Siciliens historia är full med
externa influenser ock externa härskare - sicilianarna själva hava ehuru nästan
alltid på något sätt visat sitt missnöje, inte med de externa influenserna, men
likväl med de externa härskarna som förbytts huller om buller genom historien,
hvilket kanske är att vänta om en ö har den geografiska postering som ju
Sicilien behar. Detta har lett till att externa härskare kommit till Sicilien
från i princip alla väderstreck, förutom från alla sidledes maktkamper havandes
de även fått tampas med mer kraftfulla makter som kommit nere ifrån marken samt
uppe från himlen.
Siciliens forntida folk - Sikelerna kai Sikanerna
Sikelerna,
latin siculi,
grekiska Σικελοί, var ett utav de folk som enligt antika
författare talade ett till latinet närstående tungomål och som bebodde östra
Siciliens inland, samt delar av Syditalien - de skall även ha utvandrat från
Syditalien under sen bronsålder. Enligt vissa uppgifter skall de till og med
bebott områden norr om Rom innan de blivit nedjagade av umbriska samt sabinska
stammar. Enligt en kontroversiell teori så skall det vara sikeliska og ej
faliskiska som står närmast latinet, men teorin är kontroversiell av den anledningen
att den inte haver så mycket material att bygga på. Tre inskriptioner, en från Adrano, vid Etna, en från Centuripa
som ligger sydväst om Adrano samt en från byn Sciri Sottano som ligger 3 mil
från Caltagirone, plus några
glosor som finnes bevarat på språket och detta är på tok för lite för att
trovärdigt kunna utlysa detta språk som mest närstående latinet, inte ens dess
italiska eller heller indoeuropeiska tillhörighet anses av vissa vara fastlagd,
även om de allra flesta ser språket som klart indoeuropeiskt. Den enda längre
inskription som hittats är den nedanstående som inskripterats på en vas som
hittats i Centuripa och kallas därför Centuripa vase varandes från
500-talet f.kr.:
nunustentimhmarustainamhemitomestiduromnaneposduromhemitomestivelhomnedemponitantomeredesvinobrtome
Sicilien har
en från Fastlandsitalien avskild historia. Det finns givetvis en del teorier
kring Siciliens tidiga historia, men en av dessa påtalar att ett folk anlände
3000 f.kr., ehuru ej från fastlandet, hvilket man skulle kunna tro, utan från
västra Anatolien eller öarna där utanför. De förde med sig en kultur som var
kunnig i hanteringen av brons, guld, silver samt bly, de hade osså en
stadskultur samt hvaro givetvis kunniga i att bygga båtar för det öppna havet
samt för längre distanser - hvilkens kunnighet de således nyttjade i
migrationen från Anatolien till Sicilien. Med dessa båtar kunde de föra handel
med avlägsna platser såsom dagens Frankrike et Spanien. Det bör även i
sammanhanget påtalas att under Ramses III så nedtecknades namnet på ett sjöfolk
som oftast benämndes shekelesh, på ugaritiska finnes även ett folk med
namnet shikila - båda dessa ligger nära namnet sikeler, men det betyder
givetvis icke att sikelerna kommo från östra Medelhavet, utan de kan ju lika
gärna slutit upp i den folkblandning som utgjorde det som kommo att kallas
sjöfolken, hvilka lämnat ett vakuum i historien ifråga om vår kunskap om detta
fenomen. Denna difusa sikelska narration stämmer givetvis överens med mången
annan etnohistoriska ursprungsberättelser både runtomkring såsom i det som idag
utgör Italien.
Sicilien var
uppdelat utefter en hel del olika arkeologiska kulturer och en som har blivit
speciellt känd för eftervärlden är castellucciokulturen som döpts efter
byn där man grävde upp fynden efter kulturen. Där haver man funnit hundratals
gravgårdar med fresker, hvilka hava stora likheter med befintligheter i östra
Medelhavet, till exempel den minoiska kulturen på Kreta, men även med målningar
hittade vid templet Tarxien på det söderliggande Malta. Dessa fynd kan givetvis
anspela på vissa långtgående kontakter emellan denna ö samt andra områden i
Medelhavet, även andra arkeologiska fynd stödjer en sådan kontakt, men även
långtgående samhörigheter med just det Egeiska området har kunnat framvaskats.
Under 1400-1200-talen f.kr. så hade mykenerna ett stort inflytande i hela
regionen, i hela Medelhavet var de den hegemoniska makten, och det kan alltså
vara så att Sicilen hade långtående kontakter med dessas minoiska föregångare,
bland annat så skall kung Minos själv ha dött på Sicilien, men detta är ehuru
ej tillförlitligt bekräftat - att mykenerna hade kontakter med ön är dock det.
Men efter tolvhundratalet f.kr. så skedde en kulturell nedgång, bland annat med
anledning utav mykenernas och Trojas fall, och en mörk period på omkring 500 år
bleve rådande på Sicilien. När hellenerna kommo till området vid 700-talet
f.kr. så fanns det enligt dem själva två stammar på ön, sikelerna, hvilka äro
de som fått giva sitt namn åt ön, samt sikanerna, Σικανοί.
Sikanerna
skullo hava varit den ursprungliga befolkningen på ön emedan sikelerna skulu
hava invandrat från Italien, eller österifrån, som innan nämnts; sikelerna
skulle vid deras ankomst vid 1000-talet f.kr. dessutom ha jagat iväg sikenerna
genom krigsföring framtills floden Salso som fick bilda gräns - allt enligt
helleniska historieförfattare. Även sikanerna kanske på något sätt har någon
knytning österut, för ty i Syrien har man hittat en statyett som är dedikerad
till Adad, en herre från Sikan eller Sikanou, liknande namn finnes
spridda i material från östra Medelhavsområdet. Man skall ehuru ej stirra sig
blind på det östra Medelhavsområdet hvilket många gör, utan liknande namn finns
även i västra delen. På den iberiska halvön åtfanns en stad med namnet Σικάνη samt en flod med namnet Σικανός. Utifrån olika namns förekomst så kan man
alltså inte framhäva någon ursprungsplats för folket, förutom att konstantera
att de var sicilianare, de andra förekomsterna får tills vidare förklaras på
andra sätt. Till dessa toponymer skall även läggas att osså ett galliskt folk
med namnet sequani åtfinnes. Allt detta pekar givetvis på att ordet är
nedärvt och att folken samt platserna inte är ihopförbara direkt, utan
säkerligen är en hydronym (cf.
Seine) av något slag, kanske
från ett indoeuropeiskt *sik-.
Om sikelerna
var invandrare eller autoktona som sikenerna spelar då mindre roll i logikens
spel, då ju båda lösningarna ter sig naturliga. En änn klarare teori angående
just de sicilianska folken är att det egentligen äro frågan om samma folk med
samma namn, dock när den hellasiska koloniseringen toges vid på Sicilien så kan
det olika uttalet hos de olika hellasiska folken gett de tvänne olika namnen
med en dorisk kolonisering i på västra Sicilien, sikanernas områden, emedan
jonerna kom till östra delen utav ön, sikelernas hemområde.
När de
hellenska kolonialisterna anlände så stötte de på sikelerna och det bleve en
frändlig situation i förhållande med kolonialisterna från det joniska Chalkis,
emedans dorernas ankomning ledde till dispyter. Med anledning utav detta samt
de allt större helleniska influenserna så förflyttades den sikeliska
kultursfären bort från de viktigaste hamnarna samt kuststäderna. Längre inåt
landet levde man mer sida vid sida och i exempelvis staden Morgantina var
beblandningen så markant att historiker än idag bråkar huruvida det var en
grekisk polis eller en sikelisk stad. Hursom, i mitten av femhundratalet före
kristen tideräkning så skapade den helleniserade sikelska ledaren Ducetius en
samlad sikelisk statsformation i opposition till det grekiska Syrakusa, efter
några år av självständighet så förlorade man ehuru gentemot hellenerna år 450
f.kr. Helleniseringen fortskred obehindrat.
Elymerna
Det fanns
også ett tredje folk på ön, elymerna, Έλυμοι, men om dessa äro ej alltför mycket i våran
kännedom, men man tror sig ehuru veta att elymiskan antagningsvis är ett
indoeuropeiskt tungomål, och, enhvar menar då givetvis även att språket
dessutom är av anatolisk börd. Redan de gamla grekerna menade att de var av
trojanskt ursprung, närmare bestämt flyktingar från Troja när akajerna
destruerade staden, hvilket inte höjer ögonbryna, särledes. Vissa menar att det
finnes arkeologiska bevis som styrker en anatolisk härkomst, ehuru ej
nödvändigtvis talandes de anatoliska tungomålen utan måhänt ett
icke-indoeuropeiskt tungomål, törhända av mun från de beryktade sjöfolken.
Arkeologiskt går elymerna ej att urskilja från sikanerna framtills omkring
500-talet f.kr., men härefter har de kvickt anammat grekisk kultur samt
ävenledes det grekiska alfabetet för att skriva sitt eget språk, ack ännu
obegripligt för oss. Endast en handfull elymiska texter har kommit i dager samt
omkring 170 fragmentariska keramikdelar med grekisk skrift. Alla dessa äro
väldigt korta samt fragmentariska og det läre behövas nya fynd innan
forskningen kring språkets varande tar några vidare steg framåt.
Elymerna vidhöll
vidare befrändiga kontakter med karthagerna men kommo i ständliga konflikter
med de nykoloniala hellenerna. Karthagerna hjälpte elymerna att stävja
hellenerna men elymerna gick sedan i allians med Rom vid det första puniska
kriget. Elymerna fick skattebefrielse, antagningsvis med anledning utav deras
trojanska härkomst, og assimilerades snabbt in i en generell siciliansk befolkning.
