De
frankoniska språken ingår inte i de högtyska målen utan varandes en helt egen
västgermansk undergruppering, den frankiska / frankoniska.
Utav de olika
frankoniska subgrupperingarna är det emellertid allena lågfrankiskan,
till exempel brabantiska, limburgiska, afrikaan, holländska, zeeländska,
flamländska, som haver sin direkta härstamning från det fornfrankiska
språket som talades i Frankerriket.
Lågfrankiska
språk i Tyskland
I Tyskland
finnes även några lågfrankiska / rhenländska tungomål, särledes kleverländiskan
/ zuid-gelders i Kleve / Kleff, som eljes främst talas i Nederländerna og
som ibland inkluderas i de brabantiska språken, som i hvilket fall står
tungomålet närmast, mycket nära. I Tyskland har kleverländskan förtrycks sedan
år 1713 när Preußen samt därvid
högtyskan gjorde inmarsch og erhållit en hel del vokabulära influenser därifrån
som inte som oftast förekommer i Gelderland. Men redan tidigare hade
lingokulturellt tryck anlänt via altkölnischen som var hegemonisk i Kleverland
under 1400-talet, senare under 1500-talet ankom högtysklig lågfrankiska, för
att sedan utsättas för det högtyska skriftspråket som är fallet än idag, i de
norrare delarna har franskan og nederländskan istället varit hegemoniska.
I Tyskland
haver man ävenleda ofteliga benämnt tungomålet som deutschniederländisch
eller nordniederfränkisch. Med anledning utav kraftig industrialisering
og stor inflytt från andra håll så har kleverländskan perifierats varandes
allena några få invånare som talar det idag, i exempelvis Duisburg har det i
det närmaste dött ut. Varianten klevisch-weselisch förekommer ehuru i
lokala radiosändningar. Utifrån kleverländisch härstammar även språket pella
dutch som talas i Pella, Iowa i USA.
Kleverländskan
ingår i språkspektrakt meuse-rhenish / maaß
rhingländesche / rhein-maasländisch, hvilket äro en grupp som inkluderar de
lågfrankoniska språken kleverländskan, limburgiskan samt lågrhenländskan. I
Aachen / Oche / Aoke i Tyskland talas sydöstlimburgiska / sydmeuse-rhenish
som esomoftast ehuru benämnes som varandes ett ripoariskt språk i Tyskland,
dessutom högtyskt, men är i verkligheten transitionellt, språket sydöstlimburgiska
som avskiljer sig ifrån de övriga limburgiska språken har ehuru just tonala
klara samband med ripoariskan. Generellt kan man säga att dessa språk ligger
närmare lågtyskan än högtyskan, men det anses absolut ej vara tillhörigt
lågtyskan utan till det som således ofta kallas lågfrankoniskan. Hursomhelst,
talet i Oche heter ööscher / öcher ofta med tillägget platt,
språket kallas även för singsang då det utifrån andra tyska språk bär en
egendomlig og fint klingande skönmelodi i sig.
Lågrhenländska / niederrheinisch är den tyska
benämningen på de lågfrankoniska limburgiska språken som talas i Nedre
Rhenlandet, Niederrhein, som avskiljer kraftigt från högtysk parleans, men som
ju längre norrut man går låter mer samt mer som holländska, lågrhenländska talas
historiskt i hela Düsseldorfregionen og heter exempelvis bergisch i
Mönchengladbach.
Lågrheniska indelas i Tyskland i det ovannämnda
klaverländskan som då benämnes nordniederfränkisch, samt i südniederfränkisch
og ostbergisch. Sydlågfrankoniska kan i germanistiken likställas med
limburgiskan og gällande Tyskland indelas de limburgiska, eller då
sydlågfrankoniska, geospråkliga varianterna i östlimburgiska som talas i
Heensbersch / Heinsberg, Jlabbach / Mönchengladbach, Veeëse / Viersen, Mörs /
Moers, Düüßbursh / Duisburg som snackar ruhrsch platt og Krieevel /
Krefeld med sin krieewelsch som skrives lite mer, samt i östlimburgisk-ripoariska
övergångsspråket som talas i Nüss / Neuss, Dusseldörp / Dösseldörp /
Düsseldorf, Mettmann, Solingen, Remsched / Remscheid, i just Dösseldörp und
Solingen benämnes det även som västbergische emedans det heter niederbergisch
/ lågbergiska i Velbert, Neviges, Langenberg, Heilingenhaus og Wülfrath.
Bergische talas i Bergisches Land, hvilket är det
gamla hertigdömet Berg som grundades på 1000-talet, og indelas i de nämnda
västbergiska talen, samt i de ostbergischen mundarten som talas i Mölm /
Mulheim an der Ruhr, Këttwish / Kettwig, Werden, Wuppertal, Radevormwald,
Hückeswagen, Wipperfürth und Gummersbach. I Mölm benämnes den distinkta
östbergiska varianten som mölmsch, den i Këttwish heter kettwägsch
og den i Werden benämnes waddisch. Ordböcker, grammatikor samt böcker på
mölmsch är existent. Südbërrjich bedömes snarast vara ett ripoariskt
språk, men det är givetvis ett spörsmål för diskussion.
Ett språk som ligger jämte dessa ostbergishe språk är
borbecksh platt som är klassificerat som ett frankonisk-västfaliskt
lågsaxiskt västmönsterländskt tungomål og som således är ett gränsspråk de
västgermanska subgrupperingarna utav frankoniska samt saxiska emellan, nu ehuru
endast talat utav några få äldre. Detta borbechska språk finnes dokumenterat
från 800-talet i skrift, emellan seklerna 800-1300-talen som anmärkningar i
iövrigt latinsk text, språket kom härefter att vara med i den lågtyska
utvecklingen og exponeringen, men sloges ut sedan utav högtyskans inträde,
industrialisering utav området, samt införandet utav skolplikt et högtyskans
allenarådande där. Nu är språket nära utdött, men viss revitalisering kan vara
på väg varvid den befintliga ordboken kan vara behjälplig. Pater Noster på
detta språk kan lyda:
Onse Vader em Hemmel
Din Name sall gehillig wären,
Din Riek sall kommen,
Din Wille sall passeeren as em
Hemmel so ok op Ären
Onse däglich Brot gäw ons vandage
On vegäw ons onse Schuld
As ok wi dä vergäwt,
Dä en onse Schuld stott.
On föhr ons nech en Väseukung
Sönnern befrie ons van däm Uewel.
Denn din es dat Riek, on dä
Kraff
On dä Herrlichkeit, en
Ewigkeit.
Amen.
De här
limburgiska språken äro inte skyddade alls i Tyskland, dess nederländska
varianter äro ehuru detta i nederländska Limburg.
Medelfrankoniska
språk
Om vi gåom
vidare inom de frankoniska språken men ej de lågfrankoniska så når man det som
benämns som medelfrankoniska språk / västcentraltyska tungomål som är
språk som talas i Nordrhein-Westfalen, större delen utav Rheinland-Pfalz,
Saarland, norra Baden-Württemberg, södra Hessen samt norra Bayern, plus i
franska Moselle, Luxemburg, Rumänien samt utav pennsylvaniatyskarna i
Nordamerika. Utifrån macrobenämningen om de centraltyska tungomålen så indelas
dessa primärt i westmitteldeutsch samt ostmitteldeutsch, og de
västcentrala språken äro de som varo frankoniska i stam, varav de lågfrankiska
redan gåtts igenom ovan, emedans de östcentraltyska språken ej är ingåendes i
de frankoniska tunomålen alls, alternativt långväga utväxter därifrån. Förutom
då lågfrankiskan åtfinnes centralfrankoniskan / mittelfränkisch, rhenfrankoniskan
/ rheinfränkisch samt de mer diskutabla, eller transitionella, östfrankoniska
/ ostfränkisch og sydfrankoniska / südfränkisch. Även jiddisch har
sin grund häruti franklang.
