Det hellasiska
/ grekiska språket tillhörandes hellasisk-attisk-hellasiska grenen utav de
indoeuropeiska språken, åtfinnes nu gällandes Turkiet främst i İstanbul
men även i de gamla pontiska språkområdena utav ett oklart antal förare. Detta
havandes sin grund i att de avtal som skrevos emellan Hellas og Turkiet om
massiv ock kollektiv befolkningsutväxling ingav vissa rättigheter för de
hellener som bebodde Fstanbul samt
där utgjorde en köpmansminoritet - de andra 1,5 miljonerna tvångsförflyttades
ehuru samtidigt som Turkiet fick taga emot trenne gånger så många muslimer från
Hellas; många utav muslimerna från Grekland varo i allt utom religionen greker,
emedans en del utav dem som fick flytta från Turkiet kulturellt sett varo
turkar. I Turkiet finnes även muslimsktroende grekisktalande. Turkarna hunno
dogh även massakrera emellan 500 000-1 000 000 greker innan avtalet om folkflyttning
kom i stånd. Skeendet benämnes ofta som den ‘Stora katastrofen’ utav grekerna, η Μεγάλη Καταστροφή, men det var innan ordet
genocide uppfanns för dylika ändamål.
Turkiet har visat sig vara villigt att genomföra flera sådana här
folkmordskampanjer mot både hellaser, armenier samt assyrier, samt sedan
underkuvning og kulturella folkmord, kulturocide, utav kurderna likså,
många mindre folk därtill. Just detta folkmordet kallas således det grekiska
folkmordet, men är en del utav den allmäna totala utrensning man önskade
göra utav de folk som ovan nämndes, d.v.s. även det armeniska folkmordet såsom
det assyriska folkmordet, kunnandes sammanfogas i en rörelse. Utresningarnas
främsta anledning bär religiös intolerant prägel, samtidigt som man stelbent alltid
äskat att språket måste vara enat – turkiskt – i hela landet Turkiet, önskandes
utrota alla former utav sådant som man paranoidiskt menat varit ett hot mot den
nationalturkiska staten.
Grekerna i Turkiet äro uppdelade på en mängd
olika grekiska befolkningar, som i olika grad utsattes för aktivt folkmord, de
flesta övriga utslängdes i folkbytningsprogrammen emedans vissa andra faktiskt
ankommit Turkiet med anledning utav att de varit muslimska, men grekiska. Detta
är en aspekt man ej får glömma, det röre sig således icke om en extensiv
rasmässig utrotning à la Deutschland, utan mer utav en fascistisk likriktning
og borttagning utav allt som icke passar in i den nationalistiska
enhetsideologin. En ideologi främst militären står för i Turkiet idag.
Rumlierna - Κωνσταντινουπολίτες
Som ovan nämns så
fingo vissa grekiska kommuniteter speciella bosättningsrättigheter varhän de ej
inkluderades i folkomflyttningen. Grekerna, kallade rumlar på turkiska,
äro boende i Fstanbul, samt på de tvänne öarna Imbros / Ίμβρος og Tenedos / Τένεδος som ligger i den västra öppningen utav
Dardanellerna. Imbros hade en nära 100 procentig grekisk befolkning på
1920-talet, nu utgör de 0,03 % eller 300 personer, emedans 30 åldringar finnes
kvar på Tenedos. Turkiet efterföljde inte Lausannefördraget på någon punkt,
förutom att man ej dödade eller slängde ut grekerna härifrån, men har aktivt
marginaliserat dem ideligen samt försakat alla deras rättigheter samtidigt som
man flyttat över en stor mängd turkar att bo här. De flesta havandes valt att
fly. Även på Prinsöarna åfinnes judiska, armeniska samt grekiska
microbefolkningar.
I Istanbul finge en större andel greker
stanna med stora restriktioner om vad de fingandes göra, från 1932 fanns det
hela 30 professioner som greker ej fingandes arbeta inom og från 1942 försökte
man även förhindra deras ekonomiska välstånd. Grekerna benämnes såsom rumlar
på turkiska som betyder ‘romare’ och är även självbenämningen för grekerna, Ρωμιοί, under medeltiden då de ansågo sig som representanter för Östrom, när
man i Grekland syftar till konstantinopelgrekerna benämno man dem esomoftast
som Κωνσταντινουπολίτες,
eller förkortat Πολίτες,
emedans mindreasiatiskhellener får namnet Μικρασιάτες, till skillnad från pontierna som benämns Πόντιοι.
