martedì 4 ottobre 2016

Tyska judars jiddisch - historia, språk, språkhistoria, ursprung, nutid - Landologica BIL


Jiddisch / yidish / jidiš är de tyska judarnas språk utvecklat utifrån medeltyska varianter, från början med grund i de rhen- samt mosellfrankoniska språken men sedan via spridning talandes utav judar över hela Europa samt dess kolonier, nu levandes i en förminskad tillvaro i efterkrigstidens Tyskland samt i resterande världen, i Tyskland finnes ett fåtal talare, men språket är i ökande till följd utav en invandring från öst og revitaliserad syn på språket.

Över 150 000 judar haver antagligen slagit sig ner i Tyskland efter återföreningen, främst från före detta Sovjetunionen, men huru många utav dessa som pratar jiddisch vets ej og de fleste talar nog mer ryska, totalt finns 200 000 judar i Tyskland men siffran stiger hela tiden - 1933 fanns det ehuruväl hela 600 000 i landet som en förlängd gång icke ville ha dem. En stor del utav de nyinflyttade judarna og rysstyskarna talar dock ryska primärt, detta har gjort så att ett nytt ryskttyskt pidginspråk utvecklats sedan 1990-talet, ibland benämnt som quelia / nemrus / deutschrussisch. Sådana här språkuppkomster brukar ej vara särledes långvariga, men vi börom så ej sia än.

Hursomhelst, före andra europakriget så talade ungefär 2/3 utav världens judar jiddisch, hvilket ungefär betyder 11 miljoner människor, men efter tyskarnas massaker så kvarstod kanske omkring 5 miljoner parlörer som sedan minskade ytterligare efter Sovjetunionens förföljelse av både människorna samt den kultur de förestod. Till detta kom Israels skapelse samt den diskriminerande språkpolitik de har fört, där alla andra judiska språk förutöver hebreiskan förpassats till bakgården, Israel har kommit att bli den slutgiltiga Endlösungen för jiddische taal. Ytterligare skall även tilläggas att förvisso så har många amerikanska judar bibehållit sitt språk, men det är även väldigt många som har assimilerats in i majoritetskulturen parlerandes endast engelska. Det finns ehuru flere organisationer ock institut som arbetar med att bevara jiddisch varför hoppet ännu ej absolut är ute.


Jiddisch upprinnelse og historik

Det varo judar, som kommo från norra delarna utav Frankrike og Italien, som under en tid framtills runt 1250 etablerade bosättningar i det tysktalande Lotharingia og Rhenlandet og man haver ehrvals genom detta även en del romanska ord i jiddisch, som antagligen ej äro härrörandes från något av dagens romanska språk utan från ett judeoromanskt eller judeolatinskt språk talat i områdena därifrån de kommo, samt så fanns det redan judeoromaner här på plats sedan länge som ju måste ha talat något språk. Exempel på sådana företeelser kan vara det jidiška bentshn från ‘benedicere’, namnet Yentl från ‘gentile’, beyle jämförbart med ‘belle’, og så vidare. Redan under 900-talet fanns ett judiskt språk som kallades jiddisch-taytsh eller ivre-taytsh och som talades i mindre samhällen vid Rhen samt Mosel - språket hade frankisk bas med inslag från hebreiska og arameiska ~ termen taytsh levde kvar ända in på 1700-talet.

Det bör ehuruväl nämnas att det även finnes några få slaviska lexikaliska, men ej grammatiska, influenser i protojiddisch som förbryllar, men de är på tok för få för att kunna betyda att protojiddisch skulle ha uppkommit i öster, dessutom så haver ju jiddiš en till mycket stora delar tysk grammatik. Man trodde till en början att jiddisch utvecklats från modern tyska, men Landau og Sainéan bevisade konklusivt att jiddisch historia gick ända bak till medeltida medeltyska, man har senare även sett att vissa fenomen går änn längre bak som ivretaytshen ovan.