Fortsatt
siciliansk historia
Siciliens
historiebild börjar som märkes som många andra områden i denna region med de
grekiska legender som berättar om ön och vi ska kanske inte lägga allt för stor
vikt vid den vad gäller historisk korrekthet. En sådan intressant historia rör
Daedalus som rymde från Kreta och därefter anlände till de västra delarna utav
Sicilien där han sedemera blev hedrad av konung Kokalos som var kung över
sikanerna. Den kretanska kungen ville ehuru få tillbaka Daedalus, som var en
uppskattad uppfinnare, och landsatte i sådant syfte en trupp på Siciliens
sydvästkust. Kokalos förstod givetvis vad som var i görningen och beslutade sig
för att komma till Daedalus räddning genom att bedragsfullt bjuda in den
kretanske kungen till fest, men dränkte honom istället sedan försmädfullt under
ett bad. De kretanska styrkorna begrov sin före detta härskare samt valde
härefter att slå sig ner i området för sitt fortsatta leverne.
Huruvida
berättelsen har någon sanning i sig har varit omdebatterat under en lång tid,
men att sicilianarna inte gärna släppte in främmande makter fingo även Knossos
erfara som flere gånger försökte, men misslyckades, i företaget att skapa
kolonier på Sicilien. Bara några få feniciska bosättningar kommo till på västra
Sicilien plus den stad som numera är provinshuvudstad, d.v.s. Panormus.
Den hellasiska bosättningen kom ehuruväl igång under andra delen av 800-talet
f.kr. i östra delen utav ön. Många av dessa kolonier expanderade relativt
snabbt, men på andra ställen så bodde hellaserna sida vid sida med
ursprungsbefolkningen som bara graduellt assimilerades eller trycktes bort av
det hellasiska trycket, detta tryck inkluderade inte enbart fredlig samvaro
utan även sådant som förslavning samt snar utrotning. Den hellenisering som
änskönt skedde ledde inte uteslutande till en mental hellenisering utan ett
etniskt självmedvetande fortlevde, till exempel i mitten av 500-talet skedde en
sikelsk revolt, ledd av Ducetius, som dock kuvades.
De olika
folken levde kvar framtills det att det romerska riket inkorporerat ön hvilket
dogh icke direkt ledde till någon assimilering av den hellasiska befolkningen,
men helleniseringen av de autoktona befolkningslagren fortgingo. Den hellasiska
tiden ankom alltså inte till sin ände i og med Romarrikets expansion, utan
snarare tvärt om. Sicilien hamnade i blickpunkten för romarna under det första
puniska kriget samt blev en romersk provins under det andra. Romarna satte
aldrig någon latiniseringspolitik i verket og hellasiskan förblev språket för
den stora majoriteten av öborna. Senare under Augustus regentskap kom ehuruväl
en latinsk kolonisering igång i denna romerska provins och i og med detta nådde
latinska element Sicilien, hvilket ehuru ej verkar ha haft någon större konsekvens
förutom inom sfären för officiell kommunikation.
Romarrikets
språk var ehuru latinet, hvilket gjorde så att folk inom administrationen samt
inom de högre utbildade klasserna främst förde sig på det språket, även om de
även hade kunskap i det andra målet. Även judiska element flyttade in till
Sicilien, i likhet med att de flyttade till andra delar av Italien, och de
valde ej enbart att bosätta sig i de större städerna, Messina, Palermo og
Agrigentum, utan også i byar samt in massae i landets inre delar. De
judiska influenserna har således antagligen haft en större påverkan på Sicilien
än på många andra områden där judar bosatt sig.
Under
400-talet e.kr. hamnade ön i blickfånget för dels vandalerna som residerade i
Nordafrika samt dels för italienska härskarna. Ön kom att tillhöra det
Ostrogotiska riket en kort stund, men dess inflytande blev ej särledes stort,
och Sicilien tillföll senare Byzantium varvid den grekiska kulturen fick
åtnjuta en ny skjuts framåt. De östliga kopplingarna som Sicilien hade genom
sin befolkning stärktes härmed ånyo ytterligare genom att den östliga kejsaren
Justinianus inkorporerade Sicilien med det Byzantiska riket år 535, hvilket det
senare kom att tillhöra under en någorlunda lång bit in i tiden. Olika
germanska folk och morerna gjorde Italien, Iberien og Nordafrika till oroliga
platser att befinna sig på, men Sicilien slapp till stora delar undan. När den
byzantiske kejsaren 660 konstigt nog ville flytta sin huvudstad till väst efter
mer än tre århundraden i Konstantinopel, så valdes Sicilien som huvudsäte. Man
vet ej varför han ville detta, men kejsaren kanske helt enkelt ville
återuppliva det Romerska riket samt då hava huvudstaden centralt placerat i
Medelhavet - Syrakusa blev nu huvudstad för Byzantium i fem år framåt. Förnöjsamheten
om huvudstadsflytten bleve ehuru kortvarig för sicilienarna, eller syrakuserna,
när de märkte hur dyrt det var att hålla det kejserliga hovet, till detta skall
läggas att kejsarens tyranniska beteende blev mer påtagligt på ön genom dennes residens
där - 668 blev Konstas II således mördad. Det är helt enkelt bättre att
bibehålla det gröna gräset på andra sidan ån, ty ett grönfrodigt gräs måste ju
både sås, vattnas samt omvårdas, hvilket ej gåendes hem då dessa karga platser
eljes allena brunbränt gräs beser, om något alls.
En
successionistisk revolt kom igång och en armenisk aristokrat bleve kejsare,
till folkets jubel. Detta styre blev ehuru även det kortvarigt ock Konstas II:s
son som hade varit kvar i Konstantinopel kom i dager, hvilket ledde till att
revolten upphörde ock Konstantinopel återtog positionen som huvudsäte. Sicilien
bibehöll dock sin centrala roll inom andra områden, tre av fyra patriark var
efter den arabiska expansionen positionerade i islamiska länder, hvilket gav
resultatet att de hellasiska områdena, Syrien samt Sicilien blevo centra för
den ortodoxa tron, detta visade sig bland annat dymedelst emellan åren 678 og
752 då hela fyra av påvarna varo sicilienare antingen genom födsel eller
uppväxt, hela elva var grektalande. Den hellasiska befolkningen på Sicilien
ökade under denna tid medels en relativt omfattande invandring som skedde under
hela 600- og 700-talen. Helleniseringen nådde oanade höjder og även de
utbildade samt de som innehavde den politiska makten övergav latinet till
fördel för hellasiskan.
Den goda
tiden var ehuru ej bestående och under den första hälften av 700-talet finge
Sicilien genomleva en tid av återkommande räder från nordafrikanska pirater,
men den verksamheten avstannade ungefär vid mitten av århundradet och mer
fredlig handel rådde härefter emellan Sicilien et Nordafrika. Detta ledde bland
annat till att en del arabiska handelsmän valde att situera sig på ön. I
autonomistisk anda underskrev guvernören af Sicilien år 805 ett avtal med
Aghlabidhärskaren av Tunisien, antagligen helt utan Konstantinopels vetskap,
813 tillfogades även ett handelsavtal. Under 800-talet togo den officiellt
hellasiska epoken slut genom de arabiska invasioner från Tunisien som
igångsattes anno 827 och som ledde till hela öns underkuvning. Grunden till
denna arabiska invasion kunne man ehuruväl åtminstone delvis beskylla den
byzantiska härskaren för, eftersom han beordade om en arrestering på amiral
Euphemius. Euphemius i sin tur initierade en folklig revolt som besegrade den byzantiska
guvernören, hvilket ledde till att han utnämnde sig själv till kejsare. En av
hans män valde då att revoltera och Euphemius valde då i sin tur att be
Aghlabidemiren om hjälp, Sicilien erbjöd sig, genom Euphemius styre, att bli en
tributbetalande provins emot att Euphemius skulle bli utnämnd till guvernör på
Sicilien. Emiratet var självfallet ej sent i vändningarna, utan en elitarmé
beståendes utav fler än 10 000 man uppges ha landsatts vid Mazara utgörandes
utav araber, berber samt iberiska muslimer. Även om Byzantium var kraftigt
försvagat på grund utav inre motstridigheter samt existensen av en mängd
externa fiender så blev kampen om den strategiska ön påfallande hård. Palermo
föll inte förrän 831 och det togo ytterligare tjugo år innan araberna höllo
hela västra Sicilien i Fatimas hand. Syrakusa föll 878 och i og med det så kan
man säga att den byzantiska tiden slutligen var över för sicilienarnas del,
även om exempelvis Rometta i bergen väster om Messina var motståndskraftiga
fram till 965.
Syrakusa som
hade varit Europas rikaste stad och som under hela 1500 år varit högsätet på
Sicilien förlorade nu sin roll som ledande siciliansk stad, det först erövrade
Palermo har sedan dess övertagit den rollen och givetvis inte velat släppa den
- Syrakusas befolkning blevo dessutom massakrerade. Detta är självklart
tragiskt och den sicilienska befolkningen fingo genomlida många svåra krigsår
med påföljande farsoter som drogo fram utarmandes befolkningen og dessas
samhällen, men för många av de överlevande så sågo man nog överlag relativt
positivt på att bli av med det byzantiska oket som dels var autokratiskt og ej
nog med det, utan pålade den sicilianska befolkningen betungande skatter som
det ej fanns något större intresse av att uppbära. När de nya härskarna suttit
in sina härskarstolar en stund så sågo man att de nya härskarna faktiskt var
ganska milda i sin syn på makt medelst maktutnyttjande - vissa städer var till
og med i praktiken självständiga samt befriade från militär närvaro. Man kunde
även jämföra det muslimska styret med omvärlden och man fann då att förtrycket
var långt mycket mindre på Sicilien än till exempel i de lombardiska eller
frankiska områdena. Det var även religiöst tolerant om man jämför med vad man
fått genomleva under Konstantinopel. Lokala institutioner bevarades under de
nya härskarna og de flesta troende kristna fick fortsättningsvis fortsätta att
leva efter sina egna regler, og så vidare. Men allt var givetvis inte guld og
gröna skogar med dagens mått mätt, om man gör en tidskomparation så var
förtrycket hårt samt diskriminerande gentemot speciellt kristna samt judar -
hur rigoröst bestämmelserna följdes är ehuru givetvis svårt att sia om, men de
fleste verka tro att man inte var speciellt strikt i åtföljsamheten av dessa
lagar som gällde dhimmīs, skyddade ickemuslimska folk. Både kristna og judar var exempelvis
tvungna att distinktsera sig från mängden genom att ha distinkta markeringar på
sina hus samt kläder, de fick betala mer i skatt än muslimer, de fick dock
utöva sin religion, men någon rigning i kyrkoklockorna gick inte för sig, precis som muslimer nu ej får nyttja sina
minareter som de vill i flera länder, eller läsa i Biblen inom hörhåll för muslimer, man fick heller inte
dricka vin publikt, kristna og judar skulle resa sig upp när muslimer entrade
ett rum och skapa utrymme för en muslim på gatan. I Sverige tycker man ofta att
en muslim skall hälsa med hand, när en kristen så önskar. Detta var hårda bud
utifrån vår moderna synvinkel, men sågs som tolerant av den tidens
samhällsvarelser, dessutom till sicilienarnas förnöjelse så var skatten, trots
diskriminerande gradering, lägre än vad den varit under byzantiskt styre. Bland
annat tack vare detta och ett överlag effektivare samt ekonomiskt smartare
skattesystem, og inräknade agrikulturella, inte minst hydrauliska, kunskaper
gjorde att ekonomin återigen blomstrade på Sicilien.
