Helleniseringen utav Sicilien - Det grekiska Sicilien

Siciliens historiebild börjar som många andra områden i denna region med de grekiska legender som berättar om ön och vi ska kanske inte lägga allt för stor vikt vid den vad gäller historisk korrekthet. En sådan intressant historia rör Daedalus som rymde från Kreta och därefter anlände till de västra delarna utav Sicilien där han sedemera blev hedrad av konung Kokalos som var kung över sikanerna, ett av de ursprungliga folken på Siclien. Den kretanska kungen ville ehuru få tillbaka Daedalus, som var en uppskattad uppfinnare, och landsatte i sådant syfte en trupp på Siciliens sydvästkust. Kokalos förstod givetvis vad som var i görningen och beslutade sig för att komma till Daedalus räddning genom att bedragsfullt bjuda in den kretanske kungen till fest, men dränkte honom istället sedan försmädfullt under ett bad. De kretanska styrkorna begrov sin före detta härskare samt valde härefter att slå sig ner i området för sitt fortsatta leverne.

Huruvida berättelsen har någon sanning i sig har varit omdebatterat under en lång tid, men att de ursprungliga sicilianarna inte gärna släppte in främmande makter fingo även Knossos erfara som flere gånger försökte, men misslyckades, i företaget att skapa kolonier på Sicilien. Bara några få feniciska bosättningar kommo till på västra Sicilien plus den stad som numera är provinshuvudstad, d.v.s. Panormus. Den hellasiska bosättningen kom ehuruväl igång under andra delen av 800-talet f.kr. i östra delen utav ön. Många av dessa kolonier expanderade relativt snabbt, men på andra ställen så bodde hellaserna sida vid sida med ursprungsbefolkningen som bara graduellt assimilerades eller trycktes bort av det hellasiska trycket, detta tryck inkluderade inte enbart fredlig samvaro utan även sådant som förslavning samt snar utrotning. Den hellenisering som änskönt skedde ledde inte uteslutande till en mental hellenisering utan ett etniskt självmedvetande fortlevde, till exempel i mitten av 500-talet skedde en sikelsk revolt, ledd av Ducetius, som dock kuvades.

Enligt de grekiska källorna så fanns det trenne folk på Sicilien innan greker och fenicier ankommo, sikeler, sikaner og elymier. De menade på att sikelerna var invandrare från italienska fastlandet emedans sikanerna skulle hvarit autoktona. En änn klarare, samt modernare, teori angående just dessa tu sicilianska folk äro att det egentligen äro frågan om samma folk med samma namn, dock när den hellasiska koloniseringen toges vid på Sicilien så kan det olika uttalet hos de olika hellasiska folken gett de tvänne olika namnen med en dorisk kolonisering i på västra Sicilien, sikanernas områden, emedan jonerna kom till östra delen utav ön, sikelernas hemområde.

När de hellenska kolonialisterna anlände så stötte de på sikelerna och det bleve en frändlig situation i förhållande med kolonialisterna från det joniska Chalkis, emedans dorernas ankomning ledde till dispyter. Med anledning utav detta samt de allt större helleniska influenserna så förflyttades den sikeliska kultursfären bort från de viktigaste hamnarna samt kuststäderna. Längre inåt landet levde man mer sida vid sida och i exempelvis staden Morgantina var beblandningen så markant att historiker än idag bråkar huruvida det var en grekisk polis eller en sikelisk stad. Hursom, i mitten av femhundratalet före kristen tideräkning så skapade den helleniserade sikelska ledaren Ducetius en samlad sikelisk statsformation i opposition till det grekiska Syrakusa, efter några år av självständighet så förlorade man ehuru gentemot hellenerna år 450 f.kr. Helleniseringen fortskred obehindrat.

Ett tredje folk fanns som nämndes likväl, elymerna. Arkeologiskt går elymerna ej att urskilja från sikanerna framtills omkring 500-talet f.kr., men härefter har de kvickt anammat grekisk kultur samt ävenledes det grekiska alfabetet för att skriva sitt eget språk, ack ännu obegripligt för oss - detta kan vara det egentliga ursprungsfolket på ön, då sikanerna et sikelerna verkar varit italiska folk. Endast en handfull elymiska texter har kommit i dager samt omkring 170 fragmentariska keramikdelar med grekisk skrift. Alla dessa äro väldigt korta samt fragmentariska og det läre behövas nya fynd innan forskningen kring språkets varande tar några vidare steg framåt.

Elymerna vidhöll vidare befrändiga kontakter med karthagerna men kommo i ständliga konflikter med de nykoloniala hellenerna. Karthagerna hjälpte elymerna att stävja hellenerna men elymerna gick sedan i allians med Rom vid det första puniska kriget. Elymerna fick skattebefrielse, antagningsvis med anledning utav deras påstådda trojanska härkomst, og assimilerades snabbt in i en generell siciliansk befolkning.

