Grekiskan
utgör en helt egen subgruppering inom den indoeuropeiska språkfamiljen, denna
benämnes vanligtvis på samma sätt som dagens språk såsom helleniska,
även grekiska, eller då elliniska, og finns belagt från den
senhelladiska epoken, närmare bestämt vardandes tidsmässigt ungefäreligen 1400
f.kr., genom de mykenska texterna som skrevs ned med den oftnämeliga skriften linear
B.
Grekiskan ses
som en invandrad språkkultur till Grekland samt dess övärld, men detta är en
för denna alstring annan historia.
Linear B καί Mykenskan
Linear B är
ett skriftsystem som varandes utvecklat ifrån linear A - linear A
havandes i sin tur ej kunnat tydas ännu, linear A behaver ehuru likheter med
ett skriftsystem som nyttjades ännu tidigare som även har en hieroglyfisk
anknytning, detta skriftsystem är ehuru för knapphändigt bevarat, og antagligen
ävenledes fåsamt skrivet, för att man trovärdigt skall kunna tyda det. Linear A
användes av den minoiska civilisationen på Kreta som varade emellan cirka 1650
till 1450 f.kr. i ett tungomål som vi tyvärr inte heller vet så mycket om, både
linear A och dess föregångare användes antagligen som skriftsystem för att göra
inventarielistor samt annat liknande. Det minoiska språket ses av vissa som en
distinkt gren utav indoeuropeiskan, emedans andra istället ser språket som en
semitisk utpost.
Den senare
mykenska linear B, som är en stavelseskrift, användes för att skriva
helleniska, med hjälp utav omkring 90 tecken i de mykenska texterna. Dessa
texter som enligt de flesta äro från omkring 1400 f.kr., andra tror runt 1200 f.kr., tyddes icke förrän 1952 då den engelska
arkitekten Ventris visade att de varo skrivna på en äldre form av helleniska -
kallad mykensk helleniska.
Han arbetade
ehuruså själv först efter tesen att skriften dolde ett etruskiskt språk. När
han 1953 föreläste på ett seminarium i London om det, så rapporterade The
Times kring den för dem nya teorin, artiklen sattes jämte en kommentar
kring bestigningen utav Mount Everest så det dröjde ej länge förrän upptäckten
populärt benämndes som ‘the Everest of Greek Archaeology’.
Men då denna
linear B-skrift dåligt återger uttalet samt med anledning utav att texterna
varandes enformigt skrivna, då det mest äro frågan om inventarielistor samt
texter innehållandes många namn så vete man ändock lite om denna språkform,
personnamn som kan nämnas som fanns under denna mykenska period är exempelvis
de fortfarande gångbara Arekasadara samt Teodora, d.v.s.
‘Alexandra’ og ‘Theodora’.
Linear
B-skrifter har hittats på Kreta samt på det helleniska fastlandet i till
exempel Mykene, Midea og Thebe. När den mykenska civilisationen faller ihop så
upphör även användningen utav skriften, hvilket betyder att de skriftliga
bevisen för grekiskan i princip blir nonexistenta emellan 1100-talet och
omkring 825-750 f.kr. när alfabetet gör inträde i den hellasiska världen.
Utaf de klassiskhelleniska
varianterna så är det den arkadisk-cypriotiska som är mest lik den
mykenohellenska och man tror att detta mål har utvecklats utifrån någon sentida
mykensk variant, man får givetvis lägga extra bemärkelse till ordet ‘tror’, men
de lingvistiska bevisen förtäljer att mykenskan sannolikt tillhör just
östhelleniskan.
Ett av
huvudargumenten för att mykenskan inte skulo tillhöra västhellenskan i alla
fall är utvecklingen från ti till si, men i sin exempellitenhet
så är utvecklingen från protoindoeuropeiskt *ŗ även intressant
att påpeka då den mykenska og i arkadocypriotiska samt rörandes aeoliska
ändrats till or/ro, emedans den i övriga språk blivit ar/ra.
Arkadocypriotiskan
talades i Arkadien, Pamphylien samt på Cypern i lite olika varianter. Denna
tidiga form av hellasiska var även mer lik de indoiranska språken än
motsvarigheterna i Europa och Anatolien.
Helleniskan spred sig ganska
långt utanför sina helleniska fastlandsområden, först till öarna i Egeiska
havet samt sedan vidare till främst västkusten i Anatolien og till Cypern för
att senare under 700- och 600-talen f.kr. spridas vidare genom kolonisation
längs Svarta havets inlopp samt längs kusterna, till Libyen, Sicilien og södra
Italien och vissa mindre populationer i andra områden likaså. I vissa
externegeiska områden har denna grekiska migrationsbefolkning hållit sig kvar
framtills idag, eller närainpå.
Det grekiska
alfabetet
Det helleniska
alfabetet är det äldsta skriftspråk där man markerar både vokaler samt
konsonanter med olika tecken. Hellenerna togo över feniciernas alfabet, enligt
vissa via ett frygiskt mellansteg, men detta saknade då alltså vokaltecken så
man lånade in konsonanttecken från det arameiska alfabetet, som förövrigt även
hade sin härstamning i feniciskans skrift, och omvandlade dessa till
vokaltecken. Detta var en nödvändighet då helleniskan är full med vokaler och
därmed så behövs det tecken för dessa, till skillnad från de semitiska målen
där man helt enkelt får lära sig att vokalisera konsonanter, men detta
inbegriper inga oöverstigliga problem då de semitiska tungomålen äro väldigt
vokalfattiga og således hade eventuella vokaltecken inte fyllt någon större
funktion.
Det är på detta
sättet vi fått bokstäverna A alpha, E epsilon, O omikron
samt Y ypsilon, emedans bokstaven I iota egentligen
representerade dels en konsonant ock dels en vokal i det semitiska alfabetet,
men i det hellenska försvann konsonanten, ‘alpha’ kommer till exempels från
hebreiskans Öaleph ‘oxe’ med en konsonant som ej finnes i hellasiskan. Redan Herodotos
trodde att det hellasiska alfabetet härröde från semitiska förebilder och
exempelvis jonerna som levde runt Boeotien kallade alfabetet φοιυικήια ,
d.v.s. ‘feniciska bokstäver’.