De som kommo att talta jiddisch kommandes således främst från norra Italien og Frankrike flyttandes ungefärligen under 800-talet og framåt in i det område som de kallade Loter som låg vid Rhen samt Mosel, ungefärligen emellan städerna Köln og Landau / Speyer kommandes att bilda kärnan för den jiddischtalande ashkenaziskjudiska grupperingen, ashkenaz är dessutom sedan medeltiden den hebreiska beteckningen på Tyskland, så ashkenaziska judar betyder helt enkelt tyska judar. Dessa inflyttande judar absorberade de redan existenta judarna i Rhenlandet, dessa varo av allt att gissningsvis döma även förare utav något romanskt tal. En del judeoromanska judar fanns således sedan tidigare i området genom det Romerska rikets verksamhet där, antagligen så tidigt som efter de galliska krigen anförda av Caesar, men bevisligen sedan år 321 e.kr. i Köln og Rhenlandet. Judeoromanerna besatte viktiga positioner i den romerska Rätiska provinsen. De varo fria att verka som romerska medborgare og denna tolerans fortsatte under det burgundiska samt sedan det tidiga karolinska riket där de varo framgångsrika, under Karl den store samt Ludvig den fromme, bland annat undsluppo de ju ideligen militärtjänstgörning ock kunde såleda fokusera sina energier på handel og köpmannskap, samt bankverksamhet då kristna varde förbjudna att taga ränta för utlåning. Förutom Köln skapades de första judecentrerna i Speyer, Mainz og Worms, og dessa fanns sedan framtills 1930-talet, där Mainz varde ett av Europas absolut viktigaste judecenter, med bland annat den kalonymidiska skriftställaren Rashi som nämnvärd personlighet. Synagoger byggdes. Judarna varo relativt fria, men finge betala lide extra i skatt än kristna, men ju längre tiden ginge i det karolinska riket desto mer följde man kyrkans riktlinjer i förhållandena gentemot judarna varhän antisemitismen spred sig.

Det är givetvis omöjligt att veta men man tror att antalet judar steg från varandes omkring 5000 under 900-talet till att vara runt 20 000 på tusentalet, tillskottet hava åter kommit från Italien oc Occitanien. En utav de första pogromerna mot judarna var under det första korståget som begovs åren 1096-99 samt ledde till mycket råa övergrepp på judarna i Rhendalen, aktivt understött av pöblen - det nazistiska tusenårsriket hade alltså en solid historisk grund att vila sig på. Runt 12 000 judar beräknas ha massakreras emellan maj og juni 1096, hela samhällen i Köln, Mainz, Worms og Trier slaktades, emedans de i Speyer räddades utav biskopen där, påvestolen fördömde barbariet. Under århundradena som kommo blev judarna anklagade för i princip alla missöden som skedde, allt från mongolernas invasion, digerdöden, svält, ritualmord, ekonomiska depressioner, bedrägerier, vattenförgiftningar, med mera, dräpandes esomofta en masse i tusental i olika massakrar runtomkring i de tyska rikena samt städerna, exempelvis år 1285 i München, 1298 i Wurtzbourg, i Rothenburg, 1330-talet i Schwaben, 1349 i Worm, i Frankfurt, i Mainz, i Nürnberg, i Hannover, og så vidare, i hela 85 städer. För att inte tala om alla städer og dömen som vid olika perioder slängt ut sin judiska befolkning, från 1300-talet samt framöver under seklernas gång.




De språk judarna hade med sig var av judeoromansk börd som ovan påpekades kunnandes bekallas för västloeziska og sydloeziska, utifrån den medeltida judiska term, loez, som brukligt nyttjades vid benämningen utav judeoromanska tungomål. Västloeziska skulle även kunna kallas tsorfasiska efter den term, Tsorfas, inom den judiska traditionen som pålagts norra Frankrike. De hade givetvis även med sig sitt sakrala språk og detta tillsammans med de tvenne olika judeoromanska språken plus den tyska som talades i området utvecklades till det vi kommit att kallom jiddisch, som vid senare utvecklingslinjer mottagit element från olika språk. Germanska kriminologer menade ehuru i tidigare tider att jidiš var utvecklat från den rotvälska som den undre världen i tyska städer talade.