De olika folken levde således kvar framtills det att det romerska riket inkorporerat ön hvilket dogh icke direkt ledde till någon assimilering av den hellasiska befolkningen, men helleniseringen av de autoktona befolkningslagren fortgingo. Den hellasiska tiden ankom alltså inte till sin ände i og med Romarrikets expansion, utan snarare tvärt om. Sicilien hamnade i blickpunkten för romarna under det första puniska kriget samt blev en romersk provins under det andra. Romarna satte aldrig någon latiniseringspolitik i verket og hellasiskan förblev språket för den stora majoriteten av öborna. Senare under Augustus regentskap kom ehuruväl en latinsk kolonisering igång i denna romerska provins och i og med detta nådde latinska element Sicilien, hvilket ehuru ej verkar ha haft någon större konsekvens förutom inom sfären för officiell kommunikation.

Romarrikets språk var ehuru latinet, hvilket gjorde så att folk inom administrationen samt inom de högre utbildade klasserna främst förde sig på det språket, även om de även hade kunskap i det andra målet. Även judiska element flyttade in till Sicilien, en hel del utav dessa talade redan, eller kom att tala, grekiska i judisk fägring. De valde ej enbart att bosätta sig i de större städerna, Messina, Palermo og Agrigentum, utan også i byar samt in massae i landets inre delar. De judiska influenserna har således antagligen haft en större påverkan på Sicilien än på många andra områden där judar bosatt sig.

Under 400-talet e.kr. hamnade ön i blickfånget för dels vandalerna som residerade i Nordafrika samt dels för italienska härskarna. Ön kom att tillhöra det Ostrogotiska riket en kort stund, men dess inflytande blev ej särledes stort, och Sicilien tillföll senare Byzantium varvid den grekiska kulturen fick åtnjuta en ny skjuts framåt. De östliga kopplingarna som Sicilien hade genom sin befolkning stärktes härmed ånyo ytterligare genom att den östliga kejsaren Justinianus inkorporerade Sicilien med det Byzantiska riket år 535, hvilket det senare kom att tillhöra under en någorlunda lång bit in i tiden. Olika germanska folk och morerna gjorde Italien, Iberien og Nordafrika till oroliga platser att befinna sig på, men Sicilien slapp till stora delar undan. När den byzantiske kejsaren 660 konstigt nog ville flytta sin huvudstad till väst efter mer än tre århundraden i Konstantinopel, så valdes Sicilien som huvudsäte. Man vet ej varför han ville detta, men kejsaren kanske helt enkelt ville återuppliva det Romerska riket samt då hava huvudstaden centralt placerat i Medelhavet - Syrakusa blev nu huvudstad för Byzantium i fem år framåt. Förnöjsamheten om huvudstadsflytten bleve ehuru kortvarig för sicilienarna, eller syrakuserna, när de märkte hur dyrt det var att hålla det kejserliga hovet, till detta skall läggas att kejsarens tyranniska beteende blev mer påtagligt på ön genom dennes residens där - 668 blev Konstas II således mördad. Det är helt enkelt bättre att bibehålla det gröna gräset på andra sidan maren, ty ett grönfrodigt gräs måste ju både sås, vattnas samt omvårdas, hvilket ej gåendes hem då dessa karga platser eljes allena brunbränt gräs beser, om något alls.

En successionistisk revolt kom igång och en armenisk aristokrat bleve kejsare, till folkets jubel. Detta styre blev ehuru även det kortvarigt ock Konstas II:s son som hade varit kvar i Konstantinopel kom i dager, hvilket ledde till att revolten upphörde ock Konstantinopel återtog positionen som huvudsäte. Sicilien bibehöll dock sin centrala roll inom andra områden, tre av fyra patriark var efter den arabiska expansionen positionerade i islamiska länder, hvilket gav resultatet att de hellasiska områdena, Syrien samt Sicilien blevo centra för den ortodoxa tron, detta visade sig bland annat dymedelst emellan åren 678 og 752 då hela fyra av påvarna varo sicilienare antingen genom födsel eller uppväxt, hela elva var grektalande. Den hellasiska befolkningen på Sicilien ökade under denna tid medels en relativt omfattande invandring som skedde under hela 600- og 700-talen. Helleniseringen nådde oanade höjder og även de utbildade samt de som innehavde den politiska makten övergav latinet till fördel för hellasiskan.