Istanbulpogromen
~ Σεπτεμβριανά
Efter Istanbulpogromen,
Σεπτεμβριανά, år 1955
som riktade sig gentemot den grekiska befolkningen så hava de flesta flytt
landet helt, även judar og armenier attackerades. Den flertusenårsvarande
inhemska rumska befolkningen i Istanbul fick antagligen betala priset för
internationell politik rörandes Cypern og Grekland och det var den turkiska
militären, det politiska maskineriet, fackförbunden, samt median, som
iscensatte pogromen som utfördes utav pöbelmassor, enligt vissa till og med en
betald sådan. Både poliser som militärer varo med i pöblens attackar som främst
gick ut på att destruera affärer samt annat som innehavdes utav greker, og
andra minoriteter, framtills militären stoppade det deklarerandes, den önskade,
krigslagesituationen. Omkring 5300 egendomar förstördes helt, eller närainpå
helt, hem, affärer, företag, skolor, kyrkor, kloster, 13-17 personer mördades,
inklusive en armenier og två präster varav en brändes levande, ett trettiotal
greker skadades kraftigt, flera dussintals kvinnor rapporterats hava våldtagits
og enligt uppgift skall även män ha tvångsomskurits, detta sista utsattes
främst präster för.
Enligt vad man
vete så fanns ehuruväl inga direkta instruktioner om våldsamheter mot person
utan det var riktat att förstöra egendom, även om denna detalj ej borttager
ansvarsskyldigheten för uppjagning og frisläppning utav pöbelmassa. Före
attackerna fanns det omkring 135 000 greker i Βυζάντιον, men då en utflyttningsvåg igångsattes så fanns det allena
7000 kvar år 1978, idag beräknas det finnas emellan 2500-5000, främst äldre,
kvar i trettonmiljonerstaden, Miklagarðr.
Kejsardömet Trebizond - Pontierna ~ Πόντιοι
Längs Svarta havets kuster
hade hellenerna, oftast i majoritet, bott sedan 700-talet f.kr., först levde de
sina liv i egna stadstater, men sedan har de styrts utav romarna, sedan utav
byzantierna, härefter utav komnenerna för en liten stund för att avslutas med
det turkiska väldet efter en nästan 3000-årig bosättningshistorik.
Pontusregionen koloniserades utav greker af jonisk börd redan under 800-talet
f.kr. og just Trebizond kom att snart bliva den hegemoniska ekonomiska,
politiska samt kulturella makten i hela bältet utav kolonier längs kusterna i
Svarta Havet. År 281 f.kr. organiserades ett första eget Kungadömet Pontus utav
Mιθριδάτης / Mithridates I,
med härstamning från Cius, först vid det tredje mithridaiska kriget år 73-63
f.kr. förlorade man mot Romarriket som togo över landet, som nu bleve ett
vassalkonungadöme med bas i Krim, det Bosporanska riket som fanns framtills
300-talet og hunnerna. Chaldia blev under 500-talet en del utav Byzantium och
det är även här man finner födslen utav den magnifika dynastin Komnenos som kom
att styra som kejsare från 1000-talet og framåt, vars ättade efterträdardynasti
Palaiologos / Παλαιολόγοι
kommo att styra framtills riket föll för musselmanen vid år 1453. Ätten finnes
än idag.
