Kollektiv intolerans og egoism - Postmodernisme premillénaire LXXVI

Språk är likväl en kulturell företeelse likaså som det är ett kommu­niceringssätt og likväl utifrån denna synvinkel böres tungomålet ej standardiseras då den fria viljan om språket, det fria utövandet av språket og det fortlöpande levandet utaf språket då går förlo­rat eller åtminstone uppstannas, ett standardiserat språk ligger esomoftast dessutom omkring 100-200 år efter sin tid, detta i sig behöver ej vara fel, ty den reguljärt skrivna ostandardiserade engelskan som genom utvecklingen ändock blivit allmänt standardiserat ligger långt mycket längre ifrån det talade språket än vad svenskan gör - detta är givetvis enbart en åsikt, med viss frihetlig självägarskapsbefogenhet. Att det normerande paternalistiska standardiserade språkets tid kanske är över kommom vi likväl snart att se fler exempel på men först skall vi nämna vad total­ismen og dess anhängare ställer till med emellan mer differata språk samt deras användare. Att konflikter skapas genom intolerans emellan olika språk samt dessas territorium äro ingenting ovanligt, allmänt kända exempel äro fransk-engelska i Kanada, flamländsk-franska i Belgien, og så vidare, men att regelrätta konflikter skapas inom språk är ehuru relativt ovanligt.¹ I Sverige havandets også pågåtts en extrem intolerans gentemot pluralism i språket, svenskan är ett av de mest standardiserade samt centraliserade tungomålen i världen där ingenting i princip lämnats till övers för variationer, de olika språken som ingenting med svenskan havandes att göra havo också i reella termer förtryckts, d.v.s. de olika romska og samiska språken samt meänkieliska / tornedalsfinska, eller de forna östdanska, gutniskan, jamskan, med flera som genomlevt kolonialism samt försvenskning i sekler.² Söhrman berättar³ att när Lantmäteriverket i Gävle tänkte följa en FN-konvention om ortografianvändningen i minoritetsspråksområden användandes båð svenska samt samiska namn på kartorna, par example Čohkkiras för Jukkasjärvi, så utsattes man för hård kritik då denna toleranta pluralism ej emottoges väl utav många svenskar även om man gärna använder sig av just denna princip när det gäller behandlandet av ortografin i kartor angående andra länder, i Sverige ärom vi enade i övriga länder oeniga, verkar vissa vilja få oss att tro, han skriver vidare att: “Vi skall inte glömma vilket rabalder det blev för några år sedan, då man i Kiruna försökte sätta upp skyltar med Giron, det samiska namnet för Kiruna. Skylten togs ner ett antal gånger och har sedan dess inte kommit upp igen. I synnerhet i grupp tycks människor uppfatta varje pluralisering, varje accepterande av mer än en variant av något som ett hot mot den egna identiteten och det egna språket”⁴ - jag har ju svårt att tro att de svensktalande kirunaborna skulle överge sitt språk till följd utav Gironskylten men den kan ju orsaka så att gruppegoismen visar sitt hotfulla, patetiska samt löjeväckande, tryne.

Fotnoter

1) Det har dock skett, se t.ex. Janson, Språken och historien, 1997:64, men också s. 137-153; Lundén, Språkens landskap i Europa, 1993:181-182, men också s. 7-11, 26, 34-41, 48-54; förutom de direkthänvisade ovan se osså för den extrema språkkonflikten i Hellas, i Blomqvist ø Sabatakakis, “grekiska”, i Nationalencyklopedin, 1992:39.

2) Om samiska et tornedalsfinska se t.ex. Stephens, Linguistic Minorities in Western Europe, 1978:675-695, eller, Westergren ø Åhl, (red.), Mer än ett språk, 1997, Stiftelsen Skånsk Framtid, Det skånska språkets plats i Sverige, 1996..

3) Söhrman, 1997:50.

4) Ibid:61.

~

= Postmodernisme premillénaire