastin i Tunisien blivit avsatt og efterträdarna, Fatimiderna, valde att flytta österut placerandes sin huvudstad i Egypten. Detta gjorde så att Sicilien fick en långt mer autonomisk ställning och från 960-talet så hade Kalbidfamiljen etablerat sig som härskare av ön. Det nordafrikanska samhälle som Sicilien tillhört brakade ehuru samman efter de inbördes bråken og den genomförda huvudstadsflytten till Kairo. Kalbidemiren som var rädd för uppror kom under 1030-talet fram till ett avtal med Byzantium. En byzantinsk general landsatte nära Messina med en stor arme som inkluderade flera hundra normander i ‘hjälpande’ syfte. Man kan anta att dessa normander senare återberättade samt spred sina observationer om uppenbar siciliansk rikedom med förslaget om fortsatta räder mot ön. Ehurudan som helst så intog og bibehöll den byzantiska generalen en stor del av östra Sicilien i ett antal år, innan han var tvungen att dra sig tillbaka, detta kom att bli det sista försöket från byzantiskt håll att återta den strategiskt belägna ön. Byzantierna lade däremot förmoderligen grunden till nästa externa invasion då den normandiska närvaron i den byzantiska armén antagligen ledde till att normanderna fingo upp ögonen för sikelernas ö. Normanderna utnyttjade det instabila läget og Roger, med sin bror Robert, landsatte osså sin armé nära Messina år 1060, varvid den arabiska tiden även den kom till sin ände.

Emellan åren 1060-91 beslagtogs ön och Roger I blevo greve av ön jeran 1072 - som vanligt initierades attacken av att en av de styrande familjerna bjöd in dem för att själv ta makten, en taktik som historien visat inte varit speciellt lyckosam förutom för de som äro ‘behjälpliga’. Det var påven Nicholas II som hade befullmäktigat bröderna att taga så mycket av södra Italien som de bara kunde, så länge de icke erkänno den religiösa auktoriteten i Konstantinopel. Efter erövringen av den större delen av Sicilien så återvände Robert till fastlandet för att försvara sina marker där, hvilket lämnade Roger kvar som således kom att bli greve av Sicilien ock Calabrien. Då den normandiska invasionen ej åtföljdes av någon stor invandring fortgick det arabiska livet där folket fick behålla sina marker, gårdar, slott eller vad det nu var. Man anställde även muslimer för de civila göromålen inom statsarbetet då de ju redan hade kunskaperna som krävdes för detta arbete - man var överlag inte speciellt intresserad av att rasera den befintliga statsbyggnationen varvid man lät sig inkorporeras in i den istället. Men ej allena den befintliga situationen accepterades i det stora hela, utan Roger skulle visa sig vara duktig på att dra de excellenta stråna från flertalet olika kulturer, den muslimsk-arabiska var den som bidrog med själva stacken, övriga gillingar strå som inkorporerades var romanska, grekiska-byzantiska samt nordeuropeiska. Till og med militären togo in de nya undersåtarna, utan att de behövde frångå sin tro - 1075 slöts även ett vänskapsförband med Ziridhärskaren i Tunis.

Det stora flertalet av den sicilianska befolkningen verkar ha varit nöjda med de nya styrelsemännen, kanske märktes ingen större skillnad för de flesta. Skattesystemet fortsatte att vara differentierat, men nu förbyttes det så att det var judar och araber som fick betala extra skatt, det juridiska systemet var även det fortsättningsvis uppdelat så att latinare, hellaser, judar samt sarakéer skulle dömas enligt sina egna lagar, av sina egna domare. Även om det ej verkar vara någon större skillnad, så har man lagt märke till att en hel del muslimer verkar hava emigrerat från Sicilien då många familjenamn med distinkt siciliansk knytning återfunnits runt hela Medelhavet, även judeoaraber antas ha flyttat på sig till viss del då man funnit att det skapats ett judeosicilianskt emigrantsamhälle i Egypten. Normanderna insåg vad detta innebar ekonomiskt för ön og valde härledes att efter att normanderna 1147 erövrat vissa västra delar av Byzantium fånga in alla judar, prinsar samt andra ledare som de kunde få tag på och sände dem därefter till Sicilien, ön fick så en influx av judeohellener.

Som ovan nämndes så lämnade den arabiska tiden egentligen ej så många eftermälen, men man förstår att den haft ett stort inflytande på samhällslivet då normanderna togo över de arabiska statsmannaskapstraditionerna och även till stor del nyttjade arabiska yrkesmänniskor men annars så synes detta även klart genom att de stora arabiska efterlämnelserna är det stora lingvistiska inflytande arabiskan haft, dels på en mängd ortnamn samt dels på den sicilianska tungan som således haver en mängd lånord därifrån. Arabiskan fortsatte vara statsspråket i över ett århundrade efter den normandiska erövringen, men hur länge språket bibehöll sig i det talade språket är svårt att sia om. Det speciella siculoarabiska språket som utvecklades på Sicilien var tillhörigt de afroasiatisk-semitisk-sydvästsemitisk-arabisk-västarabiska tungomålen, förutöver denna arabiska form fanns även ytterligare en, judeoarabiska eller törhända judeosiculoarabiska, troligtvis funnos även berberspråk företrätt samt givetvis existerade hebreiska åtminstone som ett liturgiskt språk. Roger påbörjade samtidigt även en latinisering genom att ta in en ny härskarklass som behärskades av nyinflyttade normander, fransmän, italienare samt lombarder som fick en bit mark mot militär tjänstgöring. Ibland tog dessa även med sig manskap från sina hemtrakter, hvilket kanske förklarar varför områden som varit arabisktalande redan vid sekelskiftet 1200 blivit romaniserade i talet. Speciellt ankommande manskap av lombarderna samt normanderna kan även då vara utgörandes för den nutida folkgruppen camminanti, om tesen har någon bäring.

Man införde det nordeuropeiska feodalsystemet på Sicilien, men en hel del områden eller egendomar hamnade helt utanför detta system och blev därmed befriade från de adliga översittarna. Roger själv skapade aldrig ett situerat hov utan styrde genom att flytta runt i en evig Rogersgade genom de olika provinserna medhavandes en mobil administration. Roger avled 1101 och styret gick härmed över till hans tredje fru, som ehuru finge lämna över det till Rogers son Roger II som 1105 blevo greve af Sicilien og som bland annat införlivade Calabrien samt Apulien i sitt rike, hvilket i vevan även ombildades till ett konungadöme med sig själv på tronen. Medelhavets Sicilien bleve genom dennes rike ett av Europas kulturellaste rike förenandes romerska, hellasiska, västeuropeiska samt muslimska traditioner i ett sammelsurium inom alla sfärer av samhället, allt från administration, krigsmakt og mer reguljär kultur - han pratade själv även både grekiska og, troligtvis, arabiska. Många av de gamla hellasiska verken översattes i Palermo från arabiska till latin och den egna produktionen av vetenskap, även koranstudier, samt skaldning, främst arabisk, var i gång även om endast lite av det har bevarats för eftervärlden. Det kom även att bli ett av dåtidens mest centraliserade riken och faderns sakral-byzantiska konungadöme blommade nu ut rejält og man framhöll att Roger II erhöll sin grekiska krona från Kristus själv. Konung Roger II underkuvade även stora delar av mellersta Nordafrika benämnandes sig härvid ‘kung av Afrika’, han hade även ambitionen att ta Konstantinopel.