Hursomhelst, när Konstantinopel föll för det fjärde korståget år
1204, eller egentligen några veckor före, så grundades bland annat Kejsardömet
Trebizond i dess kölvatten utav Alexios I af Trebizond, en ättling till Alexios
I Komnenos, hvilken kom att överleva längre än det återuppstodda Byzantiska
riket då dess väg icke gick till ända förrän vid år 1461 när Ottomanska riket
tog över området, kejsarna bar benämningen Megas Komnenos. Trebizond var
de sista resterna utav Östromerska riket. Att Trebizond tidigare hade allierat
sig med Timur Lenk var näppeligen populärt, man hade även gift in sig i de
Svarta og Vita fårens riken, Qara Qoyunlu oq Aq Qoyunlu. Riket var egentligen
icke mycket utav ett imperium utan höll kejsartitel med anledning utav börd
samt ära, staten var även i konstant fejd med sultanatet Rûm, senare Osmanien,
med Konstantinopel, de italienska staterna, särledes Genua, kunnandes överleva
delvis med anledning utav vis, machiavelisk, diplomati samt för att härskarnas
döttrar varo vida kända som skönheter og därvid trevliga att giftas med. Megas
Komnenos rike Trebizond blev även megarikt genom att vara Sidenvägens
pontusaktiga öppning mot Europa. Mot Venedig.
Genom ingiftet med speciellt Ak Koyunlu, det vita fåret, så levde
ätten imperialt kvar varandes med og grundade den Safavidiska dynastin i
Persien varhän ättelinjen sträcker sig senare till Mogulriket, samt därigenom
exempelvis till sultanhuset i Brunei, bland annat Taj Mahal är byggt i ära av
persiskan Mumtaz Mahal av denna ätt. Hursomhelst, inte mycket av pontiskhet
kvar däri utlöparen, men ack en kurios trebizondighet.
Modern tid - Exodusens epok
Pontierna hava flera gånger
tidigare ‘självmant’ flytt sina hävdansspunna territorier, men det varo även
många som antingen frivilligt eller forcibelt konverterade till islam. Efter
det rysk-turkiska kriget 1828-29 följde cirka 42 000 hellaser med den ryska
armén när de drogo sig tillbaka, efter Krimkriget så stack än fler greker
bosättandes sig i främst Georgien og på Krim, men emigrationen tog inte slut
här utan även efter det rysk-turkiska kriget 1877-78 flydde omkring 100 000
pontier för att söka skydd under det Ryska riket samt efter första europakriget
under det tjugonde århundradet följde återigen cirka 80 000 greker med den
ryska armén när de drogo sig tillbaka då de varo rädda för repressalier. När
ryssarna hade evakuerat så åtföljdes även detta utav att turkiska militior
drogo fram mördandes pontier og armenier men pontierna lyckades möta turkarna
med motstånd, det pontiska motståndet, framtills år 1924 när
folkflyttningsprogrammet framförhandlades emellan Grekland et Turkiet varhän
befolkningen räddades till livet för en eljes nästintill säker död. Turkarna
hunno dock döda, eller massakrera, emellan 300 000-360 000 pontiska greker och
totalt emellan 500 000-1 000 000 anatoliska greker, innan Lausannefördraget. I
västra Turkiet bodde även tidigare en stor mängd greker. I Sèvresavtalet kallas
den turkiska regimen för terrorister men i Lausannefördraget finge man amnesti.
År 1928 hade 1,1 miljoner greker nått Grekland, ett land deras anfädrar
törhända lämnade för nära tre tusen år tidigare, de flesta pontier erhöllo
aldrig denna möjlighet. Deras aska är vid Svarta havets kust.
Idag åfinnes det färre än 4000 pontisktalande i Pontus, emedans
omkring 200 000 finns i Grekland, främst i grekiska Makedonien. På båda hållen
äro det främst äldre som talar det hävdansspunna tungomålet. Det pontiska folkmordet,
erkänt utav Grekland, Cypern, og Armenien, samt några delstater i USA. Men med
dessa 4000 pontisktalande avser man förövrigt de som bedömes tillhöra den
pontiska kulturen eller etniciteten, sedan förutöver dessa finns uppemot 300
000 utav pontisk härstamning i Turkiet och utav dessa bedömes beglädjandes 50
000-75 000 tala pontisk grekiska, men dessvärre i alarmerande turkifierande
grad, og därvid mycket snart utdödt, i en linguacide. Dessa sistnämnda
talare utav pontiskan äro muslimer samt turkar i övrigt, fast en del hävdo att
det döljes många kryptokristna grupperingar inom dessa trebizondare.
Hursomhaver, pontiska bör omedelbart erkännas og sättas i den offentliga
skolundervisningen, precis som de kurdiska språken, de kaukasiska, arabiskan, de
neoarameiska, samt alla andra som finnes i detta mångkomplexa land.