Det finnes även en
teori kring att vårt alfabet näst ytterst kommer från egyptierna, detta har
ehuru ännu ej kunnat beläggas, men idén är inte ny då Tacitus framförde samma
ursprungsläge för fenicierna som sedan förde alfabetet till hellenerna. Ytterst
så kanske, men enbart kanske, det äro sumererna som inspirerade egyptierna i
skrivandet, även kineserna skall enligt en teori ha blivit inspirerade av den
mesopotamska skriften, men merom detta i andra skrivelser.
Antika grekiska språk
De klassiska
helleniska tungomålen delas ofteliga in i olika mål, det redan nämnda arkadisk-cypriotiska,
joniska, hvilket ju bland annat består utav Homeros samt Herodotos
tungomål, aioliska og västhelleniska som vidare indelas i doriska
samt nordvästhelleniska - men indelningarna äro givetvis i viss mån
omdebatterade och olika teorier stando som vanligt att finna.
Att arkadiska
et cypriotiska skall sammanföras i en og samma grupp råder det ehuru ingen
diskussion om då språken är väldigt lika varandra eftersom de nedtecknas vid
500-400-talen f.kr., och det även om de ej varit i någon speciell kontakt med
varandra under åtminstone de senaste fem århundradena - cypriotiskan talades på
Cypern emedans arkadiskan parlerades i de centrala delarna utav Peloponnesos. I
det dåligt bevarade pamphylliska språket har man även återfunnit några
av de arkadocypriotiska dragen, hvilket man således fått till att även
pamphylliskan antagligen hör till denna subgrupp. Aioliskan brukar man tilldela
befolkningen i Thessalien, Boiotien samt i det koloniala Mindre Asien med vissa
öar, exempelvis Lesbos som var musikens og sångens ö - de thessalinska samt
boeotiska språken havo fått extra mycket influenser från västhelleniskan,
hvilket gör att den aioliska gruppen äro ganska diversifierad. Diversifieringen
visar sig även genom før exempel att östthessaliska är mindre influerad av
västhellasiskan än västthessaliska och östthessaliska törhända därmed visar på
en mer ursprunglig aioliska då lesbiskan fått influenser från sina joniska
naboer. Aioliskan framställs stundom som en brovariant emellan öst- og
västhellasiska. Joniskan med ättlingar är de som överlevt till dagens
nyhelleniska.
Homeros som
nyttjade detta språk i sina skrifter är även språkligt intressant ur andra synvinklar
då hans berättelser bygger på muntliga traditioner och i dessa hans skrifter
går det att skönja att vissa element är lingvistiskt äldre än andra eller att
de härrör från andra språkliga varianter, t.ex. aioliska, men också kanske även
mykenska. Doriskan, bland annat Spartas mål, haver også i sparsam form överlevt
i en liten population tills idag och talades vid Peloponnesos kuster samt på de
sydligaste öarna i Egeiska havet, men även i några kolonier, bland annat på
flera ställen i Syditalien. Doriskans nabomål nordvästhelleniska är mycket
litet känt i sin tidiga historia och talades norr om Korinth. Västhelleniskan
karaktäriseras av att den är mer arkaisk än östhelleniskan.
De olika
språken hade olika status i olika områden samt i de olika stadsstaterna, vissa
av dem fungerade som överregionala eller överstadstatliga litteraturspråk i
olika litterära traditioner, det fanns till exempel både doriska som
nordvästhellasiska ‘koine’-språk. Man använde exempelvis en mindreasiatisk form
av joniska i den episka litteraturen under hela antiken och självaste Odyssén
är skriven på någon arkaisk östvariant av joniska med vissa aioliska inslag,
körlyriken framställdes på en dorisk variant och prosalitteraturen skrevs först
med en mindreasiatisk form av joniska i likhet med epiken för att sedan övergå
till Athens joniska språk attiska - den moderna helleniskans rötter ~
det är oftast enbart denna som felaktigt avses när man talar om ‘klassisk
grekiska’ idag.
Om det förelåg
stora skillnader inom varianterna är en fråga om tycke, exempelvis så hette
‘måne’ på lesbosiansk-aioliska selanna emedans det på jonisk-attiska
hette selene, detta enstaka exempel kan även visa att där aioliskan har a
så har joniskan i många fall e, andra fonologiska skillnader kan
skönjas, till exempel i ordet för ‘sjö’ som på attiska samt boeotiska heter θάλαττα, emedans det på övriga
geospråkliga varianter benämns θάλασσα, hvilket dessutom är ett
inlånat ord som fått geospråklig fonologisk prägel utifrån det språkområde
ordet hamnat i.
Att det röre
sig om likartade mål visar også att man blandar språken som ovan nämndes i
olika kategorier, författare från Athen skrev på attiska i den ordinära texten,
men överbytte ofta till doriska i körstycken. Som redan har påtalats lite så
märks det att de helleniska språken inte enbart var uppdelade på
huvudgrupperingar utan även mindre subindelningar, exempelvis så nämner
Herodotos att i Jonien så fanns det flera distinkta varianter utav joniska,
d.v.s. kariskhelleniska, lydiskhelleniska, khiosiska ock erythraiska,
samt sist sámosiska på ön Sámos. Denna uppdelning åtsynes ehuru ej i det
skrivna språket, men det åfinnes heller ingen anledning att här misstro
Herodotos, till exempel både kariska som lydiska kan ha påverkat de hellasiska
språket som talades i städerna och exempelvis så skulle målet på Khios samt
Erythrae ha kunnat få mindre lydisk påverkan och mer lik det närbelägna
aeoliskan, det är inte bara potentiellt utan likväl ordinärt samt dåledes
troligt. Att någorlunda geografiskt avskilda områden, såsom öar, havo distinkta
språk är varken något ovanligt eller omöjligt - men å andra sidan så går det ej
heller att kontrollera uppgiften varvid vi kan lämna den i god tro.