Förutöver den muslimska minoriteten i Sicilien samt den stora hellasiska befolkningen så ökade nu även den romanska befolkningsandelen genom omfattande invandring. Under den nästkommande kungen, son till företrädaren, Vilhelm I, eller ‘den dålige’, så växte motståndet mot kungamakten, ja, inte ens konungen själv var speciellt intresserad av statskonsten, utan lät olika ministrar sköta ruljansen emedans han njöt av det rojala livet. Denna ideliga misskötsel tog baronerna som tillfälle för att försöka utöka sin makt, populära metoder som kunde nyttjas då som nu är etnonationalistiska sådana. Olika upplopp skedde i olika delar av regentskapets områden, exempelvis i Calabrien samt i de lombardiska bosättningsområdena på Sicilien. Ett upplopp som ledfördes utav baron Bonellus ledde bland annat till dödandet av chefsministern, tillfångatagandet av kungen själv, arabernas affärer slogs i spillror, palatsets eunuker slaktades og haremets kvinnor delades ut för vidare nyttjning, land fråntogs muslimer och bosättningar på landsbygden förstördes. På nästan hela östra Sicilien bleve det nu tomt på araber, og andra nordafrikanska etniciteter, och det var antagligen i denna veva under andra hälften av 1100-talet som de flesta arabiska intellektuella valde att bosätta sig någon annanstans än på Sicilien, i ren självbevarelsedrift. Under efterkommande normandiska ledare bibehölls konflikterna, en engelsman tog tillfället i akt att under slutet av 1160-talet påta sig ledarrollen och använde palermomobben till att tvinga Palermos kanoner att välja honom till ärkebiskop och han samt några andra engelsmän utgjorde Siciliens maktcentra i ett tjog år tillsammans med normandättlingen Vilhelm II, son till Vilhelm I, som icke vågade utmana ärkebiskopen. Även Vilhelm den andre höll sig med ett hov som var orientaliskt inspirerat og statsinstitutionerna fortsatte trots tumulterna att vara muslimskt överrepresenterade. Den västra kristendomen var på annat håll alltmer intolerant mot andra religionsformer än den av den själv erkända men i Palermo fanns moskéer ännu i bruk.

Vilhelm hade ehuru inga barn, hvilket gav stora problem med successionen som officiellt fick gå till föräldersyskonet Konstantia som dessutom var ingift med Hohenstaufiska huset. Baronerna hade först visat sitt gillande med detta, men då vissa inte ville hamna under tysk ordning så började man leta efter andra möjliga pretendenter och man fann då ett av Vilhelms illegitima syskonbarn, Tancred. Tancred valdes snabbt till kung av prelater, adelsmän samt folk och även opponenter till Tancred erkände att han var ett bra val - åtminstone så var han av lokalt ursprung. Problemen och de etniska motsättningarna fortsatte dock, hvilket ledde till att ett borgarkrig mot muslimerna loade upp anno 1189 och som slutade med ytterligare emigration till Afrika samt med att, bland annat som följd utav den kraftiga emigrationen, bonnlandskapet avfolkades. Vissa av flyktingarna återvände ehuru senare för att ta upp arbete tillsammans med Tancred, men de mentala motsättningarna klamrade sig fast, antalet som stack för gott var givetvis långt många fler än de få som kommo tillbaka till ämbetsmannalivet.

1190 kom Rikard Lejonhjärta tillsammans med kungen av Frankrike med en armé korstågare begärandes tribut. Efter Tancreds död tog hans son, Vilhelm III, över rodret för ön, men han var bara barnet og när den tyske kejsaren Henrik VI 1194 landsatte sig vid Messina så välkomnade befolkningen honom som kung och senare samma år kunde han kröna sig själv till kung av Sicilien. Makten över Sicilien låg nu långt bort från det transalpina Europa. Under Henriks tid så nonchalerades Sicilien som behandlades som en koloni där tyska generaler kunde få feodalvälden, soldater kunde inhämta tribut og riddare kunde få mark som konfiskerats. En inhemsk revolt kom i dager hvilken den tyska kejsaren besvarade hårdfört och man dödade urskiljningslöst, även uppenbart oskyldiga. Mitt i konflikten så föll ehuru turen för kejsaren som själv härmed stöp ner i graven. Friedrich II, som var son till kejsaren Henrik VI samt Konstantia av Sicilien, blev redan 1196 vid två års ålder tysk konung, året därpå avföll ju ehuru fadern och kampen om kronan utföll till barnets nackdel. Hans mor fixade ehuruväl så att han under namnet Fredrik I skolat få bliva kung av Sicilien 1198, men för att han skulle erkännas som sådan så krävde påven Innocentius III i sin tur att han skulle vara hans förmyndare samt länsherre, hvilket ju således skedde. Det blev ehuru en papal makt enbart på pappret för vad kunde de högre krafterna stå emot tyska baroners krigsmakt som snabbt intog Palermo og den lille kunglingen. Olika etnonationalistiska samt etnoreligiösa konflikter uppblossade, hvilket allena ledde till att de tyska baronerna kunde stärka sin makt.

Den nye tyske kungen Fredrik blev uppvuxen i Palermo og fick härmed den sicilianska kulturen införlivat i sinnet, släkten bebor förövrigt ett av de äldre palatsen i Palermo än till denna dag, så siciliansk är man. Kulturlivet utökades bland annat med en diktarskola och det sicilianska språket promoverades. Fredrik I bleve dessutom på nytt tysk konung år 1212 samt kröntes senare 1220 till kejsare samt återkom till Sicilien som han varit ifrån i ett dussin år. Fredriks stora intresse var samt förblev Sicilien som han utvecklade till en centralstyrd ämbetsmannastat. I görandet av detta så fick han föra en del krig inom ön, till exempel så satte han i gång ett fullskaligt sådant i de inre delarna av landet där den muslimska ledaren Ibn Abbad skapat sig ett eget rike. Härefter nedmonterade han de nya baronaten samt förstörde alla privata slott som byggts efter 1189 og återinsatte de normandska lagarna rörande feodalism. Sicilien hade nu erfått ett klart totalitärt styre där så mycket som möjligt skulle detaljstyras, såsom judarnas kläder, var prostituerade fick bo, generellt utegångsförbud efter att kvällen hade ringts in tre gånger, og så vidare. Fredrik promulgerade 1231 en ny unifierad lag som skulle gälla alla, oavsett etnisk tillhörighet, og som kallades Liber Augustalis och den skrevs således på latin. Augustales bleve också namnet på de mynt som han lät trycka i antik romersk stil. Lagen proklamerade att kejsaren hade fått sin makt från Gud själv samt att han var satt att styra utan inblandning från andra instanser. Självfallet bleve Messinaborna upprörda av att finna sin urbana självständighet förlorad og gingo i konfrontation 1232, hvilket ledde till oanat förtryck. Ur demografisk synvinkel så förde han in nya immigranter från Hellas og Lombardiet för att fylla ut områden som av olika anledningar blivit underbefolkade, han lät bygga nya byar, men utplånade andra. Han valde også att tvångsförflytta tusentals muslimer till fastlandet og placerade dem i en militärkoloni i Lucera, hvilket ligger väster om Foggia, varvid Sicilien blev en mer homogen ö, men till priset av, förutöver den mänskliga misär som följde, att viktiga ekonomiska samt agrikulturella element försvann för att aldrig någonsin komma åter. Det är intressant att påpeka att det ej var av religiösa själ som Fredrik valde att förvisa de sicilianska araberna, utan grunden låg i att de var så självständighetsivriga, hvilket förtryckaren icke ville veta av, samma förtryckare som av påvarna ibland kallades en döpt sultan. Den döpta sultanen kom senare dessutom att bli kung av Jerusalem.