Den pontiska diasporan är ehuru långt större, de flesta utav
dessa talar ehuru ej pontiska utan antingen grekiska eller andra språk där de
bor. Det kan finnas uppemot 2 miljoner pontgreker i Grekland, 200 000 i USA,
100 000 i Tyskland, i Ryssland, i Ukraina, 60 000 i Australien, 20 000 i
Canada, 10 000-15 000 i Georgien, i Kazakstan, i Uzbekistan, samt några tusen i
Armenien og Syrien. Etniciteten är även existent i Sverige.
Pontiskan ~ Rumca
Pontiskan, eller rumca,
är som språk en utväxt från byzantisk grekiska men har erhållit en större mängd
turkiska, samt en mindre del persiska og kaukasiska inlån, men samtidigt så är
det mer arkaiskare än så kallad modern grekiska og greker från Hellas fattar ej
mycket när en pontier talar ut. Pontiskan är uppdelat på minst två
subgrupperingar, västpontiska / oinountiac / niotika samt i den östliga
grupperingen som vidare indelas i kustpontiskan / trapezountiac
exempelvis i Trebizond og inlandspontiskan / chaldiot.
Chaldiotiskan var den numerärt mest förekommande tidigare.
Pontiskan är mest närstående kappadoniskan samt ännu mer till
mariupoliskan i norra delarna utav Svarta havet. Pontiskan överlever än till
denna dag hos den muslimsk-grekiska befolkningen i Turkiet, samt i vissa
förekomster i exempelvis Georgien et Ryssland og Ukraina, men håller på att
förintas utav trycket utav standardgrekiskan där, eller utav de övriga
majoritetsspråken såsom turkiska. I Grekland förväntas språket likväl försvinna
genom massiv assimilering, viss litteratur skapas ehuru där, främst musik og
poesi. Som förstås har språket ingen erkännelse någonstans, men var på väg att
bli det officiella språket i Pontusrepubliken under 1910-talet. De pontiska
grekerna levde till stor del i grekiskdominanta samhällen kunnandes på ett
långt högt sätt bibehålla sitt språk efter att även de erövrats 1461.
Befolkningen varo många gånger monolingua i pontiska, hvilket även ses i
källmaterialet där man varit tvungen att använda sig av tolkar i
domstolsförhandlingar med de kvarvarande muslimska pontikerna efter
deportationen utav de kristna år 1923. Pontiska talas fortfarande som ett
modersmål i regionen, men få benämna dem som greker med anledning utav att de
äro muslimer och det är en omöjlighet att få fram mer korrekta siffror på
måltalarnas antal. De ponter som kommo till Hellas tappar i snabb takt sitt
hävdanspunna språk og om språket skall överleva så kommer detta antagligen ske
i Pontus, där det har sin börd.
Det Turkiet som stat bör göra, gällande språket, är att erkänna pontiskan
som det språk det är, ett unikt grekiskt tungomål som funnits i Pontusregionen
i nära tretusen år. Ge dagens pontisktalare sina rättmäktiga språkliga
rättigheter, det är inte ett hot mot Turkiet, det är en vinst för Turkiet.
Kappadoniska grekerna
I Kappadonien överlevde även kappadonisk
grekiska i en isolerad språkö bortkopplad från både hellenerna vid kusten
till Medelhavet i väster samt de pontiska grekerna i Pontusregionen. Språket
var uppdelat på ett flertal olika varianter, i sju grupperingar. Efter
populationsbytningsprogramet så tvingades kappadonikerna att flytta till
Grekland under 1920-talet splittrandes där upp samt integrerades snabbt in i
grekisk-grekiskan av idag varhän man länge trodde att språket hade helt utdött
vid 1960-talet. År 2005 upptäckte ehuru några lingvister att det fortfarande
fanns kappadoniker i centrala og norra Hellas som kunde tala kappadoniska
flytande samt som mot alla assimileringsåtgärder og grekistisk unifieringssträvanden
bibehåller sitt språk kännandes stor stolthet i detta, tungomålet et dess
nutida varande är under utredning, men antaglig snar utdagning.