Det antika Hellas, innan
Alexanders herravälde, är något utav en förebild för sådana som framför att vi
inte borde ha ett standardiserat språk och att det går lika bra utan med fritt
utvecklande entiteter. Skolans språkenhetliga funktion mister således sin
kulturkvävande funktion, att språk og dess talare har en immanent frihet
betyder icke att total splittring samt oförståelighet skulle råda i samhället
utan flertalet olika system kan koexistera. Olika landsdelar, olika tidningar,
olika medier, olika författare och inte minst olika individer kan föra sig på
olika mål i både skrift samt tal utan att förståeligheten undergrävs. Detta är
en inneboende självklarhet då det ligger i talarens eller skrivörens intresse
att göra sig förstådd og i lyssnarens eller läsarens intresse att förstå,
hvilket gör att den fria utvecklingen är den enda som leder till reell samt
rättmäktig consensus. Givetvis erhöll vissa geospråkliga varianter mer prestige
och nyttjades mer frekvent, men detta ändrar ej faktumet att det är mer
frihetligt att hava en sådan kodifieringspress på sig än en statsunderstödd
piska.
Attiskan blir hegemonisk og
Romersk
Attiskan spred sig som
administrativt högspråk på övrigas bekostnad även före Alexanders unitariska
språkpolitik, detta även när Athen besegrades utav Sparta. Ett bevis för detta
är de dokument som finns kvar gällande den allhellasiska, exklusive Sparta,
alliansen som föreskrev att de ej skulle hjälpa de semisjälvständiga autonoma
härskarna i Mindre Asien gentemot perserna, hvilket skrevs just på attiska och
som genom liknande händelser kan sägas växte till sig från att vara ett
regionalt betonat språk till att bli ett internationellt tungomål samt sedan
kvarvara så i långa tider framöver.
Det var under
300-talet som den attiska formen av helleniska fick den totala hegemonin över
de övriga och det var bland annat makedoniern Αλέξανδρος ο Μέγας /
Alexander den III:s förtjänst, då det var denna dialekt som kom att användas av
det makedonska väldet inom diplomatin, i allt från Egypten samt Persien og
områdena däremellan, man finge ett gemensamt språk, κοιυή.
Hade det inte
varit för att den makedonska eliten redan övergivit sitt eget språk till förmån
för den attiska varianten av joniska, så hade antagligen språket snabbt
förpassats ner i den historiska avgrunden. Hursomhelst, så är ej fallet, utan
koine kan sägas ha varit en modifierad form av attiskan som genom makedoniernas
språkpolitik fick den totala hegemonin i den helleniska världen, hvilket ledde
till att nästan alla andra hellasiskantika språk försvann genom detta
språkimperalistiska förfarande.
Alexander var som
nämndes makedonier och dessa hade således ett eget språk som man tyvärr ej vete
alltför mycket om, men det ledande skiktet av makedonierna talade främst
attiska och Alexander själv var student till Aristotoles som i sin tur dessutom
var thraker. Det bör även påtalas att koinemålet ej allena var ett skriftligt
språk; även om det började så, så kvarstod det i den ickeorala positionen en
inte alltför lång stund, utan över- og medelklasserna anammade snabbt talad
koineattiska som ett slags verbalt högmål i nästintill hela den hellasiska
världen, hvilke givetvis var en förutsättning för de övriga grekiska målens
förutvarande utdagelse med allena ett eller annat undantag.
De lokala språken
fortsatte för en tid, givetvis speciellt i talad form, ehuruväl även i skriftlig,
men man märker av en avtagande process som ej kan sägas ha varit alltför lång.
Änskönt på vissa få lokaliteter revitaliserades ett mer aktivt nyttjande utav
det hävdanspunna språket, törhänt enär utav romersk uppmuntring, denna agering
togs främst vid i Lakonien samt på Lesbos.
Romarna som kraftfullt gjorde
ansteg i historien valde att göra ett undantag för latinets världsherravälde
samt använde sig själva av helleniskan i Östrom och alla lärda romare med
självaktning lärde og talade ofta helleniska istället för latin, senare under
1000-talet så var det fortfarande populärt att författa dokument al greco i
Italien. Man kan säga att Romarriket hade tvenne officiella språk, latin i
väster samt helleniska, jämte latin, i öster. Grekiskan började även självt
snart benämnas som Ρωμαίικα, romerska.
Konstantinopel varde det andra Rom, ’η Νέα,
δευτέρα Pώμη.
Byzantisk
mosaik
Det gemensamma
helleniska skriftspråket var starkt arkaiskt, hvilket är positivt för dagens
komparativa språkforskning, men i antikens Hellas så skilde sig det talade
språket allt mer från skriftmålet, detta vet man bland annat genom papyrusbrev
samt andra icke-litterära skrifter som ibland bevarat mer folkliga former.
Nästan alla utav de klassiska varianterna dogo ut under antiken förutom
attiskan som genom koinen fick herraväldet.
Men detta
gemensamma språk blev ej heller det gemensamt en längre stund, då det talade
språkets flexibilitet samt föränderlighet gav upphov till flertalet lokala
varianter som vi havom kännedom om tack vare medeltida skrifter, i exempelvis
eposet Digenés Akrítes från 1100-talet - denna utveckling ligger som
alltid helt utanför språkpuritaners kontroll. Den nämnda skriften handlar om
Basíleios Digenés Akrítes som var en hjälte, samt son till en arabisk emir från
Syrien, som äktade en romersk generals dotter och kom att väkta det byzantiska
rikets gräns gentemot en arabisk invasion. Namnet Basíleios Digenés Akrítes
förtäljer en del, ‘Basiles tvåfödda gränsväktare, άκρίτης’, hvilket illustrerar att han hade härkomst från båda sidorna, men
sedemera valde att skydda den ena ‘civiliserade’ sidan gentemot den andra
‘barbariska’ – om det dessutom anspelar att han skyddade sin mors sida mot sin
fars får låtas vara osagt.
En annan skrift är
Strategikón som skrevs efter slaget vid Manzikert 1071 av en Kekauménos
som var en aristokratisk markägare i norra Grekland, vars familj härstammade
från Armenien, hvilket ej var en sällsynt företeelse för tiden. Boken var ämnad
att endast distribueras inom familjen och har genom detta tagits att innehålla
mer genuint talat språk än vad som varit fallet om den varit mer officiellt
hållen; hursomhelst så innehåller den språkligt intressanta företeelser för
hellenofiler. Man förstår att den grekiska eliten i städerna under den
byzantiska medeltiden fortsatte att föra sig på högmålet, emedans
heterogeniciteten var rådande på landsbygden samt runt om i provinserna,
givetvis speciellt bland de illiterata. Men ej ens dessa kunde undgå det större
samhällets infiltrerande armar i form av militärväsendet och kyrkan som härmed
inpräntade det gamla attiska språket till de nyspråkiga bönderna.