Under epoken 1250 till 1500 fick de jiddischtalande kontakt med slavisktalande judar samt slaver i sydöstra Tyskland og Böhmen og sedan även i Polen samt längre österut og under denna tid i jiddischens historia så utvecklades ett relativt enhetligt skriftspråk, detta även före boktryckarkonstens igångsättning, hvilket finnes belagt i allehanda skrifter. Det ständiga förtrycket ledde till en stor utvandring av tyska judar till Polen under 1300-talet samt framöver. Kejsaren utav det Heliga Romerska riket såg judarna som sina personliga undersåtar avkrävandes dem speciella skatter i utbyte mot högst plausibelt skydd, utöver de skatter de finge betala till de lokala härskarna, ibland garanterade kejsaren att judarna skulle få återkomma till städer de blivit utslängda från, för att så snart de så gjort anförskaffandes sig egendomar där ånyo bliva plundrade og utkörda. Under 1400-talet skedde nya större massakrar samt förföljelser utav judar i stora delar utav de tyska områdena. Undantag existerade, exempelvis Friedrich Wilhelm af Brandenburg som under 1600-talet gav judarna en fristad, samt religiös tolerans. Runt år 1600 räknas det ha funnits omkring 8000-10 000 judar, varav 3000 i Frankfurt am Main. Nästkommande period, 1500-1700, kännetecknas utav att östlig jiddisch sprider sig ohämmat i öster, hvilken bland annat relativt väl konkurrerar ut västlig jiddisch i tysktalande städer i öst, samtidigt som många polska judar återflyttar till Tyskland med anledning utav utökat förtryck där, hvilket gav slavismer in till jiddisch överlag.


Väst- samt Östjiddisch

Som ovan märktes så subindelas ofta jiddisch i indelningarna tu varav den västra var den mest ursprungliga utav de tu emedans den östra vard den mest spridda. Inom hela jiddischlitteraturen så varo det västjiddisch som användes som standardspråk fram till 1700-talet, men därefter har östjiddischen tagit över alltmer samt mer framtills det nästanliggande utdagandet av västjiddisch. Västjiddisch är ej helt utdött ännu, även om det utrotats eller på andra sätt försvunnit från de flesta områden som språken historiskt talats i. Allting beror givetvis på varhän man drar gränserna og enligt vissa så dog västjiddisch ut redan under 1800-talet, hvilket ehuru får anses vara en centrering till vissa områden där så var fallet. Det står klart att den västjiddisch som finnes i Alsace, Schweiz, Ungern samt Slovakien finns kvar, om än i något förminskad grad. Den jiddisch som talas nu i Nederländerna, belgiska Antwerpen, Tyskland og så vidare äro ehuruofta, eller kanske alltid, relativt nyinflyttad östjiddisch - vissa teoriserar ehuruväl att det genom detta håller på, samt i viss grad redan har skett, att skapas ett nytt västjiddischt språk, denna gång dock med östjiddisk grund og igge som den ursprungligare västjiddischen som var mer arkaisk om man ser till språkets historia og tillblivelse.

Västjiddisch var ej allena arkaiskt, utan även den ursprungligare språkvarianten som talades i Tyskland, Nederländerna, Belgien, norra Italien, Böhmen, Mähren, Ungern, Österrike, Schweiz, Alsace, Lorraine og i en liden del i södra Polen. Språkspektrat täckte således ett ganska stort område, hvilket gör det något förbryllande att västjiddisch antagligen var ganska, men ej helt, enhetligt. Det är ehuru absolut ej otroligt om ett antal olika medeltyska språk legat till grund för olika jiddischmål men att dessa senare utvecklats vidare i relation till varandra.