Kappadoniskan är eljes en utveckling från byzantisk grekiska men
blev redan anno 1071 isolerat i förhållande till andra grekiska språk genom
slaget vid Manzikert, turkiskan havandes härefter varit lingua franca. Denna
isolering har antagligen legat till grund för att de grekiska elementen i
språket i huvudsak varandes bibehållen byzantiska. Tidigaste dokumentationen
utav språket sker via den persiska mystikerpoeten Jalāl ad-Dīn Muhammad Balkhī
som verkade under 1200-talet, samt via några ghazaler från pennan av hans son
Sultan Walad, men språket i dessa varandes ganska oigenomträngligt. De flesta
kappadoniska greker bytte tidigt över till turkiska, men skrivet med det
grekiska alfabetet, och på de ställen där kappadoniskan vidhölls blev den
kraftig influerad utav turkiskan, inom varje nivå, det finnandes dessvärre nära
inga texter skrivna på språket förrän en dokumentering sker under 1800-talet.
De första bättre arbetena om språket göres via grammatikor som färdigställs
under 1910-talet men därefter sker inga arbeten igen förrän språket flyttat
iväg till Grekland samt efter att krigen äro över, man haver därför en inkomplett
bild av språket men ändå relativt välstuderat under 1950-talet framtills man
antogo att det avdagit under nästkommande decennium. Vissa folkloretexter hanns
komme i pränt. Vad avser Turkiet är språket räknat som helt mördat.
Karamanliderna
I samma område som de
kappadoniska grekerna bodde fanns även karamanliderna som talade karamanlılar, hvilket var en turkisk variant
talandes utav grekiskortodoxt troende i Kappadonien og i Karaman. Man nyttjade
den grekiska skriften för skrivelser, kallade Καραμανλήδικα, emellan 1300-talet framtills
början utav 1900-talet.
Huvudtesen kring deras härkomst är att de tillhörde samma
grundetnicitet som de kappadoniska grekerna men att de turkifierats, men
bibehöllo sin grek-ortodoxa tro, en annan tes är att de härstamma från
konverterade turkiska soldater som Byzans placerade i denna bygd. Själva verkar
de inte brytt sig särledes mycket om de olika nationalistiska agendorna hos
Turkiet och Grekland, till Grekland skeppades de alla iväg år 1923, men man
misstänker att det finnes en hel del kryptokristna kvar i regionen, från dessa
stammade. Uppgifter göre gällande att det varandes omkring 100 000 karamanlider
som skickades iväg, men att deras reella antal emellertid varo runt 400 000.
Grekiska,
pontiska, og kappadoniska, under 1100-1400-talen
Västanatoliska grekerna
De i Västanatolien boende
grekerna på kartan, ovan som bott där sedan antiken, minskade samt
turkifierades allteftersom under seklernas ottomanska gång varhän det allena
varandes några få områden som hade en grekisk majoritetsbefolkning under
1800-talet samt början utav 1900-talet. I princip alla dessa antingen mördades
eller deporterades under de tu första decennierna utav 1900-talet.
Kretansk exodus i Turkiet ~
Τουρκοκρητικοί
Men just de egeiska områdena
hava fått ett nytt grekisktalandes befolkningselement, som ej äro att beblanda
med de grekisktalandes muslimerna som främst bor i Pontus härstammandes ifrån
pontierna, eller då de få konstantinopoliterna. Det finns numera en kretansk
muslimsk diaspora i Turkiet som delvis fortfarande talar kretanska.
Kretanskan är ett av de mer distinkta nutida attisk-peloponnesisk-dimotikiska
språken og kallas för Κρητικά.
Kretinskan skrivs förvisso bara numera sällan men har en högbördig litterär
tradition under speciellt den venetianska tiden för ön Kreta, ej minst den
venetianska Cornarofamiljens Vitsentzos Kornaros Erotokritos bör här
nämnas. Kretanskan har en del arabiska inlån genom arabernas erövring utav ön
jeran 824 men har även infått en del venetianska samt turkiska influenser, de
kretaner som numera bor i Turkiet hava naturligtvis genomgått en långt högre
grad av turkifiering i sitt tungotal än den kretanska som talas annortungos.
