Meänkieli ~ Tornedalsfinskan samt tornedalsfinnarna - Censur af svensk og norsk media - ett axplock

Tornedalsfinskan, eller meänkieli från meän kieli, ‘vårt språk’, talas utav 25 000-30 000, upptill 60 000 potentiella inom etnisk närhet. Meänkieli är nordvästfinska med många svenska lånord samt en del nordsamiska, man kan även märka en gammal östfinsk påverkan på språket antingen via inflytt eller så måhända det röre sig om perifiera kvarblivelser i båda fallen, språket är märkvärt mer arkaiskt än standardfinska og avskiljer en del i förhållande till standardfinskan, men mindre i förhållande till de finska varianter som är i nära anslutning till tornedalsfinskan förståss, men just gällande lexikalian så besitter tornedalsfinskan på svensk sida en mer genuin arkaisk karaktär med många ord som förlorats på finsk sida med anledning utav standardspråksindoktrineringen. Något som för övrigt är på väg att ske i Tornedalen likväl, fastän språkets juridiska skydd. Tornedalsfinskans fonologiska karaktär haver även gjort att många oförhappandes har misstagets, av finnlänningar, för att ha varit ester, istället för finnar.

  Sveriges tornedalsfinnar hamnade under Sveriges flagga när Finland skiljdes från Sverige i freden anno 1809 - den svenska tornedalsfinskan har fått fler inlån från svenskan än vad man på den finska sidan erhållit, hvilket måhänt ej är särledes uppseendeväckande. Meänkieli skiljer sig dessutom från standardfinskan både hvad gäller viss grammatik, fonologi, syntax og ordförråd, havandes även ett eget skriftspråk - dessutom så meno de fleste tornedallänningar att de tala ett eget språk hvilket kanske den torndedalska benämningen på språket berättar. Förutöver meänkieli og tornedalsfinskan så havandes man även benämnt språket internt som gällivarefinska / jellivaaransuomi, jukkasjärvensuomi / jukkasjervofinska, med mera, utefter de olika orter språket talats på, just gällivarevarianten anses vara mer avvikande från de övriga, samt avskiljer ännu mer från standardfinska. Förutöver gällivarefinska så består språket överlag utav även torneälvdalsmål samt jukkasjärvimål, allena gällivaremålet bär karelska spår, samt så har denna variant störe inflytelser i sig från både svenska som samiska i både vokabulär som satsmelodi. Eljest är det nog främst i Pajala som man är aktivast i framförslen på språket.

  En Academia Tornedaliensis grundades 1989, tungan nyttjas även sedan länge som ett predikospråk inom den laestadianska rörelsen. Det finns numera både grammatikor og ordböcker för tornedalskan, samt en smått påbörjande samt spirande litteratur, vissa tidningar har stadigvarande artiklar på språket, det är ack ej många olika skribenter så urvalet utav varianter som hamnar i skrift är något centrerat, men ändå, bättre än inget.

  Tornedalen var annars först nordsamisk mark, men århundradena efter år 1000 så haver finnar gjort detta område till sitt hem, vissa av tornedalänningarna hävdar släktskap med kvänerna, vissa benämner sig även så, särledes i Kiruna. Den svenska inställningen var från 1880-talet inställt på att försvenska tornedalsfinnarna och därför övergick man successivt till svenska som undervisningsspråk i skolan, och från början av 1920-talet så var undervisningen på svenska allena og de tvåspråkiga läroböckerna försvann, alla försök att bibehålla finskan sågs i princip som separatisktiska försök och man var således direkt hostil mot dem. Barnen fingo givetvis ej ens prata tornedalska i skolan, hvilket dock förändrades år 1957 när de så återigen tilläts detta, dessutom tilläts skolbiblioteken att köpa in viss litteratur på finska. Först 1988 så tilläts barn att ha hemspråksundervisning i tornedalska, detta nu även om språket inte längre talades i det vardagliga umgänget inom familjen.

  Enligt minoritetspråkskommittén från 1997 så är tornedalsfinska enbart en dialekt utav finska og därmed icke berättigad någon erkännelse, men en statlig erkännelse kom ändock och man får nu föra sig på tornedalska i förskolor, äldreomsorg, domstolar samt i kontakten med myndigheterna i Kiruna, Gällivare, Pajala, Övertorneå samt i Haparanda. Enligt finska polemiker samt språkvetare så är tornedalskan ‘enbart’ en finsk ‘dialekt’ - eftersom Sverige nu erkänt en ‘dialekt’ som officiellt stött språk så är det på tiden att även andra ‘dialekter’ får samma behandling, till exempel gutniska, skånska, dalska, og så vidare.

  Givetvis inklassificeras tornedalslänskan i det nordfinska språkspektrat, ofta kallad peräpohjolan murteet, intressant är tillika att det första allmogekväde som nedtecknades på finskspråkig litteratur var just från den nuvarande svenska sidan av Torne älv anno 1677, det såkallade Keksikvädet. Man måste kunna särskilja på saker och ting, tornedalsfinska är absolut ej en dialekt, eller variant, utav det standardiserade finska språket, däremot ingår det tornedalsfinska språket i det finska språkspektrat, däri både tornedalsfinska som standardfinska kan ses som befinnandes som varandes olika dialekter, naturligtvis är det då korrekt att erkänna meänkieli, precis som den kodifierade standardvarianten erhuldit erkännelse. En positiv bieffekt utav erkännelsen av språket i Sverige är att ‘dialekten’ som talas i Finland fått utökad social prestige internt i samhället likväl, till förtret för standardofilerna.

  Det har naturligtvis alltid funnits långtgående kontakter över gränsen här i norr, men nu havandes även en mer meänkielisk kulturemfasering skett, man kallar sitt land numer ibland för Meänmaa ‘Vårt land’.

~

= Censur af svensk og norsk media + Europas tungomål.