Disintegrerad fragmentariserad befrining - Postmodernisme premillénaire LXXI

Lyotard påpekar i en annan sektion att flertalet andra författare anser att denna stora-berättelse-nedmontering skapar “dissolution of the social bond and the disintegration of social aggre­gates into a mass of individual atoms” men denna domedagskritik anser Lyotard vara obefogad då “no self is an island; each exists in a fabric of relations that is now more complex and mobile than ever before”.¹ Samhället revideras icke på grund utav att samhälleliga og allomfattande regler raseras² då varje individ ändock höre till samhället samt de relationer som denne verkar i oavsett totaliserande system eller icke, fast då på mer frivillig basis enligt Lyotard. Delanty framför: “Whereas critical theorists such as the Frankfurt School or Habermas see fragmenta­tion ... as a negative characteristic of contemporary society, postmodernists on the whole tend to see fragmentation in more positive terms as offering more choices to the individual. Post­modern society can thus be liberating”.³ För att fortsätta i denna individualis­tiska diskussion så menar Giddens att “the search for self-identity is a modern problem, perhaps having its origins in Western individualism --- The idea that each person has a unique character and spe­cial potentialities that may or may not be fullfilled is alien to pre-modern culture” - Giddens på­pekar vidare att individen og individualiteten antagligen alltid funnits men att det är individua­liseringen, självet samt självidentiteten som äro relativt moderna, eller då senmoderna, företeelser.⁴ Vi kommom senare att se att förståelsen kring varje individs jämlika värde är mycket äldre än Giddens ignoranta resonemang tillåter, tack og lov för detta.

Fotnoter

1) Lyotard, 1997:15; Även Elas verkar framkomma med samma tanke, refererad i Layder, 1995:115.

2) Här åmenas icke specifikt statliga eller andra offentliga lagverk, regler, social intervenering eller andra göromål utan även mer allmänt olika systems regler, før exempel den konservativas, eller för den delen den marxistiska, stötteregel om historiens binderegel eller triviala saker som reglen, uttalad eller ej, att man icke får klappa händerna i svenska kyrkan även om annorstädes et annorkyrkor rent utav uppmuntrar sådant beteende, eller att man skall taga varandra i händerna vid hälsning, i Sverige, eller den förut outtalade reglen om att man skall Nia, hvilket egentligen är Ia, emedans det nu omvänts till en regel om Dua samt att det varandes fult att jaga i exempelvis akademiska texter - i Sverige, enligt vissa. Språkvårdaren Westman har konkluderat “[d]äremot finns verbet dua och även verbet nia av ni [finns verbet ‘dua’ av ‘ni’?]. Något verb *jaga till jag finns dock icke, vad det nu skulle kunna betyda”, Westman, Språkets lustgård och djungel, 1995:86-87 - detta ord har således införts ovan og det westmaniska problemet kring betydelsen havom vi således löst, ej så svårt. Fenomenet jaga är ehuru inget nytt, givetvis, för varje gång man säger eller skriver i jagform så jagar man, om detta är positivt eller negativt i akademiska publikationer kan diskuterats, og göres exempelvis i historisk vetenskap, man kopplar även i viss mån utvecklingen till postmodernismen men detta låtom vi bestå utan kommentarer, den intresserade kan ack åtitta exempelvis Magnusson, “Finns det något utrymme för en historia som vetenskap i framtiden?”, samt, Jansdotter, “Ett steg framåt, eller två steg tillbaka”, i Historisk Tidskrift, nr. 1 1997:30-42, resp. 43-45; eller för en fortsättningsdebatt, Rönnbäck, “Kasta inte ut barnet med badvattnet ...”, et, Magnusson, “Genmäle till Josefin Rönnbäck”, i Historisk Tidksrift, nr. 1 1998:46-49 resp. 50-52; eller angående sociologin se, t.ex., Game & Metcalfe, Passionate Sociology, 1996:112-114. Jag jagar mig ut från resonemanget nu.

3) Delanty, 1997:102 även p. 104; Jämfr. Alvesson ø Sköldberg, 1994:242-243, se även Kumar, 1999:102-103, 108-109.

4) Giddens, 1997: för citat p. 74 i övrigt pp. 74-80.

~

= Postmodernisme premillénaire