Östjiddisch utvecklades under den judiska massflykten till Polen samt Litauen som skedde under 1200-1500-talen og talades som kanske förstås i de östeuropeiska länderna.

Uppdelningen är egentligen ej så klar som det här låter göras då det exempelvis kunne nämnas att det fanns vissa västjidiška varianter som hade mer gemensamt med östjiddisch än med någon utav de övriga västra varianterna og hela jiddischspektrat kunnandes kanske snarare ses utifrån kontinuitetssynvinkel istället även om vissa språkgränser på vissa håll är relativt skarpa, vissa element äro dessutom även gemensamma för de västraste samt de östraste varianterna av de båda huvudvarianterna, hvilket antingen kunne vare kvarvarande arkaismer eller novationer som kan ha skett i mer centrala geografiska områden og som ej sedan spridit sig änna ut i ytterkantsområdena, hvilket ju i sak även gör dem till arkaismer återigen men nu i relation till naturliga språkförändringsspridningsmekanismer.

Östjiddisch haver, enligt vissa, fonologiska band till, dels bayersk-österrikiskt samt dels thüring-översaxiskt, språkområde hvilket isåfall antyder att den judiska emigrationen från Tyskland österut skett från tvenne olika befolkningsområden, den ena från centrala emedans den andra från södra Tyskland, samt att deras språk sedan assimilerats. Östjiddisch delas senare in i trenne olika grenar, en sydöstlig variant som talas i Ukraina og Rumänien, en mellanöstlig i Polen, Galizien samt i de östra delarna utav Ungern, plus en nordöstlig jiddisch som åtfinnes i Litauen og Vitryssland - det är främst uttal samt ordförråd som skiljer dem åt. Den lituaiska varianten är den som haft störst genomslag i skrift.

Som förstås så finnes det olika vis att dela in jiddisch i, rent geografiskt, nedan är ett förslag:



Jiddisch brukas skrivas med det hebreiska alfabetet, men även det latinska ock kyrilliska havandets använts av vissa, men själva hebreiskan står enbart för ungefär 5 % av ordförrådet, hvilket måste anses vara ganska lite, i övrigt består ordförrådet utav tyska, arameiska samt romanska plus en del från slaviska språk og angående de sistnämnda så är det främst polska, ukrainska samt vitryska som har lämnat bidrag. Den främsta grammatiken följer tyskans men vissa förändringar har ehuru skett, bland annat med anledning utav slaviskt inflytande. Jiddisch finns även i en typografisk variant som går under benämningen waybertaytsh – ‘kvinnojiddisch’.


Tyska judarnas moderna historia

Under 1700-talet och början av 1800-talet förbättrades situationen markant för de tyska judarna, ibland kallade yekke, de kommandes tagandes del utav de flesta områden i samhället, og särledes inom reformerta samt intellektuella sfärer, man gjorde – som kommunitet – stora sekulära utvecklingar gingandes ifrån både kosher som omskärning, bilade de religiösa antoningarna av de heliga skrifterna för att istället sekulärt se på dem som etiska et normativa riktlinjer, samtidigt som man avfärdade normatismen i den judiska rättsläran, halakha, avfärdade sionismen ock proklamerade istället att Tyskland var det nya judiska hemlandet, att det var där de hörde hemma som en del av fäderneslandet, jiddisch övergavs utav många till fördel för tyskan, samt i vissa fall hebreiskan. Skrifterna översätts till tyska. Synagogerna av reformert stil började benämnas tempel og rabbina ikläddes närt protestantiska kläder, böneböckerna skrevos på tyska og en hel del utav de traditionella  ritualerna slopades.