Palermo växte
till sig samt bleve en etnisk metropol bestående utav araber, hellener,
lombarder, judar, slaver, berber, perser, tartarer, svarta afrikaner, og så vidare.
I Palermo fanns ett flertal sicilianska rabbier og lärda judar, det fanns även
ett judiskt rättsväsende samt andra kommunala administrativa institutioner og
judarna bodde främst i ett kvarter i den gamla staden, Cassaro. Enligt 900-tals
geografikern Ibn Hawqal så kallades en av Cassaros nio portar Ĥārat al-Yadūd, ‘den judiska porten’, denna ledde då till det judiska kvarteret. De
judiska invånarna talade främst judeoarabiska. Judiska invånare har
åtfunnits i stora delar av Sicilien under den arabiska tiden och den
immigration av judar som skedde kom främst från Spanien, Nordafrika og
Mellanöstern, främst från Egypten, ehuru även från Palestina, Syrien samt
Mesopotamien, ock också från länder som befann sig ännu längre i österled.
Muslimska invandrare var i sådant antal att den grekisk-romerska kulturen
istället blev en grekisk-romersk-muslimsk kultur, ej allena i urbana områden
utan även ute ruralt, hvilket bland annat ortnamn samt farmnamn än idag kan
vittna om. Men nöjet var inte totalt överallt, ty bråk uppstod givetvis emellan
nykomna samt de som redan kunde kalla sig sicilianare, under 880-talet åtfinns
till exempel uppgifter om bråk emellan en ursprunglig population samt nykomna
nordafrikanska bosättare. Det verkar även som om berberna främst bosatte sig i
sydväst vid Akragas, Agrigentum;
som nu istället blev kallat Girgenti, og snart uppkom även en rivalitet emellan Palermo och detta område.
Den muslimska
invandringen var som nämnts väldigt stor över hela ön, men mest koncentrerat
till västra samt sydöstra delarna, till dessa skall även läggas en hel del
konvertiter. Tyvärr så havo de flesta efterlämningar, till exempel i form av
skrift og arkitektur, blivit fördärvade genom tiderna med start under
nästföljande externa styre, speciellt slott samt andra byggnader raserades
under de destruktiva normandiska erövringstågen. Det muslimska legala systemet
gjorde exempelvis nästan inga intryck på Sicilien då man fick behålla sina egna
lagar. Sicilien var under åren 900-talet fram till 1040 ett emirat under den
lokala Kalbiddynastin som hade tagit makten över ön efter att Aghlabiddynastin
i Tunisien blivit avsatt og efterträdarna, Fatimiderna, valde att flytta
österut placerandes sin huvudstad i Egypten. Detta gjorde så att Sicilien fick
en långt mer autonomisk ställning och från 960-talet så hade Kalbidfamiljen
etablerat sig som härskare av ön. Det nordafrikanska samhälle som Sicilien
tillhört brakade ehuru samman efter de inbördes bråken og den genomförda
huvudstadsflytten till Kairo. Kalbidemiren som var rädd för uppror kom under
1030-talet fram till ett avtal med Byzantium. En byzantinsk general landsatte
nära Messina med en stor arme som inkluderade flera hundra normander i
‘hjälpande’ syfte. Man kan anta att dessa normander senare återberättade samt
spred sina observationer om uppenbar siciliansk rikedom med förslaget om
fortsatta räder mot ön. Ehurudan som helst så intog og bibehöll den byzantiska
generalen en stor del av östra Sicilien i ett antal år, innan han var tvungen
att dra sig tillbaka, detta kom att bli det sista försöket från byzantiskt håll
att återta den strategiskt belägna ön. Byzantierna lade däremot förmoderligen
grunden till nästa externa invasion då den normandiska närvaron i den
byzantiska armén antagligen ledde till att normanderna fingo upp ögonen för
sikelernas ö. Normanderna utnyttjade det instabila läget og Roger, med sin bror
Robert, landsatte osså sin armé nära Messina år 1060, varvid den arabiska tiden
även den kom till sin ände.
Emellan åren
1060-91 beslagtogs ön och Roger I blevo greve av ön jeran 1072 - som vanligt
initierades attacken av att en av de styrande familjerna bjöd in dem för att
själv ta makten, en taktik som historien visat inte varit speciellt lyckosam
förutom för de som äro ‘behjälpliga’. Det var påven Nicholas II som hade
befullmäktigat bröderna att taga så mycket av södra Italien som de bara kunde,
så länge de icke erkänno den religiösa auktoriteten i Konstantinopel. Efter
erövringen av den större delen av Sicilien så återvände Robert till fastlandet
för att försvara sina marker där, hvilket lämnade Roger kvar som således kom
att bli greve av Sicilien ock Calabrien. Då den normandiska invasionen ej
åtföljdes av någon stor invandring fortgick det arabiska livet där folket fick
behålla sina marker, gårdar, slott eller vad det nu var. Man anställde även
muslimer för de civila göromålen inom statsarbetet då de ju redan hade
kunskaperna som krävdes för detta arbete - man var överlag inte speciellt
intresserad av att rasera den befintliga statsbyggnationen varvid man lät sig
inkorporeras in i den istället. Men ej allena den befintliga situationen
accepterades i det stora hela, utan Roger skulle visa sig vara duktig på att
dra de excellenta stråna från flertalet olika kulturer, den muslimsk-arabiska
var den som bidrog med själva stacken, övriga gillingar strå som inkorporerades
var romanska, grekiska-byzantiska samt nordeuropeiska. Till og med militären
togo in de nya undersåtarna, utan att de behövde frångå sin tro - 1075 slöts
även ett vänskapsförband med Ziridhärskaren i Tunis.
Det stora
flertalet av den sicilianska befolkningen verkar ha varit nöjda med de nya
styrelsemännen, kanske märktes ingen större skillnad för de flesta.
Skattesystemet fortsatte att vara differentierat, men nu förbyttes det så att
det var judar och araber som fick betala extra skatt, det juridiska systemet
var även det fortsättningsvis uppdelat så att latinare, hellaser, judar samt
sarakéer skulle dömas enligt sina egna lagar, av sina egna domare. Även om det
ej verkar vara någon större skillnad, så har man lagt märke till att en hel del
muslimer verkar hava emigrerat från Sicilien då många familjenamn med distinkt
siciliansk knytning återfunnits runt hela Medelhavet, även judeoaraber antas ha
flyttat på sig till viss del då man funnit att det skapats ett judeosicilianskt
emigrantsamhälle i Egypten. Normanderna insåg vad detta innebar ekonomiskt för
ön og valde härledes att efter att normanderna 1147 erövrat vissa västra delar
av Byzantium fånga in alla judar, prinsar samt andra ledare som de kunde få tag
på och sände dem därefter till Sicilien, ön fick så en influx av judeohellener.
Som ovan nämndes så lämnade den arabiska tiden
egentligen ej så många eftermälen, men man förstår att den haft ett stort
inflytande på samhällslivet då normanderna togo över de arabiska
statsmannaskapstraditionerna och även till stor del nyttjade arabiska
yrkesmänniskor men annars så synes detta även klart genom att de stora arabiska
efterlämnelserna är det stora lingvistiska inflytande arabiskan haft, dels på
en mängd ortnamn samt dels på den sicilianska tungan som således haver en mängd
lånord därifrån. Arabiskan fortsatte vara statsspråket i över ett århundrade
efter den normandiska erövringen, men hur länge språket bibehöll sig i det
talade språket är svårt att sia om. Det speciella siculoarabiska språket
som utvecklades på Sicilien var tillhörigt de
afroasiatisk-semitisk-sydvästsemitisk-arabisk-västarabiska tungomålen,
förutöver denna arabiska form fanns även ytterligare en, judeoarabiska
eller törhända judeosiculoarabiska, troligtvis funnos även berberspråk
företrätt samt givetvis existerade hebreiska åtminstone som ett
liturgiskt språk. Roger påbörjade samtidigt även en latinisering genom att ta
in en ny härskarklass som behärskades av nyinflyttade normander, fransmän,
italienare samt lombarder som fick en bit mark mot militär tjänstgöring. Ibland
tog dessa även med sig manskap från sina hemtrakter, hvilket kanske förklarar
varför områden som varit arabisktalande redan vid sekelskiftet 1200 blivit
romaniserade i talet. Speciellt ankommande manskap av lombarderna samt
normanderna kan även då vara utgörandes för den nutida folkgruppen camminanti,
om tesen har någon bäring.
Man införde det nordeuropeiska feodalsystemet på
Sicilien, men en hel del områden eller egendomar hamnade helt utanför detta
system och blev därmed befriade från de adliga översittarna. Roger själv
skapade aldrig ett situerat hov utan styrde genom att flytta runt i en evig
Rogersgade genom de olika provinserna medhavandes en mobil administration.
