Grekiska språkets historia, i korthet samt delar

Grekiskan utgör en helt egen subgruppering inom den indoeuropeiska språkfamiljen, denna benämnes vanligtvis på samma sätt som dagens språk såsom helleniska, även grekiska, eller då elliniska, og finns belagt från den senhelladiska epoken, närmare bestämt vardandes tidsmässigt ungefäreligen 1400 f.kr., genom de mykenska texterna som skrevs ned med den oftnämeliga skriften linear B.

Grekiskan ses som en invandrad språkkultur till Grekland samt dess övärld, men detta är en för denna alstring annan historia.

Linear B καί Mykenskan

Linear B är ett skriftsystem som varandes utvecklat ifrån linear A - linear A havandes i sin tur ej kunnat tydas ännu, linear A behaver ehuru likheter med ett skriftsystem som nyttjades ännu tidigare som även har en hieroglyfisk anknytning, detta skriftsystem är ehuru för knapphändigt bevarat, og antagligen ävenledes fåsamt skrivet, för att man trovärdigt skall kunna tyda det. Linear A användes av den minoiska civilisationen på Kreta som varade emellan cirka 1650 till 1450 f.kr. i ett tungomål som vi tyvärr inte heller vet så mycket om, både linear A och dess föregångare användes antagligen som skriftsystem för att göra inventarielistor samt annat liknande. Det minoiska språket ses av vissa som en distinkt gren utav indoeuropeiskan, emedans andra istället ser språket som en semitisk utpost.

Den senare mykenska linear B, som är en stavelseskrift, användes för att skriva helleniska, med hjälp utav omkring 90 tecken i de mykenska texterna. Dessa texter som enligt de flesta äro från omkring 1400 f.kr., andra tror runt 1200 f.kr., tyddes icke förrän 1952 då den engelska arkitekten Ventris visade att de varo skrivna på en äldre form av helleniska - kallad mykensk helleniska.

Han arbetade ehuruså själv först efter tesen att skriften dolde ett etruskiskt språk. När han 1953 föreläste på ett seminarium i London om det, så rapporterade The Times kring den för dem nya teorin, artiklen sattes jämte en kommentar kring bestigningen utav Mount Everest så det dröjde ej länge förrän upptäckten populärt benämndes som ‘the Everest of Greek Archaeology’.

Men då denna linear B-skrift dåligt återger uttalet samt med anledning utav att texterna varandes enformigt skrivna, då det mest äro frågan om inventarielistor samt texter innehållandes många namn så vete man ändock lite om denna språkform, personnamn som kan nämnas som fanns under denna mykenska period är exempelvis de fortfarande gångbara Arekasadara samt Teodora, d.v.s. ‘Alexandra’ og ‘Theodora’.

Linear B-skrifter har hittats på Kreta samt på det helleniska fastlandet i till exempel Mykene, Midea og Thebe. När den mykenska civilisationen faller ihop så upphör även användningen utav skriften, hvilket betyder att de skriftliga bevisen för grekiskan i princip blir nonexistenta emellan 1100-talet och omkring 825-750 f.kr. när alfabetet gör inträde i den hellasiska världen.

Utaf de klassiskhelleniska varianterna så är det den arkadisk-cypriotiska som är mest lik den mykenohellenska och man tror att detta mål har utvecklats utifrån någon sentida mykensk variant, man får givetvis lägga extra bemärkelse till ordet ‘tror’, men de lingvistiska bevisen förtäljer att mykenskan sannolikt tillhör just östhelleniskan.

Ett av huvudargumenten för att mykenskan inte skulo tillhöra västhellenskan i alla fall är utvecklingen från ti till si, men i sin exempellitenhet så är utvecklingen från protoindoeuropeiskt *ŗ även intressant att påpeka då den mykenska og i arkadocypriotiska samt rörandes aeoliska ändrats till or/ro, emedans den i övriga språk blivit ar/ra.

Arkadocypriotiskan talades i Arkadien, Pamphylien samt på Cypern i lite olika varianter. Denna tidiga form av hellasiska var även mer lik de indoiranska språken än motsvarigheterna i Europa och Anatolien.

Helleniskan spred sig ganska långt utanför sina helleniska fastlandsområden, först till öarna i Egeiska havet samt sedan vidare till främst västkusten i Anatolien og till Cypern för att senare under 700- och 600-talen f.kr. spridas vidare genom kolonisation längs Svarta havets inlopp samt längs kusterna, till Libyen, Sicilien og södra Italien och vissa mindre populationer i andra områden likaså. I vissa externegeiska områden har denna grekiska migrationsbefolkning hållit sig kvar framtills idag, eller närainpå.

Det grekiska alfabetet

Det helleniska alfabetet är det äldsta skriftspråk där man markerar både vokaler samt konsonanter med olika tecken. Hellenerna togo över feniciernas alfabet, enligt vissa via ett frygiskt mellansteg, men detta saknade då alltså vokaltecken så man lånade in konsonanttecken från det arameiska alfabetet, som förövrigt även hade sin härstamning i feniciskans skrift, och omvandlade dessa till vokaltecken. Detta var en nödvändighet då helleniskan är full med vokaler och därmed så behövs det tecken för dessa, till skillnad från de semitiska målen där man helt enkelt får lära sig att vokalisera konsonanter, men detta inbegriper inga oöverstigliga problem då de semitiska tungomålen äro väldigt vokalfattiga og således hade eventuella vokaltecken inte fyllt någon större funktion.

Det är på detta sättet vi fått bokstäverna A alpha, E epsilon, O omikron samt Y ypsilon, emedans bokstaven I iota egentligen representerade dels en konsonant ock dels en vokal i det semitiska alfabetet, men i det hellenska försvann konsonanten, ‘alpha’ kommer till exempels från hebreiskans Öaleph ‘oxe’ med en konsonant som ej finnes i hellasiskan. Redan Herodotos trodde att det hellasiska alfabetet härröde från semitiska förebilder och exempelvis jonerna som levde runt Boeotien kallade alfabetet φοιυικήια  , d.v.s. ‘feniciska bokstäver’.