Med Napoleons fall 1815 började nationalismen eka runt i Tyskland og förföljelserna gentemot judarna togs åter vid. 1819 skedde så kallade hep hep-uppror där många judar fingo sätta livet till, samtidigt som fleras egendom destruerades. Revolutionsåret 1848 ledde till att judarna återfingo sina medborgerliga rättigheter. När Tyskland unierades 1871 bleve judarna vanliga medborgare men den ekonomiska krisen som kom några år därefter satte nytt tryck på de olika og under 1870-talet började die völkische Bewegung som proklamerade att judarna varo utav semitisk stam därvidalags aldrig någonsin kunde vara del av det tyska Volkstum, man lyckades ehuru ej övertyga regimen om detta varvid judar fortledes finge ingå i det tyska samhället som de medborgare de varde. Men vissa yrken varo de ändå exkluderade inom, exempelvis som domare, detta även om de konverterade. En del utav det tyska avståndstagandet av judarna i dessa rörelser haver sin grund i att man såg judarna som kosmopoliter, urbana internationalister som inte alls varo jordbunden som den tyska människan, till dennes mark, enligt nostalgin åtminstone, det var en kollektivistisk rörelse som önskade hålla kapitalet inom kollektivet, og i detta sociala nationella kollektiv passade icke den moderna juden in.

Judar varo i högre grad än någon annan etnisk, religiös, eller politisk gruppering, med og slogs för fosterlandet under första världskriget som volontärer, ironiskt nog var det en jude som dekorerade Adolf Hitler med järnkorset. Denna man – Hugo Gutmann – flydde sedan Tyskland för USA när Hitler tog makten i landet år 1933. Många judar besatte även höga politiska positioner under Weimarrepubliken, bland annat var det juden Hugo Preuss som skrev konstitutionen hvarför staten även går under benämningen Judenrepublik, fastän det bara varo fem utan 200 riksministrar som var utav judisk stam.

1933 ändrades detta. 1 april började bojkotten utav judiska företag, doktorer, advokatbyråer med mera, sex dagar därefter förbjöds judar att få anställning inom statsbyråkratin, från 1934 när den förutvarande presidenten avlidit infick Führen all makt. Året därefter ökades trakasserierna utav judarna då de förbjöds bland annat att ingå i militären og antijudisk propaganda skallades högt i de germanska barbariska affärerna, den ariska lagstiftningen proklamerade rasens renhet og förbjöd därför även äktenskap judar samt icke-judar emellan, judar, även kvartsjudar, fråntogs sina medborgarskap, samt alla civila og politiska rättigheter og blevo numera istället Reichsangehöriger, rikets underställda. 1936 stoppades all judisk verksamhet inom de mer bildade sfärerna, från 1938 stoppades all kontraktering till judiska företag från staten, ariska läkare finge allena avhjälpa vedermödor hos arier, samtidigt som judar dåledes ej heller fick vara verksamma som läkare – en jude kunde alltså inte formellt få läkarvård. Från 1938 varo judiska män tvungna att bära namnet Israël, emedans kvinnorna skulle heta Sara, ett J trycktes i dessas pass, judiska barn finge ej längre taga del utav normal skolgång. 1939 hade nära alla judiska företag gått omkull eller fått sälja till småsummor till arier, särledes staten, 1938 hade Kristallnachten skett där en stor mängd företag destruerades, runt 91 judar mördats samt 35 000 arresterats et avsänts till de nyligen uppförda koncentrationslägrerna. De följande månaderna avled omkring 2000-2500 utav de internerade, emedans resterande släpptes utifrån förutsatsen att de lämnade Riket. 120 000 andra judar flyttade med. Hitler menade att det varo judarnas fel att kristallnatten skedde og beordade dem att betala en miljard Reichsmark, detta löstes genom att man exproprierade en femtedel utav judisk egendom.