Den östra
delen av det romerska riket använde sig således utav det helleniska språket og
Östrom eller det Bysantiska riket följde upp denna tradition, under hela dessa
rikes epoker använde kyrkan, staten samt litteraturen sig av det attiska
språket – detta fastän Miklagård egentligen från början varde en dorisk koloni.
Venetiansk
upplysning
De lärdas
språk blev ehuru senare påverkat av speciellt venetianskan genom dessa talares
inflytande samt senare av turkiskan genom turkarnas ockupation. Venetianskan og
genoveniskan gjorde sitt intåg genom den latinska erövringen av 1204 och förde
med sig en mängd romanska lånord, men en hel del tidigare grammatiska inlån som
man förr antagit skett har den komparativa forskningen avfärdat som gemensamma
grunder som i vissa fall endast bibehållits i de mindre kända geolekterna.
Det
venetianska herraväldet var en i språkliga sammanhang frihetsgörande faktor för
dem som underkuvades samt dessas hävdanspunna språk fick nu en skriftlig
renässans. Det var exempelvis venetianarnas påverkan på främst Kreta, som stod
under venetiansk överhöghet, som förde över den italienska renässansens fröjder
och som en följd härav så kom det under 1500- samt 1600-talen en uppsjö
litterära skrifter på det talade kretanska språket, og genom detta så
har den kretanska varianten av det koinesisk-attiska språket fått ett relativt
stort inflytande. Litteraturuppsvinget fortsatte framtills 1669 när turkarna
intog ön.
En bidragande
orsak till kretanskans uppsving var givetvis venetianarna samt det faktumet att
Venedig hade utvecklats till en av de viktigaste tryckarorterna i Europa och
som dessutom innehöll en grekisk minoritet redan tidigare som nu utökades,
inkluderandes just kretaner. En mer riktig grenhärledning skulle således vara indoeuropeisk-hellenisk-jonisk-attisk-koine-kretansk-nyhelleniska
för denna kretanska variant og det var også här som de första grammatiska
skrifterna om detta nyhelleniska tungomål skrevs ned.
Den
venetianska administrationen på ön skrev sina dokument på ett allsidigt språk
som sträcker sig från en milt moderniserad standardgrekiska i mer politiskt
viktiga dokument till mer vulgärgrekiska i lokalpolitiska spörsmål, men överlag
så var de geospråkliga karaktäristiska språkdragen ej förestående i sådana
texter under den tidigare tiden utav det venetianska styret. Men under
1500-talet utvecklades det kretanska självständiga språket i rasande kraft och
både den inhemska såsom den venetianska aristokratin övergav det venetianska
visavi det byzantiska språket till fördel för kretanskan som mer og mer även
kom att nyttjas i skrift. Denna sena venetianska tid utav Kretas historia kallas
sedemera den ‘kretanska renässansen’, försegicks omkring åren 1580-1669.
Perioden anses ha slutdatumet 1669 då osmanerna beslagtogo ön, hvilket skall
påpekas är mer än två århundraden efter det att turkarna intog Konstantinopel
samt även nästan hundra år efter att de intagit Cypern, emedans de joniska
öarna kvarstod under venetianskt herravälde, förutom under en kort ottomansk
period, framtills 1797 när de blev franska og sedan brittiska.
Efter
turkarnas övertagande utav Cypern blev Kreta Hellas kulturella centrum og
kvarvar således det framtills det att turkarna anlände. De kulturella greker
som inte ville bosätta sig på de joniska öarna åkte många gånger till den
venetianska huvudstaden istället, varvid den grekiska publiceringshistorien
kunde fortgå. Överlag så erhöll även hellasiska kulturmedvetna influenser från
Italien och den rörelse som fanns där rörande att skriva på sitt eget talade
språk.
Attisk-koiniskans
förstockning
Den
attisk-koineiska varianten har idag endast överlevt som liturgiskt språk i den
hellenisk-ortodoxa kyrkan - men det är ju bättre än ett utdöende. Gammalattiska
finnes av hävd kvar i Megara. Överlag så är det ehuru ej särledes markanta
skillnader emellan det antika språkbruket samt dagens, inte sådana skillnader
att en beskolad modern grek ej skulle utan några större problem ta sig till
antika skrivelser, andra språk som engelska och svenska har genomgått långt
större förändringar under en långt kortare skriftlevande period. Även fastän så
är fallet så skrivs det egentligen utomordentligt lite idag på attisk grekiska,
språkformen är ej ens särledes vanligt förekommande inom den poetiska världen.
Hellenismens
upprinnelse, i Grekland
Den moderna
helleniska nationalkänslan sprang upp under 1700-talet och viljan till ett
standardiserat nationalspråk ökade således, denna utveckling accelererade
givetvis på 1820-talet då kampen mot det osmanska riket påbörjades. Om vi
backar några århundraden så fanns det i Hellas i likhet med på Sicilien
grupperingar som tagit till bergen för att undgå skatter samt turkisk
administration i övrigt, som kom att kallas kléftes, och som därifrån
utövat banditiska gärningar. I Grekland har de mytologiserats i robinhoodska
termer med anledning av att de ofta angrep de ottomanska sändebuden och en
kleftistisk balladisk tradition framväxte, kleptomani är ett annat
anknytningsbart ord.
Till motvärn
gentemot kléfteserna hyrde centraldömet in quasimilitära band, kallade armatolí,
även om det var svårt att se skillnad emellan dessa samt kléfteserna, men
hursomhelst så kommo dessa att spela en stor roll i frihetskampen under
1820-talet. En samtidig utveckling var att det Ottomanska rikets makt
förminskades, hvilket innebar att de behövde förhandla desto mer med de
europeiska grannarna hvilket betydde att de behövde tolkar, samt förhandlare,
för detta ändamål, och givetvis ansåg man att hellener var bäst lämpade för
detta. Dessa greker fick ett stort inflytande över Ottomaniens utrikespolitik
och blev en speciell elit kallad phanariótes. Individer från denna elit bleve
snart utsedda till guvernörer för olika egeiska öar och ej långt härefter
utnämndes de till og med till hereditära härskare, hospodars, över de
danubiska hertigdömena i Moldavien samt Valakiet, varhän grekiska hov återigen
kunde framväxa.