Det finnes även en teori kring att vårt alfabet näst ytterst kommer från egyptierna, detta har ehuru ännu ej kunnat beläggas, men idén är inte ny då Tacitus framförde samma ursprungsläge för fenicierna som sedan förde alfabetet till hellenerna. Ytterst så kanske, men enbart kanske, det äro sumererna som inspirerade egyptierna i skrivandet, även kineserna skall enligt en teori ha blivit inspirerade av den mesopotamska skriften, men merom detta i andra skrivelser.

Antika grekiska språk

De klassiska helleniska tungomålen delas ofteliga in i olika mål, det redan nämnda arkadisk-cypriotiska, joniska, hvilket ju bland annat består utav Homeros samt Herodotos tungomål, aioliska og västhelleniska som vidare indelas i doriska samt nordvästhelleniska - men indelningarna äro givetvis i viss mån omdebatterade och olika teorier stando som vanligt att finna.

Att arkadiska et cypriotiska skall sammanföras i en og samma grupp råder det ehuru ingen diskussion om då språken är väldigt lika varandra eftersom de nedtecknas vid 500-400-talen f.kr., och det även om de ej varit i någon speciell kontakt med varandra under åtminstone de senaste fem århundradena - cypriotiskan talades på Cypern emedans arkadiskan parlerades i de centrala delarna utav Peloponnesos. I det dåligt bevarade pamphylliska språket har man även återfunnit några av de arkadocypriotiska dragen, hvilket man således fått till att även pamphylliskan antagligen hör till denna subgrupp. Aioliskan brukar man tilldela befolkningen i Thessalien, Boiotien samt i det koloniala Mindre Asien med vissa öar, exempelvis Lesbos som var musikens og sångens ö - de thessalinska samt boeotiska språken havo fått extra mycket influenser från västhelleniskan, hvilket gör att den aioliska gruppen äro ganska diversifierad. Diversifieringen visar sig även genom før exempel att östthessaliska är mindre influerad av västhellasiskan än västthessaliska och östthessaliska törhända därmed visar på en mer ursprunglig aioliska då lesbiskan fått influenser från sina joniska naboer. Aioliskan framställs stundom som en brovariant emellan öst- og västhellasiska. Joniskan med ättlingar är de som överlevt till dagens nyhelleniska.

Homeros som nyttjade detta språk i sina skrifter är även språkligt intressant ur andra synvinklar då hans berättelser bygger på muntliga traditioner och i dessa hans skrifter går det att skönja att vissa element är lingvistiskt äldre än andra eller att de härrör från andra språkliga varianter, t.ex. aioliska, men också kanske även mykenska. Doriskan, bland annat Spartas mål, haver også i sparsam form överlevt i en liten population tills idag och talades vid Peloponnesos kuster samt på de sydligaste öarna i Egeiska havet, men även i några kolonier, bland annat på flera ställen i Syditalien. Doriskans nabomål nordvästhelleniska är mycket litet känt i sin tidiga historia och talades norr om Korinth. Västhelleniskan karaktäriseras av att den är mer arkaisk än östhelleniskan.

De olika språken hade olika status i olika områden samt i de olika stadsstaterna, vissa av dem fungerade som överregionala eller överstadstatliga litteraturspråk i olika litterära traditioner, det fanns till exempel både doriska som nordvästhellasiska ‘koine’-språk. Man använde exempelvis en mindreasiatisk form av joniska i den episka litteraturen under hela antiken och självaste Odyssén är skriven på någon arkaisk östvariant av joniska med vissa aioliska inslag, körlyriken framställdes på en dorisk variant och prosalitteraturen skrevs först med en mindreasiatisk form av joniska i likhet med epiken för att sedan övergå till Athens joniska språk attiska - den moderna helleniskans rötter ~ det är oftast enbart denna som felaktigt avses när man talar om ‘klassisk grekiska’ idag.

Om det förelåg stora skillnader inom varianterna är en fråga om tycke, exempelvis så hette ‘måne’ på lesbosiansk-aioliska selanna emedans det på jonisk-attiska hette selene, detta enstaka exempel kan även visa att där aioliskan har a så har joniskan i många fall e, andra fonologiska skillnader kan skönjas, till exempel i ordet för ‘sjö’ som på attiska samt boeotiska heter θάλαττα, emedans det på övriga geospråkliga varianter benämns θάλασσα, hvilket dessutom är ett inlånat ord som fått geospråklig fonologisk prägel utifrån det språkområde ordet hamnat i.

Att det röre sig om likartade mål visar også att man blandar språken som ovan nämndes i olika kategorier, författare från Athen skrev på attiska i den ordinära texten, men överbytte ofta till doriska i körstycken. Som redan har påtalats lite så märks det att de helleniska språken inte enbart var uppdelade på huvudgrupperingar utan även mindre subindelningar, exempelvis så nämner Herodotos att i Jonien så fanns det flera distinkta varianter utav joniska, d.v.s. kariskhelleniska, lydiskhelleniska, khiosiska ock erythraiska, samt sist sámosiska på ön Sámos. Denna uppdelning åtsynes ehuru ej i det skrivna språket, men det åfinnes heller ingen anledning att här misstro Herodotos, till exempel både kariska som lydiska kan ha påverkat de hellasiska språket som talades i städerna och exempelvis så skulle målet på Khios samt Erythrae ha kunnat få mindre lydisk påverkan och mer lik det närbelägna aeoliskan, det är inte bara potentiellt utan likväl ordinärt samt dåledes troligt. Att någorlunda geografiskt avskilda områden, såsom öar, havo distinkta språk är varken något ovanligt eller omöjligt - men å andra sidan så går det ej heller att kontrollera uppgiften varvid vi kan lämna den i god tro.