Roger avled 1101 och styret gick härmed över till hans tredje fru, som ehuru
finge lämna över det till Rogers son Roger II som 1105 blevo greve af Sicilien
og som bland annat införlivade Calabrien samt Apulien i sitt rike, hvilket i
vevan även ombildades till ett konungadöme med sig själv på tronen. Medelhavets
Sicilien bleve genom dennes rike ett av Europas kulturellaste rike förenandes
romerska, hellasiska, västeuropeiska samt muslimska traditioner i ett
sammelsurium inom alla sfärer av samhället, allt från administration, krigsmakt
og mer reguljär kultur - han pratade själv även både grekiska og, troligtvis,
arabiska. Många av de gamla hellasiska verken översattes i Palermo från
arabiska till latin och den egna produktionen av vetenskap, även koranstudier,
samt skaldning, främst arabisk, var i gång även om endast lite av det har
bevarats för eftervärlden. Det kom även att bli ett av dåtidens mest
centraliserade riken och faderns sakral-byzantiska konungadöme blommade nu ut
rejält og man framhöll att Roger II erhöll sin grekiska krona från Kristus
själv. Konung Roger II underkuvade även stora delar av mellersta Nordafrika
benämnandes sig härvid ‘kung av Afrika’, han hade även ambitionen att ta
Konstantinopel.
Förutöver den muslimska minoriteten i Sicilien samt
den stora hellasiska befolkningen så ökade nu även den romanska
befolkningsandelen genom omfattande invandring. Under den nästkommande kungen,
son till företrädaren, Vilhelm I, eller ‘den dålige’, så växte motståndet mot
kungamakten, ja, inte ens konungen själv var speciellt intresserad av
statskonsten, utan lät olika ministrar sköta ruljansen emedans han njöt av det
rojala livet. Denna ideliga misskötsel tog baronerna som tillfälle för att
försöka utöka sin makt, populära metoder som kunde nyttjas då som nu är
etnonationalistiska sådana. Olika upplopp skedde i olika delar av regentskapets
områden, exempelvis i Calabrien samt i de lombardiska bosättningsområdena på
Sicilien. Ett upplopp som ledfördes utav baron Bonellus ledde bland annat till
dödandet av chefsministern, tillfångatagandet av kungen själv, arabernas
affärer slogs i spillror, palatsets eunuker slaktades og haremets kvinnor
delades ut för vidare nyttjning, land fråntogs muslimer och bosättningar på
landsbygden förstördes. På nästan hela östra Sicilien bleve det nu tomt på
araber, og andra nordafrikanska etniciteter, och det var antagligen i denna
veva under andra hälften av 1100-talet som de flesta arabiska intellektuella
valde att bosätta sig någon annanstans än på Sicilien, i ren
självbevarelsedrift. Under efterkommande normandiska ledare bibehölls
konflikterna, en engelsman tog tillfället i akt att under slutet av 1160-talet
påta sig ledarrollen och använde palermomobben till att tvinga Palermos kanoner
att välja honom till ärkebiskop och han samt några andra engelsmän utgjorde
Siciliens maktcentra i ett tjog år tillsammans med normandättlingen Vilhelm II,
son till Vilhelm I, som icke vågade utmana ärkebiskopen. Även Vilhelm den andre
höll sig med ett hov som var orientaliskt inspirerat og statsinstitutionerna
fortsatte trots tumulterna att vara muslimskt överrepresenterade. Den västra
kristendomen var på annat håll alltmer intolerant mot andra religionsformer än
den av den själv erkända men i Palermo fanns moskéer ännu i bruk.
Vilhelm hade ehuru inga barn, hvilket gav stora
problem med successionen som officiellt fick gå till föräldersyskonet
Konstantia som dessutom var ingift med Hohenstaufiska huset. Baronerna hade
först visat sitt gillande med detta, men då vissa inte ville hamna under tysk
ordning så började man leta efter andra möjliga pretendenter och man fann då
ett av Vilhelms illegitima syskonbarn, Tancred. Tancred valdes snabbt till kung
av prelater, adelsmän samt folk och även opponenter till Tancred erkände att
han var ett bra val - åtminstone så var han av lokalt ursprung. Problemen och
de etniska motsättningarna fortsatte dock, hvilket ledde till att ett
borgarkrig mot muslimerna loade upp anno 1189 och som slutade med ytterligare
emigration till Afrika samt med att, bland annat som följd utav den kraftiga
emigrationen, bonnlandskapet avfolkades. Vissa av flyktingarna återvände ehuru
senare för att ta upp arbete tillsammans med Tancred, men de mentala
motsättningarna klamrade sig fast, antalet som stack för gott var givetvis
långt många fler än de få som kommo tillbaka till ämbetsmannalivet.
1190 kom Rikard Lejonhjärta tillsammans med kungen av
Frankrike med en armé korstågare begärandes tribut. Efter Tancreds död tog hans
son, Vilhelm III, över rodret för ön, men han var bara barnet og när den tyske
kejsaren Henrik VI 1194 landsatte sig vid Messina så välkomnade befolkningen
honom som kung och senare samma år kunde han kröna sig själv till kung av
Sicilien. Makten över Sicilien låg nu långt bort från det transalpina Europa.
Under Henriks tid så nonchalerades Sicilien som behandlades som en koloni där
tyska generaler kunde få feodalvälden, soldater kunde inhämta tribut og riddare
kunde få mark som konfiskerats. En inhemsk revolt kom i dager hvilken den tyska
kejsaren besvarade hårdfört och man dödade urskiljningslöst, även uppenbart oskyldiga.
Mitt i konflikten så föll ehuru turen för kejsaren som själv härmed stöp ner i
graven. Friedrich II, som var son till kejsaren Henrik VI samt Konstantia av
Sicilien, blev redan 1196 vid två års ålder tysk konung, året därpå avföll ju
ehuru fadern och kampen om kronan utföll till barnets nackdel. Hans mor fixade
ehuruväl så att han under namnet Fredrik I skolat få bliva kung av Sicilien
1198, men för att han skulle erkännas som sådan så krävde påven Innocentius III
i sin tur att han skulle vara hans förmyndare samt länsherre, hvilket ju
således skedde. Det blev ehuru en papal makt enbart på pappret för vad kunde de
högre krafterna stå emot tyska baroners krigsmakt som snabbt intog Palermo og
den lille kunglingen. Olika etnonationalistiska samt etnoreligiösa konflikter
uppblossade, hvilket allena ledde till att de tyska baronerna kunde stärka sin
makt.
Den nye tyske kungen Fredrik blev uppvuxen i Palermo
og fick härmed den sicilianska kulturen införlivat i sinnet, släkten bebor
förövrigt ett av de äldre palatsen i Palermo än till denna dag, så siciliansk
är man. Kulturlivet utökades bland annat med en diktarskola och det sicilianska
språket promoverades. Fredrik I bleve dessutom på nytt tysk konung år 1212 samt
kröntes senare 1220 till kejsare samt återkom till Sicilien som han varit ifrån
i ett dussin år. Fredriks stora intresse var samt förblev Sicilien som han
utvecklade till en centralstyrd ämbetsmannastat. I görandet av detta så fick
han föra en del krig inom ön, till exempel så satte han i gång ett fullskaligt
sådant i de inre delarna av landet där den muslimska ledaren Ibn Abbad skapat
sig ett eget rike. Härefter nedmonterade han de nya baronaten samt förstörde
alla privata slott som byggts efter 1189 og återinsatte de normandska lagarna
rörande feodalism. Sicilien hade nu erfått ett klart totalitärt styre där så
mycket som möjligt skulle detaljstyras, såsom judarnas kläder, var
prostituerade fick bo, generellt utegångsförbud efter att kvällen hade ringts
in tre gånger, og så vidare. Fredrik promulgerade 1231 en ny unifierad lag som
skulle gälla alla, oavsett etnisk tillhörighet, og som kallades Liber
Augustalis och den skrevs således på latin. Augustales bleve också
namnet på de mynt som han lät trycka i antik romersk stil. Lagen proklamerade
att kejsaren hade fått sin makt från Gud själv samt att han var satt att styra
utan inblandning från andra instanser. Självfallet bleve Messinaborna upprörda
av att finna sin urbana självständighet förlorad og gingo i konfrontation 1232,
hvilket ledde till oanat förtryck. Ur demografisk synvinkel så förde han in nya
immigranter från Hellas og Lombardiet för att fylla ut områden som av olika
anledningar blivit underbefolkade, han lät bygga nya byar, men utplånade andra.
Han valde også att tvångsförflytta tusentals muslimer till fastlandet og
placerade dem i en militärkoloni i Lucera, hvilket ligger väster om Foggia,
varvid Sicilien blev en mer homogen ö, men till priset av, förutöver den
mänskliga misär som följde, att viktiga ekonomiska samt agrikulturella element
försvann för att aldrig någonsin komma åter. Det är intressant att påpeka att
det ej var av religiösa själ som Fredrik valde att förvisa de sicilianska
araberna, utan grunden låg i att de var så självständighetsivriga, hvilket
förtryckaren icke ville veta av, samma förtryckare som av påvarna ibland
kallades en döpt sultan. Den döpta sultanen kom senare dessutom att bli kung av
Jerusalem.
Efter kungens död 1250 så hamnade ön ideligen i
interna maktstridigheter där alla ville ha sin bit, påven valde till slut att
sälja kronan till den engelska kungens åttaåriga son, Edmund af Lancaster, som
så kunde titulera sig i tio år, men något maktövertagande skedde aldrig då man
ej sågo fram emot att behöva erövra en hel ö, område efter område, befolkning
efter befolkning. Frankrike hade ehuru fler resurser att ta utav för ett sådant
erövringståg, 1261 så blev dessutom en fransman påve och han valde att
detronisera Edmund med föranspelning att han ej betalat ‘tronpriset’ og lämnade
istället över tronen till Karl I av Anjou, den franske kungens broder. Han hade
föga intresse av Sicilien, men ville ändå ta tillfället i akt att bli kung
såsom sin broder varvid han igångsatte erövringspolitiken 1265. Detta innebar
att han var tvungen att ta ön från Manfred, en Hohenstaufare som tagit tronen
1258 och som kommit att personifiera siciliansk självständighet. Efter att han
dödats og hans son gjort sina försök till försvar för den sicilianska autonomin
så gick styret över till fransmännen. Fransmännen finge givetvis i sann siciliansk
anda visst lokalt stöd för sina operationer, bland annat från Messina samt
Syrakusa. Den franska armén visade ehuru icke sig från sin bästa sida ock
plundrade stora delar av Sicilien varvid många områden ödelades, tillika vissa
städer förintades helt emedans dess invånare massakrerades.
