Jamskan i Jamtland ~ Jämtskan i Jämtland

Jämtland ä givetvis ett gammalt samiskt område, men till skillnad från de norrländska markerna så haver Jämtland i redan tidig tid befolkats av germaner og är ej något nybyggarland à la Norrland et Lapponia - samer finnes givetvis kvar i området likaså.

Jamskan, eller jämtskan, som är det språk som talas här naturligt benämnes ofta som varandes ett norrländskt mål, men varken den lingvistiska eller den politiska historien har speciellt mycket med Norrland att beskaffa, förutöver faktumet att vi nu befinner oss uppe i norra delen av det moderna Sverige som utgör gränslandet mot Sàpmi. Jamskan är det ursprungliga germanska språket i området med undantag av en mindre norsk minoritet, idag beräknas högst omkring 30 000-50 000 människor föra sig på jamska, i området finns eljes underlag för runt 120 000 talare.

När germanska folk verkligen beträdde den samiska marken i området är svårt att sia om og händelsen är av egentlig ringa betydelse för denna korta framställning då både samer samt jamtar huserat landet under en lång period och det kan därmed ej karaktäriseras som någon nyare utveckling. Jamtland, såsom det heter på jamska, betyder antagligen ‘jamtarnas land’ - detta land har hela tiden haft stora kulturella kontakter med Trøndelag i Noreg, hvilket även visar sig lingvistiskt. I politisk mening så kopplades även det jamtska riket till det norska även om det aldrig inkorporerades i detsamma, utan hade en liknande ställning som de norska Orkneyöarna varvid man innehavde en stor intern självständighet og man behövde enbart betala en mindre skatt.

Jamtland var indelat i fjärdingar som var döpta efter väderstrecken nåendes fram till Storsjön, men under högmedeltiden så bleve det istället de 14 tingslagen som blev grunden för indelningen. Riket styrdes så att förutöver bygdetingen så hade man ett allmänting på Frösön en gång om året, detta Jamtamot hölls samtidigt som Gregoriusmarknaden, hvilket kan te sig både logiskt som praktiskt. Några decennier efter det isländska alltinget beslutat hänföra landet till kristendomen gör jamtamotet samma sak samt reser dåleda Frösöstenen i åminnelse å detta. Man hade även en lagbok som till sin början var i muntlig form, men som sedemera skrevs ner i Jamtlandslagen som ehuru dessvärre försvann år 1813 från Trondheim dit den förts av danskarna. Det jamtska självstyret höll i sig ända fram till slutet av 1500-talet, men förändringarna började redan 1536 när Noreg förlorade sin suveränitet till Köpenhamn som därvid även styrde Jamtland, hvilke slutfördes under det nordiska sjuårskriget 1563-70 då Jamtland ockuperades av svenskarna. Slutpunkten komme dogh senare vid Kalmarkriget 1611-13 då både jamtarnas politiska såväl som ekonomiska ställning raserades - vid freden i Brömsebro blev Jamtland Jämtland för resten av den nuvarande historien, förutöver kortare befrielser.

Det svenska styret utarmade, så än idag, folket genom högre skatter, utbyggda regementen, skansbyggen, og så vidare, och när norrmännen så slutligen kommo till jamtarnas räddning i slutet av 1670-talet så hälsades de också mycket riktigt som befriare, under befriarnas beskydd stod landet dock enbart under en kort tid. Från 1750-talet och fram till 1910-talet tillväxte regionen både ekonomiskt samt demografiskt, men härefter har stagnation och nedgång varit gällande för området, Östersundsregionen har ehuru i form av centralort genomlevt en expansiv epok. Det svenska försvaret har i sann ockupationsanda fördärvat stora delar av Jamtlands nationalhistoriska kvarlämningar på Frösön.

Jamskan

Jamskan har enligt mången svenskofil forskare ej sina historiska anknytningar till norskan såsom fallet är i Härjedalen där språken synligen og ovedersägeligen hava norsk grund, utan man haver påstått att jamskan är ett svenskt språk, ett svealändskt, detta även om man kan påstå att jamskan utgör en egen utvecklingslinje inom östnordiskan, men i dess västra falang, og det är därmed givetvis ett eget språk ~ även om troligast ehuru äro att de jämska språkformerna eljes rör sig om en östlig gren av västnordiskan, en västnordisk aspekt är exempelvis nyttjandet av u:et i exempelvis kruna, hu, ku eller bru ‘krona’, ‘hon’, ‘ko’ og ‘bro’.

I själva verket är hela uppdelningen utav väst og östnordiska språk något artificiell. Jamskan är även ett eget språk ur politohistoriska aspekter, då ju det varit legio i Norden att dela in språken efter nationsgränserna och då Jamtland en gång i tiden var ett eget rike så kan jamskan därmed kallas det jamska riksmålet, alla andra hävdanden skulu vara kolonialt. I sann språkdefinitiv anda finnes även en akademie för jamskan. Vad jamskan skall definieras som är alltså helt uppenbart även för den mest konservativa språkpolitikern. Smått löjeväckande komiskt är att mången språkvetare och språktänkare icke hade några som helst problem att definiera jamskan som ett norskklingande språk före unionsupplösningen, därefter ändrades ehuru språkets hemvist besynnerligt nog.