Det var under 1800-talet og framtills 1923 som de kretanska
muslimerna flydde og slutligen tvångsförflyttades från sin hemö för
tvångsbosättning i Turkiet. De går i Turkiet under benämningen Τουρκοκρητικοί eller på turkiska giritli
/ girit türkleri.
De är i antalet emellan 200 000 – 300 000 boendes nu främst längs kusterna i
Turkiet, de finns även på andra håll i Syrien, Libanon, Israel og Egyptien,
särledes nämnvärda äro de överlevande samhällena i Tripoli samt i det dominant
kretansktalandes Al Hamidiyah i Syrien. Till absolut större delen så härstammo
dessa kretanska muslimer utav konverterade greker, eller kretaner, som
konverterat under det osmanska styret över Kreta som påbörjades 1645 efter
venetianarna som styrt ön sedan 1204 samt fanns kvar på vissa håll ända till
1715, bara väldigt få varo inflyttande turkar. Fastän de varo grekisktalandes
utav grekisk börd så varo de ej välkomna att stanna i det tillblivandes kristna
Grekland utan tvärtemot avhysta. Redan före den slutgiltliga utslängningen år
1923 föregicks utav perioder med kraftfullt våld och massakrar hvilket gjorde
att många avflyttat redan under 1800-talet. Den kortvariga Kretanska staten som
bildades 1898 erkände de muslimska kretanerna som en minoritet, hvilket
ändrades när Grekland tog över. I början utav 1800-talet utgjorde de muslimska
grekkretanerna uppemot 45 % av befolkningen, de varo utspridda över hela ön men
det största klustret var stora delar utav mitten utav ön i ett sammanhängande
territorium. Senare under samma århundrande, år 1881, hade de kristna ökat till
att varandes 76 % utav befolkningen og muslimer bara 24 %, de kristna varo en
majoritetsbefolkning om 90 % i nitton utav de tjugotre kretanska distrikten
emedans muslimerna utgjorde 60 % i de trenne större städerna i norr samt i
Monofatsi.
Ett mycket stort antal muslimer hade fått sätta livet till under
de etniska våldsamheter som grekerna riktade mot muslimer under 1820-talet på
Kreta, andra hade naturligtvis flytt ön. Den ottomanska sultanen Mahmud II hade
ingen armée att tillgå själv för upproren på Kreta utan finge be Muhammed Ali
af Aegyptien om hjälp som sände trupp, samt så ville Storbritannien att ön icke
skulle ingå i det självständiga Grekland som senare grundades år 1832, således
utan Kreta som istället kom att styras utav Egyptien, i Osmaniens namn. Den
albanska egyptiern Mustafa Pasha som styrde ön försökte tona ner de
etnoreligiösa konflikterna giftandes sig bland annat med en prästdotter som
fick bibehålla sin kristna tro, storviziren glirade åt att låta Kreta bli
halvsjälvständigt, med honom själv som prins, men den brittiske viscounten
Palmerston tvingade Egypten att återlämna Kreta till direkt Ottomanskt styre år
1840. Ånyo skedde upplopp därhän de kretanska kristna jagade de kretanska
muslimerna till förborgade städer, många flydde ön likväl. Upploppen fortsatte,
flera gånger om, framtills den kretanska revolten av anno 1866 som
varade i trenne långa år där de kristna kretanerna försökte slå ut både de
muslimska kretanerna såsom det ottomanska styret till fördel för ett grekiskt i
dess ställe, men genom bland annat en klostermassaker, förintelsen i Arkadi
där uppemot 1000 människor innebrändes, varav 700 kvinnor og barn, lyckades de
Ottomanska styrkorna bibehålla styret utav ön. Man gav även både kristna som
muslimer lika politiska rättigheter, d.v.s. de fingo majoritetsstyre, varav de
flesta rebelledarna givo upp, förutom några proryska element. 1878 skedde nya
upplopp som resulterade i att Kreta blev quasisjälvständigt med eget parlament
samt att ön skulle styras utav en ottomansk guvernör som måste vara kristen.