Det antika Hellas, innan Alexanders herravälde, är något utav en förebild för sådana som framför att vi inte borde ha ett standardiserat språk och att det går lika bra utan med fritt utvecklande entiteter. Skolans språkenhetliga funktion mister således sin kulturkvävande funktion, att språk og dess talare har en immanent frihet betyder icke att total splittring samt oförståelighet skulle råda i samhället utan flertalet olika system kan koexistera. Olika landsdelar, olika tidningar, olika medier, olika författare och inte minst olika individer kan föra sig på olika mål i både skrift samt tal utan att förståeligheten undergrävs. Detta är en inneboende självklarhet då det ligger i talarens eller skrivörens intresse att göra sig förstådd og i lyssnarens eller läsarens intresse att förstå, hvilket gör att den fria utvecklingen är den enda som leder till reell samt rättmäktig consensus. Givetvis erhöll vissa geospråkliga varianter mer prestige och nyttjades mer frekvent, men detta ändrar ej faktumet att det är mer frihetligt att hava en sådan kodifieringspress på sig än en statsunderstödd piska.

Attiskan blir hegemonisk og Romersk

Attiskan spred sig som administrativt högspråk på övrigas bekostnad även före Alexanders unitariska språkpolitik, detta även när Athen besegrades utav Sparta. Ett bevis för detta är de dokument som finns kvar gällande den allhellasiska, exklusive Sparta, alliansen som föreskrev att de ej skulle hjälpa de semisjälvständiga autonoma härskarna i Mindre Asien gentemot perserna, hvilket skrevs just på attiska och som genom liknande händelser kan sägas växte till sig från att vara ett regionalt betonat språk till att bli ett internationellt tungomål samt sedan kvarvara så i långa tider framöver.

Det var under 300-talet som den attiska formen av helleniska fick den totala hegemonin över de övriga och det var bland annat makedoniern Αλέξανδρος ο Μέγας / Alexander den III:s förtjänst, då det var denna dialekt som kom att användas av det makedonska väldet inom diplomatin, i allt från Egypten samt Persien og områdena däremellan, man finge ett gemensamt språk, κοιυή.

Hade det inte varit för att den makedonska eliten redan övergivit sitt eget språk till förmån för den attiska varianten av joniska, så hade antagligen språket snabbt förpassats ner i den historiska avgrunden. Hursomhelst, så är ej fallet, utan koine kan sägas ha varit en modifierad form av attiskan som genom makedoniernas språkpolitik fick den totala hegemonin i den helleniska världen, hvilket ledde till att nästan alla andra hellasiskantika språk försvann genom detta språkimperalistiska förfarande.

Alexander var som nämndes makedonier och dessa hade således ett eget språk som man tyvärr ej vete alltför mycket om, men det ledande skiktet av makedonierna talade främst attiska och Alexander själv var student till Aristotoles som i sin tur dessutom var thraker. Det bör även påtalas att koinemålet ej allena var ett skriftligt språk; även om det började så, så kvarstod det i den ickeorala positionen en inte alltför lång stund, utan över- og medelklasserna anammade snabbt talad koineattiska som ett slags verbalt högmål i nästintill hela den hellasiska världen, hvilke givetvis var en förutsättning för de övriga grekiska målens förutvarande utdagelse med allena ett eller annat undantag.

De lokala språken fortsatte för en tid, givetvis speciellt i talad form, ehuruväl även i skriftlig, men man märker av en avtagande process som ej kan sägas ha varit alltför lång. Änskönt på vissa få lokaliteter revitaliserades ett mer aktivt nyttjande utav det hävdanspunna språket, törhänt enär utav romersk uppmuntring, denna agering togs främst vid i Lakonien samt på Lesbos.

Romarna som kraftfullt gjorde ansteg i historien valde att göra ett undantag för latinets världsherravälde samt använde sig själva av helleniskan i Östrom och alla lärda romare med självaktning lärde og talade ofta helleniska istället för latin, senare under 1000-talet så var det fortfarande populärt att författa dokument al greco i Italien. Man kan säga att Romarriket hade tvenne officiella språk, latin i väster samt helleniska, jämte latin, i öster. Grekiskan började även självt snart benämnas som Ρωμαίικα, romerska. Konstantinopel varde det andra Rom, ’η Νέα, δευτέρα Pώμη.

Byzantisk mosaik

Det gemensamma helleniska skriftspråket var starkt arkaiskt, hvilket är positivt för dagens komparativa språkforskning, men i antikens Hellas så skilde sig det talade språket allt mer från skriftmålet, detta vet man bland annat genom papyrusbrev samt andra icke-litterära skrifter som ibland bevarat mer folkliga former. Nästan alla utav de klassiska varianterna dogo ut under antiken förutom attiskan som genom koinen fick herraväldet.

Men detta gemensamma språk blev ej heller det gemensamt en längre stund, då det talade språkets flexibilitet samt föränderlighet gav upphov till flertalet lokala varianter som vi havom kännedom om tack vare medeltida skrifter, i exempelvis eposet Digenés Akrítes från 1100-talet - denna utveckling ligger som alltid helt utanför språkpuritaners kontroll. Den nämnda skriften handlar om Basíleios Digenés Akrítes som var en hjälte, samt son till en arabisk emir från Syrien, som äktade en romersk generals dotter och kom att väkta det byzantiska rikets gräns gentemot en arabisk invasion. Namnet Basíleios Digenés Akrítes förtäljer en del, ‘Basiles tvåfödda gränsväktare, άκρίτης’, hvilket illustrerar att han hade härkomst från båda sidorna, men sedemera valde att skydda den ena ‘civiliserade’ sidan gentemot den andra ‘barbariska’ – om det dessutom anspelar att han skyddade sin mors sida mot sin fars får låtas vara osagt.

En annan skrift är Strategikón som skrevs efter slaget vid Manzikert 1071 av en Kekauménos som var en aristokratisk markägare i norra Grekland, vars familj härstammade från Armenien, hvilket ej var en sällsynt företeelse för tiden. Boken var ämnad att endast distribueras inom familjen och har genom detta tagits att innehålla mer genuint talat språk än vad som varit fallet om den varit mer officiellt hållen; hursomhelst så innehåller den språkligt intressanta företeelser för hellenofiler. Man förstår att den grekiska eliten i städerna under den byzantiska medeltiden fortsatte att föra sig på högmålet, emedans heterogeniciteten var rådande på landsbygden samt runt om i provinserna, givetvis speciellt bland de illiterata. Men ej ens dessa kunde undgå det större samhällets infiltrerande armar i form av militärväsendet och kyrkan som härmed inpräntade det gamla attiska språket till de nyspråkiga bönderna.