Jamskan är splittrat inbördes og indelas ofteligen enligt följande: från väster finnes opplänningsmålet, eller västjämtskan, som talas väster om Storsjön og upp längs Indalsälven samt dess biflöden  - språket är konservativt. I Storsjöområdet, exklusive de södra socknarna, så talas framlänningsmålet, även kallat centraljämtskan. Opplänningsmålet og framlänningsmålet har till vissa delar stora likheter, men det finnes även olikheter och, bland annat heter ‘gubbe’ guubb på opplänningska emedan det på framlänningska benämns gååbb - upplänningsmålet haver osså mycket mer trøndelagismer än det förra. Därtill skall läggas sydjämtska / bersmaol / klövsjömaol, nordjämtska samt östjämtska - och alla ovanstående geospråkliga beteckningar kan givetvis indelas ytterligare i mindre områdesvida varianter, men det rör sig som oftast om främst fonologiska skillnader, språkgruppen som helhet knyts ehuruväl ihop via gemesamma karaktäristika inom både fonologi, lexikalia og grammatik. En sådan mindre variant som är utmärkande är offerdalsmålet som talas i Offerdalen i Krokom og som haft en isolerad utvecklingskultur.

De östjämska geospråkliga varianterna inkluderas inte alltid i genuin jamska då de är ett övergångsspråk intill naboliggandes tungomål i Ångermanland og Medelpad. Vissa ord är gemensamma för hela det jamska språkområdet, till exempel orden fejen samt sint som betyder ‘glad’ respektive ‘arg’ på jamska, emedans andra ord har fonologiska skillnader såsom uttalet för ‘öst’ som kan uttalas öst, äst, åst, ast, ust eller yst. Vissa ord är relativt unika såsom exempelvis stå’års / stårsè med betydelsen ‘tös’, i ísländskan finnes stúlka med samma betydelse, andra dylika ord kan vara fjård / fjärd ‘bråttom’, gly ‘ljummen’, eller det välkända gaup / gäup för ‘lodjur’.

Jamskan skiljer sig från generell svenska både genom lexikalia, fonologi, grammatik samt meningsbyggnad, hvarför det finnes full språklig anledning att benämna jamska som ett eget språk, en anledning som därledes kan tilläggas de redan politiska samt historiska aspekterna.

Ur grammatisk synvinkel är det intressant att exempelvis dativen finns kvar i jamskan, även om de snart höre till historisk jamsk grammatik, de haver redan försvunnit från bergsmålet, hvilket troligtvis skedde i början av 1900-talet. I den större delen av utbredningsområdet heter det exempelvis mâ, mä för ‘vi’, i denna pluralisform i dativ blir det exempelvis mâ sitt på stolom, där -om är dativformen för bestämd form pluralis, je sitt på stola blir det i singularis, där -a är dativändelsen för maskulina ord, för feminum singularis första person bliver det istället je sitt på soffen. Man haver till exempel ej heller s-genitiv som i svenskan, eller passivformen med s. Ur fonologisk synvinkel så har man exempelvis i varierad grad bibehållit diftongerna, ‘lök’ heter då lauk i en form, hvilket förövrigt även det stämmer överens med det fonologiska systemet i västnordiskan. Vissa östliga varianter har inga diftonger kvar, precis som fallet är för Härjedalen, emedan andra har en eller tre, fast bergsspråket har ehuruväl gott nog fyra, av hvilka den fjärde är en sånär sekundär diftong som av vissa tros ha innoverats under 1500-talet, emedans andra istället menar att den genom Snorre Sturalssons berättelse kan knytas till Västnorge varifrån både de fyrdiftongiga islänningarna såväl som jamtarna skulu ha utvandrat. Jamskan kan även angående många andra särheter jämföras med isländskan.

Jamskan finnes i skrift sedan åtminstone 1748 i främst poetiska, lyriska, samt musikala sammanhang, men även delar utav Biblen samt andra skrivelser finnes översatta, grammatikor og ordböcker finnes likväl, uppfyllandes närt alla tänkbara stelbenta krav för att erkännas som ett eget språk.

Man följer smått olika ortografier. Änskönt redan texten på Frösöstenen från 1000-talet är att betrakta som altejamska enligt nuvarande lingvistisk tolkning, tidigare i preunionsupplöst tid såge man det som fornnorska, emedans postunionsupplösta forskare menade att det rörde sig om fornsvenska, det står ehuru klart att runskriften där innehåller vissa karaktäristiska som passar väl överens med språket för området, d.v.s. fornjamska. Jamskan bör naturligtvis vara det naturliga språket för den offentliga skolan i området, vägen dit är nôk väldigt lång.

I Genesis kan det ehuruväl exempelvis stau:

Å Gud saa: ‘Lätt oss gjära når mänish, nager som e lik oss. Å dom ske rå öve fishn derri havan å över foglan pyne himmela, å öve tamdjura öve heile jola, å öve all de djur som kravl å rör se på jorn.’

Å Gud skapa mänishan å gjool som n avbild ta se själv. Te kær å kviin skapa n dom.

~

Läs mer om detta i boken Europas tungomål.