Efter kungens död 1250 så hamnade ön ideligen i interna maktstridigheter där alla ville ha sin bit, påven valde till slut att sälja kronan till den engelska kungens åttaåriga son, Edmund af Lancaster, som så kunde titulera sig i tio år, men något maktövertagande skedde aldrig då man ej sågo fram emot att behöva erövra en hel ö, område efter område, befolkning efter befolkning. Frankrike hade ehuru fler resurser att ta utav för ett sådant erövringståg, 1261 så blev dessutom en fransman påve och han valde att detronisera Edmund med föranspelning att han ej betalat ‘tronpriset’ og lämnade istället över tronen till Karl I av Anjou, den franske kungens broder. Han hade föga intresse av Sicilien, men ville ändå ta tillfället i akt att bli kung såsom sin broder varvid han igångsatte erövringspolitiken 1265. Detta innebar att han var tvungen att ta ön från Manfred, en Hohenstaufare som tagit tronen 1258 och som kommit att personifiera siciliansk självständighet. Efter att han dödats og hans son gjort sina försök till försvar för den sicilianska autonomin så gick styret över till fransmännen. Fransmännen finge givetvis i sann siciliansk anda visst lokalt stöd för sina operationer, bland annat från Messina samt Syrakusa. Den franska armén visade ehuru icke sig från sin bästa sida ock plundrade stora delar av Sicilien varvid många områden ödelades, tillika vissa städer förintades helt emedans dess invånare massakrerades.

Fransk, eller italiensk, överklass kom att styra över ön samt pålade befolkningen höga skatter genom en idelig beskattning, dessutom till sicilienarnas stora förargelse så placerade man huvuddelen av statsmaskineriet utomlands, i Napoli. Missnöjet med det franska styret var relativt stort og en revolt 1282 resulterade i en massaker på fransmän, hvilket ledde till att Peter III av Aragonien kunde erövra Sicilien. Peter hade redan 1262 gift sig med Manfreds dotter Konstans, hvilket föranledde den enligt honom berättigade betroningen. Revolten skall enligt legenden ha startat genom att en grupp människor samlats på annandag påsk 1282 utanför Palermos stadsmurar då franska soldater i vanlig ordning sökte efter vapen i folkmassan, en soldat skall ehuru ej ha kunnat hålla sina händer i styr gentemot en kvinna, hvilket är gud förbjude i öns kultur. Den soldaten gick ej levande ifrån platsen, men det stannade inte där utan händelsen upprörde folkmassan och var sannolikt den utlösande faktorn till en blodig ögonblickslig revolution där flera tusen fransmän inom loppet av några timmar slaktades till döds. Om vi skall tro källorna så bröts klosterdörrar upp og munkar dödades, man dödade äldre män samt nyfödda barn, även sicilianska kvinnor som troddes vara havande med fransmän skars i frenesin upp. Sådana här utbrott är knappast okända i världshistorien där barbarismen varit vägledande för stora delar av befolkningen som handlat i ren hysteri, det franska styret haver självfallet sig självt att skylla för revolutionens uppkomst men barbarismens skuld blir som bör pålagd utförarna.

Ledande invånare i Palermo kallade direkt till ett ting och staden utropades som väntat till en självständig republik. Man uppmanade omkringliggande områden att göra sig av med det franska oket och inom några veckor så hade hela Sicilien slängt ut kolonisterna. Fem månader efter att revolten startat, och efter att han hört att Karls skepp blivit förstörda, så landsatte Peter sina män vid Trapani och några dagar därefter så proklamerades han som kung av Palermo utan att folket sade emot. Ön fick nu nya herrar från ytterligare ett nytt kulturområde, den iberiska halvön. Sicilien bleve dessutom diplomatiskt helt avskärmat från övriga Italien og påvestolen bannlyste ön i ett århundrade framåt. Den nye herren tyckte det var bäst att låta Sicilien vara ett distinkt kungadöme och tillkallade ting enligt siciliansk vilja, men var även han lite väl girig när det gäller skatteindrivningen. Dessutom så fingo spanska aristokrater markegendomar på Sicilien mot militär tjänstgöring och det blev givetvis dessa som stod kungen närmast i hierarkin. Peters lovelser att icke samma medlem av kungahuset skulle sitta på både den aragoniske såsom sicilianska tronen ledde ehuru ej till att efterträdaren valde bort endera av titlarna. Han lämnade dock över den praktiska ämbetsrollen till sin yngre bror Frederick som redan hade förts till Sicilien som barn og därmed vuxit upp till att bli sicilianare. Frederick kände sig troligen inte riktigt nöjd med denna quasiroll utan kallade till sig ett ting år 1295 som resulterade i att han själv av baronerna blev vald till kung på ett självständigt Sicilien. Detta blev startpunkten för ett långvarigt krig som inte slutade förrän 1372 då Napoli gick med på idén om ett självständigt Sicilien under namnet, ‘kungariket Trinacria’; detta självständiga kungarike skulle dock betala tribut till Napoli.

Genom dottern samt dennes äktenskap så hamnade styret utav Sicilien återigen under aragoniskt inflytande och en helt ny klass av spanska markägare gjorde inträde samt finge stort inflytande på styrelseskicket på ön - dessutom fingo baronerna stor makt att styra livet inom sina baronage. Det sicilianska parlamentet krävde att färre katalonier skulle anställas av staten och att de sicilianska lagarna skulle vara gällande, men de facto-utvecklingen bleve att den aragoniske kungen detaljstyrde allt möjligt som egentligen enbart hörde Sicilien till. Från 1412 så ingick riket i en personalunion med Aragonien. Det iberiska väldet varade framtill 1713, men det var högadlen som under tiden utvecklades till Siciliens egentliga härskare varvid släktfejder dememellan utvecklades likväl, tillika kvarstodo rivaliteten emellan städerna Palermo og Messina. Inom den statliga administrationen fanns nästan inga sicilianare överhuvudtaget under hela denna epok, dessutom degraderades riket till ett vicekungadöme. Under den första regimen skedde vissa pådrivande förändringar i positiv riktning, bland annat grundlades en hellasisk skola i Messina, samma stad fick dessutom Siciliens första universitet, men i övrigt så misskötes hela Sicilien og flera uppror existerar i annalerna.