Den östra delen av det romerska riket använde sig således utav det helleniska språket og Östrom eller det Bysantiska riket följde upp denna tradition, under hela dessa rikes epoker använde kyrkan, staten samt litteraturen sig av det attiska språket – detta fastän Miklagård egentligen från början varde en dorisk koloni.

Venetiansk upplysning

De lärdas språk blev ehuru senare påverkat av speciellt venetianskan genom dessa talares inflytande samt senare av turkiskan genom turkarnas ockupation. Venetianskan og genoveniskan gjorde sitt intåg genom den latinska erövringen av 1204 och förde med sig en mängd romanska lånord, men en hel del tidigare grammatiska inlån som man förr antagit skett har den komparativa forskningen avfärdat som gemensamma grunder som i vissa fall endast bibehållits i de mindre kända geolekterna.

Det venetianska herraväldet var en i språkliga sammanhang frihetsgörande faktor för dem som underkuvades samt dessas hävdanspunna språk fick nu en skriftlig renässans. Det var exempelvis venetianarnas påverkan på främst Kreta, som stod under venetiansk överhöghet, som förde över den italienska renässansens fröjder och som en följd härav så kom det under 1500- samt 1600-talen en uppsjö litterära skrifter på det talade kretanska språket, og genom detta så har den kretanska varianten av det koinesisk-attiska språket fått ett relativt stort inflytande. Litteraturuppsvinget fortsatte framtills 1669 när turkarna intog ön.

En bidragande orsak till kretanskans uppsving var givetvis venetianarna samt det faktumet att Venedig hade utvecklats till en av de viktigaste tryckarorterna i Europa och som dessutom innehöll en grekisk minoritet redan tidigare som nu utökades, inkluderandes just kretaner. En mer riktig grenhärledning skulle således vara indoeuropeisk-hellenisk-jonisk-attisk-koine-kretansk-nyhelleniska för denna kretanska variant og det var også här som de första grammatiska skrifterna om detta nyhelleniska tungomål skrevs ned.

Den venetianska administrationen på ön skrev sina dokument på ett allsidigt språk som sträcker sig från en milt moderniserad standardgrekiska i mer politiskt viktiga dokument till mer vulgärgrekiska i lokalpolitiska spörsmål, men överlag så var de geospråkliga karaktäristiska språkdragen ej förestående i sådana texter under den tidigare tiden utav det venetianska styret. Men under 1500-talet utvecklades det kretanska självständiga språket i rasande kraft och både den inhemska såsom den venetianska aristokratin övergav det venetianska visavi det byzantiska språket till fördel för kretanskan som mer og mer även kom att nyttjas i skrift. Denna sena venetianska tid utav Kretas historia kallas sedemera den ‘kretanska renässansen’, försegicks omkring åren 1580-1669. Perioden anses ha slutdatumet 1669 då osmanerna beslagtogo ön, hvilket skall påpekas är mer än två århundraden efter det att turkarna intog Konstantinopel samt även nästan hundra år efter att de intagit Cypern, emedans de joniska öarna kvarstod under venetianskt herravälde, förutom under en kort ottomansk period, framtills 1797 när de blev franska og sedan brittiska.

Efter turkarnas övertagande utav Cypern blev Kreta Hellas kulturella centrum og kvarvar således det framtills det att turkarna anlände. De kulturella greker som inte ville bosätta sig på de joniska öarna åkte många gånger till den venetianska huvudstaden istället, varvid den grekiska publiceringshistorien kunde fortgå. Överlag så erhöll även hellasiska kulturmedvetna influenser från Italien och den rörelse som fanns där rörande att skriva på sitt eget talade språk.

Attisk-koiniskans förstockning

Den attisk-koineiska varianten har idag endast överlevt som liturgiskt språk i den hellenisk-ortodoxa kyrkan - men det är ju bättre än ett utdöende. Gammalattiska finnes av hävd kvar i Megara. Överlag så är det ehuru ej särledes markanta skillnader emellan det antika språkbruket samt dagens, inte sådana skillnader att en beskolad modern grek ej skulle utan några större problem ta sig till antika skrivelser, andra språk som engelska och svenska har genomgått långt större förändringar under en långt kortare skriftlevande period. Även fastän så är fallet så skrivs det egentligen utomordentligt lite idag på attisk grekiska, språkformen är ej ens särledes vanligt förekommande inom den poetiska världen.

Hellenismens upprinnelse, i Grekland

Den moderna helleniska nationalkänslan sprang upp under 1700-talet och viljan till ett standardiserat nationalspråk ökade således, denna utveckling accelererade givetvis på 1820-talet då kampen mot det osmanska riket påbörjades. Om vi backar några århundraden så fanns det i Hellas i likhet med på Sicilien grupperingar som tagit till bergen för att undgå skatter samt turkisk administration i övrigt, som kom att kallas kléftes, och som därifrån utövat banditiska gärningar. I Grekland har de mytologiserats i robinhoodska termer med anledning av att de ofta angrep de ottomanska sändebuden och en kleftistisk balladisk tradition framväxte, kleptomani är ett annat anknytningsbart ord.

Till motvärn gentemot kléfteserna hyrde centraldömet in quasimilitära band, kallade armatolí, även om det var svårt att se skillnad emellan dessa samt kléfteserna, men hursomhelst så kommo dessa att spela en stor roll i frihetskampen under 1820-talet. En samtidig utveckling var att det Ottomanska rikets makt förminskades, hvilket innebar att de behövde förhandla desto mer med de europeiska grannarna hvilket betydde att de behövde tolkar, samt förhandlare, för detta ändamål, och givetvis ansåg man att hellener var bäst lämpade för detta. Dessa greker fick ett stort inflytande över Ottomaniens utrikespolitik och blev en speciell elit kallad phanariótes. Individer från denna elit bleve snart utsedda till guvernörer för olika egeiska öar och ej långt härefter utnämndes de till og med till hereditära härskare, hospodars, över de danubiska hertigdömena i Moldavien samt Valakiet, varhän grekiska hov återigen kunde framväxa.