Hellasisk kultur
fick återigen ett uppsving och separata akademier grundlades i Jassy,
Moldoviens huvudstad, samt i Bukarest og en del litteratur framkom från dessa
territorier. I samma veva växte en köpmannaklass till sig i Turkiet, samt dess
omnejd, som snabbt spred sina tentakler över den ottomanska världen. Dessa nya
eliter av grekisk börd insåg genom sitt internationella leverne att den
hellasiska kulturen, den hellasiska historien och det hellasiska språket var
hyllat i princip hela Europa, hvilket givetvis gjorde så att intelligentian
började vända blickarna inåt till sin egen kultur og historia samt lät
självförtroendet växa till sig, men det var ändock främst hellenerna som befann
sig utanför det Ottomanska riket som drömde om återupprättandet utav det antika
riket, emedans den grekiska eliten inom osmanernas välde befann sig väl inom
det, den stora massan av hellener var dessutom illiterata och deras åsikt äro
ej känd.
De joniska
öarna som varit i venetiansk ägo beslagtogs ehuru av fransmännen 1797 som redan
året därefter invaderade Egypten, hvilket antagligen ledde till att turkarna
snabbt anordnade en allians med Ryssland. Hursomhavet så bytte de joniska öarna
flaggning og övergick till att blivandes ett brittiskt protektoriat 1814. Öarna
kommo härefter att bli en grogrund för frihetssträvande greker och man
välkomnade i princip kléftes att komma till ön för mer praktisk handledning.
Den mer handfasta kampen för grekisk suveränitet påbörjades i början av
1820-talet, det dröjde ett antal år innan de erhöllo någon hjälp från
likasinnade i Europa, men friheten var sedan att vänta.
Under
1910-talet växte landet sedan till sig med nästintill 70 % genom ockupering
utav turkiska, slaviska samt albanska territorier, hvilket skapat en del av
dagens minoriteter, som man som oftast ej erkänner. 1828 valdes den första
presidenten in absentia, som dogh mördades anno 1831, härefter omvandlades
stastchefsjobbet till att bli en monarkisk institution och jobbet erbjöds till
prins Frederick Otto, andre son av kung Ludvig av Bayern, gedigna hellenofiler.
Katharevouseiskan καί Dimotikiskan
Om vi
återgingom till mer språkliga spörsmål så kom en inomhellenisk konflikt i dager
under 1800-talet då de lärde samt adlen ville se den mer arkaiska formen av
attisk-hellenska, emedans lokalbefolkningarna kämpade för sina varianter som
oftast hade utvecklats under den bysantiska epoken. Böcker som gavs ut under
epoken både i Hellas samt annorstädes använde sig oftast av ett hopkok utav de
olika varianterna med såväl folkliga såsom arkaiska inslag.
De
konservativa lärda ville använda sig av den klassiska attiskan och radera ut
alla utomhellenska samt folkliga influenser, emedans en språklig ledare vid
namn Adamántios Koraís (1748-1833) förespråkade de folkliga språken, men även
han insisterade på att de utomhellenska influenserna skulle elimineras och
tomrummet som skapades skulle fyllas med hjälp av klassiska ord eller
nybildningar därav. Till saken hör ju även att en hel del utav de moderna
utomhellenska orden som inlånats från västeuropeiska språk just har en
klassiskgrekisk härkomst.
Koraís själv
var född i Smyrna men främst boendes i Paris og därmed förespråkande utav
klassiskgrekiska inlån som tagit sin väg genom historien via Frankrike.
Hursomhelst så kallas denna gren för kathare’vousa eller ‘det rena
språket’ og den vann så småningom tycke även hos attiskförespråkarna, men många
‘vulgära’ folkord byttes ut mot ‘finare’ arkaiska - det blev således en
kompromiss där folkmålen anses ha vunnit mest, även om det givetvis fanns de
som misstyckte mot denna vulgarisering utav det skrivna ordet.
Även
talspråket genomgick en standardisering genom att den -hellenisk-jonisk-attisk-koine-peloponnesiska
varianten erhöll hegemoni. Denna peloponnesiska var förståelig av i
princip alla hellener då den ej innehöll de kretanska arkaismerna ock icke heller
de nordhellenska avvikelserna som var svårförståeliga för den övriga
befolkningen. Denna peloponnesiska kom att kallas dimotiki’, ‘det
folkliga språket’, och hade redan vid frigörelsen fastslått sin position som
ett överregionalt talspråk.
Detta bäddade
givetvis vägen för en konflikt då man hade ambitionen att skapa ett
nationalspråk og ej tvenne, hvilket ju blev fallet varmed kampen härmed fingo
fortsätta. En av de främsta förespråkarna utav dimotikiskan och samtidigt en av
förgrundsgestalterna för modern grekisk poesi var från Kretas italiensktalande
aristokratiska befolkning, men belackade sig från att använda dels ord av mer
lokal kretansk karaktär och italienska inlån i sin lingvistiska utarmning.
Katharévousaiskan användes som
förvaltnings- samt undervisningstungomål emedans dimotikiskan nyttjades för
vardagligt bruk, den senare gjorde ehuruväl også med tiden alltmer intåg i den
litterära traditionen. I vissa fall så avvek språken så till den grad att
tungomålet i den lärda litteraturen och myndighetspråket var helt oförståeligt
för den outbildade gemene man, hvilket förde detta språkspörsmål rakt upp på
den politiska dagordningen. Den dåtida politiska dagordningen var ganska
hetlevrad och denna målfråga har kravaller, dödsfall samt regeringsfall i
början på 1900-talet på samvetet, hvilket givetvis hade kunnat undvikas om båda
sidor hade accepterat varandra i en tolerant samvaro där båda traditionerna
hade kunnat fortleva vid sidan om varandra, såsom man hade gjort i antiken.