Centralfrankoniska
De
centralfrankoniska språken består i Tyskland primärt utav ripuariska,
mosellfrankoniska og det redan genomgångna limburgiska språket som är
intermediärt. Det i Frankrike talade mosellfrankoniska lorrainefrankoniska
språket benämnes platt lorrain / francique moselle / platt mosellan og
är en språkfortsättning på angränsande tyska språk. Ripoarisk frankoniska / ripoarisch
/ ripwarisch / ripuarisch platt / ripoarėsch shproache är
ett shproache som talas i Rhenlandet og får sitt namn från de ripoariska
frankerna, latin ripuari, men kallar sig själva främst bara platt,
språket haver visst skydd i Nederländerna men ej i Tyskland. Ripariskan skall
absolut ej sammanblandas med den regionala lekten utav standardtyska som ofta
kallas rheinisch.
Ripoarisch
haver idag omkring 250 000-1 000 000 talare men uppemot 20 miljoner må väl hava
passiva kunskaper i språket. Språket är extremt splittrat på runt hundra-hundratjugo
klart distinkta varianter som naturligtvis ingår i ett språkkontinuum, som
likväl hela grupperingen göre med naboliggande språkkluster, og vissa varianter
havandes måhända bara en handfull kvarvarande talare emedans andra varianter
äro aktivt nyttjade i samhället överlag, en utav de kändaste og största
varianterna är kölsch, Kölns språg. Rhenländsk frankiska avskiljer och
är unikt på flertalet olika vis inom absolut främst den rikt diversata
vokabulären samt inom fonologin som upplevs som melodistisk som limburgiskan,
men även i vissa grammatiska egenheter. Språket består som sades utav en hel
del olika måltungor och här nedan är en lista om fyrtio stycken som man just
vid skrivande stund har utlagda på den ripoariska Wikkipedijasidan:
Öcher Platt, Aalerödder
Platt, Bachemer Platt, Berchemer Platt us Trooßdorf-Berchem, Berchemer Platt
(dat jit es zwemol), jetz is dat Platt us Berchem an de Erf jemend, Berjesch
Platt, Bóchezer plat / Bocheser Platt, Bönnsch, Bënnroother Platt, Beueler
Platt, Breisiger Platt, Düsseldorfer Rheinisch, Jodesberjer Platt, Efeler
Platt, Öhskirschene Platt, Aischwiele Platt, Holper Platt, Hommersch, Höttener
Platt, Jömelejer Plat, Kaaschter Platt, Kirchröadsj, Kölsch, Kölsch
(linksrheinisch), Kölsch (rechtsrheinisch), Landkölsch, Lemiersj / Lemiersjer
plat, Luhmere Platt → Luhme, Mausbacher Platt, Nüsser Platt, Zumpfeldsj /
Zumpelvelds, Rotinger Platt, Sieburjer Platt, Sieshloorer Platt, Stolberjer
Platt, Südbërrjich, Trooßdoorfer Platt, Völser Platt / Völzer, Vüürjeberschßplatt,
Wööschelter Platt.
Varianten bönnsch
/ bönş är talet från Bounn / Bonn som är nära
relaterat med kölschen men bland annat mer sjungande i sin ton. Gällande eifeleren
så är den ripoarisk i dess norra delar emedans den är mosellefrankisk i dess
södra och liknar starkt luxemburgskan, denna geografiska uppdelning haver varit
gällande sedan Romartiden og benämnes även som eifeler sprachbarriere.
Här gick gränsen emellan Germania Superior og Germania Inferior som märkes än
väldigt klart i språken där dåledes språken ingår i olika subgrupperingar med
skillnader inom alla språkliga sfärer, såsom vokabulär og grammatik.
De
ripoarische språge kölsch talas således i Köln samt numer speciellt i
dess omgivningar, i det förredetta egna riket, uppdelat på några få varianter, landkölsch,
kölsch har i sig själv omkring 250 000 talare av sin märkbart nasala tunga, som
även bär en del franskismer i sig. Landkölsch är uppdelat på primärt syd- og
sydvästlig kölsch, västkölsch i exempelvis Wrääjschem / Frechen, linkrheinisch
nordlig kölsch i Roggedörp-Thenhove / Roggendorf und Thenhoven, rechtsrheinlich
nordlig kölsch, nordöstlig kölsch, östlig kölsch og sydöstlig kölsch
som vätter mot Siegerland.
De ripoariska
frankerna togo över Köln under mitten utav 400-talet efter att Romarriket
medels latinet härskat staden i nära femhundra år, deras språk har härefter
konkurrerat ut latinet och utvecklats från de övriga frankoniska varianterna i
georegionen. Dagens kölsch är spunnet från ahlkölsche / altkölnisch som
finnes skriftligen dokumenterat i allehanda värdsliga, litterära samt
teologiska domäner sedan 1100-talet framtills 1700-talet, härefter räknar man
att modern kölsch tagit över, ehuru nu som sekundärspråk då högtyskan invaderat
sedan 1500-talet og tagit över som skriftspråk alltmer. Högtyskan gjorde dock
inga större vinster inom de talade sfärerna och under 1700-talet ökade den
inhemskt skrivna litteraturen igen, nu då i modern kölschisk tappning där
skriftsystemet högtyskifierats, men det har inte återkommit som allmänt skriftligt
medium. Kölnborna har utav stadens finansiella organ erhållit Akademie för
uns Kölsche Sproch som inrättades år 1983 som stödjer språket som ett
språk, samt stödjer utgivning og forskning på detta språk, samt håller arkiv
havandes ett bibliotek som samlar ihop kunskap om det, naturligtvis finnes både
grammatikor som ordböcker, exempelvis akademiens Das Kölsche Wörterbuch.
Kölsche finns således i aktiv nutida skriftligt bruk. Språket har ehuru ingen
officiell status och utlärs heller ej i skolan, förutom ibland i extrainsatta
extrakurser, men litterärt har språkdomänen ökat markant på sistone, delvis med
grund i akademien, samt så finnes teatrar, rockband og traditionell musik samt
en position utav att varandes det enda legitima språket under Kölner Karnevalen
hvilket ger en god aura. Poesi och andra former av litterära alstringar sker
likväl.
Mosellfrankoniska
Om vi nu
gingom över till de likväl centralfrankoniska målen som benämnes som varandes mosellfrankoniska
så äro det en gruppering utav språk som talas i Siegenland i
Nordrhein-Westfalen, Rheinland-Pfalz samt i nordvästra Saarland. I sydöstra
Saarland talar man annars rhenfrankoniska och det är ofta detta språk som
sammankopplas med landet, men inhemskt spelar båda språken, i dess saarländiska
varianter, som markörer för den saarländska identiteten varandes aktivt og
populärt nyttjade inom alla åldersgrupperingar som levande språk, ehuru ej i
administrationen eller media. I Saarlands huvudstad Saarbrigge / Saarbrücken
talades ursprungligen mosellfrankoniska men det haver sedermera uppblandats med
rhenfrankoniska og härvid blivit ett blandspråk, stadsspråket benämns saarbrigga
platt. Både nästkommande språknämning som de tu saarländska målen havandes
erhållit bitvis stora influenser från franskan.