Fransk, eller italiensk, överklass kom att styra över
ön samt pålade befolkningen höga skatter genom en idelig beskattning, dessutom
till sicilienarnas stora förargelse så placerade man huvuddelen av
statsmaskineriet utomlands, i Napoli. Missnöjet med det franska styret var
relativt stort og en revolt 1282 resulterade i en massaker på fransmän, hvilket
ledde till att Peter III av Aragonien kunde erövra Sicilien. Peter hade redan
1262 gift sig med Manfreds dotter Konstans, hvilket föranledde den enligt honom
berättigade betroningen. Revolten skall enligt legenden ha startat genom att en
grupp människor samlats på annandag påsk 1282 utanför Palermos stadsmurar då
franska soldater i vanlig ordning sökte efter vapen i folkmassan, en soldat
skall ehuru ej ha kunnat hålla sina händer i styr gentemot en kvinna, hvilket
är gud förbjude i öns kultur. Den soldaten gick ej levande ifrån platsen, men
det stannade inte där utan händelsen upprörde folkmassan och var sannolikt den
utlösande faktorn till en blodig ögonblickslig revolution där flera tusen
fransmän inom loppet av några timmar slaktades till döds. Om vi skall tro
källorna så bröts klosterdörrar upp og munkar dödades, man dödade äldre män
samt nyfödda barn, även sicilianska kvinnor som troddes vara havande med
fransmän skars i frenesin upp. Sådana här utbrott är knappast okända i
världshistorien där barbarismen varit vägledande för stora delar av
befolkningen som handlat i ren hysteri, det franska styret haver självfallet
sig självt att skylla för revolutionens uppkomst men barbarismens skuld blir
som bör pålagd utförarna.
Ledande invånare i Palermo kallade direkt till ett
ting och staden utropades som väntat till en självständig republik. Man
uppmanade omkringliggande områden att göra sig av med det franska oket och inom
några veckor så hade hela Sicilien slängt ut kolonisterna. Fem månader efter
att revolten startat, och efter att han hört att Karls skepp blivit förstörda,
så landsatte Peter sina män vid Trapani och några dagar därefter så
proklamerades han som kung av Palermo utan att folket sade emot. Ön fick nu nya
herrar från ytterligare ett nytt kulturområde, den iberiska halvön. Sicilien
bleve dessutom diplomatiskt helt avskärmat från övriga Italien og påvestolen
bannlyste ön i ett århundrade framåt. Den nye herren tyckte det var bäst att
låta Sicilien vara ett distinkt kungadöme och tillkallade ting enligt
siciliansk vilja, men var även han lite väl girig när det gäller
skatteindrivningen. Dessutom så fingo spanska aristokrater markegendomar på
Sicilien mot militär tjänstgöring och det blev givetvis dessa som stod kungen
närmast i hierarkin. Peters lovelser att icke samma medlem av kungahuset skulle
sitta på både den aragoniske såsom sicilianska tronen ledde ehuru ej till att
efterträdaren valde bort endera av titlarna. Han lämnade dock över den
praktiska ämbetsrollen till sin yngre bror Frederick som redan hade förts till
Sicilien som barn og därmed vuxit upp till att bli sicilianare. Frederick kände
sig troligen inte riktigt nöjd med denna quasiroll utan kallade till sig ett
ting år 1295 som resulterade i att han själv av baronerna blev vald till kung
på ett självständigt Sicilien. Detta blev startpunkten för ett långvarigt krig
som inte slutade förrän 1372 då Napoli gick med på idén om ett självständigt
Sicilien under namnet, ‘kungariket Trinacria’; detta självständiga kungarike
skulle dock betala tribut till Napoli.
Genom dottern samt dennes äktenskap så hamnade styret
utav Sicilien återigen under aragoniskt inflytande och en helt ny klass av
spanska markägare gjorde inträde samt finge stort inflytande på styrelseskicket
på ön - dessutom fingo baronerna stor makt att styra livet inom sina baronage.
Det sicilianska parlamentet krävde att färre katalonier skulle anställas av
staten och att de sicilianska lagarna skulle vara gällande, men de
facto-utvecklingen bleve att den aragoniske kungen detaljstyrde allt möjligt
som egentligen enbart hörde Sicilien till. Från 1412 så ingick riket i en
personalunion med Aragonien. Det iberiska väldet varade framtill 1713, men det
var högadlen som under tiden utvecklades till Siciliens egentliga härskare
varvid släktfejder dememellan utvecklades likväl, tillika kvarstodo rivaliteten
emellan städerna Palermo og Messina. Inom den statliga administrationen fanns
nästan inga sicilianare överhuvudtaget under hela denna epok, dessutom
degraderades riket till ett vicekungadöme. Under den första regimen skedde
vissa pådrivande förändringar i positiv riktning, bland annat grundlades en
hellasisk skola i Messina, samma stad fick dessutom Siciliens första
universitet, men i övrigt så misskötes hela Sicilien og flera uppror existerar
i annalerna.
Under andra hälften utav 1400-talet unierades även
det som vi kommit att kalla Spanien, hvilket ledde till att Sicilien mer och
mer behandlades som en regelrätt koloni som låg utanför moderlandet, många
sicilienare såg ehuru hellre att detta skedde än att behöva styras av den
egenpåkallade napolitanska storebrodern. Ett dråpslag mot Sicilien var när
Spanien bestämde sig för att utvisa alla judar 1492, beslutet möttes av
missnöje från Palermos medborgare som befarade ekonomisk nedgång, men
genomfördes ändock. Hur många judar som konverterade och hur många som flydde
det nya förtrycket äro det ingen som vet. Man vet ju heller ej hur många judar
som fanns på Sicilien men man vet ehuru att de antagningsvis varo ganska många
då det fanns över hela 50 olika Giudeccas på Sicilien, d.v.s. judiska
områden, byar, ock kvarter. Man tror att judarna utgjorde omkring 8 procent utav
den sicilianska befolkningen i sin helhet. Misstanke finnes att många övergick
till att bli kryptojudar då konvertitrörelserna var stora og man tror dessutom
att en ansenlig del utav de sicilianare som emigrerade till de tu Amerika i
senare århundraden varit just kryptojudar. Många hade klart indikerandes namn
som Siino, Rabino, med flera. Av de judar som avflyttade från Sicilien valde
många att till en början bosätta sig i Calabrien men de spanska herrarna sökte
upp dem där med efter femtio år, varvid många avåkte till exempelvis Rom,
Venedig, Ancona, Grekland, Mellanöstern og Malta, en del av dessa plockade
efternamn som Palermo eller Messina för att indikera sitt ursprung. Många judar
tros haft anfädrar som bott på ön sedan de i stort antal blivit dittagna som
slavar efter Jerusalems erövrelse 63 f.kr, andra hade inflyttat under tidens
gång, särledes under den arabiska tiden, eller konverterat till judendomen från
andra religioner, blandäktenskap var heller inget ovanligt på Sicilien. Enligt
obekräftade uppgifter så skall den speciella sicilianska liturgin kvarfinnas
hos några få samfälligheter, det fanns även sicilianska judekommuniteter i
Saloniki samt Istanbul ända intill slutet utav 1800-talet.
Som innan
påpekades så missköttes styret av Sicilien i nästan alla hänseenden, allt från
att man kunde köpa sig en domarpost till att domaren i sin tur sålde frihet så
att han kunde få tillbaka insatsen med god ränta, till att skatter samt titlar
påhittades enkom för att man skulle kunna sälja rättigheterna till dem. Det
fanns även flera laglösa områden hvilket gjorde att stora grupper av frihetliga
människor existerade som försökte klara sig på egen hand, dessa grupper bestodo
till viss del av grupper utgjörandes av ättlingar till tidigare genomförda
invasionstrupper eller herdegrupper som kommit i konflikt med expanderande
agrikulturism, tillika bönder som höllo sig undan från skattesystemet. Vissa av
de här gängen hade egna flaggor, arméer samt till og med trummor, vissa gäng
leddes, stöddes eller beskyddades utav baroner emedans andra var rädandes
fattigmannagäng. Vissa försök att få områden att underkasta sig lagen gjordes
givetvis, men bara sällan föllo de ut med tillfälligt lyckade resultat, omertà
var i bruk redan då, men myndigheterna nyttjade likväl redan vid den tiden det
system som senare kommit i bruk i det USAska rättssystemet, d.v.s. tjallen I så
friest du. Denna politik hjälper ehuru föga i ett samhälle där det ligger en
samhällskulturell heder i att bryta mot överhetens lag samtidigt som det ligger
en samhällskulturell skam i att förtälja vad man vet eller har sett. Andra sätt
för statsmakten att åtminstone i viss mån försöka få bukt med de fria
banditgängen var att förhandla med dem.
Under slutet
av 1500-talet så finge Sicilien dessutom utstå ett hårt tryck från pirater som
gjorde räder mot ön för att plundra både slavar samt materiella resurser. Runt
denna tid så strömmande även nya immigranter in till Sicilien, i huvudsak så
var det hellaser och albaner som flytt den ottomanska ockupationen av Balkan.
Väl komna till Sicilien så grundade de sina egna samhällen, det största var
Piana dei Greci som befolkades utav albaner, som vissa gånger fortlevt ända
till vår tid. Messina fick en långtgående autonom ställning under 1600-talet
där kungens lakej ej lade sig i speciellt mycket i det lokala styret, de
fattiga i staden la sig ehuru själva i politiken genom det uppror som de
genomförde under 1670-talet. Rebellerna utestängde spanjorerna från staden samt
sökte stöd hos Frankrike som låg i strid med Spanien och som snabbt replikerade
genom att utse en guvernör av Sicilien och kriget emellan Spanien og Frankrige
fördes nu på siciliansk mark, emedans sicilianarna i det stora hela förhöllo
sig neutrala. Denna neutralitet var ehuru ej gällandes i Messina, staden som
initierade kriget samt sökte hjälp hos fransmännen, som snart märkte att
Frankrike inte var speciellt intresserade av att respektera Messinas
hävdansspunna privilegier. Messinas befolkning stödde därmed Spaniens
återerövring av staden, men detta tog Spanien ingen hänsyn till utan
förödmjukade dem rejält genom att ruinsätta stadens stadshus, det valbara rådet
upphävdes, så även universitetet og pengarna som sparades in för detta satsades
istället på att bygga ett slott varifrån staden kom att styras. Ytterligare
åtgärder var att man konfiskerade eldvapnen, myntverket flyttades till Palermo,
rebellfamiljernas egendomar, inklusive förläningar, jurisdiktioner samt hela
byar, konfiskerades ock såldes ut. Den nya hårda irrespektabla antimessinska
linjen som fördes ledde bland annat till att stadens befolkning kommo att
minska med mer än hälften under ett decennium.