Under andra hälften utav 1400-talet unierades även det som vi kommit att kalla Spanien, hvilket ledde till att Sicilien mer och mer behandlades som en regelrätt koloni som låg utanför moderlandet, många sicilienare såg ehuru hellre att detta skedde än att behöva styras av den egenpåkallade napolitanska storebrodern. Ett dråpslag mot Sicilien var när Spanien bestämde sig för att utvisa alla judar 1492, beslutet möttes av missnöje från Palermos medborgare som befarade ekonomisk nedgång, men genomfördes ändock. Hur många judar som konverterade och hur många som flydde det nya förtrycket äro det ingen som vet. Man vet ju heller ej hur många judar som fanns på Sicilien men man vet ehuru att de antagningsvis varo ganska många då det fanns över hela 50 olika Giudeccas på Sicilien, d.v.s. judiska områden, byar, ock kvarter. Man tror att judarna utgjorde omkring 8 procent utav den sicilianska befolkningen i sin helhet. Misstanke finnes att många övergick till att bli kryptojudar då konvertitrörelserna var stora og man tror dessutom att en ansenlig del utav de sicilianare som emigrerade till de tu Amerika i senare århundraden varit just kryptojudar. Många hade klart indikerandes namn som Siino, Rabino, med flera. Av de judar som avflyttade från Sicilien valde många att till en början bosätta sig i Calabrien men de spanska herrarna sökte upp dem där med efter femtio år, varvid många avåkte till exempelvis Rom, Venedig, Ancona, Grekland, Mellanöstern og Malta, en del av dessa plockade efternamn som Palermo eller Messina för att indikera sitt ursprung. Många judar tros haft anfädrar som bott på ön sedan de i stort antal blivit dittagna som slavar efter Jerusalems erövrelse 63 f.kr, andra hade inflyttat under tidens gång, särledes under den arabiska tiden, eller konverterat till judendomen från andra religioner, blandäktenskap var heller inget ovanligt på Sicilien. Enligt obekräftade uppgifter så skall den speciella sicilianska liturgin kvarfinnas hos några få samfälligheter, det fanns även sicilianska judekommuniteter i Saloniki samt Istanbul ända intill slutet utav 1800-talet.

Som innan påpekades så missköttes styret av Sicilien i nästan alla hänseenden, allt från att man kunde köpa sig en domarpost till att domaren i sin tur sålde frihet så att han kunde få tillbaka insatsen med god ränta, till att skatter samt titlar påhittades enkom för att man skulle kunna sälja rättigheterna till dem. Det fanns även flera laglösa områden hvilket gjorde att stora grupper av frihetliga människor existerade som försökte klara sig på egen hand, dessa grupper bestodo till viss del av grupper utgjörandes av ättlingar till tidigare genomförda invasionstrupper eller herdegrupper som kommit i konflikt med expanderande agrikulturism, tillika bönder som höllo sig undan från skattesystemet. Vissa av de här gängen hade egna flaggor, arméer samt till og med trummor, vissa gäng leddes, stöddes eller beskyddades utav baroner emedans andra var rädandes fattigmannagäng. Vissa försök att få områden att underkasta sig lagen gjordes givetvis, men bara sällan föllo de ut med tillfälligt lyckade resultat, omertà var i bruk redan då, men myndigheterna nyttjade likväl redan vid den tiden det system som senare kommit i bruk i det USAska rättssystemet, d.v.s. tjallen I så friest du. Denna politik hjälper ehuru föga i ett samhälle där det ligger en samhällskulturell heder i att bryta mot överhetens lag samtidigt som det ligger en samhällskulturell skam i att förtälja vad man vet eller har sett. Andra sätt för statsmakten att åtminstone i viss mån försöka få bukt med de fria banditgängen var att förhandla med dem.

Under slutet av 1500-talet så finge Sicilien dessutom utstå ett hårt tryck från pirater som gjorde räder mot ön för att plundra både slavar samt materiella resurser. Runt denna tid så strömmande även nya immigranter in till Sicilien, i huvudsak så var det hellaser och albaner som flytt den ottomanska ockupationen av Balkan. Väl komna till Sicilien så grundade de sina egna samhällen, det största var Piana dei Greci som befolkades utav albaner, som vissa gånger fortlevt ända till vår tid. Messina fick en långtgående autonom ställning under 1600-talet där kungens lakej ej lade sig i speciellt mycket i det lokala styret, de fattiga i staden la sig ehuru själva i politiken genom det uppror som de genomförde under 1670-talet. Rebellerna utestängde spanjorerna från staden samt sökte stöd hos Frankrike som låg i strid med Spanien och som snabbt replikerade genom att utse en guvernör av Sicilien och kriget emellan Spanien og Frankrige fördes nu på siciliansk mark, emedans sicilianarna i det stora hela förhöllo sig neutrala. Denna neutralitet var ehuru ej gällandes i Messina, staden som initierade kriget samt sökte hjälp hos fransmännen, som snart märkte att Frankrike inte var speciellt intresserade av att respektera Messinas hävdansspunna privilegier. Messinas befolkning stödde därmed Spaniens återerövring av staden, men detta tog Spanien ingen hänsyn till utan förödmjukade dem rejält genom att ruinsätta stadens stadshus, det valbara rådet upphävdes, så även universitetet og pengarna som sparades in för detta satsades istället på att bygga ett slott varifrån staden kom att styras. Ytterligare åtgärder var att man konfiskerade eldvapnen, myntverket flyttades till Palermo, rebellfamiljernas egendomar, inklusive förläningar, jurisdiktioner samt hela byar, konfiskerades ock såldes ut. Den nya hårda irrespektabla antimessinska linjen som fördes ledde bland annat till att stadens befolkning kommo att minska med mer än hälften under ett decennium.

I herrens år af 1700 dogo dogh den den sista spansk-sicilianske kungen av den habsburgiska linjen, och han testamenterade Spanien samt Sicilien till Louis XIVs sonson Filip av Anjou / FiliP V og Sicilien kom nu således ändock under ett franskt styre. Omvärlden sågo ehuru ej med blida ögon på denna utveckling utan det spanska tronföljdskriget sattes igång för att hindra samgåendet av Frankrike med Spanien, hvilket bland annat ledde till att Sicilien i viss mån kom i skottgluggen samt blev utsatt för bland annat österrikiska samt engelska krigsplaner og efterföljande bombardemang. Palermobor togo også tillfället i akt för att skapa lite självständighet i dessa för kolonialmakterna problemfyllda tider, den egna administrationen bleve ehuru ej långvarig utan myndigheterna återfinge kontrollen samt dödade upprorsmakarna.