Det kändaste
mosellfrankiska språket är annars luxembourgiskan / lëtzebuergesch som förutom i Luxemburg även talas i tyska
Eifelregionens Béibreg / Bitburg og längs dalen af Musel / Mosel samt då i
Tréier / Trier, den sistnämnda är Tysklands äldsta stadsfästa grundad senast år
16 f.kr. samt det första biskopala sätet transalpina. Enligt traditionen
grundades ehuru Tréier utav Trebeta som koloniserade området omkring år 2000
f.kr., han var själv son till den assyriska kungen Ninus. Hursomhaver,
lëtzebuergesch är på väg bort i de tyska territorierna då allena högtyska
figurerar inom alla offentliga domäner samt i skolundervisningen, med
resultatet att bara äldre numera talar mosellfrankoniskan. I Tyskland
karaktäriseras luxembourgiskan som en tysk dialekt, den i Tréier heter lokalt trierisch
/ trierer platt.
I södra Eifel
talas likväl mosellfrankoniska till skillnad från de nordeifelska ripoarische
taale som tvedelas utav den eifelska språkbarriären, andra mosellfrankoniska
tungomål äro untermosellanisch og wällisch / west-westerwäldisch /
westerwälder platt, båda i Rheinland-Pfalz. Ytterligare ett mosellfrankiskt
språk är sejerlänner platt / siegerländer platt som då talas i
Siijerlant / Siegerland og utgör den nordöstligaste formen utav dessa språk,
behavandes många vokabulära likheter med hessiska samt sydvästfaliskan og som i
likhet med de övriga mosellfrankoniska språken ej hava genomgått den högtyska
fonologiska utvecklingen, samt behavandes grammatiska egenheter ock vokabulär
distinkthet, stor sådan i förhållande till högtyskan. Språket användes ej
särleda i skrift men finnes naturligtvis beskrivet i ordböcker og grammatikor.
I Hunsrück /
Hundsbuckel talas det mosellfrankoniska språket hunsrücker platt /
hunsrückisch som förutom här även spritt sig till Rio Grande do Sul i
Brasilien, där det ehuru blivit influerat utav ej allena indianspråk et
portugisiska utan även av andra tyska språk såsom pommeranska, swabiska og
bavariska, språket där, riograndenser hunsrückisch är på nedgång. Likväl
så talar inte ungdomen i Hunsrück hunsrückiska förståendes det heller ej,
förutom några få ord måhänt som tagit sig in i regionalhötyska språket. Delar
utav hunsrückiskan ingår i rhenfrankoniska språkområdet likväl.
Rhenfrankoniska
Bland de rhenfrankoniska
/ rheinfränkische tungomålen infinnes för Tysklands del tvenne olika delar,
pälziska og hessiska, samt diasporaspråket pennsilfaanisch
deitsch som är i huvudsak pfälziskt, samt enligt vissa indelningar även
lorrainefrankoniskan och som ovan nämndes, en del utav hunsrückiskan.
Pfälziskan / pälzisch / pfälzisch / palatin talas i Rhenlandet
ungefäreligen i området emellan städerna Zweibrücken, Kaiserslautern,
Alzey, Worms, Mannheim, Heidelberg, Speyer und Wörth am Rhein uppdelandes esomofteligen i västpfälziska
og östpfälziska / vorderpfälzisch, fast de föredrar om man slopar f-et,
vardur pälziskan synliggöres.
Grammatik
samt uttal skiljer regionerna emellan, men även ner på bynivå åtfinnes
märkbara, ofta relativt stora, skillnader emellan en drös tungomål, en noterbar
skillnad i förhållande till högtyskan är att man ideligt endast uttalar en del
utav de skrivna ordet, som i franskan, språket bör heller ej räknas till de
högtyska språken då det ej genomgått de däri karaktäristiska
ljudutvecklingarna. En miljon säges tala pälzischa totalt, men siffrorna kan
tagas med en nypa salt. Det skrivs ehuru en hel del poetik et humoristika på
pälziska, ibland på rent språk og ibland på mer högtyskifierat, här nedan är
ett exempel från 1800-talet av Franz von Kobell benämnd Pälzer Sprooch:
Wer kann ‘n liewe
Glockeklang
so schreiwe, wie er
klingt.
Un wer kann schreiwe mit
de Schrift,
wie schee e Amsel singt?
Des kann mit aller Müh
kee Mensch,
denk nor e bißche nooch.
Un wie mit Glock un
Vochelsang
is ‘s mit de Pälzer
Sprooch.
Till västpälziskan tillhöro mundarterna, viss saarländisch,
westrichisch även denna i Saarland där varianten som talas i Pirmasens
tenderar åligga vorderpälzisch, pfälzer-bergländisch, pfälzer-wäldisch,
schwarzwälder-hochwäldisch, idarwäldisch, viss hunsrückisch, naheländisch
samt rheinhessisch. Rheinhessisch,
som har starkt judetalskt påbrå, talas i Meenz / Mainz, Bingen am Rhein und
Wåms / Worms, i dess sydvästra utbredning är det pfälziskt emedans det i dess
nordöstliga riktning mot Meenz med dess meenzerischen istället är
sydhessiskt.
Till vorderpfälzisch
höre talet i Heidelberg og Mannheim som ehuru går under beteckningen kurpfälzisch
/ badisch-pfälzisch talandes i nord till Månnem / Mannem / Mannheim og
Viernheim, samt i söder till Heidelberg, Weinheim, Wiesloch samt Bruchsal,
språket är högeligen ortmässigt uppdelat i ett språkkontinuum där man åt vissa
håll klart går åt högtysk ljudföringsutvecklingshåll, exempelvis med
befintligheten utav stavelsen pf i Pfalz eller Palz men snart är ändå
allt högtyskan förbehållen. Även detta språk har stora franska, jiddiska, samt
rotwelska influenser. Mannheims mål mannemerisch haver likväl erhållit
inlån som de övriga språken samt en hel del från hugenotter og franska
aristokrater som flyttade in vid franska revolutionen. Månnemen framföres
numera såväl i diktprosa som i teatern, samt ganska virilit i modern musik,
inklusive rapp. I Odenwald, Nordbadiska Sibirien og i Bauland talar man en
sydrhenfrankisk badiskfrankisk variant, ibland satt som sydhessisk, och
antagligen tillhörande alla som ett gränsmål, benämnandes ourewellerisch
/ odenwäldische och som varierar från by till by. Andra
vorderpälziska varianter är elsässisch-pfälzisch som talas i Frankrike,
men även de i Tyskland förekommande haardtgebirgisch i Haardt, sydvorderpälziska
i Speyer und Lándaa / Landau, eller då speyerische
og landauische, emedans nordvorderpälzische talas i
Ludwigshafen am Rhein. Wåms rhenhessiska tal räknas ibland likväl som
vorderpälziskt.