Även det kommunistiska
partiet, som sades vara ‘folkets parti’, fortsatte att nyttja katharévousaiskan
som den enda seriösa språkformen inom den politiska diskursen emellan 1918 og
1927 när man slutligen övergick till dimotikiskan. Dimotikiskan kom sedemera
att förknippas med vänstersympatier och givetvis då även med
nationalsocialistiskt tycke när tiden för detta var aktuellt. Under
ockupationen under det andra större europeiska kriget under förra århundradet
finge således kartharévousaiskan återigen ett uppsving. Men dimotikiskan vann
dock kampen ock bleve folkskolans undervisningstungomål samt i samma veva så
utkommo de första läroböckerna på språkformen. 1975 övergick även gymnasiet
till detta sydhelleniska folkmål og 1976 fick det officiellt gehör genom att
det blev officiellt, men först efter det att militärregimen 1967 försökt införa
katharévousaiskan. Jeran 1963 hade språkformerna fått likställd status i
undervisningsmaskineriet även om katharévousaiskan bibehöll sin officiella
prägel samt status, men efter militärdiktaturens tafatta försök att
katharévousaisera landet har dimotikiskan vunnit språkkampen inom snart sagt
alla domäner.
Utrensningen utav de
ickehellasiska orden fick heller ej total genomsyrelse, hvilket kan ses genom
att det i nygrekiskan fortfarande finnes omkring 300 slaviska lånord.
Hursomhelst så är det något språkligt ironiskt att Koraís som just kämpade för
ett folkligt standardiserat tungomål kom att sammanknippas med ett konservativt
högspråk som finge utstå kamp just mot ett änn mer folkligt språk.
Kretanskan
av idag
Alla andra
attisk-koineiska varianter är på väg att förtvina. De kretanska
varianterna äro några utav de mer avvikande tungomålen av det
attisk-peloponnesisk-dimotikiska språket benämnt Κρητικά - kretikans förutsättningar är relativt bra då en given geografisk
förutsättning existerar og tungomålet sammanförs ofta med cykladiskan.
Det muntliga spröjet verkar inte vara hotat på något speciellt sätt, men
språket skrivs bara sällan.
Det främsta
mästerverket på kretanska är det tiotusentolvradiga poetiska verket Erotokritos
som är en romantisk alstring skriven omkring år 1600 utav Vitsentzos Kornaros,
eller Vincenzo Cornaro på venetianska, som var ledande inom den kretanska
renässansen samt involverad i administrationen utav ön. Kretanskan användes
ständigt av poeter under 1400-1600-talen. Vissa arabiska inlån fick språket,
främst toponymer, genom arabernas erövring av ön 824, men annars är det främst
venetianskan og sedan turkiskan som avlämnat lexikala spår som höres än idag.
Kretanskan
talas, samt fortsätts att så göra, även av en del av den grekiska diasporan på
många håll i världen, förutöver dessa talas det av många av de kretanska
muslimerna som tvångsflyttades från ön till Osmanien under 1800- och 1900-talen
framtills 1923, de går i Turkiet under benämningen Τουρκοκρητικοί eller på turkiska giritli.
De är i antalet emellan 200 000 – 300 000 och bor nu främst längs kusterna i
Turkiet samt en del, uppskattningsvis idag 10 000, hamnade i de syriska
städerna Damaskus, Aleppo og Al Hamidiyah eller i Tripoli i Libanon, Haifa i
Israel, samt Alexandria o Tanta i Ägyptien. I Al Hamidiyah utgör de en
majoritet om 60 % av befolkningen, i alla dessa områden är bevarelsen utav
kretanskan ganska god, i likhet med övriga traditioner man bevarat i sina ofta
samknyttliga samhällen.
Till absolut större delen så härstammar dessa
giritliler av konverterade greker som konverterat under det osmanska styret
över Kreta, och bara väldigt få var inflyttande turkar, men som ej var välkomna
att stanna i det tillblivandes kristna Grekland utan tvärtemot avhysta med
kraftfullt våld samt massakrar hvilket gjorde att många avflyttat under
1800-talet, vissa varo dock kvar framtills 1923 när de tvingades bort i
Turkiet-Grekiska folkbytningsprogrammen, den kortvariga Kretanska staten som
bildades 1898 erkände de muslimska kretanerna som en minoritet, hvilket
ändrades när Grekland tog över. I början utav 1800-talet utgjorde de muslimska
grekkretanerna uppemot 45 % av befolkningen, de var utspridda över hela ön men
det största klustret var stora delar utav mitten utav ön.
Sarakatiskan
Ett annat
grekiskt ömål är det sydösthellasiska, hvilket bland annat talas på
Cypern, men även exempelvis på Khios. Ytterligare en avvikande variant av
attiskan är sarakatiskan som talas i norra Hellas av ett nomadiskt
herdefolk, Σαρακατσάνοι. Det finns inga tillförlitliga siffror eller
uppgifter angående hur många dessa skulle vara, förutom att de äro väldigt få
samt i avtagande, ehur vissa gör gällande att de äro omkring 80 000 i Grekland.
De bor främst
i Bulgarien og Hellas, men deras ursprung är höljt i dunkel och teorierna om
att de skulle vara hellenifierade turkar, yörüker, eller aromuner flödar längs
ängarna, eller tesen att de utgör Balkans äkta ursprungsbefolkning, till og med
preneolitiska. Hvilket ursprung de än må hava så talar de i nutid i alla fall
en form utav gammal helleniska med många arkaismer i sig, hvilket klart antyder
en grekisk etnogenesis. Även själva namnet sarakatier, som finnes i källorna
sedan 1700-talet, är höljt av dimman, de flesta menar att det kommer från
turkiskans karakaçan ‘svart flykting’ för att denotera de som flydde in
till okultiverat land, samt åsyftandes deras delvis svarta beklädnad, emedans
andra framhäver det troligare i att det härstammar från aromuniskans sarac-tsani
‘fattigman’.