Hellasisk kultur fick återigen ett uppsving och separata akademier grundlades i Jassy, Moldoviens huvudstad, samt i Bukarest og en del litteratur framkom från dessa territorier. I samma veva växte en köpmannaklass till sig i Turkiet, samt dess omnejd, som snabbt spred sina tentakler över den ottomanska världen. Dessa nya eliter av grekisk börd insåg genom sitt internationella leverne att den hellasiska kulturen, den hellasiska historien och det hellasiska språket var hyllat i princip hela Europa, hvilket givetvis gjorde så att intelligentian började vända blickarna inåt till sin egen kultur og historia samt lät självförtroendet växa till sig, men det var ändock främst hellenerna som befann sig utanför det Ottomanska riket som drömde om återupprättandet utav det antika riket, emedans den grekiska eliten inom osmanernas välde befann sig väl inom det, den stora massan av hellener var dessutom illiterata och deras åsikt äro ej känd.

De joniska öarna som varit i venetiansk ägo beslagtogs ehuru av fransmännen 1797 som redan året därefter invaderade Egypten, hvilket antagligen ledde till att turkarna snabbt anordnade en allians med Ryssland. Hursomhavet så bytte de joniska öarna flaggning og övergick till att blivandes ett brittiskt protektoriat 1814. Öarna kommo härefter att bli en grogrund för frihetssträvande greker och man välkomnade i princip kléftes att komma till ön för mer praktisk handledning. Den mer handfasta kampen för grekisk suveränitet påbörjades i början av 1820-talet, det dröjde ett antal år innan de erhöllo någon hjälp från likasinnade i Europa, men friheten var sedan att vänta.

Under 1910-talet växte landet sedan till sig med nästintill 70 % genom ockupering utav turkiska, slaviska samt albanska territorier, hvilket skapat en del av dagens minoriteter, som man som oftast ej erkänner. 1828 valdes den första presidenten in absentia, som dogh mördades anno 1831, härefter omvandlades stastchefsjobbet till att bli en monarkisk institution och jobbet erbjöds till prins Frederick Otto, andre son av kung Ludvig av Bayern, gedigna hellenofiler.

Katharevouseiskan καί Dimotikiskan

Om vi återgingom till mer språkliga spörsmål så kom en inomhellenisk konflikt i dager under 1800-talet då de lärde samt adlen ville se den mer arkaiska formen av attisk-hellenska, emedans lokalbefolkningarna kämpade för sina varianter som oftast hade utvecklats under den bysantiska epoken. Böcker som gavs ut under epoken både i Hellas samt annorstädes använde sig oftast av ett hopkok utav de olika varianterna med såväl folkliga såsom arkaiska inslag.

De konservativa lärda ville använda sig av den klassiska attiskan och radera ut alla utomhellenska samt folkliga influenser, emedans en språklig ledare vid namn Adamántios Koraís (1748-1833) förespråkade de folkliga språken, men även han insisterade på att de utomhellenska influenserna skulle elimineras och tomrummet som skapades skulle fyllas med hjälp av klassiska ord eller nybildningar därav. Till saken hör ju även att en hel del utav de moderna utomhellenska orden som inlånats från västeuropeiska språk just har en klassiskgrekisk härkomst.

Koraís själv var född i Smyrna men främst boendes i Paris og därmed förespråkande utav klassiskgrekiska inlån som tagit sin väg genom historien via Frankrike. Hursomhelst så kallas denna gren för kathare’vousa eller ‘det rena språket’ og den vann så småningom tycke även hos attiskförespråkarna, men många ‘vulgära’ folkord byttes ut mot ‘finare’ arkaiska - det blev således en kompromiss där folkmålen anses ha vunnit mest, även om det givetvis fanns de som misstyckte mot denna vulgarisering utav det skrivna ordet.

Även talspråket genomgick en standardisering genom att den -hellenisk-jonisk-attisk-koine-peloponnesiska varianten erhöll hegemoni. Denna peloponnesiska var förståelig av i princip alla hellener då den ej innehöll de kretanska arkaismerna ock icke heller de nordhellenska avvikelserna som var svårförståeliga för den övriga befolkningen. Denna peloponnesiska kom att kallas dimotiki’, ‘det folkliga språket’, och hade redan vid frigörelsen fastslått sin position som ett överregionalt talspråk.

Detta bäddade givetvis vägen för en konflikt då man hade ambitionen att skapa ett nationalspråk og ej tvenne, hvilket ju blev fallet varmed kampen härmed fingo fortsätta. En av de främsta förespråkarna utav dimotikiskan och samtidigt en av förgrundsgestalterna för modern grekisk poesi var från Kretas italiensktalande aristokratiska befolkning, men belackade sig från att använda dels ord av mer lokal kretansk karaktär och italienska inlån i sin lingvistiska utarmning.

Katharévousaiskan användes som förvaltnings- samt undervisningstungomål emedans dimotikiskan nyttjades för vardagligt bruk, den senare gjorde ehuruväl også med tiden alltmer intåg i den litterära traditionen. I vissa fall så avvek språken så till den grad att tungomålet i den lärda litteraturen och myndighetspråket var helt oförståeligt för den outbildade gemene man, hvilket förde detta språkspörsmål rakt upp på den politiska dagordningen. Den dåtida politiska dagordningen var ganska hetlevrad och denna målfråga har kravaller, dödsfall samt regeringsfall i början på 1900-talet på samvetet, hvilket givetvis hade kunnat undvikas om båda sidor hade accepterat varandra i en tolerant samvaro där båda traditionerna hade kunnat fortleva vid sidan om varandra, såsom man hade gjort i antiken.