De
rhenfrankiska språken innehåller även hessiskan / hessisch, språket är
närmast sin nabospråk pfälziskan men innehåller en hel del egenskaper som
ställer den hessiska gruppen något apart från alla övriga västcentraltyska
språk. Hessiska talas främst i Hesse / Hessen samt i norra delarna utav Bayern
härrörandes sin genealogi till chattierna som genom språkförändring
blivit hesse. Chattierna varo från början lågtyska men de bleve frankoniska
efter att de gått in i det karolingiska riket, nu varandes hessiskan
kvarvarande frankonisk i grund men med stor tendensriktning åt det högtyska
hållet.
I Tyskland
användes ofta plattitydisk hessiska som komisk fora i media då den ses som ett
barbariskt blandspråk, varken högtyskt, eller lågtyskt, utan ett sammelsarium
utav allt. Det som de flesta tyskar känner som hessisch är ehuru ej genuin
hessiska utan ett regiolekt av missingisch typ, d.v.s. en högtyskifierad
variant, i detta fallet utav sydhessiska og det kallas även för fernsehhessisch
‘TV-hessiska’ av vissa, neuhessisch av andra. Sedan mitten utav
adertonhundradetalet har högtyskan konkurrerat ut hessiskan med hjälp av dess
hegemoni i skolan, idag talar ungdomen endast högtyska, ehuru inte sällan med
viss brytning.
Hessiskan är
vidare uppdelad i niederhessisch som vidare uppdelas i nordhessisch
som talas vid flodområdena utav Eder og Foll / Fulda havandes språkcentrum i kasselänischens
Kassel, distinkta og arkaiska, med alemanniska drag, osthessisch som
talas i Fuldaerlandet, samt oberhessisch / mittelhessisch vid Lahn,
Vogelsberg og Wetterau men främst numer utav de äldre i de äldre formerna,
emedans westhessisch talas vid Hernborn / Limburg. Südhessische variant
är likväl rhenfrankiskt samt talas i Hessisch-Nassauischen, vars sydligaste
variant är den ovan nämnda odenwäldiskan utgörandes ett övergångsspråk till pfälziskan
som finnes samlade från 650 orter i Südhessisches Wörterbuch.
Sydhessiskan är uppdelad på förutöver odenwäldiskan i riedhessisch i
Hessisches Reid, untermainländisch i bayerska Unterfranken,
rheinhessisch i Rheinland-Pfalz, Mainz, samt i hessiska Rheingau där man
talar rheingauer platt, samt i frankfurterisch som då talades i
Frankfurter am Main. Oberhessisch talas även i delar utav Nordrhein-Westfalen,
exempelvis wittgensteiner platt som talas i Wittgenstein.
Hinterlander
platt är en annan nämnvärd
oberhessische variant som talas då i hessiska Hinterland men som genom
skolreformernas högtyskhegemonitet konkurrerats ut sedan 1860-talet, men
hinterländskan klarade sig bra uti orterna framtills andra världskriget men
sedan de sociala förändringarna tagits vid under 1950-1960-talen så har
hinterländskans offentliga domäner försvunnit och språket perifierats samt
förtvinat. En ny regionell variant har delvis tagit de gamla varianternas
plats. Hinterländskt språkexempel, med högtysk jämförelse:
Wann’s raant, gieh ma
heem
Wann’s nit raant, blaiwe
ma häi
Wenn es regnet, gehen
wir heim
Wenn es nicht regnet,
bleiben wir hier
Inom
mittelhessischens språkområde finnes även det unika og distinkta mittelhessiska
språket manisch som är en regional variant utav rotwälskan og
talas fortfarande i staden Gießen men bara utav kanske 500 personer,
språket innehåller en hel del jiddisch samt romani. Ordet manisch är rotvälska
med betydelsen ‘zigenare’, från romaniordet manush ‘människa’.
Sydfrankoniskan
Vi kan härefter nu kort gå över till sydfrankoniskan
/ südfränkisch som även benämnes för vad den är, d.v.s. sydrhenfrankisk
/ südrheinfränkische samt badische / badiska som talas i norra Baden
runt Karlsruhe, Pforzheim und Rastatt. Man skall akta sig för att nyttja termen
‘badische’ specifikt för endera då Baden innehåller minst sex olika
språksubgrupperingar. Sydfrankiskan skall ses som ett transitionellt
geolektområde emellan de frankoniska språken i norr, och de alemanniska
söderöver, samt havandes element bestående utav dem båda, men ändå räknat som
ett frankoniskt tungomål, ehuru som vanligt diversat. Vissa menar att
sydfrankoniska är inexistent, snart är så fallet, då det är en av de
manfåtaligaste tyska geosfäriska språkvarianterna. Sydrheinfrankoniska uppdelas
i det redan nämnda odenwäldisch, unterländisch, kraichgäuisch samt karlsruhisch.
Unterländiska har sitt språkcentrum i Haalbrunn / Heilbronn i nordliga
Württemberg, i ett område som kallas Unterland, här heter stein stå
och ‘Ich werde morgen in den Garten gehen’ I gêi moriche in dë gardë.
Östfrankiska
Östfrankiska / östfrankoniska / ostfränkisch
talas i norra Bayre / Boarn / Bayern i områden utav Bambärch / Båmberg /
Bamberg, Coburg, Wiazburg / Würzburg, Hof, Bayreith / Beiruθ / Bayreuth und Suhl varandes ett
transitionellt språk emellan rhenfrankoniskan, thüringskan og boarischen /
bavariskan samt behaver element utav dem alla i sig hvilket gör hela gruppen
diskutabel i vissa kretsar, ehuru en av de största virila grupperingarna i
Tyskland. Östfrankoniska, og även sydfrankiska, benämns ibland som högfrankoniska.
Den största grupperingen inom östfrankiskan är main-frankoniskan, andra
varianter är vuuchtländisch / vogtländiskan i Vogtland och erzgebirgisch
i Erzgebirge, bägge dessa sista i Saggsn / Saxen / Sachsen / Sakska, hohenlohisch
i Baden-Württemberg samt ansbachisch i Bayern. Ansbachisch talas i Ansbach, Rothenburg und
Neustadt an der Aisch.
Fuuchtländiskan talas numer främst i rurala områden
utav äldre människor och språket håller låg profil og prestige i Vogtland, men
räknas ändå hava uppemot 200 000 nativa talare, eller sjungare. Språket
uppdelas utefter kern / center-, nord-, öst- og sydvogtländiska
innehållandes många olika varianter som i vissa fall är väldigt olika varandra,
men det finns areala delade egenskaper med erzgebergiskan. Nord samt
sydostvogtländiskan besitter endast smärre geografiska områden emedans
kärnområdet upptar det större, särledes sydostfåågtländiskan kvittras fram.
Syd- eller Öfvre vogtländiska ses som mer arkaisk auk ursprunglig än de
övriga, det är även den mer socialt vanligt nyttjade varianten i ehuru dess
mindre befolkade tassemarker, och är ett transitionellt språk inför
nordbayerskan. Denna öfvre fuuchtländiska fattas exempelvis de rullande r’en.
Vad gäller erzgebirgisch / aarzgebèèrgsch så
är den i avtagande, dels med anledning utav dess låga förståelsenivå med övrig
tyska hvilket iscensatt en språkövergång till mer regiolektiskt eller ren
högtysklig språkform, samt med anledning utav stor utflyttning där de
utflyttande snart överger sitt alte sprooch. Ergebirgiskan säges ändå hava
omkring en halv miljon talare som kan uppdelas utefter väderstrecken, speciellt
de västra og östra, och språket räknas ofta som östfrankonisk men är en
uppenbar transitionell språkform ihop med nordbavariskan. Fornbavariska og
fornöstfrankoniska språkelement har inkommit via bosättning för omkring tusen
år sedan där man utträngt tidigare slavisk befolkning. I öst nyttjar man
exempelvis negationen ni(ç) emedans man i väst framhäver ett nèt.