I freden vid Utrecht år 1713 fick Frankrike behålla Spanien men inte Sicilien som istället övergick till ett savojanskt styre och kom härmed att styras från Turin som gjorde sitt bästa för att få igång det sicilianska samhället. Piemontesernas övertro på sig själva skapade ehuru missnöje då främst norditalienare valdes till alla betydelsefulla poster. Missnöjet yttrade sig bland annat i en lek som fortlevde i hundratalet år där barnen slängde stenar på en docka med namnet Vittorio Amadeo, samma namn, med tillägget II, som den turinska härskaren bar. Missnöjet hann dock ej bli tillräckligt stort för att leda till en revolt, dessutom så fingo vissa baroner jobb efter att man diskuterat de olikas svagheter i föraktfull stil, de övriga baronerna fick fortleva med sina privilegier intakta. I slutet av 1710-talet så bleve de europeiska förhållandena mer komplicerade hvilket bland annat slutade i att Vittorio ville byta bort Sicilien samt för det få exempelvis Toscana. Spanien og Österrige slogs om Sicilien på Sicilien. Österrike vann över Spanien samt erhöll därledes Sicilien, emedans Savojen fick Sardinien, en hel del av de mer administrativt kompetenta sicilienarna valde nu att flytta till Turin där deras chanser till förbrödning ansågs vara bättre.

Det österrikiska styret började dåligt i en nonchalant samt förtryckande anda, men ändrades relativt snabbt till en mer anpassad siciliansk politik även om den österrikiska administrationen hade liten förståelse för den sicilianska synen på skatter samt myndigheters intervenering. Det verkar inte som det förekom några upplopp under det österrikiska styret, ej heller var det någon siciliansk gruppering som sökte hjälp från den iberiska halvön men 1734 när Spanien gjorde en lyckad landsättning så var adelsmän från Palermo snabba att framföra att spanjorerna skulle känna sig välkomna. Inte heller österrikarna satte sig ordentligt emot spanjorerna og Sicilien kom nu under Carlos III och härmed unierades Sicilien med Napoli återigen, d.v.s. ön blev ånyo styrt från Napoli. Den italienska kulturen gjorde sig også alltmera gällande på ön som kommit att bli en blandning av spanskhet samt italienskhet med grekiska samt arabiska rötter, plus lite central- og nordeuropeiska influenser. När Don Carlos slutligen blev kung av Spanien 1759 så gav han de tvenne konungadömena Napoli og Sicilien till sin son Ferdinand som härmed blev dito IV av Napoli samt III av Sicilien.

Stor makt fortsatte ehuru att ligga hos baronerna och de var i många hänseenden i praktiken självständiga baronage og frågor som rörde liv samt död för befolkningen låg inom baronens inflytandesfär. Baronerna själva kunde ofta bete sig i princip hur som helst och komma undan eventuella rättsliga följder, med bara några få undantag. Att banditgängen fortlevde är ur bland annat dessa synvinklar ej svårt att förklara, dessutom så haver vissa av dem erhållit stöd från baroner och annat högt uppsatt folk og var ej speciellt intresserade av att rätta sig in i några externt påkallade led. Under 1700-talet florerade även rykten om att ett hemligt teckenspråk existerade på Sicilien som funnits sedan tiden för de hellasiska tyrannerna, och som haft betydelse för den sicilianska oviljan att styras av utsocknes folk. Faktum är i alla fall, även om utsträckningen är oklar, att bistatuella organisationer existerade som upptog skatt, från både bonde samt markägare, samt innehavandes utav separata rättssystem. Det bör även påpekas att det sicilianska juridiska systemet genom åren blivit extremt komplicerat som en frukt av alla olika rättssystem man varit inblandat i genom de otaliga olika styrena som Sicilien på ett eller annat sätt blivit involverat i, framskapandes en delikat fruktsallad. Detta ledde bland annat till att både folket och officiella myndigheter ibland såg positivt på att lokala myndigheter, lokala ledare, markägare og så vidare, var den viktigaste parten i implementeringen av lagstiftningen, som ibland även stiftats av denne part själv.

1798 så invaderade napoleonska styrkor Malta som var nominellt knutet till Sicilien, men den maltesiska befolkningen som inte gillade det hårda franska styret kunde med hjälp av brittiska samt napolitanska styrkor bryta sig loss från Frankrike samt istället låtas ingå i Storbritannien från år 1800 och har härmed försvunnit från siciliansk maktsfär. De napoleonska styrkorna invaderade även Napoli 1798 og Ferdinand fingo fly till Palermo, hvilket sicilianarna sågo som positivt. Ferdinands intresse var dock knappast riktat åt Siciliens håll, utan snarare fokuserat kring hur han skulle kunna återta makten i sitt rike. Han lovade ehuru att även efter han stuckit tillbaka till Napoli så skulle Palermo inneha ett kungligt prinshov, detta löfte struntade han ehuru i efter att han kommit överens med Napoleon om repartiering. 1806 när nya krig uppkommit og den kungliga familjen fann sig tvungna att återigen fly till Palermo bleve, som väntat, mottagandet ej lika gott. Denna gången var Napoleon mer direkt inställt på att også inta Sicilien och då Ferdinand inte hade någon speciellt kraftig armé eller flotta så fick han bjuda in britterna som understöd. Det han kanske inte visste var att de brittiska styrkorna ändock hade planerat att inta Sicilien, vare sig Ferdinand bett om det eller ej. Efter olika interna politiska händelser så stärktes engelsmännens politiska inflytande på ön och Sicilien utvecklade en ny konstitution som bland annat stärkte landets självständiga ställning samt förbjöd kungen att lämna landet utan parlamentets medgivande. 1815 så begav sig dock kungen ändå till fastlandet utan parlamentets medgivande och 1816 så försvann även det separata sicilianska kungariket då riket genom tvång unierades med det napolitanska ditot blivandes ‘Konungadömet för de Bägge Sicilierna’, i samklang med detta så bytte Ferdinand den III-IV namn till Ferdinand I. Sicilien skulle nu istället för att behandlas separat integreras med fastlandet, hvilket bland annat betydde att Siciliens flagga utraderades, pressfriheten försvann, likväl det sicilianska parlamentet samt den sicilianska lagstiftningen og de sicilianska institutionerna till fördel för de napolitanska som var av napoleonisk härkomst. Överlag så skedde en centralisering av styret. Flera städer såg förvisso positivt på denna utveckling, men det är ej speciellt svårt att förstå att Palermo ej var en av dessa, men även till andra städer spred sig så småningom missnöjet med det napolitinska styret som missgynnade den sicilianska ekonomin. 1820 var det åter dags för en revolution med separatistiska förtecken, men dess genomslag var främst centrerat till Palermo. Juntan i Palermo sände diplomater till Napoli med krav om autonomi men de arresterades och Napolis svar var att underkuva separatisterna med militär makt. Juntaledaren som valde att försöka få ett stopp på konflikten med fredliga medel fann att stöd för detta ej åtfanns i varken hans egna led eller hos centralmakten og Palermo fick utstå ett bombardemang innan den napolitanska armén återtagit staden. 1821 så intog österrikare Napoli med syfte att återinsätta det absolutistiska styret lett av Ferdinand, Sicilien blev i samband med detta bas för tiotusentals österrikiska soldater som tärde på det sicilianska samhället samt dess ekonomi.