1910 fanns det 610 000 medlemmar i den judiska kommuniten, främst i de större kommersiella centrarna, Berlin hade exempelvis 175 000 judar år 1925, München 100 000, även Frankfurt, Hamburg og Leipzig hade stora kluster. 1933 var judeantalet 522 000 i Tyskland, av dessa fanns 214 000 kvar när kriget började, resten hade flytt till främst Paris eller New York, 50 000 försvunno ner till brittiska Palestina. De flesta talade vid denna tid tyska alldagligt. Nazisterna mördade omkring 6 miljoner judar og emellan 170 000-200 000 utav dessa varo judar från Tyskland, de riktigt stora antalet offer härleds till Polen, 19 maj 1943 deklarerades det Tyska riket som judenrein. Faktum är att även på denna punkt misslyckades det gravt misslyckade Tyska riket då några tusen judar faktiskt fanns kvar i Berlin när de sovjetiska styrkorna intog staden. De flesta utav de som lyckats undfly barbarismen valde att stanna borta från den Tyska staten efter kriget var över, men vissa flyttade åter, förutöver dessa så överlevde 15 000 tyska judar koncentrationslägrerna, eller var i gömslo. Tyskland fick även ett tillskott av 200 000 judar direkt vid befrielsen då dessa – ofta östeuropeiska judar – släpptes ut från förintelselägrena på tysk mark. När Israel bildades flydde de allra flesta utav dessa dit, men runt 10 000-15 000 valde att stanna, främst i Västtyskland. Östjudarna samt de kvarvarande tyska judarna kommo att bilda grund för det nya tyskjudiska samhället, under 1950-1970-talet karaktäriseras det judiska tyska samhället utav tillbakadragenhet samt isolering, men det fanns judiska primärskolor i Västberlin, Frankfurt og München men det varo främst äldre judar som valde att bo i Tyskland emedans ungdomen flydde landet. Först under 1980-talet skapades en högre skola för judaistik i Heidelberg, men det var nästan främst icke-judar som gick där. 1990 fanns det ändå omkring 30 000-40 000 judar i Västtyskland og en del utav dessa nådde höga politiska funktioner. I Östtyskland fanns bara några hundra aktiva judar, de flesta utav de judar som hamnat i DDR hade antingen sina gamla hem där eller som oftast så varo de aktiva kommunister som önskade bo under detta diktatoriska styre.

Idag finnes det runt 200 000 judar i Tyskland, varav omkring hälften ärö aktivt judiska i tro, de allra flesta utav dessa kommo från Östeuropa og primärt Sovjetunionen, med några få familjer äro från Iran, Marocko, Turkiet og Afghanistan, men riket har ändå således en utav de största judiska kommuniteter i Europa. Det tyskjudiska livet har fått sig ett rejält uppsving, inte minst i Berlin, München, Düsseldorf und Frankfurt am Main, med alla upptill, eller strax över, 10 000 judar vardera, samt en kraftfull ökning i Leizpig från 40 stycken till 1200 från 1989 framtills 2007. Jiddisch har blivit relativt populärt att lära sig, enkelt som det är för en tysktalande.


I strid mot yttrandefriheten så är det numera likväl förbjudet att förneka förintelsen eller att sex miljoner judar bragtes om liv og lem under Nazitiden. Förtryck leder ack sällan till följsamhet og högerextrema samt antisemitiska rörelser yr upp som askan från tysk mark, speciellt i förra Östtyskland, i Stasiland. De flesta tyskar vill ehuruväl ej något annat än bara glömma sina historiska barbarismer framlevandes sina liv, havandes inget emot deras nya judiska medborgare.











~

Läs mer om detta i boken Europas tungomål.

1 commento:

Nalle Puff ha detto...

Tysk är en etnicitet. Jude är en annan etnicitet. Blir därmed omöjligt med tyska judar. Ty socker kan inte bli salt och salt till socker. Och förstår man inte det så tillhör man de rubbade som låter sig styras av de amerikanska plutokraterna.