Språket talas i södra Mittweida, Stollberg, Mittlerer Erzgebirgskreis,
Annaberg-Buchholz, södra Freiberg samt Aue-Schwarzenberg, og i orten
Lichtenstein i Chemnitzer Land, ytterligare en kommunitet bor i sydvästra
Harzbergen i Clausthal-Zellerfeldregionen, ditflyttad som gruvarbetare under
1500-talet, vidhållandes sitt språk fram till denna dag, men i en särpräglad
utveckling med thüringska influenser men med en allena saktfärdig utvecklad
vokallära sedan 1600-talet, tungomålet här bekallas oberharzisch.
Språket har haft en större utbredning tidigare men dessa områden har tagits
över utav inträngande thüringska, även i vissa delar utav Sudetenland fanns
aarzgebèèrgsch talat framtills 1940-talet i Kaaden-Duppau. Aarzgebèèrgiskan har
ingen kodifierad skrivform, även om propåer gjorts som ej låtit sprida sig, men
språket har aktivt nyttjats ändå i en stor mängd kortare narrationer samt
särledes i poesi og sånger, måhänt om daar schiinn fraa, der schènsdn fraa.
Hohenloheiskan talas i nordöstligaste delen utav
Baden-Württemberg, exempelvis i Craalsâ / Crailsheim, Hohenlohe är namnet på en
region där med ursprung från furstefamiljen Hohenlohe. Språket förekommer i
lyriska samt teatralistiska förekomster. Exempel på ord på språket kan exempelvis
vara hasch för ‘Hast du’, môô / mou för ‘Mann’, fraa för
‘Frau’, anâweech för ‘trotzdem’.
Mainfrankoniska
Mainfrankoniskan / mäinfränkisch talas som
namnet antyder längs floden Mee / Maa / Main og uppdelas ofta i följande
regionala varianter, den rhenfrankoniska övergångsvarianten taubergründisch,
unterfränkisch / unterostfränkisch, grabfeldisch, rhönisch / rhöner platt /
rhönerisch som taltas i mittelgebriget Rhön som sträcker sig i emellan
Bayern, Hessen og Thüringen, hennebergisch som talas i Sydthüringen,
bambergerisch i Bambärch, Forchheim samt i Erlanga / Erlangen, samt itzgründisch
vid floden Itz med biflöden. De som är över 25 år gamla förstår ofta språket
ganska väl, men det är troligtvis nästan allena åldringar som aktivt pratar
språket numer. ‘Nicht’ heter på itzgrundiska niä, ‘Vögel’ vüächl,
‘schön’ schööä, ‘morgen’ morchng og ‘Da gingen wir hinein’ blir Dou
sä´me nei g´anga.
Jiddisch
Jiddisch /
yidish / jidiš är utvecklat
utifrån medeltyska varianter, från början med grund i de rhen- samt
mosellfrankoniska språken, men lever en förminskad tillvaro i efterkrigstidens
Tyskland samt i resterande världen, i Tyskland finnes ett fåtal talare, men
språket är i ökande till följd utav en invandring från öst og revitaliserad syn
på språket. Över 150 000 judar haver antagligen slagit sig ner i Tyskland efter
återföreningen, främst från före detta Sovjetunionen, men huru många utav dessa
som pratar jiddisch vets ej og de fleste talar nog mer ryska, totalt finns 200
000 judar i Tyskland men siffran stiger hela tiden - 1933 fanns det ehuruväl
hela 600 000 i landet som en förlängd gång icke ville ha dem. En stor del av de
nyinflyttade judarna og rysstyskarna talar dock ryska primärt, detta har gjort
så att ett nytt ryskttyskt pidginspråk utvecklats sedan 1990-talet,
ibland benämnt som quelia / nemrus / deutschrussisch. Sådana här
språkuppkomster brukar ej vara särledes långvariga, men vi börom så ej sia än.
Hursomhelst, före andra europakriget så talade ungefär 2/3 av världens judar
jiddisch, hvilket ungefär betyder 11 miljoner människor, men efter tyskarnas
massaker så kvarstod kanske omkring 5 miljoner parlörer som sedan minskade
ytterligare efter Sovjetunionens förföljelse av både människorna samt den
kultur de förestod. Till detta kom Israels skapelse och den diskriminerande
språkpolitik de har fört, där alla andra judiska språk förutöver hebreiskan
förpassats till bakgården, Israel har kommit att bli den slutgiltiga
Endlösungen för jiddische taal. Ytterligare skall även tilläggas att förvisso
så har många amerikanska judar bibehållit sitt språk, men det är även väldigt
många som har assimilerats in i majoritetskulturen. Det finns ehuru flere
organisationer ock institut som arbetar med att bevara jiddisch.
Det var
judar, som kommo från norra delarna av Frankrike og Italien, som under en tid
framtills runt 1250 etablerade bosättningar i det tysktalande Lotharingia og
Rhenlandet og man haver ehrvals genom detta även en del romanska ord i
jiddisch, som antagligen ej äro härrörandes från något av dagens romanska språk
utan från ett judeoromanskt eller judeolatinskt språk talat i områdena därifrån
de kommo, samt så fanns det redan judeoromaner här på plats sedan länge som ju
måste ha talat något språk. Exempel på sådana företeelser kan vara det jidiška bentshn
från ‘benedicere’, namnet Yentl från ‘gentile’, beyle jämförbart
med ‘belle’, og så vidare. Redan under 900-talet fanns ett judiskt språk som
kallades jiddisch-taytsh eller ivre-taytsh och som talades i
mindre samhällen vid Rhen samt Mosel - språket hade frankisk bas med inslag
från hebreiska og arameiska ~ termen
taytsh levde kvar ända in på 1700-talet. Det bör ehuruväl nämnas att det även finnes några få slaviska
lexikaliska, men ej grammatiska, influenser i protojiddisch som förbryllar,
men de är på tok för få för att kunna betyda att protojiddisch skulle ha
uppkommit i öster, dessutom så haver ju jiddiš en till mycket stora delar tysk
grammatik. Man trodde till en början att jiddisch utvecklats från modern tyska,
men Landau og Sainéan bevisade konklusivt att jiddisch historia gick ända bak
till medeltida medeltyska, man har senare även sett att vissa fenomen går änn
längre bak som ivretaytshen ovan.
De som kom
att tala jiddisch kom således främst från norra Italien og Frankrike samt
flyttade ungefärligen under 800-talet og framåt in i det område som de kallade Loter
som låg vid Rhen samt Mosel, ungefärligen emellan städerna Köln og Landau /
Speyer och som kom att bilda kärnan för den jiddischtalande ashkenaziskjudiska
grupperingen, ashkenaz är dessutom sedan medeltiden den hebreiska
beteckningen på Tyskland, så ashkenaziska judar betyder helt enkelt tyska
judar. Att de äro inkomna från Italien kunne man genetiskt bevisa hvilket
gjorts flera gånger om, ity de ashkenaziska judarna äro snarlika de generella italienarna
inom sin genom. Dessa inflyttande judar absorberade de redan existenta judarna
i Rhenlandet, dessa var av allt att gissningsvis döma även förare av något
romanskt tal. En del
judeoromanska judar fanns således sedan tidigare i området genom det Romerska
rikets verksamhet där, antagligen så tidigt som efter de galliska krigen
anförda av Caesar, men bevisligen sedan år 321 e.kr. i Köln og Rhenlandet.