I herrens år af 1700 dogo dogh den den sista
spansk-sicilianske kungen av den habsburgiska linjen, och han testamenterade
Spanien samt Sicilien till Louis XIVs sonson Filip av Anjou / FiliP V og
Sicilien kom nu således ändock under ett franskt styre. Omvärlden sågo ehuru ej
med blida ögon på denna utveckling utan det spanska tronföljdskriget sattes
igång för att hindra samgåendet av Frankrike med Spanien, hvilket bland annat
ledde till att Sicilien i viss mån kom i skottgluggen samt blev utsatt för
bland annat österrikiska samt engelska krigsplaner og efterföljande
bombardemang. Palermobor togo også tillfället i akt för att skapa lite
självständighet i dessa för kolonialmakterna problemfyllda tider, den egna
administrationen bleve ehuru ej långvarig utan myndigheterna återfinge
kontrollen samt dödade upprorsmakarna.
I freden vid Utrecht år 1713 fick Frankrike behålla
Spanien men inte Sicilien som istället övergick till ett savojanskt styre och
kom härmed att styras från Turin som gjorde sitt bästa för att få igång det
sicilianska samhället. Piemontesernas övertro på sig själva skapade ehuru
missnöje då främst norditalienare valdes till alla betydelsefulla poster.
Missnöjet yttrade sig bland annat i en lek som fortlevde i hundratalet år där
barnen slängde stenar på en docka med namnet Vittorio Amadeo, samma namn, med
tillägget II, som den turinska härskaren bar. Missnöjet hann dock ej bli
tillräckligt stort för att leda till en revolt, dessutom så fingo vissa baroner
jobb efter att man diskuterat de olikas svagheter i föraktfull stil, de övriga
baronerna fick fortleva med sina privilegier intakta. I slutet av 1710-talet så
bleve de europeiska förhållandena mer komplicerade hvilket bland annat slutade
i att Vittorio ville byta bort Sicilien samt för det få exempelvis Toscana.
Spanien og Österrige slogs om Sicilien på Sicilien. Österrike vann över Spanien
samt erhöll därledes Sicilien, emedans Savojen fick Sardinien, en hel del av de
mer administrativt kompetenta sicilienarna valde nu att flytta till Turin där
deras chanser till förbrödning ansågs vara bättre.
Det österrikiska styret började dåligt i en
nonchalant samt förtryckande anda, men ändrades relativt snabbt till en mer
anpassad siciliansk politik även om den österrikiska administrationen hade
liten förståelse för den sicilianska synen på skatter samt myndigheters
intervenering. Det verkar inte som det förekom några upplopp under det
österrikiska styret, ej heller var det någon siciliansk gruppering som sökte
hjälp från den iberiska halvön men 1734 när Spanien gjorde en lyckad
landsättning så var adelsmän från Palermo snabba att framföra att spanjorerna
skulle känna sig välkomna. Inte heller österrikarna satte sig ordentligt emot
spanjorerna og Sicilien kom nu under Carlos III och härmed unierades Sicilien
med Napoli återigen, d.v.s. ön blev ånyo styrt från Napoli. Den italienska
kulturen gjorde sig også alltmera gällande på ön som kommit att bli en
blandning av spanskhet samt italienskhet med grekiska samt arabiska rötter,
plus lite central- og nordeuropeiska influenser. När Don Carlos slutligen blev
kung av Spanien 1759 så gav han de tvenne konungadömena Napoli og Sicilien till
sin son Ferdinand som härmed blev dito IV av Napoli samt III av Sicilien.
Stor makt fortsatte ehuru att ligga hos baronerna och
de var i många hänseenden i praktiken självständiga baronage og frågor som
rörde liv samt död för befolkningen låg inom baronens inflytandesfär. Baronerna
själva kunde ofta bete sig i princip hur som helst och komma undan eventuella
rättsliga följder, med bara några få undantag. Att banditgängen fortlevde är ur
bland annat dessa synvinklar ej svårt att förklara, dessutom så haver vissa av
dem erhållit stöd från baroner och annat högt uppsatt folk og var ej speciellt
intresserade av att rätta sig in i några externt påkallade led. Under
1700-talet florerade även rykten om att ett hemligt teckenspråk existerade på
Sicilien som funnits sedan tiden för de hellasiska tyrannerna, och som haft
betydelse för den sicilianska oviljan att styras av utsocknes folk. Faktum är i
alla fall, även om utsträckningen är oklar, att bistatuella organisationer
existerade som upptog skatt, från både bonde samt markägare, samt innehavandes
utav separata rättssystem. Det bör även påpekas att det sicilianska juridiska
systemet genom åren blivit extremt komplicerat som en frukt av alla olika
rättssystem man varit inblandat i genom de otaliga olika styrena som Sicilien
på ett eller annat sätt blivit involverat i, framskapandes en delikat
fruktsallad. Detta ledde bland annat till att både folket och officiella
myndigheter ibland såg positivt på att lokala myndigheter, lokala ledare,
markägare og så vidare, var den viktigaste parten i implementeringen av
lagstiftningen, som ibland även stiftats av denne part själv.
1798 så invaderade napoleonska styrkor Malta som var
nominellt knutet till Sicilien, men den maltesiska befolkningen som inte
gillade det hårda franska styret kunde med hjälp av brittiska samt napolitanska
styrkor bryta sig loss från Frankrike samt istället låtas ingå i Storbritannien
från år 1800 och har härmed försvunnit från siciliansk maktsfär. De napoleonska
styrkorna invaderade även Napoli 1798 og Ferdinand fingo fly till Palermo,
hvilket sicilianarna sågo som positivt. Ferdinands intresse var dock knappast
riktat åt Siciliens håll, utan snarare fokuserat kring hur han skulle kunna
återta makten i sitt rike. Han lovade ehuru att även efter han stuckit tillbaka
till Napoli så skulle Palermo inneha ett kungligt prinshov, detta löfte
struntade han ehuru i efter att han kommit överens med Napoleon om
repartiering. 1806 när nya krig uppkommit og den kungliga familjen fann sig
tvungna att återigen fly till Palermo bleve, som väntat, mottagandet ej lika
gott. Denna gången var Napoleon mer direkt inställt på att også inta Sicilien
och då Ferdinand inte hade någon speciellt kraftig armé eller flotta så fick
han bjuda in britterna som understöd. Det han kanske inte visste var att de
brittiska styrkorna ändock hade planerat att inta Sicilien, vare sig Ferdinand
bett om det eller ej. Efter olika interna politiska händelser så stärktes
engelsmännens politiska inflytande på ön och Sicilien utvecklade en ny
konstitution som bland annat stärkte landets självständiga ställning samt
förbjöd kungen att lämna landet utan parlamentets medgivande. 1815 så begav sig
dock kungen ändå till fastlandet utan parlamentets medgivande och 1816 så
försvann även det separata sicilianska kungariket då riket genom tvång
unierades med det napolitanska ditot blivandes ‘Konungadömet för de Bägge
Sicilierna’, i samklang med detta så bytte Ferdinand den III-IV namn till
Ferdinand I. Sicilien skulle nu istället för att behandlas separat integreras
med fastlandet, hvilket bland annat betydde att Siciliens flagga utraderades,
pressfriheten försvann, likväl det sicilianska parlamentet samt den sicilianska
lagstiftningen og de sicilianska institutionerna till fördel för de
napolitanska som var av napoleonisk härkomst. Överlag så skedde en
centralisering av styret. Flera städer såg förvisso positivt på denna
utveckling, men det är ej speciellt svårt att förstå att Palermo ej var en av
dessa, men även till andra städer spred sig så småningom missnöjet med det
napolitinska styret som missgynnade den sicilianska ekonomin. 1820 var det åter
dags för en revolution med separatistiska förtecken, men dess genomslag var
främst centrerat till Palermo. Juntan i Palermo sände diplomater till Napoli
med krav om autonomi men de arresterades och Napolis svar var att underkuva
separatisterna med militär makt. Juntaledaren som valde att försöka få ett
stopp på konflikten med fredliga medel fann att stöd för detta ej åtfanns i
varken hans egna led eller hos centralmakten og Palermo fick utstå ett
bombardemang innan den napolitanska armén återtagit staden. 1821 så intog
österrikare Napoli med syfte att återinsätta det absolutistiska styret lett av
Ferdinand, Sicilien blev i samband med detta bas för tiotusentals österrikiska
soldater som tärde på det sicilianska samhället samt dess ekonomi.
Under hela den här tiden så fortlevde även de laglösa
gängen, britterna berättar exempelvis om hemliga brödraskap som sätter heder
samt mod högt, emedans de ej haver någon respekt för lag eller individers fysiska
integritet. Berättelser finns återigen om att baroner ibland gömmer sådana band
eller att de till og med härför dem, andra gäng verkar ha varit bönder som
skyddat sig mot baroner, og så vidare. Dessa sociala strukturer var som innan
nämnts ofta socialt og kulturellt accepterade av samhällena ifråga samt var i
många spörsmål de enda fungerande institutionerna som existerade. Man bör ju
även påpeka att det inte just är vinst som varit pådrivande för dessas
handlingar, utan snarare heder, makt, frihet, självbevarelse, samt andra mer
sublima företeelser som varit vägledande.