Under hela den här tiden så fortlevde även de laglösa gängen, britterna berättar exempelvis om hemliga brödraskap som sätter heder samt mod högt, emedans de ej haver någon respekt för lag eller individers fysiska integritet. Berättelser finns återigen om att baroner ibland gömmer sådana band eller att de till og med härför dem, andra gäng verkar ha varit bönder som skyddat sig mot baroner, og så vidare. Dessa sociala strukturer var som innan nämnts ofta socialt og kulturellt accepterade av samhällena ifråga samt var i många spörsmål de enda fungerande institutionerna som existerade. Man bör ju även påpeka att det inte just är vinst som varit pådrivande för dessas handlingar, utan snarare heder, makt, frihet, självbevarelse, samt andra mer sublima företeelser som varit vägledande.

Missnöjet med det bourbonska styret från Neapel var ej inexistent utan en revolt skedde før exempel 1837, men den avstannades på grund utav en koleraepidemi som krävde offer i tusental spridandes panik, sjukdomen var framtills dess okänd i området. Många, inklusive ärkebiskopen i Palermo samt universitetsprofessorer, misstänkte att giftspridningen var planerad og utförd av myndigheterna - konspirationsteorier äro inget nytt under solen. I Catania hissades den gula flaggan som stod för siciliansk självständighet samt ett revolutionärt råd skapades, men efter några dagar så ebbade hela revolutionen ut och blev kontrarevolutionär. 1848 så var det dock dags igen med start i Palermo, men den revolutionen spred sig istället som en löpeld genom det torra brandvänliga sicilianska gräset. De främsta målen kom att bli stadshus samt poliser som dödades en masse, men även en hel del andra saker og andra människor kom att stå i vägen för pöblens exploderande massa, som många gånger samlades i olika gäng eller militier. Det samlade intrycket är att ingen speciell politisk ståndpunkt låg bakom upproret eller upproren, utan att det snarare rörde sig om ett ytterst spontant samt snabbspritt allmänt uppror mot myndigheterna överlag. Det politiska förhållningssättet som ehuruväl kom att komma i ledarposition var liberalt og antinapolitanskt. Napoli kände sig tvingade att till slut erbjuda Sicilien lokalt självbestämmande emot att de erkände den bourbonska suveräniteten - det sicilianska revolutionsrådet tillsammans med det återskapade parlamentet krävde ehuru full självständighet och separering från Napoli, ock så skedde. Den fria perioden blev en rörig epok i Siciliens historia og de fick ingen reell chans att bygga upp något hållbart styre eftersom fraktioniseringen var allt för stor.

Efter bara några månader anföll en napolitansk styrka Messina som intogs och härefter lämnade Napoli samma erbjudande som innan, hvilket ledde till samma svar från sicilianarna som ju säkert även misstänkte att Napoli skulle bryta löftena så fort avtalet kommit i napolitansk hamn. Napoli ville ehuru ej så lättvindigt lämna ön, utan under 1849 så togs ön tillbaka bit efter bit. Nationens parlament fick stänga igen, men viss grad av lokal självständighet tilläts i kyrkliga, rättsliga, finansiella samt polisiära spörsmål, men det napolitanska styret som man nu åter undertvingades var knappast ett styre av den mer upplysta sorten utan snarare ett relativt despotiskt sådant, hvilket självklart är en av anledningarna till att självständighetstankarna kunde fortsätta att leva ett gott liv på Sicilien samt hos sicilienare runt omkring i Europa.

Känslan av italienskhet har aldrig varit speciellt stor på Sicilien, men ändock så menade Mazzini att man skulle starta ett sicilienskt uppror och sedan nyttja detta för att uniera hela Italien, denna idé tog sedemera Garibaldi efter. Man förstod att Sicilien var idealplatsen för att föda en revolution där stora delar av folket är missnöjt med Napolis styre, existensen av arga bondeskaror medels traditionen av milisgrupperingar, det man ehuru ej togo hänsyn till i idéskapandet var att Sicilien lika lite som det ville tillhöra Napoli, ville tillhöra ett ännu mera från Sicilien avskiljt Italien. En viss del av intelligentian, främst i exil, valde dock att propagera aktivt för den nya idén. 1860 så startades ett uppror i Palermo som snabbt stoppades av polisen, men inom några timmar så hade de flesta militära posteringarna runt staden attackerats; inte långt senare så spred sig revolutionsandan, främst hos fattiga bönder, ut på landet og banditgängens frosstid kunde åter blomma ut till fullo. Upproret hann pågå i hela fem veckor innan Garibaldi tog tillfället i akt att genomföra sina sluga planer på att uniera den italienska halvön med hjälp av ön som alltid legat utanför, nere vid foten, utifrån italienska synvinklar sett. Han landsatte lite över tusen soldater vid Marsala i den västligaste delen av landet. Han proklamerade att han var diktator samt härskare i ställe för Vittorio Emanuele II, kung av Piemonte. Lokalbefolkningen vid landsättningsområdet blev skrämda, men efter att Garibaldi framfört idén om ett bondkrig och utlovat mark till alla fattiga samt de som tog upp vapen i kampen mot Napoli og dess styrkor samt institutioner, så ändrades mångas uppfattning tvärt och gerillakriget kunde börja. Efter att de napolitinska styrkorna tagit sitt pick ock pack et stuckit så hade Garibaldi endast ett litet intresse av Sicilien, då han istället blickade mot Neapel samt Rom för att fortsätta sin kamp om ett enat Italien. Han försökte ehuru härska som diktator i fem månader, men det gick ej så bra om man ser till banditgängens fortlevnad och behärskning av landet eller till olika städers militära kamp mot varandra, samt viktigast av allt måhänt, briganters kamp mot den nya staten Italien. Garibaldi som till en början vägrade lämna över styret till Piemonte introducerade piemontesiska lagar samt institutioner, det piemontesiska myntväsendet, decimalsystemet samt flaggan. Inte ens det ärovördiga gamla sicilianska parlamentet återstipulerades, utan istället menade Garibaldi att det helt annorlunda piemontesiska parlamentariska systemet skulle exporteras till Sicilien. Det stod nu klart för de fleste sicilianare att Sicilien inte alls skulle få något självbestämmande utan att man blivit en fullbordad koloni, där kolonisatören inte alls tillfrågar befolkningen om råd och där tillika kolonisatören ser det inkorporerades områdets system som underordnat i jämförelse med kolonisatörens eget. Många sicilienare hoppades att Garibaldi skulle ge över makten till Piemonte där Cavour ju var premiärminister, inte för att man snabbare ville integreras med den norditalienska staten utan för att Cavour, liberal som han var, tidigare lovat sicilianarna lokalt självbestämmande. Missnöjet växte givetvis än mer när Garibaldi initierade ‘Diktatordömet av de Bägge Sicilierna’, hvilket inte sågs som någon större skillnad från det döme man precis lämnat bakom sig.