Även det kommunistiska partiet, som sades vara ‘folkets parti’, fortsatte att nyttja katharévousaiskan som den enda seriösa språkformen inom den politiska diskursen emellan 1918 og 1927 när man slutligen övergick till dimotikiskan. Dimotikiskan kom sedemera att förknippas med vänstersympatier och givetvis då även med nationalsocialistiskt tycke när tiden för detta var aktuellt. Under ockupationen under det andra större europeiska kriget under förra århundradet finge således kartharévousaiskan återigen ett uppsving. Men dimotikiskan vann dock kampen ock bleve folkskolans undervisningstungomål samt i samma veva så utkommo de första läroböckerna på språkformen. 1975 övergick även gymnasiet till detta sydhelleniska folkmål og 1976 fick det officiellt gehör genom att det blev officiellt, men först efter det att militärregimen 1967 försökt införa katharévousaiskan. Jeran 1963 hade språkformerna fått likställd status i undervisningsmaskineriet även om katharévousaiskan bibehöll sin officiella prägel samt status, men efter militärdiktaturens tafatta försök att katharévousaisera landet har dimotikiskan vunnit språkkampen inom snart sagt alla domäner.

Utrensningen utav de ickehellasiska orden fick heller ej total genomsyrelse, hvilket kan ses genom att det i nygrekiskan fortfarande finnes omkring 300 slaviska lånord. Hursomhelst så är det något språkligt ironiskt att Koraís som just kämpade för ett folkligt standardiserat tungomål kom att sammanknippas med ett konservativt högspråk som finge utstå kamp just mot ett änn mer folkligt språk.

Kretanskan av idag

Alla andra attisk-koineiska varianter är på väg att förtvina. De kretanska varianterna äro några utav de mer avvikande tungomålen av det attisk-peloponnesisk-dimotikiska språket benämnt Κρητικά - kretikans förutsättningar är relativt bra då en given geografisk förutsättning existerar og tungomålet sammanförs ofta med cykladiskan. Det muntliga spröjet verkar inte vara hotat på något speciellt sätt, men språket skrivs bara sällan.

Det främsta mästerverket på kretanska är det tiotusentolvradiga poetiska verket Erotokritos som är en romantisk alstring skriven omkring år 1600 utav Vitsentzos Kornaros, eller Vincenzo Cornaro på venetianska, som var ledande inom den kretanska renässansen samt involverad i administrationen utav ön. Kretanskan användes ständigt av poeter under 1400-1600-talen. Vissa arabiska inlån fick språket, främst toponymer, genom arabernas erövring av ön 824, men annars är det främst venetianskan og sedan turkiskan som avlämnat lexikala spår som höres än idag.

Kretanskan talas, samt fortsätts att så göra, även av en del av den grekiska diasporan på många håll i världen, förutöver dessa talas det av många av de kretanska muslimerna som tvångsflyttades från ön till Osmanien under 1800- och 1900-talen framtills 1923, de går i Turkiet under benämningen Τουρκοκρητικοί eller på turkiska giritli. De är i antalet emellan 200 000 – 300 000 och bor nu främst längs kusterna i Turkiet samt en del, uppskattningsvis idag 10 000, hamnade i de syriska städerna Damaskus, Aleppo og Al Hamidiyah eller i Tripoli i Libanon, Haifa i Israel, samt Alexandria o Tanta i Ägyptien. I Al Hamidiyah utgör de en majoritet om 60 % av befolkningen, i alla dessa områden är bevarelsen utav kretanskan ganska god, i likhet med övriga traditioner man bevarat i sina ofta samknyttliga samhällen.

Till absolut större delen så härstammar dessa giritliler av konverterade greker som konverterat under det osmanska styret över Kreta, och bara väldigt få var inflyttande turkar, men som ej var välkomna att stanna i det tillblivandes kristna Grekland utan tvärtemot avhysta med kraftfullt våld samt massakrar hvilket gjorde att många avflyttat under 1800-talet, vissa varo dock kvar framtills 1923 när de tvingades bort i Turkiet-Grekiska folkbytningsprogrammen, den kortvariga Kretanska staten som bildades 1898 erkände de muslimska kretanerna som en minoritet, hvilket ändrades när Grekland tog över. I början utav 1800-talet utgjorde de muslimska grekkretanerna uppemot 45 % av befolkningen, de var utspridda över hela ön men det största klustret var stora delar utav mitten utav ön.

Sarakatiskan

Ett annat grekiskt ömål är det sydösthellasiska, hvilket bland annat talas på Cypern, men även exempelvis på Khios. Ytterligare en avvikande variant av attiskan är sarakatiskan som talas i norra Hellas av ett nomadiskt herdefolk, Σαρακατσάνοι. Det finns inga tillförlitliga siffror eller uppgifter angående hur många dessa skulle vara, förutom att de äro väldigt få samt i avtagande, ehur vissa gör gällande att de äro omkring 80 000 i Grekland.

De bor främst i Bulgarien og Hellas, men deras ursprung är höljt i dunkel och teorierna om att de skulle vara hellenifierade turkar, yörüker, eller aromuner flödar längs ängarna, eller tesen att de utgör Balkans äkta ursprungsbefolkning, till og med preneolitiska. Hvilket ursprung de än må hava så talar de i nutid i alla fall en form utav gammal helleniska med många arkaismer i sig, hvilket klart antyder en grekisk etnogenesis. Även själva namnet sarakatier, som finnes i källorna sedan 1700-talet, är höljt av dimman, de flesta menar att det kommer från turkiskans karakaçan ‘svart flykting’ för att denotera de som flydde in till okultiverat land, samt åsyftandes deras delvis svarta beklädnad, emedans andra framhäver det troligare i att det härstammar från aromuniskans sarac-tsani ‘fattigman’.