Judeoromanerna besatte viktiga positioner i den romerska Rätiska provinsen. De
var fria att verka som romerska medborgare og denna tolerans fortsatte under
det burgundiska samt sedan det tidiga karolinska riket där de var
framgångsrika, under Karl den store samt Ludvig den fromme, bland annat
undslapp de ju ideligen militärtjänstgörning ock kunde såleda fokusera sina
energier på handel og köpmannskap, samt bankverksamhet då kristna varde
förbjudna att taga ränta för utlåning. Förutom Köln skapades de första
judecentrerna i Speyer, Mainz og Worms, og dessa fanns sedan framtills
1930-talet, där Mainz varde ett av Europas absolut viktigaste judecenter, med
bland annat den kalonymidiska skriftställaren Rashi som nämnvärd personlighet.
Synagoger byggdes. Judarna var relativt fria, men finge betala lide extra i
skatt än kristna, men ju längre tiden ginge i det karolinska riket desto mer
följde man kyrkans riktlinjer i förhållandena gentemot judarna varhän
antisemitismen spred sig.
Det är
givetvis omöjligt att veta men man tror att antalet judar steg från varandes
omkring 5000 under 900-talet till att vara runt 20 000 på tusentalet,
tillskottet har åter kommit från Italien oc Occitanien. En av de första pogromerna mot judarna var
under det första korståget som begovs åren 1096-99 samt ledde till mycket råa
övergrepp på judarna i Rhendalen, aktivt understött av pöblen - det nazistiska
tusenårsriket hade alltså en solid historisk grund att vila sig på. Runt 12 000
judar beräknas ha massakreras emellan maj och juni 1096, hela samhällen i Köln,
Mainz, Worms og Trier slaktades, emedans de i Speyer räddades utav biskopen
där, påvestolen fördömde barbariet. Under århundradena som kom blev judarna
anklagade för i princip alla missöden som skedde, allt från mongolernas
invasion, digerdöden, svält, ritualmord, ekonomiska depressioner, bedrägerier,
vattenförgiftningar, med mera, og dräptes ofta en masse i tusental i olika
massakrar runtomkring i de tyska rikena samt städerna, exempelvis år 1285 i
München, 1298 i Wurtzbourg, i Rothenburg, 1330-talet i Schwaben, 1349 i Worm, i
Frankfurt, i Mainz, i Nürnberg, i Hannover, og så vidare, i hela 85 städer. För
att inte tala om alla städer och dömen som vid olika perioder slängt ut sin
judiska befolkning, från 1300-talet samt framöver under seklernas gång.
De språk
judarna hade med sig var av judeoromansk börd som ovan påpekades och kan kallas
västloeziska og sydloeziska, utifrån den medeltida judiska term, loez, som brukligt nyttjades
vid benämningen av judeoromanska tungomål. Västloeziska skulle även kunna
kallas tsorfasiska efter den term, Tsorfas, inom den judiska traditionen som pålagts
norra Frankrike. De hade givetvis även med sig sitt sakrala språk og detta
tillsammans med de tvenne olika judeoromanska språken plus den tyska som
talades i området utvecklades till det vi kommit att kalla jiddisch, som vid
senare utvecklingslinjer mottagit element från olika språk. Germanska
kriminologer menade ehuru i tidigare tider att jidiš var utvecklat från den
rotvälska som den undre världen i tyska städer talade.
Under epoken
1250 till 1500 fick de jiddischtalande kontakt med slavisktalande judar samt
slaver i sydöstra Tyskland og Böhmen och sedan även i Polen samt längre österut
og under denna tid i jiddischens historia så utvecklades ett relativt enhetligt
skriftspråk, detta även före boktryckarkonstens igångsättning, hvilket finnes
belagt i allehanda skrifter. Det ständiga förtrycket ledde till en stor
utvandring av tyska judar till Polen under 1300-talet samt framöver. Kejsaren
utav det Heliga Romerska riket såg judarna som sina personliga undersåtar och
avkrävde dem speciella skatter i utbyte mot högst plausibelt skydd, utöver de
skatter de finge betala till de lokala härskarna, ibland garanterade kejsaren
att judarna skulle få återkomma till städer de blivit utslängda från, för att
så snart de så gjort och anförskaffat sig egendomar där ånyo bliva plundrade og
utkörda. Under 1400-talet skedde nya större massakrar samt förföljelser utav
judar i stora delar utav de tyska områdena. Undantag existerade, exempelvis
Friedrich Wilhelm af Brandenburg som under 1600-talet gav judarna en fristad,
samt religiös tolerans. Runt år 1600 räknas det ha funnits omkring 8000-10 000
judar, varav 3000 i Frankfurt am Main. Nästkommande period, 1500-1700,
kännetecknas utav att östlig jiddisch sprider sig ohämmat i öster, hvilken
bland annat relativt väl konkurrerar ut västlig jiddisch i tysktalande städer i
öst, samtidigt som många polska judar återflyttar till Tyskland med anledning
utav utökat förtryck där, hvilket gav slavismer in till jiddisch överlag.
Som ovan
märktes så subindelas ofta jiddisch i indelningarna tu varav den västra var den
mest ursprungliga av de två emedans den östra vard den mest spridda. Inom hela
jiddischlitteraturen så var det västjiddisch som användes som standardspråk
fram till 1700-talet, men därefter har östjiddischen tagit över alltmer samt
mer framtills det nästanliggande utdagandet av västjiddisch. Västjiddisch är
inte helt utdött ännu, även om det utrotats eller på andra sätt försvunnit från
de flesta områden som språken historiskt talats i. Allting beror givetvis på
var man drar gränserna og enligt vissa så dog västjiddisch ut redan under
1800-talet, hvilket ehuru får anses vara en centrering till vissa områden där
så var fallet. Det står klart att den västjiddisch som finnes i Alsace,
Schweiz, Ungern samt Slovakien finns kvar, om än i något förminskad grad. Den
jiddisch som talas nu i Nederländerna, belgiska Antwerpen, Tyskland o.s.v. är
ofta, eller kanske alltid, relativt nyinflyttad östjiddisch - vissa teoriserar
ehuruväl att det genom detta håller på, samt i viss grad redan har skett, att
skapas ett nytt västjiddischt språk, denna gång dock med östjiddisk grund och
inte som den ursprungligare västjiddischen som var mer arkaisk om man ser till
språkets historia og tillblivelse.
Västjiddisch
var ej allena arkaiskt, utan även den ursprungligare språkvarianten och talades
i Tyskland, Nederländerna, Belgien, norra Italien, Böhmen, Mähren, Ungern,
Österrike, Schweiz, Alsace, Lorraine og i en liden del i södra Polen.
Språkspektrat täckte således ett ganska stort område, hvilket gör det något
förbryllande att västjiddisch antagligen var ganska, men inte helt, enhetligt.