För att få perspektiv på händelserna så kan det vara väl att bemärka att ytterst få sicilianare visste var Italien stod för, många trodde i flera år att ordet Italia var namnet på kung Emanuele II:s fru. I oktober 1860 genomfördes, av Garibaldi, en folkomröstning på Sicilien angående skapandet av en unierad italiensk stat ledd av kung Emanuele II, i sovjetisk anda så svarade 99,5 % för en sådan skapelse. Sicilien överfördes sedan till piemontiskt styre og Cavour glömde snabbt av sina tidigare liberala lovelser samt menade att Syditalien nog behövde norditalienska influenser för att klara den administriella livhanken. Norditalienska byråkrater som kommo ner för att styra kolonin fann ett helt annat land og den kulturella chocken var total samt kommuniceringen minimal – till följd utav bristande språkförståelse då man talar helt olika språk. De norditalienska herrerna såg snabbt ännu mera ner på de syditalienska undersåtarna samt menade i sann kolonial anda att sicilianarna nog skulle vara överlyckliga av att de blivit införda i ett upplyst rike. Sicilianare, stolta som de äro, märkte att det knappast var någon skillnad på ett napolitanskt eller ett piemontiskt styre, förutom att Napoli faktiskt gav Sicilien relativt stor autonomi, och vände sin avsky mot nord samt den italienska enhetsidén. Årsdagen av revolutionen firades således med nya uppror i flertalet städer, vissa ville ha tillbaka det bourbonska styret emedans andra endast kände för att få ut lite aggressioner. Hursomhelst så växte återigen militierna till sig og under tio år låg ön i borgarkrig, eller snarare ett ofantligt gängkrig som får Chicagos tidigare problem att blekna till försvinnande. Det är från denna tid det som vi kommit att kalla mafia / maffia anses härkomma, även om en vidare studie av Siciliens historia lätt kan förtälja att dess historiska samt traditionella förekomst har långt många fler århundraden på nacken. Det är ehuruväl sant att idéerna om ett väldigt organiserat mafiosigt system för tiden, samt tidigare, ter sig väl överdrivna. De norditalienska herrarna gjorde vad de kunde för att få Sicilien att rätta in sig i de piemontesiska leden vad gäller lag og ordning, hvilket i klartext betydde att befolkningen fick genomleva ett hårt förtryck, hvilket givetvis endast ledde till att en än mer hatfull situation framkom, det i sin tur ledde till än mer antimyndig verksamhet och den så kallade mafian fick givetvis mer og mer makt i det reella samhället, kommandes att infiltrera även myndigheterna. Sicilianarna vunno mot kolonialmakten.

Det italienska parlamentet utsåg general Govone för att fixa till problemet Sicilien samt gav honom fullmakt till bland annat militärdomstolar og ögonblickliga avrättningar. Hans framfart var väldigt hård och det sicilianska hatet mot Italien växte sig ännu starkare, vissa önskade att andra statsmakter skulle intervenera i vanstyret som försegick på ön. 1866 så var det dags igen för ett uppror i Palermo, men Italien kunde efter en vecka med hjälp av 40 000 soldater återbringa staden till sitt domvärjo. I slutet av 1800-talet kom nya uppror upp i dager og några bönder valde till og med en ny kung, året efter detta varde nya uppror, og så vidare. Det revolutionärsbenägna Sicilien var även ett lätt offer för den socialistiska idén som snabbt fick fotfäste samt spred sig som koleraepidemin tidigare gjort. Revolten som följde förintades återigen av den italienska armén og ledandes politiker klargjorde att Sicilien var för orientaliskt för att kunna styras på annat sätt än genom våld. Även om dessa tankar figurerade så gjorde man ett försök om lite lokal självständighet - efter att man påtvingat landet olika reformer - men då experimentet snarare var anpassat till norditalienska förhållanden så blevo resultatet av negativ karaktär innan det ens kommit igång. Den socialistiska åkomman gick sedan snabbt över och inte heller den besläktade fascistiska ideologin fick något starkare fotfäste förrän Mussolini tog makten, och det är inte för inte som Sicilien kommit att kallas den minst fascistiska regionen i Italien. Det sicilianska hatet mot staten minskade heller ej under fascisttiden, då staten icke betedde sig speciellt exemplariskt eller rättsstatsmässigt i sin misslyckade jakt på mafian, dessutom så missgynnades det sicilianska samhället och ekonomin ständigt av den fascistiska staten, hvilket givetvis knappast bättrade på anseendet utav den italienska staten.

Under kriget fortsatte man att se snett på Sicilien og 1941 beordrade man att alla sicilianskfödda officerare skulle förflyttas till fastlandet då man inte ansåg att deras lojalitet var säkrad, detta kan tyda på att varken den italienska staten, eller kanske sicilienarna, ansågo att Sicilien i egentlig mening var tillhörigt Italien. Ock, mycket riktigt, när de allierade intog ön så gick det i princip nästan helt utan problem utifrån det sicilianska folklagret och snart efter den allierade erövringen började de separatistiska tankarna att pyra og en planering om folkomröstning kom till vida. De allierade valde ehuru att gå emot denna folkliga samt dominerande strömning om siciliansk självständighet och gav Italien åter makten över ön 1944, detta ledde till att en hemlig armé skapades ock ett inbördeskrig igångsattes. Två år senare så gav Italien Sicilien visst självbestämmande, främst över jordbruk, gruvbruk samt industri, kommunikationer, med mera, hvilket tillfredsställde en hel del separatister, till detta skall läggas att den italienska staten slutat missgynna Sicilien ekonomiskt såsom man gjorde under den fascistiska tiden. Sicilien har ehuru dessvärre sedan dess politiskt tillhört Italien, även om Sicilien både socialt, kulturellt og språkligt kvarblivit vid sin sicilianska tradition og självfallet figurerar olika frihetssträvande rörelser fortfarande, varav vissa är relativt starka. Vissa rörelser vill bryta loss Sicilien helt från den italienska halvön, emedans andra vill återskapa ‘de båð Sicilierne’, då de anser att de åtminstone har större tillhörighet till ett syditalienskt kulturområde än ett italienskt, ej sällan är dessa sistnämna tankar komna från Napoli. Inte helt olikt vissa separatistiska tankar i nord.


Sicilianskan

På Sicilien talas givetvis sicilianska, eller då sicilianu, av de flesta av öns innevånare, samt en stor del utav de italienska emigrantsamhällena runt omkring på jorden är egentligen siciliansktalandes. Räknar man in calabriska, vissa mindre delar utav Campanien samt apuliskan så når man omkring 10 miljoner talare idag, varav 5 miljoner på Sicilien. Sicilianskan har erhållit en del franska samt arabiska influenser og karaktäriseras esomoftast som ett väldigt distinkt språk åtskiljt från standarditalienskan, men ändock tillhörande samma romanska undergrupp som de övriga syditalienska språken, samt toskanskan i en grupp som esomoftast benämnes italoromansk. De syditalienska språken inom den italoromanska grupperingen avskiljer relativt stort från standarditalienskan och är absolut ej att beteckna som samma språk, inte ens Dante gjorde så.