Den goda tiden var ehuru ej bestående och under den första hälften av 700-talet finge Sicilien genomleva en tid av återkommande räder från nordafrikanska pirater, men den verksamheten avstannade ungefär vid mitten av århundradet och mer fredlig handel rådde härefter emellan Sicilien et Nordafrika. Detta ledde bland annat till att en del arabiska handelsmän valde att situera sig på ön. I autonomistisk anda underskrev guvernören af Sicilien år 805 ett avtal med Aghlabidhärskaren av Tunisien, antagligen helt utan Konstantinopels vetskap, 813 tillfogades även ett handelsavtal. Under 800-talet togo den officiellt hellasiska epoken slut genom de arabiska invasioner från Tunisien som igångsattes anno 827 och som ledde till hela öns underkuvning ock Emiratets uppståndelse.

Grunden till denna arabiska invasion kunne man ehuruväl åtminstone delvis beskylla den byzantiska härskaren för, eftersom han beordade om en arrestering på amiral Euphemius. Euphemius i sin tur initierade en folklig revolt som besegrade den byzantiska guvernören, hvilket ledde till att han utnämnde sig själv till kejsare. En av hans män valde då att revoltera och Euphemius valde då i sin tur att be Aghlabidemiren om hjälp, Sicilien erbjöd sig, genom Euphemius styre, att bli en tributbetalande provins emot att Euphemius skulle bli utnämnd till guvernör på Sicilien. Emiratet var självfallet ej sent i vändningarna, utan en elitarmé beståendes utav fler än 10 000 man uppges ha landsatts vid Mazara utgörandes utav araber, berber samt iberiska muslimer. Även om Byzantium var kraftigt försvagat på grund utav inre motstridigheter samt existensen av en mängd externa fiender så blev kampen om den strategiska ön påfallande hård. Palermo föll inte förrän 831 och det togo ytterligare tjugo år innan araberna höllo hela västra Sicilien i Fatimas hand. Syrakusa föll 878 och i og med det så kan man säga att den byzantiska tiden slutligen var över för sicilienarnas del, även om exempelvis Rometta i bergen väster om Messina var motståndskraftiga fram till 965. Den grekiska historien tog dock inte slut för det.

Syrakusa som hade varit Europas rikaste stad och som under hela 1500 år varit högsätet på Sicilien förlorade nu sin roll som ledande siciliansk stad, det först erövrade Palermo har sedan dess övertagit den rollen och givetvis inte velat släppa den - Syrakusas befolkning blevo dessutom massakrerade. Detta är självklart tragiskt och den sicilienska befolkningen fingo genomlida många svåra krigsår med påföljande farsoter som drogo fram utarmandes befolkningen og dessas samhällen, men för många av de överlevande så sågo man nog överlag relativt positivt på att bli av med det byzantiska oket som dels var autokratiskt og ej nog med det, utan pålade den sicilianska befolkningen betungande skatter som det ej fanns något större intresse av att uppbära. När de nya härskarna suttit in sina härskarstolar en stund så sågo man att de nya härskarna faktiskt var ganska milda i sin syn på makt medelst maktutnyttjande - vissa städer var till og med i praktiken självständiga samt befriade från militär närvaro. Man kunde även jämföra det muslimska styret med omvärlden och man fann då att förtrycket var långt mycket mindre på Sicilien än till exempel i de lombardiska eller frankiska områdena. Det var även religiöst tolerant om man jämför med vad man fått genomleva under Konstantinopel. Lokala institutioner bevarades under de nya härskarna og de flesta troende kristna fick fortsättningsvis fortsätta att leva efter sina egna regler, språken förtrycktes inte, og så vidare.

Sicilien kom nu att uppleva en gyllende tideålder, både ekonomiskt, tekniskt som kulturellt. Detta gäller inte minst Palermo som blev en högkulturell multikulturell mötesplats.

Sicilien var under åren 900-talet fram till 1040 ett emirat under den lokala Kalbiddynastin som hade tagit makten över ön efter att Aghlabiddynastin i Tunisien blivit avsatt og efterträdarna, Fatimiderna, valde att flytta österut placerandes sin huvudstad i Egypten. Detta gjorde så att Sicilien fick en långt mer autonomisk ställning och från 960-talet så hade Kalbidfamiljen etablerat sig som härskare av ön. Det nordafrikanska samhälle som Sicilien tillhört brakade ehuru samman efter de inbördes bråken og den genomförda huvudstadsflytten till Kairo. Kalbidemiren som var rädd för uppror kom under 1030-talet fram till ett avtal med Byzantium. En byzantinsk general landsatte nära Messina med en stor arme som inkluderade flera hundra normander i ‘hjälpande’ syfte, man ville återta makten.