Det är ehuru absolut ej otroligt om ett antal olika medeltyska språk legat till
grund för olika jiddischmål men att dessa senare utvecklats vidare i relation
till varandra. Östjiddisch utvecklades under den judiska massflykten till Polen
samt Litauen som skedde under 1200-1500-talen og talades som kanske förstås i
de östeuropeiska länderna. Uppdelningen är egentligen ej så klar som det här
låter göras då det exempelvis kan nämnas att det fanns vissa västjidiška
varianter som hade mer gemensamt med östjiddisch än med någon utav de övriga
västra varianterna och hela jiddischspektrat kan kanske snarare ses ur
kontinuitetssynvinkel istället även om vissa språkgränser på vissa håll är
relativt skarpa, vissa element äro dessutom även gemensamma för de västraste
samt de östraste varianterna av de båda huvudvarianterna, hvilket antingen kan
vara kvarvarande arkaismer eller novationer som kan ha skett i mer centrala
geografiska områden och som ej sedan spridit sig änna ut i ytterkantsområdena,
hvilket ju i sak även gör dem till arkaismer återigen men nu i relation till
naturliga språkförändringsspridningsmekanismer. Östjiddisch haver, enligt
vissa, fonologiska band till, dels bayersk-österrikiskt samt dels
thüring-översaxiskt, språkområde hvilket isåfall antyder att den judiska
emigrationen från Tyskland österut skett från tvenne olika befolkningsområden,
den ena från centrala emedans den andra från södra Tyskland, samt att deras
språk sedan assimilerats. Östjiddisch delas senare in i trenne olika grenar, en
sydöstlig variant som talas i Ukraina og Rumänien, en mellanöstlig
i Polen, Galizien samt i de östra delarna utav Ungern, plus en nordöstlig
jiddisch som åtfinns i Litauen og Vitryssland - det är främst uttal samt
ordförråd som skiljer dem åt. Den lituaiska varianten är den som haft störst
genomslag i skrift.
Som förstås
så finnes det olika vis att dela in jiddisch i, rent geografiskt, nedan är ett
förslag:
Jiddisch
brukas skrivas med det hebreiska alfabetet, men även det latinska ock kyrilliska har använts av vissa, men själva hebreiskan står enbart för
ungefär 5 % av ordförrådet, hvilket måste anses vara ganska lite, i övrigt
består ordförrådet utav tyska, arameiska samt romanska plus en del från
slaviska språk og angående de sistnämnda så är det främst polska, ukrainska
samt vitryska som har lämnat bidrag. Den främsta grammatiken följer tyskans men
vissa förändringar har ehuru skett, bland annat med anledning utav slaviskt
inflytande. Jiddisch finns även i en typografisk variant som går under
benämningen waybertaytsh – ‘kvinnojiddisch’.
Under
1700-talet och början av 1800-talet förbättrades situationen markant för de
tyska judarna, ibland kallade yekke, och de kom att ta del av de flesta
områden i samhället, och särledes inom reformerta samt intellektuella sfärer,
man gjorde – som kommunitet – stora sekulära utvecklingar och gick ifrån både
kosher som omskärning, bilade de religiösa antoningarna av de heliga skrifterna
för att istället sekulärt se på dem som etiska och normativa riktlinjer,
samtidigt som man avfärdade normatismen i den judiska rättsläran, halakha,
avfärdade sionismen ock proklamerade istället att Tyskland var det nya judiska
hemlandet, att det var där de hörde hemma som en del av fäderneslandet,
jiddisch övergavs av många till fördel för tyskan, och i vissa fall hebreiskan.
Skrifterna översätts till tyska. Synagogerna av reformert stil började benämnas
tempel och rabbina ikläddes närt protestantiska kläder, böneböckerna skrevos på
tyska og en hel del utav de traditionella
ritualerna slopades. Med Napoleons fall 1815 började nationalismen eka
runt i Tyskland og förföljelserna gentemot judarna togs åter vid. 1819 skedde
så kallade hep hep-uppror och många judar fick sätta livet till,
samtidigt som fleras egendom destruerades. Revolutionsåret 1848 ledde till att
judarna återfick sina medborgerliga rättigheter. När Tyskland unierades 1871
bleve judarna vanliga medborgare men den ekonomiska krisen som kom några år
därefter satte nytt tryck på de olika og under 1870-talet började die völkische
Bewegung som proklamerade att judarna var av semitisk stam och aldrig
någonsin kunde vara del av det tyska Volkstum, man lyckades ehuru ej
övertyga regimen om detta varvid judar fortledes finge ingå i det tyska
samhället som de medborgare de varde. Men vissa yrken var de ändå exkluderade
inom, exempelvis som domare, detta även om de konverterade. En del utav det
tyska avståndstagandet av judarna i dessa rörelser haver sin grund i att man
såg judarna som kosmopoliter, urbana internationalister som inte alls var
jordbunden som den tyska människan, till dennes mark, enligt nostalgin
åtminstone, det var en kollektivistisk rörelse som önskade hålla kapitalet inom
kollektivet, och i detta sociala nationella kollektiv passade inte den moderna
juden in.
Judar var i
högre grad än någon annan etnisk, religiös, eller politisk gruppering, med og
slogs för fosterlandet under första världskriget som volontärer, ironiskt nog
var det en jude som dekorerade Adolf Hitler med järnkorset. Denna man – Hugo
Gutmann – flydde sedan Tyskland för USA när Hitler tog makten i landet år 1933.
Många judar besatte även höga politiska positioner under Weimarrepubliken,
bland annat var det juden Hugo Preuss som skrev konstitutionen hvarför staten
även går under benämningen Judenrepublik, fastän det bara var fem utav
200 riksministrar som var utav judisk stam. 1933 ändrades detta. 1 april
började bojkotten utav judiska företag, doktorer, advokatbyråer med mera, och
sex dagar därefter förbjöds judar att få anställning inom statsbyråkratin, och
från 1934 när den förutvarande presidenten avlidit infick Führen all makt. Året
därefter ökades trakasserierna av judarna och de förbjöds bland annat att ingå
i militären och antijudisk propaganda skallades högt i de germanska barbariska
affärerna, den ariska lagstiftningen proklamerade rasens renhet og förbjöd
därför även äktenskap judar samt icke-judar emellan, judar, även kvartsjudar,
fråntogs sina medborgarskap och alla civila og politiska rättigheter och blev
numera istället Reichsangehöriger, rikets underställda. 1936 stoppades
all judisk verksamhet inom de mer bildade sfärerna, och från 1938 stoppades all
kontraktering till judiska företag från staten, ariska läkare fick allena
avhjälpa vedermödor hos arier, samtidigt som judar dåledes ej heller fick vara
verksamma som läkare – en jude kunde alltså inte formellt få läkarvård. Från
1938 var judiska män tvungna att bära namnet Israël, emedans kvinnorna skulle
heta Sara, ett J trycktes i dessas pass, judiska barn fick ej längre ta
del av normal skolgång. 1939 hade nära alla judiska företag gått omkull eller
fått sälja till småsummor till arier, särledes staten, 1938 hade Kristallnachten
skett där en stor mängd företag destruerades, runt 91 judar mördats samt 35 000
arresterats och avsänts till de nyligen uppförda koncentrationslägrerna. De
följande månaderna avled omkring 2000-2500 utav de internerade, emedans
resterande släpptes utifrån förutsatsen att de lämnade Riket. 120 000 andra
judar flyttade med. Hitler menade att det var judarnas fel att kristallnatten
skedde och beodrade dem att betala en miljard Reichsmark, detta löstes genom
att man exproprierade en femtedel utav judisk egendom.