Som det
nomadfolk de äro, så håller de sommartid främst till i Pindusbergen i Hellas og
i Rhodope- samt Balkanbergen i Bulgarien, och under vintern har de nomadiserat
till antingen Adriatiska eller Egeiska havet. Ända in till 1900-talet funnos
det sarakatier som varde helt nomadiserande utan några fasta byhemman. Deras
nomadiserade befolkning är uppdelat i klaner, stani, med en hövding, tsélingas,
i gammal god ordning, men de äro som sagt i snabbt avtagande då många i modern
tid övergett sitt traditionella leverne samt assimilerats in i kringliggande
kulturer och det finnes nu bara några få nomadiserande sarakatier kvar i
Grekland, och de är således snart utdagade utur både lingvistiska samt
kulturella aspekter. Förutöver sarakatiskan så ses hela det nordhellasiska
området som utgörande utav ett geospråkligt område inom nyhellasiskan.
Pontiska
et cappadoniska greker
I dagens
Grekland finnes även en relativt stor språklig minoritet som i relativt snabb
takt håller på att assimileras in i det språk som i dagligt tal benämns
grekiska, minoriteten består av cirkus 200 000 hellener som under
1920-1930-talen immigrerade till Hellas från Svarta havsområdet där de bott
sedan antiken og deras språk går under benämningen pontiska.
Pontiskan är
ett eget språk i den meningen att talare av standardhelleniska icke kan förstå
språket eller viceversa, pontiskan är utvecklad från cappadonisk grekiska
från Anatolien, men den nutida utvecklingen är ej gynnsam utan dyster og en av
anledningarna till detta är att talarna utav pontiskan ofta bor i förorter till
huvudstaden där assimileringen till huvudspråket pågår snabbare än i mer
avlägsna orter, detta påstående stärkes i og med att den yngre generationen
ofta har standardhelleniskan som första språk.
Pontiskan är
en egen utveckling från byzantisk grekiska samt haver även naturligt fått en
del inlån från turkiska, persiska samt även lite från olika kaukasiska språk.
Det finns ehur en gemenskaphetskänsla hos flertalet pontiker och olika klubbar
samt andra sociala institutioner existerar, hvilket kan ge ett visst hopp inför
framtiden för detta originella språk - även om klubbarna kanske främst är
inrättade för bevarandet av den unika kultur som pontikerna besitter och inte
alltid lägger in lingvistiska kulturaspekter i detta.
Sedan Sovjetunionens
fall så har den tidigare pontiska immigrationsbefolkningen fått tillökning av
kanske 200 000 människor till som tröttnat på sin tvåtusenfemhundraåriga
diaspora, men de emottas inte helhjärtat utan stora delar utav det grekiska
etablissemanget ser på dem som ryssar och kräver en snabb hellenifiering.
Det finns
även några få som talar genuin kappadonisk grekiska från det inre av
Turkiet, man trodde språket hade utdött vid 1960-talet men man har år 2005
funnit några som talar språket med stor prestige i även tredje generationen.
Hellenoromani
Det finns även ett
romanispråk som har sin grund i helleniskan, ehuru med stort romanilexikalt
inflytande, det kallas vanligtvis hellenoromani eller romanohelleniska
og antalet talare är osäkert, samt sammanblandas ofta med andra romanispråk.
Utifrån historisk
synvinkel så vete man att romer ankom till Kreta under 1300-talet, detlika
gällde Pelopennesis där de verkar ha varit väletablerade i slutet av det
århundradet, särledes i de områden som Venedig hade under sin domvärjo. Det kan
va så att det är dessa områden vi nu i nutid bäst kännom till, eller att det
var just de områdena som de utvalde att bosätta sig med anledning utav den
större stabilitet som där var rådande. I dokument från åtminstone 1444 kan man
se att romerna varit väletablerade i den venetianska staden Nauplion, bland
annat för att de då nämns men även för att de behandlar en politisk
återinstallering av Johannes cinganus som drungarius acinganorum, en
tjänst han tidigare just blivit avsatt av genom handlingarna från venetianaren
Matteo Barbaro.
Detta kan sägas
bevisa väletableringen genom att man haft romska grupper i en social
välgrupperad status där man dessutom kunnat utse en ledare utefter renbyzantisk
standard, med titel drungarius, δρουγγάριος,
hvilke var sjuttiosjätte graderingen inom Byzantium. Ävenså, den första
officiellt erkända titlen given till en rom enligt vår nuvarande vetskap.
Romerna på ön
Korfu äro även de specifikt intressanta samt uppkommer i det skrivna materialet
från andra hälften utav 1300-talet, de måste ha varit i ett visst antal då
deras gruppering finge ligga till grund för en egen feudum acinganorum
hvilken sedan fanns i funktion ända in till slutet av 1800-talet. Den första
baronen av fögderiet var Aloysius de Citro, det dröjde några baronska
innehavare innan baronskapet blev hereditärt, hvilket det bleve när Michael de
Hugot erhöll 1470 hereditär baronal status av Venedig.
I Grekland finnes
även andra romska grupperingar som inte traditionellt talar hellenoromani utan
genuint romska språk, såsom balkanoromani, lovariska, men de har som höres ej
grekiska språkbaser, utan ariska.
Judeohellenska
Ytterligare
blandspråk som kan nämnas är det judeohellenska språket som även
kallades yevaniska, eller romaniotiska, och som är en
judeobyzantisk efterlämning som enligt vår kunskap för första gången hamnade i
skrift år 1263. De venetianska og osmanska iberojudarna beröres ej särledes
utav detta språk då de talar främst sefardiska eller judeovenetianska, utan
yevanerna äro de för området ursprunliga byzantiska judarna.
Det
föreligger inga större märkbara skillnader emellan yevaniska samt hellasiska,
men judeohellenska talades utav den judiska befolkningen som bott i Grekland
sedan antiken, till skillnad från senare ankomna, främst sefardiska,
judeelement. Stora populationskluster fanns i Thebes, Ioánnina, Chalkis, Korfu,
Arta, Korinth samt på öarna Lesbos, Chios, Samos, Rhodos. De första skriftliga
spåren utav judar i Hellas är från omkring 300-250 f.kr. i Ωρωπός, Oropos, som ligger emellan
Athen og Boiotien, men det är fullt möjligt att judar bott här sedan den
babylonska exilen. En muntlig romaniotisk tradition säger att de första judarna
anlände till staden Ioánnina strax efter destruktionen av det andra templet år
70 och det är väl känt att man under Romarikets tid särskiljde emellan judarna
i Palestina samt de som bodde i Grekland, bland annat deltog inte judeogrekerna
i de olika judiska krigen i Palestina, ävenså hade judeohellenerna i exempelvis
Thessaloniki extensiv autonomi.
