Härjedalskan og Härjedalens utarmning samt försvenskning

De västra härjedalska målen kan karaktäriseras som norska, eller snarare gammeltrøndersk, eller åtminstone norskinfluerade, intagandes ett mellanting emellan östnordiskt samt västnordiskt - visst norskt inflytande kan höras så långt öster ut som till vissa hälsingemål.

Målen i Härjedalen skiljer sig väldigt från svenskan og ett ord som ‘sparka’ heter exempelvis späsjke, ‘svart’ kan heta swasjt og i enlighet med norska så heter ‘ko’ ku, samma u-fonem är gällande för jamskan. Grammatiskt skiljer sig målen åt då de har dativform i både singularis såsom pluralis i bestämd form substantiv, samt att det finnes numerusböjning i verbdeklinationen, men denna har bara överlevt i imperativen, till exempel kaste blir i pluralis kastän. En hel del av ortsnamnen är även bildade på västnordiska ord.

Den nuvarande majoritetskulturen har ej uppkommit förrän under medeltiden og är inte speciellt stor nu heller. Förutom landets samiska tillhörighet, som nu kan skönjas i nordväst, så hade landets första vikingatid norsk härkomst, man höllo ting i Sveg fram till slutet av 1200-talet. Under 1400-talet så lades Härjedalen under svenskt hövitsmannaskap och under de många krigen under nästföljande århundraden fram till 1700-talet flydde stora delar av befolkningen till Noreg, men landområdet bleve svenskt 1645. Befolkningen har självfallet ökat sedan dessa tider, men invånarantalet hålles nere av stor utflyttning og ligger idag på ett antal av en mycket liten stad.

Även de sista vildrenarna försvunno från syd under 1880-talet, dessa böro återskapas inte minst med anledning utav ökade rovdjursantal.

~

Läs mer om detta i boken Europas tungomål.