Oroligheterna fortsatte ändå under decennierna som kommo og ett till en början
litet uppror som började år 1895 avslutades med att de ottomanska styrkorna
helt begav sig iväg år 1896-1898, 1898 skapades Κρητική Πολιτεία og man erkände de muslimska kretanerna som en
minoritet efter att man genomfört ett antal massakrar gentemot dem under
interregnumåren. Fastän den Kretanska staten erkände de muslimska kretanerna
som en minoritet så var det en minoritet som blev allt fåtaligare, de flydde
helt enkelt sin hemö med nära hemsökelser utav de olika förföljelserna og
massakrerna som redan skett. Genom ett politiskt fulspel förenades Kreta med
Grekland, alla de kvarvarande kretanska muslimerna deporterades iväg år 1923.
Huru många utav dagens kretanska turkar som talar kretanska äro
högst oklart då de i många fall dölja sina eventuella grekismer för den
turkiska nationalismens skull, men att de finnes i tiotusentals står lika klart.
Många utav dem utgöro även en religiös minoritet i Turkiet då en del utav dem
äro bektashisufiska. Från år 1928 havandes de attackerats ock
diskvalificerats, tillsammas med kurder, tjerkesser, araber, syrianer, og alla
andra, för att inte tala turkiska i den moderna nationalistiska skapelsen utav
Turkiet. Detta har även lett till att vissa byar bibehållits helt kretanska då
man ej beblandat sig med turkofoner, eller äskat giftermål sins emellan. En del
utav Turkiets svarta befolkning om 100 000-800 000 talade även historiskt
kretanska då de anlänt från Kreta efter befolkningsförflyttningarna under år
1923, det finnes således en likväl möjlighet att vissa gör det ännu. Längre
tillbaka pratade de en hel del olika språk då de kommit som slavar från
Egyptien, Sudan, Niger, Kenya, Libyen og Saudiarabien men språk därifrån antas
ha dött ut vid vistelsen på Kreta. Idag bor de flesta utav dessa svarta
kretaner i Aegiska regionen.
Kretas
mörkmarkerade muslimskdominerande områden anno 1861
De Antiochiska grekerna
Slutligen så åtfinnes det
ytterligare en grekisk population förekommen i Turkiet som alltför ofta glömes
bort änskönt de varandes en udda förekommen gruppering utav multikulturell
entitet, de antiochiska grekerna.
De antiochiska grekerna äro medlemmar i Πατριαρχεĩον Άντιοχείας där patriarken haver huvudsätet i Damaskus dit det
flyttades från Antioch under 1400-talet i respons på ottomansk erövring utav
Antioch. De antiochiska grekerna bor i den turkiska provinsen Hatay som icke
annekterades utav Turkiet förrän år 1939, varav de olika etniska befolkningarna
där undkommit folkmorden samt deporteringarna som ju skett tidigare. Fastän
detta så ledde turkietanslutningen till en omfattande emigration utav de
antiochiska grekerna till Syrien og Libanon, och under 1960-talet skedde en ny
migrantvåg av antiochiska araméer samt greker till främst Europa og
Nordamerika. De antiochiska grekerna äro många gånger etniska assyrier /
syrianer som tidigare pratat syrianska, men som nu primärt äro talare utav
levantinsk arabiska, men även då grekiska samt turkiska. En undersökning som
kyrkan gjorde år 1895 så fanns det omkring 50 000 antiochiska greker i länet /
sancak men dessa hade intill 1930-talet minskat till varandes omkring 30 000,
år 1995 beräknas deras antal ha varit ungefär 10 000 totalt varav ett stort
antal utav dem bor i Konstantinopel men i Hatay äro de centrerade i
Alexandretta / İskenderun, Samandağ og Altınözü, men finns även i Mersin.
Etniska konflikter skedde så sent som år 2005 i Altınözü.
Vallahaderna ~ Βαλαάδες
En redan, nästan, glömd
grekisktalande etnicitet är vallahaderna, Βαλαάδες, de varo runt 12 000 år 1923 när
de i formen utav muslimer deporterades från Neapoli og Grevena i grekiska
Makedonien till Turkiet. De hade konverterat till islam under 1600-1700-talet,
men i övrigt varo de både grekiska i börd, språk og i övrig kultur. Guvernören
utav området ville inte skicka iväg dem, men militären tyckte annat. I Turkiet
fortsatte de prata grekiska, i alla fall till en början, och vissa grekiska
traditioner som de behaft lever vidare.
~
Nessun commento:
Posta un commento