Under barns tidiga period,
så ser man osså lätt likheter emellan mänskliga barn och olika djur - de
använder sig utav olika läten för att visa tillfredsställelse, lust eller
olust. Dessa läten avtar mer och mer ju mer barnen lär sig uttrycka sig i andra
former, men som en kvarleva av detta basala djurspråk så finnes exempelvis
gråtfenomenet kvar i vuxen ålder; till detta skall ju givetvis hela repertoaren
av kroppsspråk tilläggas som kan vara av mer eller mindre biologisk eller
kulturell art. Gråt och andra liknande uttrycksformer kan man kalla ett sorts
språk, man försöker förmedla känslor, eller annat, genom de olika medel som
finnes till hands - antingen genom talet eller genom den mera fysiska
förmedling som gråtet är.
Även om likheter kan dras med djuren, så är nyfödda barn redan
indoktrinerade i den mänskliga världen och till og med i moderns kulturella
etnicitet. Två psykologer har genom studier visat att fyra dagar gamla franska
barn redan kände en större trygghet om de hörde franska talas när de ammade än
om de hörde ryska. Hade man på ett fransktalande band så ammade barnen
tryggare, emedan de blev oroliga om man ändrade så att ryska hördes och
viceversa om man ändrade tillbaka till franskan. Samma osäkra beteende visade
sig utspelas om man spelade bandet baklänges, genom detta förfarande så vet vi
således även att någon antirysk gen hos franska barn inte åtfinns.
Baklängesspelandet visade att det var melodin i språket som barnen eftersökte
då den går förlorad i baklängesspelning, emedan vokaler samt även i viss mån
konsonanter förhåller sig oförändrade. Detta skall givetvis icke ses som ett
uttryck för den kända franska språknationalismen, utan det är ett påtagligt
bevis att människan snabbt får influenser från den omgivande världen och att
man sedan är mer osäker när denna värld rubbas. Dessa influenser tas antagligen
emot redan under graviditeten. Vissa menar ehuru orubbligt att denna slags
forskning har sin grund i någonslags etnocentristisk nationalism, i sig en
fördomsaktig fördömning.
~
Nessun commento:
Posta un commento