Giddens har alltså grymt fel, i diskriminerande ton, i sina ovanstående antagelser kring
konformitet i senmodernismens namn, ett annat mer horribelt fel, i kulturell
bevarelsepluralistisk ton om man så anser, är att han tydligen lever i den
inkompetenta föreställningen att: “Practically every known language of
humankind has been set down in print”1 - det största hotet mot
språkmångfalden i världen är just att de icke skrivos ned ock därmed icke
bevaras eller kunno återuppstå som exempelvis hebreiskan og kernewekiskan / korniska havandets gjorts.
Kernewekiskan har bemästrat belevandet helt utan statlig uppbackning hvilket
man givetvis icke kan säga om hebreiskan där det finns totalistiska
‘modernistiska’ förespelningar om att skapa ett gemensamt kollektiv där alla
skall tala samma språk, enligt mottot ‘en stat, en nation, ett språk’, förutöver
arabiskan, som är officiellt, för den arabiska minoriteten - d.v.s. ‘en stat,
två nationer, två språk’ - detta har i sin tur varit relativt förödande
gentemot alla andra i vissa fall mångtusenåriga judiska språk såsom till
exempel ladino, shuadistska, zarphatiska et italkianska som väldigt snart
antagligen förpassas till historien, dock brukar lingvister anteckna lite kring
grammatik og dyligt, ehuru ej
tillräckligt ofta i relation till utdöenderealiteten, men utan en
relativt stor mängd så kan man icke återskapa ett talat eller skrivet språk -
de reella skriftspråken är relativt få. Ett enbart talat språk, d.v.s. de
flesta, är stadda i nedgång og om de ej börjas användas ‘in print’ så äro deras
dagar räknade, kvalificerade gissningar brukar hamna på att runt 90 % utav
dagens språk beräknas dö ut inom något hundra år og därmed kommo allena cirkus
600 olika tungomål enligt beräkningarna finnas kvar. Utdöendefrekvensen är
självklart en hypotes men genom historien samt den nutida utvecklingen där
flertalet språk redan dött ut kan man mycket klart se att detta besannats.
Fotnot
1) Giddens, 1997:24.
~
Nessun commento:
Posta un commento