Lyotard teoriserar vidare kring temat ‘no man’s land’
och menar att “[t]he region is secret because it is set
apart. The right to this
second existence is the right to remain separate, not to be exposed, not to
have to answer to others --- This right should be accorded to everyone and be
respected”, han använder sig också här av Nina Berberova som tillägger att en
totalitär stat icke tillåter, eller icke vill tillåta, sådana här undflyelser från deras
kontroll skrivandes även vidare “[t]here’s no doubt
that the masters of general life, whoever they may be, are haunted by the
suspicion that something escapes them, that there is something that can
conspire against them. They want the entire soul, and they want it to
surrender unconditionally to them”.1 Han gör også en hyllning åt
liberaldemokratin men menar att det generella samhället ej är intresserat utav
denna ‘no man’s land’ utan det som gäller, för sådana som honom själv, är “Publish or perish!” og
‘no man’s land’ är enbart intressant när det exponeras, ej varandes ett
ingemansland längre. “It is
true that we owe it to others to respect their rights and that they owe us the
same. And that we all owe it to ourselves to be respected absolutely.
--- What use is the right to freedom of expression if we have nothing to say
but what has already been said?”.2 I ett hypotetiskt samhälle där
alla hade omfattats av en enda totalistisk tankesätt så hade ingen diskussion
eller yttrandefrihet varit nödvändig då alla tyckte lika men i ett postmodernt
samhälle eller, om vi skulom använda oss av citatens kopplingar till
liberalism, ett liberalt, där man erkänner rätten till olikhet samt pluralism,
är yttrandefrihet ett måste för att samhället skall kunna fortleva med den
beteckningen - det finns en raison d’être i själva systemet.
Fotnoter
1) Lyotard, “Ligne générale”, i Amnesty International, 1990, här
översatt och eftertryckt i idem, 1993:108-109.
2) Ibid:111.
Nessun commento:
Posta un commento