Som det nomadfolk de äro, så håller de sommartid främst till i Pindusbergen i Hellas og i Rhodope- samt Balkanbergen i Bulgarien, och under vintern har de nomadiserat till antingen Adriatiska eller Egeiska havet. Ända in till 1900-talet funnos det sarakatier som varde helt nomadiserande utan några fasta byhemman. Deras nomadiserade befolkning är uppdelat i klaner, stani, med en hövding, tsélingas, i gammal god ordning, men de äro som sagt i snabbt avtagande då många i modern tid övergett sitt traditionella leverne samt assimilerats in i kringliggande kulturer och det finnes nu bara några få nomadiserande sarakatier kvar i Grekland, och de är således snart utdagade utur både lingvistiska samt kulturella aspekter. Förutöver sarakatiskan så ses hela det nordhellasiska området som utgörande utav ett geospråkligt område inom nyhellasiskan.

Pontiska et cappadoniska greker

I dagens Grekland finnes även en relativt stor språklig minoritet som i relativt snabb takt håller på att assimileras in i det språk som i dagligt tal benämns grekiska, minoriteten består av cirkus 200 000 hellener som under 1920-1930-talen immigrerade till Hellas från Svarta havsområdet där de bott sedan antiken og deras språk går under benämningen pontiska.

Pontiskan är ett eget språk i den meningen att talare av standardhelleniska icke kan förstå språket eller viceversa, pontiskan är utvecklad från cappadonisk grekiska från Anatolien, men den nutida utvecklingen är ej gynnsam utan dyster og en av anledningarna till detta är att talarna utav pontiskan ofta bor i förorter till huvudstaden där assimileringen till huvudspråket pågår snabbare än i mer avlägsna orter, detta påstående stärkes i og med att den yngre generationen ofta har standardhelleniskan som första språk.

Pontiskan är en egen utveckling från byzantisk grekiska samt haver även naturligt fått en del inlån från turkiska, persiska samt även lite från olika kaukasiska språk. Det finns ehur en gemenskaphetskänsla hos flertalet pontiker och olika klubbar samt andra sociala institutioner existerar, hvilket kan ge ett visst hopp inför framtiden för detta originella språk - även om klubbarna kanske främst är inrättade för bevarandet av den unika kultur som pontikerna besitter och inte alltid lägger in lingvistiska kulturaspekter i detta.

Sedan Sovjetunionens fall så har den tidigare pontiska immigrationsbefolkningen fått tillökning av kanske 200 000 människor till som tröttnat på sin tvåtusenfemhundraåriga diaspora, men de emottas inte helhjärtat utan stora delar utav det grekiska etablissemanget ser på dem som ryssar och kräver en snabb hellenifiering.

Det finns även några få som talar genuin kappadonisk grekiska från det inre av Turkiet, man trodde språket hade utdött vid 1960-talet men man har år 2005 funnit några som talar språket med stor prestige i även tredje generationen.

Hellenoromani

Det finns även ett romanispråk som har sin grund i helleniskan, ehuru med stort romanilexikalt inflytande, det kallas vanligtvis hellenoromani eller romanohelleniska og antalet talare är osäkert, samt sammanblandas ofta med andra romanispråk.

Utifrån historisk synvinkel så vete man att romer ankom till Kreta under 1300-talet, detlika gällde Pelopennesis där de verkar ha varit väletablerade i slutet av det århundradet, särledes i de områden som Venedig hade under sin domvärjo. Det kan va så att det är dessa områden vi nu i nutid bäst kännom till, eller att det var just de områdena som de utvalde att bosätta sig med anledning utav den större stabilitet som där var rådande. I dokument från åtminstone 1444 kan man se att romerna varit väletablerade i den venetianska staden Nauplion, bland annat för att de då nämns men även för att de behandlar en politisk återinstallering av Johannes cinganus som drungarius acinganorum, en tjänst han tidigare just blivit avsatt av genom handlingarna från venetianaren Matteo Barbaro.

Detta kan sägas bevisa väletableringen genom att man haft romska grupper i en social välgrupperad status där man dessutom kunnat utse en ledare utefter renbyzantisk standard, med titel drungarius, δρουγγάριος, hvilke var sjuttiosjätte graderingen inom Byzantium. Ävenså, den första officiellt erkända titlen given till en rom enligt vår nuvarande vetskap.

Romerna på ön Korfu äro även de specifikt intressanta samt uppkommer i det skrivna materialet från andra hälften utav 1300-talet, de måste ha varit i ett visst antal då deras gruppering finge ligga till grund för en egen feudum acinganorum hvilken sedan fanns i funktion ända in till slutet av 1800-talet. Den första baronen av fögderiet var Aloysius de Citro, det dröjde några baronska innehavare innan baronskapet blev hereditärt, hvilket det bleve när Michael de Hugot erhöll 1470 hereditär baronal status av Venedig.

I Grekland finnes även andra romska grupperingar som inte traditionellt talar hellenoromani utan genuint romska språk, såsom balkanoromani, lovariska, men de har som höres ej grekiska språkbaser, utan ariska.

Judeohellenska

Ytterligare blandspråk som kan nämnas är det judeohellenska språket som även kallades yevaniska, eller romaniotiska, och som är en judeobyzantisk efterlämning som enligt vår kunskap för första gången hamnade i skrift år 1263. De venetianska og osmanska iberojudarna beröres ej särledes utav detta språk då de talar främst sefardiska eller judeovenetianska, utan yevanerna äro de för området ursprunliga byzantiska judarna.

Det föreligger inga större märkbara skillnader emellan yevaniska samt hellasiska, men judeohellenska talades utav den judiska befolkningen som bott i Grekland sedan antiken, till skillnad från senare ankomna, främst sefardiska, judeelement. Stora populationskluster fanns i Thebes, Ioánnina, Chalkis, Korfu, Arta, Korinth samt på öarna Lesbos, Chios, Samos, Rhodos. De första skriftliga spåren utav judar i Hellas är från omkring 300-250 f.kr. i Ωρωπός, Oropos, som ligger emellan Athen og Boiotien, men det är fullt möjligt att judar bott här sedan den babylonska exilen. En muntlig romaniotisk tradition säger att de första judarna anlände till staden Ioánnina strax efter destruktionen av det andra templet år 70 och det är väl känt att man under Romarikets tid särskiljde emellan judarna i Palestina samt de som bodde i Grekland, bland annat deltog inte judeogrekerna i de olika judiska krigen i Palestina, ävenså hade judeohellenerna i exempelvis Thessaloniki extensiv autonomi.