Man kan anta att dessa normander senare återberättade samt spred sina observationer om uppenbar siciliansk rikedom med förslaget om fortsatta räder mot ön. Ehurudan som helst så intog og bibehöll den byzantiska generalen en stor del av östra Sicilien i ett antal år, innan han var tvungen att dra sig tillbaka, detta kom att bli det sista försöket från byzantiskt håll att återta den strategiskt belägna ön. Byzantierna lade däremot förmoderligen grunden till nästa externa invasion då den normandiska närvaron i den byzantiska armén antagligen ledde till att normanderna fingo upp ögonen för sikelernas ö. Normanderna utnyttjade det instabila läget og Roger, med sin bror Robert, landsatte osså sin armé nära Messina år 1060, varvid den arabiska tiden även den kom till sin ände, men den efterföljdes således icke utav en återupprättad byzantisk.

Det var emellan åren 1060-91 som normanderna erövrade ön och Roger I bleve greve av ön jeran 1072. Det var påven Nicholas II som hade befullmäktigat Roger samt hans bror att taga så mycket av södra Italien som de bara kunde, så länge de icke erkänno den religiösa auktoriteten i Konstantinopel. Efter erövringen av den större delen av Sicilien så återvände brodern Robert till fastlandet för att försvara sina marker där, hvilket lämnade Roger kvar som således kom att bli greve av Sicilien ock Calabrien. Då den normandiska invasionen ej åtföljdes av någon stor invandring fortgick det arabiska livet där folket fick behålla sina marker, gårdar, slott eller vad det nu var. Man anställde även muslimer för de civila göromålen inom statsarbetet då de ju redan hade kunskaperna som krävdes för detta arbete - man var överlag inte speciellt intresserad av att rasera den befintliga statsbyggnationen varvid man lät sig inkorporeras in i den istället. Men ej allena den befintliga situationen accepterades i det stora hela, utan Roger skulle visa sig vara duktig på att dra de excellenta stråna från flertalet olika kulturer, den muslimsk-arabiska var den som bidrog med själva stacken, övriga gillingar strå som inkorporerades var romanska, grekiska-byzantiska samt nordeuropeiska. Till og med militären togo in de nya undersåtarna, utan att de behövde frångå sin tro - 1075 slöts även ett vänskapsförband med Ziridhärskaren i Tunis.

Det stora flertalet av den sicilianska befolkningen verkar ha varit nöjda med de nya styrelsemännen, kanske märktes ingen större skillnad för de flesta. Skattesystemet fortsatte att vara differentierat, men nu förbyttes det så att det var judar och araber som fick betala extra skatt, det juridiska systemet var även det fortsättningsvis uppdelat så att latinare, hellaser, judar samt sarakéer skulle dömas enligt sina egna lagar, av sina egna domare. Även om det ej verkar vara någon större skillnad, så har man lagt märke till att en hel del muslimer verkar hava emigrerat från Sicilien, men inte bara muslimer utan även judar. Normanderna insåg vad detta innebar ekonomiskt för ön og valde härledes att efter att normanderna 1147 erövrat vissa västra delar av Byzantium fånga in alla judar, prinsar samt andra ledare som de kunde få tag på och sände dem därefter till Sicilien, ön fick så en influx av judeohellener, som talade grekiska.

Roger avled 1101 och styret gick härmed över till hans tredje fru, som ehuru finge lämna över det till Rogers son Roger II som 1105 blevo greve af Sicilien og som bland annat införlivade Calabrien samt Apulien i sitt rike, hvilket i vevan även ombildades till ett konungadöme med sig själv på tronen. Medelhavets Sicilien bleve genom dennes rike ett av Europas kulturellaste rike förenandes romerska, hellasiska, västeuropeiska samt muslimska traditioner i ett sammelsurium inom alla sfärer av samhället, allt från administration, krigsmakt og mer reguljär kultur - han pratade själv även både grekiska og, troligtvis, arabiska. Många av de gamla hellasiska verken översattes i Palermo från arabiska till latin och den egna produktionen av vetenskap, även koranstudier, samt skaldning, främst arabisk, var i gång även om endast lite av det har bevarats för eftervärlden. Det kom även att bli ett av dåtidens mest centraliserade riken och faderns sakral-byzantiska konungadöme blommade nu ut rejält og man framhöll att Roger II erhöll sin grekiska krona från Kristus själv. Konung Roger II underkuvade även stora delar av mellersta Nordafrika benämnandes sig härvid ‘kung av Afrika’, han hade även ambitionen att ta Konstantinopel.

Förutöver de stora grekiska samt muslimska befolkningarna på Siclien så ökade nu även den romanska befolkningsandelen genom omfattande invandring varvid landet likväl kom att latiniseras kraftigt, og grekiskan, som hade levt väldigt gott under emiratets tid, förtvinande intill försvinning. Det är oklart när detta exakt skedde, i näraliggande Calabrien finnes än idag ett unikt grekiskt tal, ehuru likväl här ännu utrotningshotat.

~

Läs mer om detta i boken Europas tungomål.