Missnöjet med det bourbonska styret från Neapel var
ej inexistent utan en revolt skedde før exempel 1837, men den avstannades på
grund utav en koleraepidemi som krävde offer i tusental spridandes panik,
sjukdomen var framtills dess okänd i området. Många, inklusive ärkebiskopen i
Palermo samt universitetsprofessorer, misstänkte att giftspridningen var
planerad og utförd av myndigheterna - konspirationsteorier äro inget nytt under
solen. I Catania hissades den gula flaggan som stod för siciliansk
självständighet samt ett revolutionärt råd skapades, men efter några dagar så
ebbade hela revolutionen ut och blev kontrarevolutionär. 1848 så var det dock
dags igen med start i Palermo, men den revolutionen spred sig istället som en
löpeld genom det torra brandvänliga sicilianska gräset. De främsta målen kom
att bli stadshus samt poliser som dödades en masse, men även en hel del andra
saker og andra människor kom att stå i vägen för pöblens exploderande massa,
som många gånger samlades i olika gäng eller militier. Det samlade intrycket är
att ingen speciell politisk ståndpunkt låg bakom upproret eller upproren, utan
att det snarare rörde sig om ett ytterst spontant samt snabbspritt allmänt uppror
mot myndigheterna överlag. Det politiska förhållningssättet som ehuruväl kom
att komma i ledarposition var liberalt og antinapolitanskt. Napoli kände sig
tvingade att till slut erbjuda Sicilien lokalt självbestämmande emot att de
erkände den bourbonska suveräniteten - det sicilianska revolutionsrådet
tillsammans med det återskapade parlamentet krävde ehuru full självständighet
och separering från Napoli, ock så skedde. Den fria perioden blev en rörig epok
i Siciliens historia og de fick ingen reell chans att bygga upp något hållbart
styre eftersom fraktioniseringen var allt för stor.
Efter bara några månader anföll en napolitansk styrka
Messina som intogs och härefter lämnade Napoli samma erbjudande som innan,
hvilket ledde till samma svar från sicilianarna som ju säkert även misstänkte
att Napoli skulle bryta löftena så fort avtalet kommit i napolitansk hamn.
Napoli ville ehuru ej så lättvindigt lämna ön, utan under 1849 så togs ön
tillbaka bit efter bit. Nationens parlament fick stänga igen, men viss grad av
lokal självständighet tilläts i kyrkliga, rättsliga, finansiella samt polisiära
spörsmål, men det napolitanska styret som man nu åter undertvingades var
knappast ett styre av den mer upplysta sorten utan snarare ett relativt
despotiskt sådant, hvilket självklart är en av anledningarna till att
självständighetstankarna kunde fortsätta att leva ett gott liv på Sicilien samt
hos sicilienare runt omkring i Europa.
Känslan av italienskhet har aldrig varit speciellt
stor på Sicilien, men ändock så menade Mazzini att man skulle starta ett
sicilienskt uppror och sedan nyttja detta för att uniera hela Italien, denna
idé tog sedemera Garibaldi efter. Man förstod att Sicilien var idealplatsen för
att föda en revolution där stora delar av folket är missnöjt med Napolis styre,
existensen av arga bondeskaror medels traditionen av milisgrupperingar, det man
ehuru ej togo hänsyn till i idéskapandet var att Sicilien lika lite som det
ville tillhöra Napoli, ville tillhöra ett ännu mera från Sicilien avskiljt
Italien. En viss del av intelligentian, främst i exil, valde dock att propagera
aktivt för den nya idén. 1860 så startades ett uppror i Palermo som snabbt
stoppades av polisen, men inom några timmar så hade de flesta militära
posteringarna runt staden attackerats; inte långt senare så spred sig
revolutionsandan, främst hos fattiga bönder, ut på landet og banditgängens
frosstid kunde åter blomma ut till fullo. Upproret hann pågå i hela fem veckor
innan Garibaldi tog tillfället i akt att genomföra sina sluga planer på att
uniera den italienska halvön med hjälp av ön som alltid legat utanför, nere vid
foten, utifrån italienska synvinklar sett. Han landsatte lite över tusen
soldater vid Marsala i den västligaste delen av landet. Han proklamerade att
han var diktator samt härskare i ställe för Vittorio Emanuele II, kung av
Piemonte. Lokalbefolkningen vid landsättningsområdet blev skrämda, men efter
att Garibaldi framfört idén om ett bondkrig och utlovat mark till alla fattiga
samt de som tog upp vapen i kampen mot Napoli og dess styrkor samt
institutioner, så ändrades mångas uppfattning tvärt och gerillakriget kunde
börja. Efter att de napolitinska styrkorna tagit sitt pick ock pack et stuckit
så hade Garibaldi endast ett litet intresse av Sicilien, då han istället
blickade mot Neapel samt Rom för att fortsätta sin kamp om ett enat Italien.
Han försökte ehuru härska som diktator i fem månader, men det gick ej så bra om
man ser till banditgängens fortlevnad och behärskning av landet eller till
olika städers militära kamp mot varandra, samt viktigast av allt måhänt,
briganters kamp mot den nya staten Italien. Garibaldi som till en början
vägrade lämna över styret till Piemonte introducerade piemontesiska lagar samt
institutioner, det piemontesiska myntväsendet, decimalsystemet samt flaggan.
Inte ens det ärovördiga gamla sicilianska parlamentet återstipulerades, utan
istället menade Garibaldi att det helt annorlunda piemontesiska parlamentariska
systemet skulle exporteras till Sicilien. Det stod nu klart för de fleste
sicilianare att Sicilien inte alls skulle få något självbestämmande utan att
man blivit en fullbordad koloni, där kolonisatören inte alls tillfrågar
befolkningen om råd och där tillika kolonisatören ser det inkorporerades
områdets system som underordnat i jämförelse med kolonisatörens eget. Många
sicilienare hoppades att Garibaldi skulle ge över makten till Piemonte där
Cavour ju var premiärminister, inte för att man snabbare ville integreras med
den norditalienska staten utan för att Cavour, liberal som han var, tidigare
lovat sicilianarna lokalt självbestämmande. Missnöjet växte givetvis än mer när
Garibaldi initierade ‘Diktatordömet av de Bägge Sicilierna’, hvilket inte sågs
som någon större skillnad från det döme man precis lämnat bakom sig.
För att få
perspektiv på händelserna så kan det vara väl att bemärka att ytterst få
sicilianare visste var Italien stod för, många trodde i flera år att ordet
Italia var namnet på kung Emanuele II:s fru. I oktober 1860 genomfördes, av
Garibaldi, en folkomröstning på Sicilien angående skapandet av en unierad
italiensk stat ledd av kung Emanuele II, i sovjetisk anda så svarade 99,5 % för
en sådan skapelse. Sicilien överfördes sedan till piemontiskt styre og Cavour
glömde snabbt av sina tidigare liberala lovelser samt menade att Syditalien nog
behövde norditalienska influenser för att klara den administriella livhanken.
Norditalienska byråkrater som kommo ner för att styra kolonin fann ett helt
annat land og den kulturella chocken var total samt kommuniceringen minimal –
till följd utav bristande språkförståelse då man talar helt olika språk. De
norditalienska herrerna såg snabbt ännu mera ner på de syditalienska
undersåtarna samt menade i sann kolonial anda att sicilianarna nog skulle vara
överlyckliga av att de blivit införda i ett upplyst rike. Sicilianare, stolta
som de äro, märkte att det knappast var någon skillnad på ett napolitanskt
eller ett piemontiskt styre, förutom att Napoli faktiskt gav Sicilien relativt
stor autonomi, och vände sin avsky mot nord samt den italienska enhetsidén.
Årsdagen av revolutionen firades således med nya uppror i flertalet städer,
vissa ville ha tillbaka det bourbonska styret emedans andra endast kände för
att få ut lite aggressioner. Hursomhelst så växte återigen militierna till sig
og under tio år låg ön i borgarkrig, eller snarare ett ofantligt gängkrig som
får Chicagos tidigare problem att blekna till försvinnande. Det är från denna
tid det som vi kommit att kalla mafia / maffia anses härkomma, även om en vidare studie av Siciliens historia lätt kan
förtälja att dess historiska samt traditionella förekomst har långt många fler
århundraden på nacken. Det är ehuruväl sant att idéerna om ett väldigt
organiserat mafiosigt system för tiden, samt tidigare, ter sig väl överdrivna.
De norditalienska herrarna gjorde vad de kunde för att få Sicilien att rätta in
sig i de piemontesiska leden vad gäller lag og ordning, hvilket i klartext
betydde att befolkningen fick genomleva ett hårt förtryck, hvilket givetvis
endast ledde till att en än mer hatfull situation framkom, det i sin tur ledde
till än mer antimyndig verksamhet och den så kallade mafian fick givetvis mer
og mer makt i det reella samhället, kommandes att infiltrera även
myndigheterna. Sicilianarna vunno mot kolonialmakten.
Det
italienska parlamentet utsåg general Govone för att fixa till problemet
Sicilien samt gav honom fullmakt till bland annat militärdomstolar og
ögonblickliga avrättningar. Hans framfart var väldigt hård och det sicilianska
hatet mot Italien växte sig ännu starkare, vissa önskade att andra statsmakter
skulle intervenera i vanstyret som försegick på ön. 1866 så var det dags igen
för ett uppror i Palermo, men Italien kunde efter en vecka med hjälp av 40 000
soldater återbringa staden till sitt domvärjo. I slutet av 1800-talet kom nya uppror
upp i dager og några bönder valde till og med en ny kung, året efter detta
varde nya uppror, og så vidare. Det revolutionärsbenägna Sicilien var även ett
lätt offer för den socialistiska idén som snabbt fick fotfäste samt spred sig
som koleraepidemin tidigare gjort. Revolten som följde förintades återigen av
den italienska armén og ledandes politiker klargjorde att Sicilien var för
orientaliskt för att kunna styras på annat sätt än genom våld. Även om dessa
tankar figurerade så gjorde man ett försök om lite lokal självständighet -
efter att man påtvingat landet olika reformer - men då experimentet snarare var
anpassat till norditalienska förhållanden så blevo resultatet av negativ
karaktär innan det ens kommit igång. Den socialistiska åkomman gick sedan
snabbt över och inte heller den besläktade fascistiska ideologin fick något
starkare fotfäste förrän Mussolini tog makten, och det är inte för inte som
Sicilien kommit att kallas den minst fascistiska regionen i Italien. Det
sicilianska hatet mot staten minskade heller ej under fascisttiden, då staten
icke betedde sig speciellt exemplariskt eller rättsstatsmässigt i sin
misslyckade jakt på mafian, dessutom så missgynnades det sicilianska samhället
och ekonomin ständigt av den fascistiska staten, hvilket givetvis knappast
bättrade på anseendet utav den italienska staten.