Språket uppdelas bland annat på följande varianter: västsicilianska innehållandes bland andra palermosiskan, östsicilianska innehavandes bland andra messinamålet, eoliska på just de Eoliska / Lipariska öarna, centralsicilianska samt sydöstsicilianska. Västsicilianskan är den mest konservativa av de olika språkområdena, just vokalljuden inom hela det sicilianska språkspektrat anses vara arkaiska gentemot övriga syditalienska språk. Även konsonantsystemet är udda för att vara romanska språk då man har retroflexa konsonanter, eller cerebrala konsonanter, i tungomålet.

Detta var även detta italoromanska språk som konkurrerade mest med florentinskan om stämplen som standarditalienska - och det behöver väl inte sägas att det var den senare som vann och den första, med alla andra, som blev orättfärdigt degraderade till dialekter. Denna konkurrens kunde mest bestå genom palermosiskan som framkom genom Fredrik II:s hov og diktarskola, la scola siciliana, i Palermo under det tidiga 1200-talet - flertalet olika sicilianska akademier har sedan uppkommit som arbetat med det sicilianska språket som grund, det var även det politiska språket i åtminstone viss grad. Detta sicilianska högspråk kallas siciliano illustre. Dante själv skriver att all poesi som skrivs av italienare kallas siciliansk samt att språket den skrivs på benämns sicilianum vulgare - sicilianska var mycket nära att erövra posten om det inte hade varit för Dante själv. Standarditalienskan har ehuruväl ej utraderat sicilianskan från ön där den består i god vigör, men någon officiell status har den tyvärr inte erhållit varken i dåtid eller nutid, under Regno di Sicilia så var det till exempel toskanskan, spanska samt latin som var officiella språk, kyrkan har ehuru ibland nyttjat språket genom sin policy att tala i folkets tungor. Varken Italien eller Sicilien självt har ännu erkänt språket, fastän hemön inte gjort detta har regionsparlamentet tagit beslut om att utöka sicilianskans roll i skolsystemet, något som dessvärre ej särledes skett. EU har ehuru erkänt språket som ett minoritetsspråk, och det finns även några städer som officiellt erkänt sicilianskan, majoritetsspråket på Sicilien, det är ehuru nästintill enbart vissa poeter og musikanter som ömsom faktiskt skriver på språket.

Sicilianskan har genom tiderna tagit emot en hel del influenser från vitt skilda håll, från grekiska, arabiska till normandiska og albanska - men givetvis även från andra romanska språk, till exempel galloromanska samt iberoromanska och under senare år har en italianisering / toskanisering skett, då man för en centralistisk språkpolitik som varit igång sedan fascismens igångsättning. Franskans, men ännu mer provençalskans, stora inflytande på språket haver fått vissa att tvivla på sicilianskans italoromanska hemmahörighet og pekar på att de numer istället är en kreolisering av allsom mediterranska språk, passande nog geografiskt som det är. Just gällande fornprovençalskan så är det särledes märkbart i Dan Fratello där man än idag hör influenserna, skedda för tusen år sedan.

Sicilianskan skiljer sig ganska mycket från standarditalienskan och är givetvis ett helt eget språk, men ack noterbart i samma romanska undergruppering. Det går egentligen att ta hur många exempel som helst, men för att ta åtminstone något så kan man nämna att standarditalienskans ‘fra un anno mi sposo’ blir översatt n‘atr‘annu mi maritu, men även mindre skillnader finns givetvis likväl, rroba för ‘roba’ eller veru è för ‘é vero’.

Orden io ‘jag’ kan exempelvis heta något utav alternativen déu, ía, íu, íw, , yía, yíw, eller g~g~éw, emedans loro, ‘dem’, istället har att välja emellan ðéddi, íddi, killi eller kwóy.


Judeosicilianska

Även Sicilien fick ett judeosicilianskt tungomål där den judiska härkomsten låg i den yevaniska traditionen, d.v.s. den byzantiska judendomen som fått stora influenser från det yahudiska ditot, d.v.s. judeoarabiskan.Väldigt lite är känt om de judar som fanns på Sicilien före arabernas ankomst under 800-talet, men man tror generellt sett att de första kontinuerligt boende judarna kom till Sicilien under det första århundradet. Det annars första mer reella beviset är en gravstensinskription från 383 som har första raden på hebreiska innan den fortsätter på latin. De bevis som kan framvaskas under påföljande århundraden, samt som klassificerats varande judiska, är alla skrivna på hellasiska.

Judar utgjorde tidigare en stor del utav befolkningen både under de hellenistiska samt arabistiska perioderna men det spanska styret tog knäcken av populationen som då måhända uppgick till hela 8 % av den sicilianska befolkningen, där de efter utvisningskraven finge välja emellan att fly, eller gå i lönndom som kryptojudar, varav många numera finnes kvar i bland annat Amerika. Deras hävdansvunna språk överlevde ej historiens gång, men den speciella sicilianska liturgin lever kanske kvar på något eller några få ställen.


Sicilianska romer - Camminanti

Angående romska element så har de sicilianska romerna i sin helhet tidigt assimilerats in i den till viss del liknande kulturbasen som funnits hvilket underlättat mixning utav befolkningarna, de idag existenta romer som finns på Sicilien, förutom sentida invandringsvågor, är som oftast calabriska romer. Det finns ehuru ytterligare en tattarliknande befolkning som lever ett zigenarliknande nomadiserande liv men som absolut inte kallar sig romer och talar heller inte något romanispråk utan ett eget sicilianskt sådant, vissa jämför det med baccàgghiu, vissa kallar det även så, hvilket i sig verkar vara en lingvistisk utväxt från ett palermoliknande språk, de bor nu även i Rom, Milano och Napoli, och kallar sig själva för camminanti. U baccàgghiu säges även ibland vara ett hemligt maffiaspråk.

Camminantiernas sicilianska huvudsakliga bosättningsområde är omkring Noto men även utspritt över hela Sirakusaregionen, fastän de ej ens själva kallar sig romer så har de mer sociala kontakter, inklusive stundom äktasbildning, med sinti og romagrupper än vad andra grupper tillåts hava med dessa etnogrupperingar. En sak som klart går emot den ändå förekommande tesen att de härstammar från de tidigt assimilerade sicilianska romerna och istället antyder deras icke-romska skepnad är deras fysiska utseende som inte alls passar in på de något mörkare romska förhållanden, eller för den delen, mörkare sicilianska utseende, då de till viss del har större ljusaktiga element i sig än någon annan etnicitet på Sicilien eller södra Italien, hvilket får de fleste att tro att de härstammar i högre grad än andra från de normander som tidigare ockuperade ön, men att de efter härskartiden genomgått en kulturell degenerering eller frilevning.

De uppges oklart vara i antalet av omkring 30 000 och är resande utöver hela Italien, men boendes i främst Noto, i södraste Sicilien.














~

Läs mer om detta i boken Europas tungomål.

Nessun commento:

Posta un commento