Benjamin af Tudela nämner under 1100-talet att det funnos judar i Korfu, Arta, Aphilon, Patras, Korinth, Thebes, Chalkis, Thessaloniki samt Drama, de största populationerna sades vara i Thebes där över 2000 stycken levde. Den första bosättningen utav askhenaziska judar anlände till Hellas år 1376 från Ungern og Tyskland, även judar från Frankrige samt Venedig ankom härefter och formerade egna samhällen i Thessaloniki. De sefardiska judarna anlände inte förrän efter Spanien kört ut dem år 1492 og de beblandade sig ej direkt med de judeohellenska och uppbor helt olika traditioner, samt språk, men över tidens gång så assimilerades många romaniotiska samhällen in i de långt starkare sefardiska samhällena, med större romaniotiska kvarlevelser i Ioánnina samt den ännu aktiva synagogan Kehila Kedosha Janina i Chinatown, New York.

Judeohellenerna tenderade att följa Talmud jerushalmi istället för den babyloniska, samt utvecklade sin egna Minhag. 1600-talets Sabbatai Zevi härstammade från romanioterna i Patras men skapade i Smyrna den sabbateanska rörelsen, ofta i Turkiet benämnd dönmeh, där Zevi utnämns som Messias och rörelsen fortlever än idag og tros ha flera hundratusen undergroundföljare i Turkiet, samt främst i Kalifornien, ofta nämnes dessa som kryptojudar men erkänns inte utav judiska auktoriteter som judiska.

Hursomhelst, i början utav 1900-talet var antalet romanioter i just Ioánnina i antalet ungefär 4000 boendes i det fortifikerade centrumet, Kastro, av staden där de bott i århundraden, och när andra världskriget började så var de omkring 1950 judar, av dessa deporterades 1860 till Auschwitz-Birkenau i april 1944. Idag bor där kanske högst 50 judar, nästan alla åldringar. De flesta romanioter blevo dödade av nazisterna, 86 % av det totala antalet grekiska judarna fick sätta livet till, främst ladinotalande, och de kanske högst tiotal kvarvarande yevanerna lever i Israel eller USA og där assimileras de kvickt - Israel har ju likväl som outtalad ambition att alla judar skall tala hebreiska, hvilket inte är positivt för den mycket intressanta språkutveckling judar har genomgått under sin tid i Europa samt annorstädes.

Språket är bedömt som utdött, men det är ännu möjligt att det finns yevanisktalande judar kvar i Hellas, bland annat på Korfu. Enligt vissa uppgifter finns det 50 talare av språket, varav 35 i Israel, måhänt några i Ioánnina. Hoppen så.

Doriskans tsakoniska

Som redan nämnts så har ehuruväl åtminstone ett utav de antika språken, förutöver attiskan, överlevt till nutid och det är det -hellenisk-doriska tungomålet tsakoniska, Τσακωνικά. Det talas av omkring 300 fåraherdefamiljemedlemmar på östra Peloponnesos, på den nordöstra sluttningen av Parnonberget i ett område som härledes benämns Tsakonien, Τσακωνιά, samt är oförståeligt för övriga hellener. Tsakoniska bedöms av forskare vara uppdelade på trenne varianter, nord og syd, samt den nedan nämnda samt nu utdöda.

Språket härstammar från det språk som talades i det doriska Sparta i Lakonien og tsakonier äro en byzantisk modifiering utav lakonier. Tsakonierna var sena med att konverteras till kristendomen og bibehöllo länge därefter olika hellenistiska traditioner. Även om detta doriska språk är på väg emot sin undergång, trots att en del barn faktiskt fortfarande läre sig målet, så har det influerat den omgivande nyhelleniskan relativt mycket, hvilket haft som effekt att ungefär 10 000 hellener talar ett attisk-koineianskt nyhellenskt språk med relativt stora influenser från doriskan, runt 300-2000 talar ren doriska i formen tsakoniska.

Enligt de byzantiska krönikörerna så förflyttades vissa tsakonier till Propontis, vid Gösenosen, under 1000-talet och levde där framtills folkbyteskontraktet emellan Turkiet og Grekland år 1924 förde dem till Grekland, propontis tsakoniska bedöms ha dött ut omkring år 1970 när dess sista talare gingo hädan, språket överlag hade erhuldit stora influenser utav thrakisk grekiska og stodo därledes mycket närmare modern attisk grekiska än sitt doriska anspråk.

Det skulle ehuruallt vara sorgligt om det sista reellt antika språket med härstamning från ett icke-joniskt tungomål skolat gå åt sitt slutgiltiga öde, men det är nog den sannolika utvecklingen, språket har ingen erkännelse whatsoever utan man kör på i gammal attisk stil än idag.

Ett doriskt koinemål var eljes måhända en tidig rival till attiskan, i likhet med situationen på det politiska planet emellan rivalstäderna Sparta et Athen. Det doriska koine verkar ehuru havandes haft föga med Sparta att göra, utan det hade snarare en kommersiell bakgrund då det verkar havandets sin grund på ön Rhodos med sina stora köpmannakontakter med det ptolemaiska Egypten, och språket nyttjades för en tid i officiella dokument i hela de södra delarna av den egeiska övärlden. På Rhodos skall språket även åtminstone ha kvarlevt framtills den kristna tiden.

Ett annat doriskt koinespråk figurerade i den akaeanska ligan som var aktiv runt 280-146 f.kr. och som var en federation av peloponnesiska städer söder om Korintbukten som först skapades i syfte att motverka makedonskt herravälde, men som senare istället valde att be det makedonska riket om hjälp i syfte att stävja Spartas maktanspråk.

Hursomhaver så försvann doriskan genom tidens gång från de flesta lokaliteterna, men kvarfinns således i form av tsakoniska än till denna dag.

~

Läs mer om detta i boken Europas tungomål.