Benjamin af Tudela nämner under 1100-talet att det
funnos judar i Korfu, Arta, Aphilon, Patras, Korinth, Thebes, Chalkis,
Thessaloniki samt Drama, de största populationerna sades vara i Thebes där över
2000 stycken levde. Den första bosättningen utav askhenaziska judar anlände
till Hellas år 1376 från Ungern og Tyskland, även judar från Frankrige samt
Venedig ankom härefter och formerade egna samhällen i Thessaloniki. De
sefardiska judarna anlände inte förrän efter Spanien kört ut dem år 1492 og de
beblandade sig ej direkt med de judeohellenska och uppbor helt olika
traditioner, samt språk, men över tidens gång så assimilerades många
romaniotiska samhällen in i de långt starkare sefardiska samhällena, med större
romaniotiska kvarlevelser i Ioánnina samt den ännu aktiva synagogan Kehila
Kedosha Janina i Chinatown, New York.
Judeohellenerna tenderade att följa Talmud
jerushalmi istället för den babyloniska, samt utvecklade sin egna Minhag.
1600-talets Sabbatai Zevi härstammade från romanioterna i Patras men skapade i
Smyrna den sabbateanska rörelsen, ofta i Turkiet benämnd dönmeh, där
Zevi utnämns som Messias och rörelsen fortlever än idag og tros ha flera
hundratusen undergroundföljare i Turkiet, samt främst i Kalifornien, ofta nämnes
dessa som kryptojudar men erkänns inte utav judiska auktoriteter som judiska.
Hursomhelst, i början utav 1900-talet var antalet
romanioter i just Ioánnina i antalet ungefär 4000 boendes i det fortifikerade
centrumet, Kastro, av staden där de bott i århundraden, och när andra
världskriget började så var de omkring 1950 judar, av dessa deporterades 1860
till Auschwitz-Birkenau i april 1944. Idag bor där kanske högst 50 judar,
nästan alla åldringar. De flesta
romanioter blevo dödade av nazisterna, 86 % av det totala antalet grekiska
judarna fick sätta livet till, främst ladinotalande, och de kanske högst tiotal
kvarvarande yevanerna lever i Israel eller USA og där assimileras de kvickt -
Israel har ju likväl som outtalad ambition att alla judar skall tala hebreiska,
hvilket inte är positivt för den mycket intressanta språkutveckling judar har
genomgått under sin tid i Europa samt annorstädes.
Språket är
bedömt som utdött, men det är ännu möjligt att det finns yevanisktalande judar
kvar i Hellas, bland annat på Korfu. Enligt vissa uppgifter finns det 50 talare
av språket, varav 35 i Israel, måhänt några i Ioánnina. Hoppen så.
Doriskans
tsakoniska
Som redan
nämnts så har ehuruväl åtminstone ett utav de antika språken, förutöver
attiskan, överlevt till nutid och det är det -hellenisk-doriska
tungomålet tsakoniska, Τσακωνικά. Det talas av
omkring 300 fåraherdefamiljemedlemmar på östra Peloponnesos, på den nordöstra
sluttningen av Parnonberget i ett område som härledes benämns Tsakonien, Τσακωνιά, samt är oförståeligt för övriga hellener. Tsakoniska bedöms av
forskare vara uppdelade på trenne varianter, nord og syd, samt den nedan nämnda
samt nu utdöda.
Språket
härstammar från det språk som talades i det doriska Sparta i Lakonien og
tsakonier äro en byzantisk modifiering utav lakonier. Tsakonierna var sena med
att konverteras till kristendomen og bibehöllo länge därefter olika
hellenistiska traditioner. Även om detta doriska språk är på väg emot sin
undergång, trots att en del barn faktiskt fortfarande läre sig målet, så har
det influerat den omgivande nyhelleniskan relativt mycket, hvilket haft som
effekt att ungefär 10 000 hellener talar ett attisk-koineianskt nyhellenskt
språk med relativt stora influenser från doriskan, runt 300-2000 talar ren
doriska i formen tsakoniska.
Enligt de
byzantiska krönikörerna så förflyttades vissa tsakonier till Propontis, vid
Gösenosen, under 1000-talet och levde där framtills folkbyteskontraktet emellan
Turkiet og Grekland år 1924 förde dem till Grekland, propontis tsakoniska
bedöms ha dött ut omkring år 1970 när dess sista talare gingo hädan, språket
överlag hade erhuldit stora influenser utav thrakisk grekiska og stodo därledes
mycket närmare modern attisk grekiska än sitt doriska anspråk.
Det skulle
ehuruallt vara sorgligt om det sista reellt antika språket med härstamning från
ett icke-joniskt tungomål skolat gå åt sitt slutgiltiga öde, men det är nog den
sannolika utvecklingen, språket har ingen erkännelse whatsoever utan man kör på
i gammal attisk stil än idag.
Ett doriskt
koinemål var eljes måhända en tidig rival till attiskan, i likhet med
situationen på det politiska planet emellan rivalstäderna Sparta et Athen. Det
doriska koine verkar ehuru havandes haft föga med Sparta att göra, utan det
hade snarare en kommersiell bakgrund då det verkar havandets sin grund på ön
Rhodos med sina stora köpmannakontakter med det ptolemaiska Egypten, och
språket nyttjades för en tid i officiella dokument i hela de södra delarna av
den egeiska övärlden. På Rhodos skall språket även åtminstone ha kvarlevt
framtills den kristna tiden.
Ett annat doriskt
koinespråk figurerade i den akaeanska ligan som var aktiv runt 280-146 f.kr.
och som var en federation av peloponnesiska städer söder om Korintbukten som
först skapades i syfte att motverka makedonskt herravälde, men som senare
istället valde att be det makedonska riket om hjälp i syfte att stävja Spartas
maktanspråk.
Hursomhaver
så försvann doriskan genom tidens gång från de flesta lokaliteterna, men
kvarfinns således i form av tsakoniska än till denna dag.
~