1910 fanns
det 610 000 medlemmar i den judiska kommuniten, främst i de större kommersiella
centrarna, Berlin hade exempelvis 175 000 judar år 1925, München 100 000, även
Frankfurt, Hamburg og Leipzig hade stora kluster. 1933 var judeantalet 522 000
i Tyskland, av dessa fanns 214 000 kvar när kriget började, resten hade flytt
till främst Paris eller New York, 50 000 försvann ner till brittiska Palestina.
De flesta talade vid denna tid tyska alldagligt. Nazisterna mördade omkring 6
miljoner judar och emellan 170 000-200 000 utav dessa var tyska judar, de
riktigt stora antalet offer härleds till Polen, 19 maj 1943 deklarerades det
Tyska riket som judenrein. Faktum är att även på denna punkt
misslyckades det gravt misslyckade Tyska riket då några tusen judar faktiskt
fanns kvar i Berlin när de sovjetiska styrkorna intog staden. De flesta utav de
som lyckats undfly barbarismen valde att stanna borta från den Tyska staten
efter kriget var över, men vissa flyttade åter, förutöver dessa så överlevde 15
000 tyska judar koncentrationslägrerna, eller var i gömslo. Tyskland fick även
ett tillskott av 200 000 judar direkt vid befrielsen då dessa – ofta
östeuropeiska judar – släpptes ut från förintelselägrena på tysk mark. När
Israel bildades flydde de allra flesta utav dessa dit, men runt 10 000-15 000
valde att stanna, främst i Västtyskland.
Östjudarna
och de kvarvarande tyska judarna kommo att bilda grund för det nya tyskjudiska
samhället, under 1950-1970-talen karaktäriseras det judiska tyska samhället
utav tillbakadragenhet samt isolering, men det fanns judiska primärskolor i
Västberlin, Frankfurt og München men det var främst äldre judar som valde att
bo i Tyskland emedans ungdomen flydde landet. Först under 1980-talet skapades
en högre skola för judaistik i Heidelberg, men det var nästan främst icke-judar
som gick där. 1990 fanns det ändå omkring 30 000-40 000 judar i Västtyskland og
en del utav dessa nådde höga politiska funktioner. I Östtyskland fanns bara
några hundra aktiva judar, de flesta utav de judar som hamnat i DDR hade
antingen sina gamla hem där eller som oftast så var de aktiva kommunister som
önskade bo under detta diktatoriska styre. Idag finnes det runt 200 000 judar i
Tyskland, varav omkring hälften är aktivt judiska i tro, de allra flesta utav
dessa kommo från Östeuropa og primärt Sovjetunionen, med några få familjer äro
från Iran, Marocko, Turkiet og Afghanistan, men riket har ändå således en av de
största judiska kommuniteter i Europa. Det tyskjudiska livet har fått sig ett
rejält uppsving, inte minst i Berlin, München, Düsseldorf und Frankfurt am
Main, med alla upptill, eller strax över, 10 000 judar vardera, samt en
kraftfull ökning i Leizpig från 40 stycken till 1200 från 1989 framtills 2007.
Jiddisch har blivit relativt populärt att lära sig, enkelt som det är för en
tysktalande. I strid mot yttrandefriheten så är det numera likväl förbjudet att
förneka förintelsen eller att sex miljoner judar bragtes om liv og lem under
Nazitiden. Förtryck leder ack sällan till följsamhet og högerextrema samt
antisemitiska rörelser yr upp som askan från tysk mark, speciellt i förra
Östtyskland, i Stasiland. De flesta tyskar vill ehuruväl ej något annat än bara
glömma sina historiska barbarismer och leva sina liv, och har inget emot deras
nya judiska medborgare.
Jenisch
Ytterligare
ett från högtyskan utvecklat språk är jenisch, ‘skojare, bedragare’, hvilket är ett mixat språk med högtyska,
västjidiš samt romanes som bidragsspråk og som talas av nomadiska, eller
kvasinomadiska, grupper i södra delarna av Tyskland, av resande, språket
manisch bedöms ofta ingå i detta, av ett folk med oklart ursprung, ofta
musikanta og artistmässiga i sin yrkesamma utövning. Detta sistnämna ofta
fortfarande. Under den nationalsocialistiska epoken, samt före det, såges de ej
oväntat som trasproletara, eller lumpproletara, och asociala element som skulle
elimineras, via steriliseringer, interneringar og deportationer till
koncentrationsläger som följd. Någon särledes upprättelse har dessa ej erhållit
därefter. I sparsam grad, men existent sedan 1700-talet, finnes språket i
skrift og antalet talare äro antagligen ej alltför högt det heller, i Schweiz
har tungomålet visst erkännande, av många ses inte språket som ett riktigt
fullvärdigt språk. Vissa hävdar att deras etniska antal är omkring 400 000 i
Tyskland, men detta är antagligen grovt överskattat, särledes om vi talar
kvarhållen identitet samt språktillhörighet.
Rotvälska
Jenisch
sammanförs ofta med rotvälskan / rotwelsch / gaunersprache hvilket är
ett, eller egentligen flera, likaledes undergroundspråk bildat bland olika
former av sociolektiska förgreningar, såsom kriminella eller olika
hantverkstyper, samt bland vissa nomadiska samt quasinomadiska
vagabondgrupperingar, ej nödvändigtvis av etnisk karaktär. Rotvälska är främst
förekommande i södra delarna av Tyskland, det skall inte sammanblandas för
mycket med den svenska förvrängda – rotvälska – användningen av ordet. Welsch
används ofta för ‘främmande, romanskt, franskt, italienskt, oförståeligt
språk’. Rotvälskan är antagligen grunden för jenisch som utvecklats därifrån,
og i sig själv så är det bildat på stark tysk substrat med stora romska samt
västjiddiska influenser, språket är även anpassat till de kontexter det använts
för havandes karaktiristisk vokabulär av i mången fall oklar og oförståelig
kulör. Språken kan fortfarande höras bland de grupper som historiskt talat det,
men det är dåligt dokumenterat men det finnes alltjämt olika ordböcker att
tillgå för vokabulären åtminstone. I vissa orter såsom Schillingsfürst og Schopfloch
har många rotvälsktalande bosatt sig varvid språken haft ganska stor påverkan
på de lokala tungorna, i det sistnämnda fallet benämns det lokala språket lachoudisch
og har stora hebräiska och rotvälska influenser i sig.
Olika andra
språk som föres in i denna beteckning är keimisch från 1400-talet som
var ett jude- og köpmannaspråk, från rotvälsiskans keim ‘jude’,
1500-talets mengisch, 1600-talets wahlerey, 1700-talets framkomst
utav jenische og jaunerisch / jauner-sprache, 1800-talets kochumer
lohschen, samt 1900-talets kundenschall, och allehanda
språkbenämningar som haver ändelsen –latein i sig brukar röra sig om
dessa gaunerspråg, i mer eller mindre grad, exempelvis bettlerlatein,
krämerlatein, gaunerlatein. Ett särleda nämnbart språk är lotegorisch
som även tidigare benämndes lochne kodesch från hebreiskans ‘heligt
språk’ og varandes ett handelsspråk i Pfalz i Leiningerland, speciellt i
Carlsberg, samt uppkommandes under 1700-talet. En del av ordskatten finnes
rekorderad.
~
Läs mer om detta i boken Europas tungomål.
Nessun commento:
Posta un commento