Under kriget
fortsatte man att se snett på Sicilien og 1941 beordrade man att alla
sicilianskfödda officerare skulle förflyttas till fastlandet då man inte ansåg
att deras lojalitet var säkrad, detta kan tyda på att varken den italienska
staten, eller kanske sicilienarna, ansågo att Sicilien i egentlig mening var
tillhörigt Italien. Ock, mycket riktigt, när de allierade intog ön så gick det
i princip nästan helt utan problem utifrån det sicilianska folklagret och snart
efter den allierade erövringen började de separatistiska tankarna att pyra og
en planering om folkomröstning kom till vida. De allierade valde ehuru att gå
emot denna folkliga samt dominerande strömning om siciliansk självständighet
och gav Italien åter makten över ön 1944, detta ledde till att en hemlig armé
skapades ock ett inbördeskrig igångsattes. Två år senare så gav Italien
Sicilien visst självbestämmande, främst över jordbruk, gruvbruk samt industri,
kommunikationer, med mera, hvilket tillfredsställde en hel del separatister,
till detta skall läggas att den italienska staten slutat missgynna Sicilien
ekonomiskt såsom man gjorde under den fascistiska tiden. Sicilien har ehuru
dessvärre sedan dess politiskt tillhört Italien, även om Sicilien både socialt,
kulturellt og språkligt kvarblivit vid sin sicilianska tradition og självfallet
figurerar olika frihetssträvande rörelser fortfarande, varav vissa är relativt
starka. Vissa rörelser vill bryta loss Sicilien helt från den italienska
halvön, emedans andra vill återskapa ‘de båð Sicilierne’, då de anser att de
åtminstone har större tillhörighet till ett syditalienskt kulturområde än ett
italienskt, ej sällan är dessa sistnämna tankar komna från Napoli. Inte helt
olikt vissa separatistiska tankar i nord.
Sicilianskan
På Sicilien
talas givetvis sicilianska, eller då sicilianu, av de flesta av
öns innevånare, samt en stor del utav de italienska emigrantsamhällena runt
omkring på jorden är egentligen siciliansktalandes. Räknar man in calabriska,
vissa mindre delar utav Campanien samt apuliskan så når man omkring 10 miljoner
talare idag, varav 5 miljoner på Sicilien. Sicilianskan har erhållit en del
franska samt arabiska influenser og karaktäriseras esomoftast som ett väldigt
distinkt språk åtskiljt från standarditalienskan, men ändock tillhörande samma
romanska undergrupp som de övriga syditalienska språken, samt toskanskan i en
grupp som esomoftast benämnes italoromansk. De syditalienska språken inom den
italoromanska grupperingen avskiljer relativt stort från standarditalienskan
och är absolut ej att beteckna som samma språk, inte ens Dante gjorde så.
Språket
uppdelas bland annat på följande varianter: västsicilianska innehållandes
bland andra palermosiskan, östsicilianska innehavandes bland
andra messinamålet, eoliska på just de Eoliska / Lipariska öarna,
centralsicilianska samt sydöstsicilianska. Västsicilianskan är
den mest konservativa av de olika språkområdena, just vokalljuden inom hela det
sicilianska språkspektrat anses vara arkaiska gentemot övriga syditalienska
språk. Även konsonantsystemet är udda för att vara romanska språk då man har
retroflexa konsonanter, eller cerebrala konsonanter, i tungomålet.
Detta var
även detta italoromanska språk som konkurrerade mest med florentinskan om
stämplen som standarditalienska - och det behöver väl inte sägas att det var
den senare som vann och den första, med alla andra, som blev orättfärdigt
degraderade till dialekter. Denna konkurrens kunde mest bestå genom
palermosiskan som framkom genom Fredrik II:s hov og diktarskola, la scola
siciliana, i Palermo under det tidiga 1200-talet - flertalet olika
sicilianska akademier har sedan uppkommit som arbetat med det sicilianska
språket som grund, det var även det politiska språket i åtminstone viss grad.
Detta sicilianska högspråk kallas siciliano illustre. Dante själv
skriver att all poesi som skrivs av italienare kallas siciliansk samt att
språket den skrivs på benämns sicilianum vulgare - sicilianska var
mycket nära att erövra posten om det inte hade varit för Dante själv.
Standarditalienskan har ehuruväl ej utraderat sicilianskan från ön där den
består i god vigör, men någon officiell status har den tyvärr inte erhållit
varken i dåtid eller nutid, under Regno di Sicilia så var det till exempel
toskanskan, spanska samt latin som var officiella språk, kyrkan har ehuru
ibland nyttjat språket genom sin policy att tala i folkets tungor. Varken
Italien eller Sicilien självt har ännu erkänt språket, fastän hemön inte gjort
detta har regionsparlamentet tagit beslut om att utöka sicilianskans roll i
skolsystemet, något som dessvärre ej särledes skett. EU har ehuru erkänt
språket som ett minoritetsspråk, och det finns även några städer som officiellt
erkänt sicilianskan, majoritetsspråket på Sicilien, det är ehuru nästintill
enbart vissa poeter og musikanter som ömsom faktiskt skriver på språket.
Sicilianskan
har genom tiderna tagit emot en hel del influenser från vitt skilda håll, från
grekiska, arabiska till normandiska og albanska - men givetvis även från andra
romanska språk, till exempel galloromanska samt iberoromanska och under senare
år har en italianisering / toskanisering skett, då man för en centralistisk
språkpolitik som varit igång sedan fascismens igångsättning. Franskans, men
ännu mer provençalskans, stora inflytande på språket haver fått vissa att
tvivla på sicilianskans italoromanska hemmahörighet og pekar på att de numer
istället är en kreolisering av allsom mediterranska språk, passande nog
geografiskt som det är. Just gällande fornprovençalskan så är det särledes
märkbart i Dan Fratello där man än idag hör influenserna, skedda för tusen år
sedan.
Sicilianskan
skiljer sig ganska mycket från standarditalienskan och är givetvis ett helt
eget språk, men ack noterbart i samma romanska undergruppering. Det går
egentligen att ta hur många exempel som helst, men för att ta åtminstone något
så kan man nämna att standarditalienskans ‘fra un anno mi sposo’ blir översatt n‘atr‘annu
mi maritu, men även mindre skillnader finns givetvis likväl, rroba
för ‘roba’ eller veru è för ‘é vero’.
Orden io
‘jag’ kan exempelvis heta något utav alternativen déu, ía, íu,
íw, yí, yía, yíw, yú eller g~g~éw, emedans loro, ‘dem’, istället har att välja emellan ðéddi,
íddi, killi eller kwóy.
Judeosicilianska
Även Sicilien
fick ett judeosicilianskt tungomål där den judiska härkomsten låg i den yevaniska
traditionen, d.v.s. den byzantiska judendomen som fått stora influenser från
det yahudiska ditot, d.v.s. judeoarabiskan.Väldigt lite är känt om de judar som
fanns på Sicilien före arabernas ankomst under 800-talet, men man tror
generellt sett att de första kontinuerligt boende judarna kom till Sicilien under
det första århundradet. Det annars första mer reella beviset är en
gravstensinskription från 383 som har första raden på hebreiska innan den
fortsätter på latin. De bevis som kan framvaskas under påföljande århundraden,
samt som klassificerats varande judiska, är alla skrivna på hellasiska.
Judar
utgjorde tidigare en stor del utav befolkningen både under de hellenistiska
samt arabistiska perioderna men det spanska styret tog knäcken av populationen
som då måhända uppgick till hela 8 % av den sicilianska befolkningen, där de
efter utvisningskraven finge välja emellan att fly, eller gå i lönndom som
kryptojudar, varav många numera finnes kvar i bland annat Amerika. Deras
hävdansvunna språk överlevde ej historiens gång, men den speciella sicilianska
liturgin lever kanske kvar på något eller några få ställen.
Sicilianska
romer - Camminanti
Angående
romska element så har de sicilianska romerna i sin helhet tidigt
assimilerats in i den till viss del liknande kulturbasen som funnits hvilket
underlättat mixning utav befolkningarna, de idag existenta romer som finns på
Sicilien, förutom sentida invandringsvågor, är som oftast calabriska romer.
Det finns ehuru ytterligare en tattarliknande befolkning som lever ett
zigenarliknande nomadiserande liv men som absolut inte kallar sig romer och
talar heller inte något romanispråk utan ett eget sicilianskt sådant, vissa
jämför det med baccàgghiu, vissa kallar det även så, hvilket i sig
verkar vara en lingvistisk utväxt från ett palermoliknande språk, de bor nu
även i Rom, Milano och Napoli, och kallar sig själva för camminanti. U
baccàgghiu säges även ibland vara ett hemligt maffiaspråk.
Camminantiernas
sicilianska huvudsakliga bosättningsområde är omkring Noto men även utspritt
över hela Sirakusaregionen, fastän de ej ens själva kallar sig romer så har de
mer sociala kontakter, inklusive stundom äktasbildning, med sinti og
romagrupper än vad andra grupper tillåts hava med dessa etnogrupperingar. En
sak som klart går emot den ändå förekommande tesen att de härstammar från de
tidigt assimilerade sicilianska romerna och istället antyder deras icke-romska
skepnad är deras fysiska utseende som inte alls passar in på de något mörkare
romska förhållanden, eller för den delen, mörkare sicilianska utseende, då de
till viss del har större ljusaktiga element i sig än någon annan etnicitet på
Sicilien eller södra Italien, hvilket får de fleste att tro att de härstammar i
högre grad än andra från de normander som tidigare ockuperade ön, men att de
efter härskartiden genomgått en kulturell degenerering eller frilevning.
De uppges
oklart vara i antalet av omkring 30 000 och är resande utöver hela Italien, men
boendes i främst Noto, i södraste Sicilien.
~
Läs mer om detta i boken Europas tungomål.
Nessun commento:
Posta un commento